Stefan Einhorns agnostiska manifest håller inte måttet

Här är det agnostiska manifestet utropar Stefan Einhorn stolt i DN (090714). Men det är inte mycket att ha. Här är skälen:

1. Han påstår att det finns ett bohov av ett skapa skyddat område mellan de trosvissa och de sekulära. Tvärtom. Det finns behov av diskussion om värderingsfrågor, såväl sådana som är politiska som religiösa eller andra livåskådningar. Varför ska jag inte få ifrågasätta värdegrunder som t.ex. katolska när jag får göra det med t.ex. kommunistiska?

2. Professorn använder ordet agnosticism som är ovanligt för att inte säga felaktigt sätt. Dess egentliga innebörd brukar vara "en beteckning för uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om densamma" (Wikipedia). Med den innebörden är ett agnostiskt manifest en horrör. Det finns all anledning att forska intensivt om varför människor blir religiösa och vad man kan göra för dem som är slavar under sin religion.

3. Det är fel att likställa teistiska och icketeistiska ideologier vad gäller våldsanvändning. Exemplen på våld i gudars namn är otaliga. Våldsregimer utan gud i centrum (Mao, Stalin, m.fl) har inte motiverat sitt våld med att gud inte finns utan har använt våld för att skaffa sig och behålla makt. Gudstron har varit det avgörande motivet för våld, icketro på gud har aldrig varit det.

4. Einhorn skriver vi inte har tillräcklig kunskap för att objektivt kunna besvara de andliga frågorna och därför behöver "ett skyddat område". Konstigt. Tänk om vi sa samma sak om t.ex. ekonomi. Vi har inte tillräcklig kunskap för att objekt besvara en rad väsentliga frågor om världsekonomin, så därför får varje ekonom bli salig på sin tro.

5. Einhor skriver att "det blir alltmer uppenbart att människan har ett grundläggande psykologiskt behov av att bevara en öppning mot oändligheten, en kanal mot det okända". Jo, människan är säkerligen konstitutionellt nyfiken. Vi fsöker ständigt svar på nya frågor. Det är en avgörande anledning till mänsklighetens framgång. Men detta sökande är meningslöst om vi inte sållar bort de svar som inte håller vid en kontroll mot vår gemensamma erfarenhet. Ateisten är den sanna sökaren för ateisten har inte tillgång till svarsalternativt gud. När den religiösa tror att gud skapade universium, etiken och människan till sin avbild, så söker ateisten vidare efter rimligare och förnuftsbaserade svar. Svar på alla frågor får inte mänskligheten, men den totala kunskapsvolymen växer våldsamt. Varför då ge upp och använda universalsvaret gud?

Einhorns manifest innehåller sju rekommendationer, alla mer eller mindre tveksamma.

1. Öppenhet. Agnosticism handlar inte om öppenhet utan om uppgivenhet. Agnostikern säger att det går inte att skaffa sig kunskap "kunskap om tillvarons yttersta grunder" (Huxley), men om dem vet vi väldigt mycket mer idag än under Huxleys tid.

2. Respekt. Alla ståndpunkter är inte värda respekt, ens om de inte skadar någon annan. Tvärtom har vi alla ett ansvar för att utveckla varandra genom att debattera inte bara politikens vardagsfrågor utan också våra grundläggande värderingar. På det sättet växer vi som människor.

3. Etik. Einhorn skriver "I religioners kärna finns etiken, som beskriver ett förhållningssätt till medmänniskan och vår omvärld" och får det att låta som något positivt. Men i religioners etik ingår båda sådant som är avskyvärt och beundransvärt, vilket beror på att starka ledare har plockat upp aktuella, gångbara tankar och skapat effektiva organisationer för att sprida dem. På samma sätt gör vi idag, men utifrån vår tids villkor. Det mest centrala dokumentet är deklarationen om de mänskliga rättigheterna med sin bas i upplysningstiden inte uråldriga religiösa texter.

4. Allas lika värde. Jo, det låter fint och det är en given utgångspunkt från humanister men tvärs emot de religiösa texterna, nästan utan undantag.

5. Ödmjukhet inför det faktum att vi inte vet allt och att den kunskap vi har kan komma att modifieras, skriver Einhorn. Ett bättre motto är Var kritisk eller Var skeptisk. Det är genom ifrågasättandet som kunskapen utvecklas.

