28 jan 2012
27 jan 2012
Fredagshädelsen
I Indonesien får man inte förneka gud, i Frankrike är förnekelse av det armeniska folkmordet snart straffbart och i vårt grannland Polen är blasfemi otillåtet. Den polska artisten Dorota "Doda" Rabczewska har dömts till 10.000 kr i böter för att ha påtalat att det inte finns några dinosaurier i Bibeln och att:
Det är svårt att tro på något som är skrivet av några som var fulla på vin medan de rökte en och annan ört. [Fritanke.no]Yttrandefriheten skall inte begränsas. Vi gör oss själva en otjänst om vi förvägrar oss själva höra obekväma åsikter eller ifrågasättande av våra övertygelser. På samma sätt måste det kvinnoideal som Doda representerar problematiseras och alternativ förespråkas, men det kan inte förbjudas.
26 jan 2012
Inte skrivet i sten
På Förintelsens Minnesdag är det tillfälle att fundera på Humanismens rasism. Om detta självutlämnade ämne skriver Torbjörn Tännsjö i senaste numret av SANS. Humanismen betonar alla människor lika och okränkbara värde, vilket specificeras i försvaret av universella mänskliga rättigheter. Är detta en form av rasism? Tännsjö svarar ja på denna fråga och förtydligar sig med kalla det speciesism, en åtskillnad mellan olika arter.
Tännsjö beskriver rasism som konstruerad av både ett empiriskt och ett normativt antagande. Det empiriska är i humanismens fall att människan har vissa egenskaper som är överlägsna andra djurarter. Det normativ är att människan därigenom har rätt att styra över och utnyttja de andra djuren.
Det empiriska antagandet kan öppnar upp för en vetenskaplig granskning. Men vilken egenskap är det människan besitter som andra djur saknar? Är det en utvecklad intelligens eller förmåga att lida? Denna fråga är hittills inte tillfredsställande besvarade och det är osannolikt att det finns någon egenskap där alla individer av arten människor är överlägsen alla andra individer i de andra arterna.
"Du känner igen en människa, när du ser den" är ett vanligt svar för att undvika detta dilemma. Denna formulering har dock stora likheter med hur nazisterna demagogiskt beskrev judarna: de var lömska och giriga, kort sagt du känner igen en jude när du ser den. Tännsjö avfärdar empiriska belägg för människans överlägsenhet och behöver därför inte ens gå in på det normativa antagandet.
Tännsjös essä ger luft under vingarna på vissa kristna: Per Ewert och Världen Idag. Ledaren i Världen Idag skriver:
Tännsjö beskriver rasism som konstruerad av både ett empiriskt och ett normativt antagande. Det empiriska är i humanismens fall att människan har vissa egenskaper som är överlägsna andra djurarter. Det normativ är att människan därigenom har rätt att styra över och utnyttja de andra djuren.
Det empiriska antagandet kan öppnar upp för en vetenskaplig granskning. Men vilken egenskap är det människan besitter som andra djur saknar? Är det en utvecklad intelligens eller förmåga att lida? Denna fråga är hittills inte tillfredsställande besvarade och det är osannolikt att det finns någon egenskap där alla individer av arten människor är överlägsen alla andra individer i de andra arterna.
"Du känner igen en människa, när du ser den" är ett vanligt svar för att undvika detta dilemma. Denna formulering har dock stora likheter med hur nazisterna demagogiskt beskrev judarna: de var lömska och giriga, kort sagt du känner igen en jude när du ser den. Tännsjö avfärdar empiriska belägg för människans överlägsenhet och behöver därför inte ens gå in på det normativa antagandet.
Tännsjös essä ger luft under vingarna på vissa kristna: Per Ewert och Världen Idag. Ledaren i Världen Idag skriver:
Tännsjös resonemang är – som så ofta – lika logiskt som avskräckande. Logiskt i den meningen att det uppenbarar konsekvenserna av ateismen. På det sättet hjälper hans resonemang människor att dra korrekta slutsatser av sin ideologiska övertygelse. Om människan inte får sitt värde genom att Gud – i egenskap av hennes Skapare – har fastställt det, vilar hennes värde på en minst sagt bräcklig grund. Avskräckande genom att det får oroande påföljder.Därefter fortsätter ledaren beskriva alla hemskheter ett förlorat människovärde leder till. Det kristna försvaret av människovärdet har haft sin chans och fatalt misslyckats. Trots 1500 års förberedelse kunde inte, var sig de kristna på jorden eller deras gud, upprätthålla människovärdet under Förintelsen. Sedan finns det även anledning för kristna att beakta Tännsjös resonemang om rasism eller är rasism som bejakas av en rasistisk gud helt acceptabelt?
För en Humanist är det bara att ärligt erkänna att man förspråkar speciesism och att det finns brister i överenskommelsen om universella mänskliga rättigheter. Det saknas en hållbar definition av vad en människa är. Vi människor är dock kapabla att göra något åt dessa brister och även inkludera andra djurarter. Det är inte skrivet i sten.
Om kreationister fick bestämma över undervisningen....
Från boken Science 4 for Christian Schools, en bok om vetenskap som kreationister har uppfattat saken.
De kunde ju åtminstone ha bemödat sig att slå upp ordet elektricitet i en uppslagsbok.
Från hemsidan 11 points.
De kunde ju åtminstone ha bemödat sig att slå upp ordet elektricitet i en uppslagsbok.
Från hemsidan 11 points.
