Gästinlägg av Andreas Creutz från bloggen literature connnoisseur.
Skiss: Om kristendom och fornnordisk mytologi
En av de saker som gör studiet av de fornnordiska skrifterna, sagorna och myterna så intressanta, är att de vittnar om en förkristen kultur, dess etik och verklighetsuppfattning. De två paradigmen skiljer sig markant åt.
I den äldre Eddan finner vi Hávamál, ”Den höges sång”, som innehåller 164 sentenser, och lär vara nedtecknad i Norge på 900-talet. Orden läggs i Odens mun. Och desamma har jag burit omkring på någon dag nu, och läst till egen uppbyggelse. Några reflexioner kring vad som däri sägs, i relation till den kristna verklighetsuppfattningen följer här nedan.
* * *
Man märker i Hávamál av några kärndygder, som lovordas mer än andra. Det talas mycket om mod, om klokskap, om självständighet men även om förankring i sin ätt. Hávamál talar om liknöjdhet inför döden, och om att inte tala i onödan, ej heller att onödigtvis berusa sig, för då flyter visheten bort. Man skall vara gästfri och man skall underhålla sina vänskapsrelationer. Det är också viktigt att slå vakt om sitt eftermäle och att vara flitig i sitt värv. Dödsromantik är helt frånvarande.
Den etik som kristendomen predikar är delvis avvikande från detta. Nog skall även den kristne vara modig och stå för sin tro. Men hedningen skall inte behöva trycka sin religion på andra: ”Bättre är intet bedja, än att blota för mycket”. Hedningen är modig för sin egen skull, för sin ätts skull, och är beredd att vedergälla den som är ond. Tanken på att vända andra kinden till, och så passivt acceptera övervåldet och övergreppet, är mycket, mycket avlägsen för den som tagit Odens ord till sig. Förlöjligar någon dig — ja, så förlöjliga då tillbaka.
Där kristendomen predikar ”en dårskap för världen”, slår hedendomen vakt om vishet och klokskap. Så är också Oden vishetens Gud, som ju till och med offrar sitt ena öga för att nå fördjupad kunskap, och som hänger sig själv i nio nätter, för att få insikt i de magiska runornas hemligheter. En man skall, som han, vara eftertänksam och söka visdom: ”Bättre börda man ej bär på vägen än mycket mannavett.”
Inte heller skall man godtroget tro alla om gott: ”ovisst är att veta, var ovänner sitta borta på salens bänkar.” Och ”Ovis man tror alla vara vänner, som vänligt le”. Man ska dock underhålla sina vänskapsrelationer, vara noga med att ge gengåvor, och vara en prydnad för sin släkt.
Där den kristne talar om att man ska se på liljorna på ängen, som inte arbetar, och att var dag har nog av sin börda, där talar hedningen om att man ska stiga upp tidigt och arbeta: ”rask är till hälften rik”. Och den som lever slött, kommer också att bli känd för sin slöhet, då ordet sprids som ”låga tändes av låga”. Man ska efter sitt, och samtidigt inte snåla inför gäster.
Livet är något vackert och viktigt. ”Bättre är att leva än att liv sakna; vid liv, får sig karl alltid ko.” En vacker strof i Hávamál talar om livets värde i motsats till dödens. Det står, att har man svårt att gå, kan man rida. Hör man inte, kan man ändå strida och är man blind, är man i alla fall inte brännskadad. Men ”ej av någon nytta är liket”. Och är man än rik och har man än undvikit strider hela sitt liv, så kommer likväl döden en dag ändå: ”Eld såg jag brinna, i bål åt den rike”.
Men trots att döden och romantiska, fåfänga tankar om densamma – såsom de kristnas tal om himmelrike och tillvaro i Guds närhet – är så frånvarande, bör man ändå bemöda sig om att lämna ett gott eftermäle, ty även om människan är död, lever ändå hennes minne kvar: ”…eftermälet aldrig dör för envar, som ett gott har vunnit.”