6. Sanningssökande. Här är kritik mot Einhorn inte längre möjlig. Men då gäller det att inte ställa gudsbilder i vägen för sökandet. Det går inte att utesluta att en gud skapade materien, men att förlita sig på en sådan idén spärrar vägen för sökandet efter andra svar som bättre stämmer med det vi vet har har goda anledningar att tro på.

7. Gemensamt ansvar är Einhorns sista tes. Gemensamt ansvar säger erfarenheten är alltför ofta ingens ansvar. Det är bättre att tala om den enskildes ansvar att efter bästa förmåga bidra till en god utveckling. Ursäkten att andra inte vill eller kan håller inte.

Nej, det var inget lyckat manifest som Stefan Einhorn publicerade i DN. Läs i stället Fns deklaration om de mänskliga rättigheterna.

-----------------
Dagens Nyheter: "Här är det agnostiska manifestet"

En humanists längtan och gudsdefinition

Inger Edelfelt skriver försonligt och klokt om den rådande gudsdebatten. Hon ställer en del frågor som jag vill besvara ur mitt eget humanistiska perspektiv. Tänk, jag tror att det är första gången en skribent ser på oss humanister som människor med en egen längtan och frågar efter denna längtan – så obeskrivligt befriande! Tack för det, Inger!

Vad längtar jag då efter? Ett samhälle där människan alltid sätts i första rummet. Om något gudomligt påbud inskränker en människas frihet att till exempel välja sin egen livskamrat, sin egen klädsel eller sin egen rätt att välja att inte föda ett barn, då måste guden stryka på foten. Människan först – alltid. Detta är en längtan efter en allomfattande medmänsklighet.
Sen kan folk som så önskar slänga in en gud i bilden. Personligen tycker jag att gudar – inte de medvetna myterna om dem, men gudar som föregivna fakta – förstör bilden av människan, den vackra organism där universums ständiga energiflöden utvecklades till ett bestående mönster som blivit medvetet om sig självt och kan skapa något bortom de mätbara energiflödena. Något som man med Edelfelt försiktigt kan kalla en andlig dimension, eller också kanske mindre försiktigt för Fantasi, en dimension där transcendenta fenomen som demokrati, negativa tal, kärlekssonetter, evolutionsteori och gudsupplevelser kan ta form. Att detta kunnat uppstå på naturlig väg ur den livlösa askan efter en "Stor Smäll", det är något som fyller mig med oändligt mycket större förundran och stolthet än om ett högre väsen hittat på alltihop. Men det är väl en smakfråga.
Jag längtar efter ett samfund där man kan tillsammans med andra kan få ge uttryck för sin glädje över att på gott och ont vara människa, utan att behöva ta till något annat än människan och naturen själva för att ge vår existens den mening som vi själva, av egen kraft kan fylla den med. Det är en längtan efter en gemenskap i förnuft och känsla. Det var därför jag gick med i Humanisterna.
Jag längtar efter ett debattklimat där de argument som presenteras får stå för sig själva, utan hänvisning till någon auktoritet vars blotta existens går att ifrågasätta, ett klimat där allt är tillåtet att (gärna respektfullt) ifrågasätta, även våra mest omhuldade värderingar och traditioner, utan att någon kallar en för militant, rabiat eller fundamentalistisk eller dödshotar en. Det är en längtan efter frihet.

Vad menar jag då med "Gud"? För mig kan "Gud" aldrig innebära någon mystisk kraft som bara får saker att hända. Vetenskapen har ett bättre namn på detta fenomen: energi. För att något skall kallas "Gud" måste det ha ett medvetande, en avsikt, och makt att förverkliga sin avsikt. De otaliga logiska argumenten mot existensen av en sådan gud skall jag inte presentera här, inte heller de – ursäkta mig – ologiska argumenten för. Jag är faktiskt inte särskilt intresserad av att alls ge mig in i den debatten. Existensen av gudar är egentligen irrelevant. Vi vet att människan och våra samhällen existerar, och de bör därför vara i centrum för debatten om den skall föras framåt. Som sagt, människan först.
Men om någon vill presentera livet självt, eller kärleken själv, eller energin själv eller totalsumman av tid och rum och allt som däri finner existens som "Gud", utan att tillskriva dem någon medvetenhet, då undrar jag: varför grumla bilden av dessa genom att ge dem täcknamnet "Gud"? Varför inte kalla dem vid deras egna, vackra namn: liv, kärlek, energi, Alltet, och låta sig fyllas av vördnad inför dem i deras egen gestalt?