Brev från Scientologerna
Föreningen Hjälpkällan är en organisation som hjälper avhoppare från religiösa sekter. Deras bloggare Håkan Järvå, själv avhoppare från Scientologin, har nu fått ett hotfullt/komiskt brev från Scientologernas PR-ansvarige Ad Vulto som åberopar kammarkollegiets godkännande av Scientologin som religion på följande vis:
Ni har väl inte glömt vad Scientologins tro går ut på? Här kommer en liten uppfräschning, från Wikipedia:
Jag vet inte riktigt vad Ad Vulto menar skulle hända. En av de saker som skyddas i den svenska grundlagen är nämligen yttrandefriheten.On March 13, 2000, the National Judicial Board for Public Lands & Funds (Kammarkollegiet, National Administration of Religions) registered the Church of Scientology Sweden as a religious community [...]
In your publications, both verbally and in writing, you have made statements regarding the Church and its religion which are not particularly according to the above decisions regarding the status of the Scientology community in Sweden.
Due to the above decisions the Swedish Scientology community enjoys protection from the Swedish Constitution. To label it in any other way is a contravention of the above.
I hope that you will take a few moments to consider this with the above decisions from those Swedish governmental instruments in mind.
Ni har väl inte glömt vad Scientologins tro går ut på? Här kommer en liten uppfräschning, från Wikipedia:
Enligt [Scientologin] fanns det för 75 miljoner år sedan en intergalaktisk härskare vid namn Xenu, som bestämde sig för att råda bot på överbefolkningen på de 76 planeter han härskade över. Detta gjorde han genom att kalla in folk till en skattekontroll. I stället blev dessa miljardtals människor injicerade med en blandning av alkohol och glykol, vilket gjorde att de blev förlamade, och därefter lastades de ombord på stora rymdskepp och fraktades till Jorden (som då hette Teegeeack), där de placerades i vulkaner och sprängdes med vätebomber. När de dog åkte deras själar - "thetaner" - upp i atmosfären där de fångades in i elektroniska fällor, varpå de fraktades till stora biografer där de fick se långa filmer där de implanterades med falsk information om sitt förflutna. Efter denna hjärntvätt flockade thetanerna ihop sig i kluster som fäste sig vid de få människor som fortfarande levde och hade kroppar. Enligt dessa läror har vi fortfarande dessa kluster av kroppsthetaner i våra kroppar, och det är de som får oss att handla irrationellt. Denna händelse kallas The Wall of Fire, Incident II och R6-implantatet. Xenu blev till slut övermannad av en grupp lojala officerare som satte honom i ett berg där ett kraftfält håller honom fängslad.
25 jan 2012
Offentligt visavi privat
Några funderingar av Carl Gustaf Olofsson publicerade på hans videoblogg.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag är lite lätt tagen av debatten så här långt med biskop Jackelén [se länkar nedan]. Det har även kommit en del kritik från medlemmar i Humanisterna för oklarhet i hur vi använder begreppen offentligt och privat och att det skapar utrymme för missförstånd – eller ger möjlighet att aktivt missförstå om man nu som Jackelén tycker sig att ha något att vinna på det. Sett i efterhand skulle de två avslutande styckena i vår replik ”Vad betyder ordet privat” inte varit med. Dom var avsedda som ett klargörande. Det blev i stället det som biskop Jackelén kunde använda som räddningsplanka för att undvika sakfrågan. Antingen skulle det varit betydligt tydligare skrivet, men bäst hade varit om det inte hade varit med alls.
Enkelhet, enkelhet är lärdomen! Det var blåögt ambitiöst att försöka skilja på å ena sidan ”offentlig sektor” / ”offentliga medel” och å andra sidan ”offentlighet” / ”offentligt samtal” / ”det offentliga rummet”. Och sak samma vad gäller ordet privat – å ena sidan ”privat sektor”, ”privata medel” och å andra sidan ”privat” i betydelsen hemligt och utanför offentligheten. Anledningen att försöka synliggöra dessa olika betydelser var att påvisa biskop Jackeléns mycket märkliga slarv (eller medvetet manipulativa skrivsätt) när hon utan hänvisningar och utifrån en tydlig definition av ”privat” som hemligt och utanför offentligheten med teologisk auktoritet fastslog: ”Ändå talas det i vårt samhälle gärna om att religion är och bör vara privat, och endast privat. Detta hävdas ibland med en dogmatism som förbryllar, eftersom den ofta finns hos dem som brukar vara mest kritiska mot religiös dogmatism.” (”Gud är större”, s. 26). Hon har i båda sina svar lyckats undvika frågan om vad hon menar? Hon skriver dock att när hon ”skrev de citerade raderna tänkte jag nog faktiskt inte så mycket på humanisterna utan mer på sådant som jag regelbundet får läsa på ledarplats i min dagstidning”. Jag ser fram emot att få veta vilken dagstidning det gäller – och gärna även några daterade ledare. Den uppgiften kan ju rimligen inte vara privat i betydelsen hemlig.
För tillfället önskar jag att det kommer tillstånd en bra skrivning på förbundsnivå kring detta. En statsvetare och en filosof som skulle kunna greja detta kan väl uppbringas inom Humanisterna. Det kan vara en uppgift inför kongressen. Om det är svårt att hålla isär t.ex. ett samhälles ”offentliga sektor” från ett samhälles ”offentlighet” bland såväl teologer som Humanister så blir det förstås väldiga problem i alla diskussioner. Och sak samma om man inte kan hålla isär ”privat sektor” och ett krav eller önskan att hålla vissa saker ”privata” i betydelsen hålla för sig själv, hålla hemligt.