Man märker inte av någon sexualfientlighet eller ens försiktighet inför det sexuella hos Oden. Där kristendomen är sträng på området, säger Hávamál, att ”För älskog lasta aldrig man skall sin nästa någonsin”, samtidigt som den heterosexuelle mannen varnas för kvinnornas list, som lätt får mannen att tappa koncepterna. Och vinner man än ”gods eller kvinnors gunst”, så behöver inte det betyda att man blir klokare för det. Klokheten är en förmögenhet i sig och för sig.
Visst är Hávamál emellanåt häpnadsväckande patriarkal i sina råd — men så skrevs den också i en häpnadsväckande patriarkal tid, om än inte lika patriarkalisk som den kristna eran länge varit.
* * *
Således: där kristendomen talar mycket om försakelse och asketism, talar hedendomen om ett närvarande liv, ett liv i nuet. Livet efter döden talar Hávamál inte alls om. Inte heller finns där ett enda ord av Oden, om att man måste tro nåt särskilt eller hålla nåt för särskilt sant. Istället skall man jaga klokheten och visdomen.
Resultaten av vad man bör komma fram till, tiger han dock om. Där den kristne är en viator, en vägfarande utan hem i denna värld, är hedningen grundad i marken, ”Ett bo är bäst, fast blott helt litet"...
Också att gräma eller oroa sig gör man gott i att undvika: man kan, berättar Hávamáls författare, grubbla sig sömnlös på nätterna: det hjälper intet alls. När man vaknar är likväl "vedermödan [...] som den var", vare sig bättre eller sämre.
Naturen är hela tiden närvarande i metaforer och liknelser; något förakt för livets villkor märks inte; snarare skall man göra, rekommenderar Hávamál, så mycket som möjligt av det, vilka problem man än har – men Oden skaldar ändå, om att den människa förtorkar som ingen älskar, och frågar sig varför man skall leva utan att bli älskad. Det ses som något svårt: inte att man inte tror på det ena eller andra, eller är avvikande på annat sätt.
Och de gamla stroferna handlar om att hålla sig nära sina vänner, att inse att "man är mans gamman", illustrerat genom att vägen till ovän alltid är lång, men till vän alltid gen. Har man nått framgång, kan man dessutom unna sig; det ligger inget självändamål att plåga sig: "Den som välstånd förvärvat har, skall torftighet ej tåla". Och har man något, skall man gärna ge det till nån man tycker om, sin "älskling", som det står — och inte spara på det. Vi är långt borta från kristendomens kärva inställning till de jordiska tingen.
* * *
Hávamáls närmaste motsvarighet bland de bibliska skrifterna torde väl vara Ordspråksboken. Men där Ordspråksboken är omåttligt torr och snusförnuftig, är Hávamál mustig, mystisk och långt ifrån lika moralistisk. De forna föreställningarna om Oden, de hängdas gud, lyser igenom:
"Den tolfte jag kan
om uppi träd jag ser
hängda döda dingla.
Så ristar jag
och runor färgar,
att den kroppen kommer
och talar till mig."
* * *
Jag är dras till den fornnordiska litteraturen och myterna; de vittnar om ett alternativ till den judeokristna verklighetsuppfattningen och livshållningen – den hedniska hållningen är livsbejakande och grundad i själva livet, det goda livet, här och nu. När jag läser Hávamál mår jag bra, och mycket av vad skalden en gång skrev, finner genklang i mig, nu, såhär långt efteråt.
Texterna handlar om att stå för vem man är, att ha vett att tiga och vett att tala. Att inte vara dumdristig, och att ständigt söka klokskap:
"Då tog jag att förkovras
och kunnig vara,
att växa och väl trivas;
ord mig av ord
ord skapade,
verk mig av verk
verk alstrade."
Och mer än så skall jag inte skriva om detta nu, i lydnad inför rådet: ”tala, vad som höves, eller tig!”
* * *
Projekt Runeberg har hela texten online:
Hávamál.
Inlägg