Jag längtar efter en mänsklighet som inte sågar av den gren den sitter på. Om somliga måste använda gudsidéer som – ursäkta mig igen – kryckor för att kunna bidra till mänsklighetens överlevnad, så må de göra det och med min välsignelse. Men återigen och som alltid:

Människan först!

Vad ska man med evidensbaserad medicin till?

Dags för steg två

Vad är skillnaden mellan Humanism och ateism? Att Humanismen är en alternativ livsåskådning och inte bara ett avståndstagande. Om du undrar vad Humanisterna vill och inte bara vad vi inte tror på, så börja med att läsa midsommarmanifestet. För en grundligare genomgång, se Humanisternas idéprogram.

Christer Sturmark om Göran Rosenbergs intellektuella haveri

(Även publicerad på Newsmill)

Göran Rosenberg skriver i DN (15/6) med rubriken Är Humanisternas tro värd en mångmiljon-kampanj? och bemöts av undertecknad i DN (18/6) där också Rosenberg replikerar på bemötandet. Tyvärr präglas Rosenbergs båda inlägg av grumligt tänkade och filosofisk okunskap. Låt mig en gång för alla reda ut den kunskapsteoretiska röra som Rosenberg gör sig skyldig till. Jag inleder dock med Rosenbergs övriga missuppfattningar, för att närma mig trosfrågan mot slutet av denna artikel.

Göran Rosenberg fastslår i sitt svar på min replik (DN 18/6) att ”Humanisterna kännetecknas av sin oförmåga att förstå vad religion är och kan vara”. Formuleringen är just så diffus som den bakomliggande substanslösheten i Rosenbergs kritik kräver. Den som kan något om retorik vet också att detta är en klassik förminskningstaktik, när de verkliga sakargumenten tryter.

Att till sin meningsmotståndare säga ”Du begriper dig inte på det här” är helt enkelt ett argument som inte går att bemöta, och det vet Rosenberg. Därför vore det klargörande för debattklimatet om Rosenberg kunde vara mer konkret i sin kritik av Humanisterna och svara på två frågor:

1. Exakt vad är det som Humanisterna inte förstår sig på vad gäller religion?
2. Exakt vilken del av Humanisternas kritik av vissa religiösa handlingar, värderingar och dogmer anser Rosenberg vara obefogad?

Vidare skriver Rosenberg att Humanisterna inte ”förstår innebörden av sin egen propaganda”. Notera ordvalet ”propaganda”. Så skriver man om man är frustrerad över något utan att kunna sätta fingret på varför, eftersom ordet ”propaganda” har så negativa konnotationer.

Men visst har han rätt i sak, Humanisterna framför ett politiskt budskap som går ut på att vi eftersträvar ett mångkulturellt sekulärt samhälle där ingen religion upphöjs till norm och där alla människor bemöts med samma respekt oavsett ursprung, kultur eller livsåskådning. Vi ”propagerar” för detta på samma sätt som alla politiska rörelser propagerar för det samhälle eller de politiska ideal de företräder.

Rosenberg fortsätter att tolka det som att vi vill peka ut ”judar och muslimer”. Obegripligt. Han tycks helt ha missat att vi presenterar de tre symboler som över hela världen representerar de tre abrahamitiska världsreligionerna: judendomen, islam och kristendomen. Gemensamt för dessa religioners anhängare är att de tror på en enda gud som griper in i människors liv (se Nationalencyklopedin). Humanisternas kampanj försöker visa att judendom och islam båda är svenska religioner idag, precis på samma sätt kristendomen historiskt har ansetts vara Sveriges religion (därav det kristna korset i den svenska flaggan).

Begriper inte Rosenberg att själva poängen med symbolspråket är att betraktaren i första ögonblicket ska se den svenska flaggan, för att i nästa ögonblick inse att det faktiskt är ett kristet kors? Och därmed reflektera över att religioner påverkar vår vardag, vårt samhälle och vår politik mer än vi kanske är medvetna om?

Rosenbergs projektioner om judar och muslimer är omöjliga att kommentera. Dem får han helt enkelt hantera själv, och inte försöka kleta på Humanisterna.