En av de få gånger jag konkret har stött på denna form av privat (hemlig) tro var när en teolog som var specialiserad på moderna gudsbilder i en intervju om detta tillfrågades om hennes egen gudsbild. Det ville hon inte svara på för det var privat!! Tyvärr kommer jag inte säkert ihåg sammanhanget.
Jag är helt ense med Ulf Gustafsson på Humanistbloggen om att ordet ”privat tro” bör skrotas eller på ett medvetet sätt reserveras som en sorts negativt epitet när man i offentliga samtal inte vill svara på olika konkreta frågor om innehållet i sin tro. Som övergripande begrepp är ”personlig tro” mycket bättre och där är Jackelén helt rätt ute. Jag helt ense med kritikerna på Humanistbloggen – och biskop Jackelén – om att den personliga tron såväl som våra personliga politiska och livsåskådningsmässiga uppfattningar och åsikter ska finnas i offentligheten och diskuteras och kritiseras. På samma villkor! Det är det demokratiska samhällets livsluft!
Länkar:
(1) ”Vi vill fördjupa samtalet” – Olofsson/Sturmark (nr 51-52/2011 papperstidningen)
(2) ”Förutsättningar finns för god nivå på diskussionen” – biskop Jackelén (nr 51-52/2011 papperstidningen)
(3) ”Vad betyder ordet privat” – Olofsson/Sturmark (Kyrkans Tidnings webb den 17 januari 2012)
(4) ”Förutsättningar finns för god diskussionsnivå” – biskop Jackelén (Kyrkans Tidnings webb den 19 januari 2012) (Där har jag skrivit två kommentarer i kommentarsfältet, en lång och en mini! Där finns också en kommentar som på ett koncist sätt sammanfattar den kärnfråga som biskop Jackelén undviker – eller överhuvudtaget inte har förstått.)
Det har varit två bloggposter på Humanistbloggen om denna debatt.
(1) ”Mer samtal med Svenska Kyrkan” (den 23 december 2012)
(2) ”Vad betyder ordet privat?” (den 17 januari 2012)
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag är lite lätt tagen av debatten så här långt med biskop Jackelén [se länkar nedan]. Det har även kommit en del kritik från medlemmar i Humanisterna för oklarhet i hur vi använder begreppen offentligt och privat och att det skapar utrymme för missförstånd – eller ger möjlighet att aktivt missförstå om man nu som Jackelén tycker sig att ha något att vinna på det. Sett i efterhand skulle de två avslutande styckena i vår replik ”Vad betyder ordet privat” inte varit med. Dom var avsedda som ett klargörande. Det blev i stället det som biskop Jackelén kunde använda som räddningsplanka för att undvika sakfrågan. Antingen skulle det varit betydligt tydligare skrivet, men bäst hade varit om det inte hade varit med alls.
Enkelhet, enkelhet är lärdomen! Det var blåögt ambitiöst att försöka skilja på å ena sidan ”offentlig sektor” / ”offentliga medel” och å andra sidan ”offentlighet” / ”offentligt samtal” / ”det offentliga rummet”. Och sak samma vad gäller ordet privat – å ena sidan ”privat sektor”, ”privata medel” och å andra sidan ”privat” i betydelsen hemligt och utanför offentligheten. Anledningen att försöka synliggöra dessa olika betydelser var att påvisa biskop Jackeléns mycket märkliga slarv (eller medvetet manipulativa skrivsätt) när hon utan hänvisningar och utifrån en tydlig definition av ”privat” som hemligt och utanför offentligheten med teologisk auktoritet fastslog: ”Ändå talas det i vårt samhälle gärna om att religion är och bör vara privat, och endast privat. Detta hävdas ibland med en dogmatism som förbryllar, eftersom den ofta finns hos dem som brukar vara mest kritiska mot religiös dogmatism.” (”Gud är större”, s. 26). Hon har i båda sina svar lyckats undvika frågan om vad hon menar? Hon skriver dock att när hon ”skrev de citerade raderna tänkte jag nog faktiskt inte så mycket på humanisterna utan mer på sådant som jag regelbundet får läsa på ledarplats i min dagstidning”. Jag ser fram emot att få veta vilken dagstidning det gäller – och gärna även några daterade ledare. Den uppgiften kan ju rimligen inte vara privat i betydelsen hemlig.
För tillfället önskar jag att det kommer tillstånd en bra skrivning på förbundsnivå kring detta. En statsvetare och en filosof som skulle kunna greja detta kan väl uppbringas inom Humanisterna. Det kan vara en uppgift inför kongressen. Om det är svårt att hålla isär t.ex. ett samhälles ”offentliga sektor” från ett samhälles ”offentlighet” bland såväl teologer som Humanister så blir det förstås väldiga problem i alla diskussioner. Och sak samma om man inte kan hålla isär ”privat sektor” och ett krav eller önskan att hålla vissa saker ”privata” i betydelsen hålla för sig själv, hålla hemligt.
En av de få gånger jag konkret har stött på denna form av privat (hemlig) tro var när en teolog som var specialiserad på moderna gudsbilder i en intervju om detta tillfrågades om hennes egen gudsbild. Det ville hon inte svara på för det var privat!! Tyvärr kommer jag inte säkert ihåg sammanhanget.
Jag är helt ense med Ulf Gustafsson på Humanistbloggen om att ordet ”privat tro” bör skrotas eller på ett medvetet sätt reserveras som en sorts negativt epitet när man i offentliga samtal inte vill svara på olika konkreta frågor om innehållet i sin tro. Som övergripande begrepp är ”personlig tro” mycket bättre och där är Jackelén helt rätt ute. Jag helt ense med kritikerna på Humanistbloggen – och biskop Jackelén – om att den personliga tron såväl som våra personliga politiska och livsåskådningsmässiga uppfattningar och åsikter ska finnas i offentligheten och diskuteras och kritiseras. På samma villkor! Det är det demokratiska samhällets livsluft!
Länkar:
(1) ”Vi vill fördjupa samtalet” – Olofsson/Sturmark (nr 51-52/2011 papperstidningen)
(2) ”Förutsättningar finns för god nivå på diskussionen” – biskop Jackelén (nr 51-52/2011 papperstidningen)
(3) ”Vad betyder ordet privat” – Olofsson/Sturmark (Kyrkans Tidnings webb den 17 januari 2012)
(4) ”Förutsättningar finns för god diskussionsnivå” – biskop Jackelén (Kyrkans Tidnings webb den 19 januari 2012) (Där har jag skrivit två kommentarer i kommentarsfältet, en lång och en mini! Där finns också en kommentar som på ett koncist sätt sammanfattar den kärnfråga som biskop Jackelén undviker – eller överhuvudtaget inte har förstått.)
Det har varit två bloggposter på Humanistbloggen om denna debatt.
(1) ”Mer samtal med Svenska Kyrkan” (den 23 december 2012)
(2) ”Vad betyder ordet privat?” (den 17 januari 2012)
24 jan 2012
"Kravet på anpassning flyttas från den beslöjade eleven till skolan"
[Europadomstolen] menade att slöjbärarens manifestation av vad hon ser som en tvingande religiös plikt kan fungera som en påtryckning på kvinnor som inte vill bära slöja, i synnerhet i en miljö där extremister redan söker ”påtvinga samhället i dess helhet sina religiösa symboler och föreställning om ett samhälle grundat på religiösa föreskrifter”.
Sverige är inte Turkiet. Men vad Europadomstolen pekar på är att bärandet av religiösa kläder bör ses i ett större sammanhang. Att bära nikab är inte bara ett personligt val.
En nikab ger, liksom andra typer av uniformering, uttryck för en världsbild med normer och värderingar. Och skolan kan rätt gärna inte ställa sig neutral inför dessa normer och värderingar.
Istället för att gömma sig bakom en konflikträdd beskrivning, som ger sken av att det enda problemet med niqaben är att läraren inte kan se elevens ansikte, så borde Skolverket reflektera över om bärandet av nikab är förenligt med skolans värdegrund.
Skolan ska främja värden som demokrati och jämställdhet, medan niqaben signalerar att religiös lag ska råda och att män och kvinnor ska hållas skilda åt.
Så visst skulle man kunna förbjuda niqaben i skolan, även om man inte förbjuder den på gator och torg. Här kan man notera, att svenska skolor redan gör ingrepp i elevers klädval, när det gäller symboler som uppfattas som främlingsfientliga, oavsett vad bäraren själv anser om dem.
Skolverket påpekar beskäftigt att skolan ska stärka förmågan att ”leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald”. Men vägen till sådan vidsynthet är inte att lägga sig platt för de elever som har den mest kompromisslösa religiösa tron.
Niqaben är knappast symbolen för tolerans och en öppen attityd till andras värderingar.
"De svåraste frågorna undviks"
Roland Uhrberg, styrelsemedlem Humanisterna Uppsala, har skrivit ett debattinlägg i Kyrkans tidning - Vad är viktigt i meningsfulla livsåskådningssamtal? - vilket avslutas:
[Man kan] dra slutsatsen att åtminstone en del av kyrkans företrädare anser att man måste beakta den naturvetenskapliga världsbilden när man diskuterar livsåskådningsfrågor. Den avgörande skillnaden i dessa frågor är att kyrkans företrädare undviker de svåraste frågorna men det är just de som religionskritikerna ofta tar upp.
Författaren Willy Kyrklund skrev en gång en artikel i DN över ämnet vetenskap och religion han avslutade med följande ord: Vetenskapen är en obehaglig verksamhet, vem vill veta att vi lever på ett gruskorn i vintergatans utkant och att livet är en sekundkort kolflaga sammanhållet av genernas intrigspel.
Dessa rader tycker jag kort och koncist sammanfattar varför de svåraste frågorna undviks.
Slutligen ett annat problem med den typen av frågor som jag tar upp här, det är att de anses som hädiska, provocerande och mer eller mindre oförskämda. Religionen får inte ifrågasättas på lika villkor som andra tankesystem utan kräver ofta en egen gräddfil.
”Vi tar ställning för barnet”
Ännu en debattartikel om omskärelse. Den här svarar på alla tidigare frågor så jag publicerar den här i sin helhet. Från Svenska Dagbladet.
__________________________
Religionsfriheten innebär inte att alla religiösa manifestationer är tillåtna. Även om riter har stöd i heliga texter och traditioner ska de kunna diskuteras och omförhandlas.
Religionsfriheten är rätten att tro och att utöva denna tro enskilt eller tillsammans med andra. Denna rätt kan aldrig inskränkas. Men religionsfriheten innebär inte att alla religiösa manifestationer är tillåtna.
Därför accepteras i Sverige inte religionsfriheten som argument för rätten till månggifte, slakt av djur utan bedövning, könsstympning av flickor eller för att förhindra blodtransfusioner till barn eller avbildningar av Mohammed.
Vi värnar religionsfrihet och mångfald, som är fundamenten i en demokrati, men det är alltså inte detsamma som att säga att alla uttryck för religion och kultur är acceptabla och rimliga.
Artikeln fortsätter...
Oron för att anklagas för etnocentrism, något Lars Dencik (SvD 12/1) beskyller oss för, får inte leda till att vi avstår från att sätta gränser.
Vi vill att alla barn skyddas mot icke-medicinskt motiverade ingrepp oavsett skälen för dessa ingrepp och oavsett i vilket kulturellt eller religiöst sammanhang barnet föds.
Vårt ställningstagande grundas på ett barnperspektiv, ett perspektiv som tyvärr lyst med sin frånvaro hos våra meningsmotståndare i den pågående debatten.
I debatten har våra avsikter misstänkliggjorts. Men om alla frågor där synsätt kolliderar resulterar i att man misstänkliggör sina meningsmotståndare för onda avsikter, kommer inga debatter om viktiga frågor att kunna föras.
Vi har inte haft synpunkter på religiösa initiationsriter i allmänhet utan på ett specifikt ingrepp, omskärelse av småpojkar, som vi menar deras kränker barnets kroppsliga integritet och åsamkar dem smärta.
Att religiösa manifestationer har stöd i heliga texter, traditioner eller religiösa erfarenheter innebär inte att de med automatik är rimliga i exempelvis moral- eller rättighetshänseende. Denna diskussion är levande inom alla religioner och har i många fall också lett till att seder och religiösa påbud har omprövats.
Karin Hedner Zetterholm (SvD 16/1) ger exempel på hur man inom judendomen har omprövat flera synsätt, till exempel på homosexualitet. Vi kan konstatera att redan i dag accepteras inom stora delar av judendomen icke omskurna pojkar som församlingsmedlemmar trots att de, enligt samma textställe i 1 Mosebok som kräver omskärelse, borde bli utkastade.
Omskärelse av pojkar bagatelliseras av våra kritiker. Det handlar, enligt Susanne Wigorts Yngvesson (SvD 2/1), bara om att ta bort ”en skinnbit på bebisars penis” och ingen berörd har klagat.
Det är en märklig asymmetri att hävda att bortopererandet av en ”skinnbit” skulle vara betydelselöst för de små barn som den sitter på men avgörande för två världsreligioners vara eller icke vara. Men judendom och islam är naturligtvis oerhört mycket mer än omskärelsen av barn.
Visserligen krävs numera bedövning när pojkar omskärs i Sverige, men i historiens ljus har det kravet bara funnits mycket kort tid och finns än i dag bara i ett fåtal länder. Det kan också noteras att även när detta krav infördes anklagade Judiska världskongressen Sverige för att ha stiftat de första lagarna mot judisk religionsutövning i Europa sedan nazisttiden (SvD 8/6-01).
Det är uppenbart att detta ingrepp har orsakat och än i dag orsakar mycket smärta hos både barn och föräldrar.
Denna aspekt har framhållits också av feministiska kritiker inom judendomen. De har påtalat och kritiserat det patriarkala i denna tradition, att flickor ställs utanför det förbund med Gud som omskärelsen ska manifestera.
Ronald Goldman, grundare av Jewish Circumcision Resource Center till stöd för judar som ifrågasätter omskärelsen, skrev i höstas att ”på grund av de alltfler tecknen på omskärelsens skadliga effekter följer fler och fler judar sina känslor. De utgår från etik, förnuft och erfarenhet och löser sitt dilemma genom att avstå från omskärelse”. Och vidare: ”Vi erkänner svårigheten med att ifrågasätta omskärelse, men de traumatiska skriken från eller tillstånden av tyst chock hos omskurna judiska barn har alltför länge nonchalerats.”
Vi vill återigen påpeka att två av medförfattarna till det ursprungliga uppropet själva har judisk bakgrund och är omskurna. Så visst finns det berörda personer som är kritiska.
Det är också viktigt att i detta sammanhang synliggöra pojkar i muslimska familjer. Den överväldigande majoriteten av dem som omskärs har den bakgrunden.
Kristin Zeiler och Anette Wickström (SvD 7/1) menar att det finns andra ingrepp på barn som också kan diskuteras, t ex när de fötts med oklart kön. Gränsdragningen för vad som ska vara tillåtet och inte när det gäller ingrepp på barn behöver naturligtvis noga prövas. Vi välkomnar den diskussionen.
Vi har med öppna ögon tagit ställning i vad som är en rättighetskonflikt mellan vuxnas rätt att använda små pojkars kroppar för religiösa manifestationer och pojkarnas kroppsliga integritet. I den konflikten har vi tagit ställning för barnets integritet.
Staffan Bergström är professor em, Internationell hälsa, Karolinska Institutet
Annika Borg är teologie doktor, debattör och präst
Christer Sturmark är ordförande förbundet Humanisterna
Bengt Westerberg är före detta socialminister.
__________________________
Religionsfriheten innebär inte att alla religiösa manifestationer är tillåtna. Även om riter har stöd i heliga texter och traditioner ska de kunna diskuteras och omförhandlas.
Religionsfriheten är rätten att tro och att utöva denna tro enskilt eller tillsammans med andra. Denna rätt kan aldrig inskränkas. Men religionsfriheten innebär inte att alla religiösa manifestationer är tillåtna.
Därför accepteras i Sverige inte religionsfriheten som argument för rätten till månggifte, slakt av djur utan bedövning, könsstympning av flickor eller för att förhindra blodtransfusioner till barn eller avbildningar av Mohammed.
Vi värnar religionsfrihet och mångfald, som är fundamenten i en demokrati, men det är alltså inte detsamma som att säga att alla uttryck för religion och kultur är acceptabla och rimliga.
Artikeln fortsätter...
Oron för att anklagas för etnocentrism, något Lars Dencik (SvD 12/1) beskyller oss för, får inte leda till att vi avstår från att sätta gränser.
Vi vill att alla barn skyddas mot icke-medicinskt motiverade ingrepp oavsett skälen för dessa ingrepp och oavsett i vilket kulturellt eller religiöst sammanhang barnet föds.
Vårt ställningstagande grundas på ett barnperspektiv, ett perspektiv som tyvärr lyst med sin frånvaro hos våra meningsmotståndare i den pågående debatten.
I debatten har våra avsikter misstänkliggjorts. Men om alla frågor där synsätt kolliderar resulterar i att man misstänkliggör sina meningsmotståndare för onda avsikter, kommer inga debatter om viktiga frågor att kunna föras.
Vi har inte haft synpunkter på religiösa initiationsriter i allmänhet utan på ett specifikt ingrepp, omskärelse av småpojkar, som vi menar deras kränker barnets kroppsliga integritet och åsamkar dem smärta.
Att religiösa manifestationer har stöd i heliga texter, traditioner eller religiösa erfarenheter innebär inte att de med automatik är rimliga i exempelvis moral- eller rättighetshänseende. Denna diskussion är levande inom alla religioner och har i många fall också lett till att seder och religiösa påbud har omprövats.
Karin Hedner Zetterholm (SvD 16/1) ger exempel på hur man inom judendomen har omprövat flera synsätt, till exempel på homosexualitet. Vi kan konstatera att redan i dag accepteras inom stora delar av judendomen icke omskurna pojkar som församlingsmedlemmar trots att de, enligt samma textställe i 1 Mosebok som kräver omskärelse, borde bli utkastade.
Omskärelse av pojkar bagatelliseras av våra kritiker. Det handlar, enligt Susanne Wigorts Yngvesson (SvD 2/1), bara om att ta bort ”en skinnbit på bebisars penis” och ingen berörd har klagat.
Det är en märklig asymmetri att hävda att bortopererandet av en ”skinnbit” skulle vara betydelselöst för de små barn som den sitter på men avgörande för två världsreligioners vara eller icke vara. Men judendom och islam är naturligtvis oerhört mycket mer än omskärelsen av barn.
Visserligen krävs numera bedövning när pojkar omskärs i Sverige, men i historiens ljus har det kravet bara funnits mycket kort tid och finns än i dag bara i ett fåtal länder. Det kan också noteras att även när detta krav infördes anklagade Judiska världskongressen Sverige för att ha stiftat de första lagarna mot judisk religionsutövning i Europa sedan nazisttiden (SvD 8/6-01).
Det är uppenbart att detta ingrepp har orsakat och än i dag orsakar mycket smärta hos både barn och föräldrar.
Denna aspekt har framhållits också av feministiska kritiker inom judendomen. De har påtalat och kritiserat det patriarkala i denna tradition, att flickor ställs utanför det förbund med Gud som omskärelsen ska manifestera.
Ronald Goldman, grundare av Jewish Circumcision Resource Center till stöd för judar som ifrågasätter omskärelsen, skrev i höstas att ”på grund av de alltfler tecknen på omskärelsens skadliga effekter följer fler och fler judar sina känslor. De utgår från etik, förnuft och erfarenhet och löser sitt dilemma genom att avstå från omskärelse”. Och vidare: ”Vi erkänner svårigheten med att ifrågasätta omskärelse, men de traumatiska skriken från eller tillstånden av tyst chock hos omskurna judiska barn har alltför länge nonchalerats.”
Vi vill återigen påpeka att två av medförfattarna till det ursprungliga uppropet själva har judisk bakgrund och är omskurna. Så visst finns det berörda personer som är kritiska.
Det är också viktigt att i detta sammanhang synliggöra pojkar i muslimska familjer. Den överväldigande majoriteten av dem som omskärs har den bakgrunden.
Kristin Zeiler och Anette Wickström (SvD 7/1) menar att det finns andra ingrepp på barn som också kan diskuteras, t ex när de fötts med oklart kön. Gränsdragningen för vad som ska vara tillåtet och inte när det gäller ingrepp på barn behöver naturligtvis noga prövas. Vi välkomnar den diskussionen.
Vi har med öppna ögon tagit ställning i vad som är en rättighetskonflikt mellan vuxnas rätt att använda små pojkars kroppar för religiösa manifestationer och pojkarnas kroppsliga integritet. I den konflikten har vi tagit ställning för barnets integritet.
Staffan Bergström är professor em, Internationell hälsa, Karolinska Institutet
Annika Borg är teologie doktor, debattör och präst
Christer Sturmark är ordförande förbundet Humanisterna
Bengt Westerberg är före detta socialminister.
Gästinlägg: Homeopati och religion vs. kemi och matematik
Gästinlägg av Anders Villumsen - Gymnasielärare i biologi och kemi
_______________________
Frågan om homeopatisk medicin kommer upp med jämna mellanrum. För någon månad sedan läste jag en insändare att det var bra att en läkare blivit frikänd från tjänstefel när denne hade rekommenderat homeopatisk medicin.
Det tycker jag också var bra. Läkarna bör definitivt rekommendera homeopatisk medicin vid feber och förkylningar.
"Gå hem, vila och drick mycket vatten. Ja, det går lika bra med kranvatten."
Ska man vara lite allvarligare kan man konstatera att homeopaters kemikunskaper inte kan höja sig över naturvetenskaplig gymnasienivå. När man arbetar med halter på deras påstådda låga nivå måste man använda dyra analyslabb med en renhetsnivå som vida överstiger vad en hemmafixande homeopat har i sitt källarlabb. Dessutom har de missat hur många molekyler det faktiskt finns i en mycket liten mängd ämne.
Ett litet exempel på utspädning. Vi antar att en homeopat i Karlstad blandar 0,1 mol av ett ämne vars molmassa är 200g/mol i vatten. Han rör än åt ena, än åt andra hållet och späder efter alla konstens regler. Det som blir över (nästan allt så småningom) hamnar i Vänern och rörs om. Varje liter vatten som rinner ut i Göta älv innehåller då 400 miljoner molekyler av ämnet ifråga, varifrån Göteborg tar sitt vatten. Även om Göteborgs reningsverk är effektiva och de Göteborgska homeopaterna använder reningsfilter kommer varje liter spädvatten i deras spädning innehålla miljontals molekyler av det aktuella ämnet! Hur späder man bort något som finns i spädvattnet? Eller räknas nu all vatten i Vänern som homeopatisk medicin för just denna åkomma?
Detta kan få konsekvenser i religiösa frågor också. Vi ateister skakar ju lätt på huvudet när nattvardens vin sägs vara ”Jesu blod”, men har de egentligen så fel? Jag påstår att det inte bara finns vatten däri från hans blod (om han funnits), utan till och med vatten däri från hans sista bägare på den sista nattvarden. Skålen med Judas.
Håll i hatten och ordning på nollorna. Om Jesus vinglas innehöll 2 dl vin, dvs 180g vatten, vilket ger 10 mol vattenmolekyler. Det är 6,022*10^24 st. Ganska många molekyler.
Jordens samlade vattenvolym är ca 1,5 miljarder km3=1,5*10^22 dl vilket är knappt 1*10^22 st vinglas á 1,8 dl vatten. I varje vinglas är det alltså drygt 600 vattenmolekyler från Jesus sista bägare. Detta under förutsättning att all vatten som fanns då finns idag. Dock finns en hel del reaktioner där vatten splittras och nybildas, men det påverkar knappast frågan. Ja, i varje vinglas finns sannolikt vattenmolekyler från Jesus sista skål eftersom den innehöll betydligt fler vattenmolekyler än det finns vinglas i allt vatten på jorden. Å andra sidan består en liten del av kalkens innehåll även av Judas skål och blod. Man skulle nog kunna göra en liknande beräkning på oblatens kolhalt av Jesus, men sedan ha i åtanke att kakan även kan innehålla spår av nötter, såsom Attila, Djingis Kahn, Nero och Caligula.
Detta vet vi därför att människor inte nöjt sig med skrifters ”sanning”, utan tänkt själva och faktiskt undersökt världen omkring oss. Deras kunskap har repeterats och spridits så att det idag är elementär kunskap för en kemistuderande gymnasist. Om inte denna naturvetenskap är häftigare än en bronsåldersgud från öknen eller några hemsnickrade ”teorier” om vattnets minne, vet jag inte vad som skulle vara det.
Skål!
_______________________
Frågan om homeopatisk medicin kommer upp med jämna mellanrum. För någon månad sedan läste jag en insändare att det var bra att en läkare blivit frikänd från tjänstefel när denne hade rekommenderat homeopatisk medicin.
Det tycker jag också var bra. Läkarna bör definitivt rekommendera homeopatisk medicin vid feber och förkylningar.
"Gå hem, vila och drick mycket vatten. Ja, det går lika bra med kranvatten."Ska man vara lite allvarligare kan man konstatera att homeopaters kemikunskaper inte kan höja sig över naturvetenskaplig gymnasienivå. När man arbetar med halter på deras påstådda låga nivå måste man använda dyra analyslabb med en renhetsnivå som vida överstiger vad en hemmafixande homeopat har i sitt källarlabb. Dessutom har de missat hur många molekyler det faktiskt finns i en mycket liten mängd ämne.
Ett litet exempel på utspädning. Vi antar att en homeopat i Karlstad blandar 0,1 mol av ett ämne vars molmassa är 200g/mol i vatten. Han rör än åt ena, än åt andra hållet och späder efter alla konstens regler. Det som blir över (nästan allt så småningom) hamnar i Vänern och rörs om. Varje liter vatten som rinner ut i Göta älv innehåller då 400 miljoner molekyler av ämnet ifråga, varifrån Göteborg tar sitt vatten. Även om Göteborgs reningsverk är effektiva och de Göteborgska homeopaterna använder reningsfilter kommer varje liter spädvatten i deras spädning innehålla miljontals molekyler av det aktuella ämnet! Hur späder man bort något som finns i spädvattnet? Eller räknas nu all vatten i Vänern som homeopatisk medicin för just denna åkomma?
Håll i hatten och ordning på nollorna. Om Jesus vinglas innehöll 2 dl vin, dvs 180g vatten, vilket ger 10 mol vattenmolekyler. Det är 6,022*10^24 st. Ganska många molekyler.
Jordens samlade vattenvolym är ca 1,5 miljarder km3=1,5*10^22 dl vilket är knappt 1*10^22 st vinglas á 1,8 dl vatten. I varje vinglas är det alltså drygt 600 vattenmolekyler från Jesus sista bägare. Detta under förutsättning att all vatten som fanns då finns idag. Dock finns en hel del reaktioner där vatten splittras och nybildas, men det påverkar knappast frågan. Ja, i varje vinglas finns sannolikt vattenmolekyler från Jesus sista skål eftersom den innehöll betydligt fler vattenmolekyler än det finns vinglas i allt vatten på jorden. Å andra sidan består en liten del av kalkens innehåll även av Judas skål och blod. Man skulle nog kunna göra en liknande beräkning på oblatens kolhalt av Jesus, men sedan ha i åtanke att kakan även kan innehålla spår av nötter, såsom Attila, Djingis Kahn, Nero och Caligula.
Detta vet vi därför att människor inte nöjt sig med skrifters ”sanning”, utan tänkt själva och faktiskt undersökt världen omkring oss. Deras kunskap har repeterats och spridits så att det idag är elementär kunskap för en kemistuderande gymnasist. Om inte denna naturvetenskap är häftigare än en bronsåldersgud från öknen eller några hemsnickrade ”teorier” om vattnets minne, vet jag inte vad som skulle vara det.
Skål!
23 jan 2012
Gott Nytt (Kinesiskt) Nyår!
Idag är det en av världens största helgdagar - det kinesiska nyåret. Nu börjar det lyckosamma drakens år. Som så många andra av världens stora helgdagar går den i princip spårlöst förbi på vår lilla plätt på jordklotet, uppe nästan vid nordpolen. Idag kan därför vara en bra dag att kontemplera hur annorlunda vi är från resten av världen.
Med Stalin som Gud
Religiösa och politiska sekter har stora likheter. Magnus Utvik berättar om sin erfarenhet i boken Med Stalin som Gud.
Magnus Utvik kan också ses pratade om boken på Bok och bibliotek 2011 tillsammans med Elisabeth Hjorth, som skrivit en roman om en kvinna i en religiös sekt - Hängivelsen.
Magnus Utvik kan också ses pratade om boken på Bok och bibliotek 2011 tillsammans med Elisabeth Hjorth, som skrivit en roman om en kvinna i en religiös sekt - Hängivelsen.
22 jan 2012
21 jan 2012
VoFcast 7: Anne Liljeblad om Sova Hela Natten-kuren
Sova Hela Natten-kuren är en sömnbehandling för barn av Anna Wahlgren. Anne Liljeblad har följt Wahlgrens barnråd under en längre tid och berättar om problematiska överdrifter och felaktiga påståenden om barns sömnbehov.
För kritk mot SHN, se dessa artiklar:
Svenska barnläkarföreningen varnar för Anna Wahlgrens sovmetoder.
Barnläkare varnar för Anna Wahlgrens metoder.
Bibeln står över demokratin
Den svenske journalisten Jacob Rudolfsson, tillika samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen, skriver på "Samvetsbloggen" om varför "dagens västerländska journalistkår" gör ett så dåligt arbete. Rudolfssons eget svar är förstås att den kristne guden inte är tillräckligt närvarande under journalistutbildningen. Men nu var det egentligen inte det som fångade mitt intresse i Rudolfssons artikel utan det var följande passage:
...hörde ni? "Civilutskottets betänkande [...] väger rätt så lätt i sammanhanget". Yttrat av en journalist, en av de som ska utgöra det yttersta skyddet för demokratin och den fria opinionsbildningen i vårt demokratiska Sverige. Bibeln står över våra demokratiska processer. De "väger rätt så lätt i sammanhanget". När påven ur Bibeln uttolkat vad ett äktenskap är så kan ni knyckla ihop vår svenska lagstiftning och våra processer för ett demokratiskt beslutsfattande, här i form av Civilutskottets betänkande om könsneutrala äktenskap. Det tycks vara mer eller mindre irrelevant.
Om någon gått i tvivelsmål kring frågan om religion är politik eller inte så hoppas jag att ni fått ytterligare en pusselbit med er på vägen. Religion är politik och ideologi. Och ska behandlas därefter.
"Lika självklart som att påven är katolik, är det knappast någon nyhet att han tror på Bibelns definition av äktenskapet som mellan en man och en kvinna (Civilutskottets betänkande 2008/09:CU19 väger rätt så lätt i sammanhanget)".
...hörde ni? "Civilutskottets betänkande [...] väger rätt så lätt i sammanhanget". Yttrat av en journalist, en av de som ska utgöra det yttersta skyddet för demokratin och den fria opinionsbildningen i vårt demokratiska Sverige. Bibeln står över våra demokratiska processer. De "väger rätt så lätt i sammanhanget". När påven ur Bibeln uttolkat vad ett äktenskap är så kan ni knyckla ihop vår svenska lagstiftning och våra processer för ett demokratiskt beslutsfattande, här i form av Civilutskottets betänkande om könsneutrala äktenskap. Det tycks vara mer eller mindre irrelevant.
Om någon gått i tvivelsmål kring frågan om religion är politik eller inte så hoppas jag att ni fått ytterligare en pusselbit med er på vägen. Religion är politik och ideologi. Och ska behandlas därefter.
Att lösa hedersproblematiken
Sveriges Radio Studio Ett sände i går ett reportage om hederskultur, dess konsekvenser och de några åtgärder som görs. Separata tider för kvinnor på badhusen, ungdomsgårdar och öppna förskolor är detta lösningar för att få kvinnorna ut ur hederns grepp?
Studio Ett sände också en debatt i frågan mellan Christina Höj Larsen (V) och Erik Almqvist (SD).
Fler SR-reportage om hedersproblematiken: Människor och tro, Tendens
Fler SR-reportage om hedersproblematiken: Människor och tro, Tendens
Lördagsunderhållning: Dags för bättring - slutet är nära!
Det vore lättare att respektera religiösa åsikter om de inte var så ... underliga. Men ok, låt oss ta trosutsagorna på allvar och diskutera deras innebärd. Här har ni en underhållande diskussion om världens undergång från BBC.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