Personligen tror jag att han är ganska ensam om dem: Häromdagen mötte jag en ung muslimsk kvinna i slöja som sa att hon uppskattade vår kampanj. Hon sa till mig att ”visserligen tror jag att ni har fel, jag tror att Gud existerar. Men jag känner mig inkluderad i er kampanj. Vi muslimer fick vara med, ni visar att också islam är en svensk religion”. En vuxen och mogen reaktion tycker jag.

Rosenberg skriver vidare:

”Som exempel på problem som Humanisterna har med människor som tror att Gud nog finns hänvisar Sturmark till främmande länder. Ett huvudsakligen icke-svenskt problem således. Så varför då en mångmiljonkampanj i Sverige?”

Osedvanligt aningslöst. Som framgår av vårt sekulära manifest på DN Debatt på midsommarafton är inte religioners inflytande enbart ett problem i andra länder. Det redovisar vi med all önskvärd tydlighet där, så jag upprepar det inte här.

Men Rosenberg tycks anse att man inte ska engagera sig i dessa frågor eftersom problemen är mycket större i andra länder än i Sverige. Det en märklig hållning. Bör vi svenskar inte vara medlemmar i Amnesty, eftersom Sverige inte håller sig med politiska fångar? Jag har svårt att förstå ett sådant begränsat lokalperspektiv. Vi lever i en globaliserad värld och har all anledning att bry oss om vad som händer i vår omvärld. Därför bör man stödja Humanisterna också i Sverige.

Rosenberg skriver också ”…vilka religioner bör vi ha anledning att frukta också här?”. Rosenberg verkar tro att Humanisternas agenda handlar om vilken religion som är mest eller minst problematisk, eller huruvida man tror eller inte tror på Gud.

Detta är en grov förenkling. Skiljelinjen går inte mellan den som tror och den som inte tror. Inte heller mellan islam och kristendom eller hinduism och judendom. Skiljelinjen går mellan den som respekterar det sekulära samhällets princip och den som inte gör det.

Vi formulerar det så här i vårt sekulära manifest på DN Debatt:

”Många människor tror att Gud existerar. Andra tror att Gud inte existerar. Och de som tror på en gud tror ofta inte på samma gud eller tolkar gudens signaler på olika sätt. Ingen av parterna kan bevisa att de äger sanningen. Därför är det av yttersta vikt att samhället organiseras så att det är oberoende av vilken part som har rätt.”

Detta är det samhälle Humanisterna vill ha. Varför är detta så provocerande för Rosenberg?
Slutligen, Göran Rosenberg tycks ganska okunnig (eller låtsas okunnig) om elementär kunskapsteori. Han använder begreppet ”tro” i flera olika betydelser samtidigt. Begreppet ”tro” kan betyda (minst) två olika saker:

1. Tro som kognitivt försanthållande. I denna betydelse av ordet ”tro” är alla försanthållanden om verkligheten trossatser. Tron att den abrahamitiske guden existerar/inte existerar, tron att Zeus, Tor, Oden, Shiva eller Snömannen existerar/inte existerar, tron att solen ska gå upp imorgon eller att inget kan färdas snabbare än ljuset, tron att evolutionsteorin korrekt beskriver arternas uppkomst eller att Big Bang har gått till ungefär så som forskarna beskriver det, är alla kognitiva försanthållanden om verkligheten. Vad som skiljer dem åt är graden av evidens. Kognitiva försanthållanden kan vara mer eller mindre välgrundade. Detta är det enda som skiljer dem åt i strikt kunskapsteoretisk mening. I denna mening är ateismen, liksom allt annat, en tro. Det blir närmast en slags rödvinsfilosofi: ”Du kan inte bevisa att du inte började existera för tre minuter sen, med alla dina minnen inprogrammerade från början! Det är bara en tro att så inte är fallet. Du kan inte bevisa att någonting alls existerar utanför ditt medvetande”. Och så vidare. Men Rosenberg avser knappast att leverera sådana filosofiska banaliteter. Han menar något annat med ”tro”. Så låt oss då se på den andra betydelsen av ordet.
2. Tro som religiöst förhållningssätt till världen. I denna mening kan ateismen aldrig vara en tro. Ateismen är enbart ett kognitivt försanthållande om guds existens. Gudsbegreppet måste dessutom först definieras, innan ateismen kan formuleras. Rosenberg är sannolikt själv ateist i förhållande till Tor och Zeus. Ur ateismen följer absolut inget annat. Man kan vara ateist och samtidigt kommunist, liberal, konservativ, biståndsarbetare, altruist, egoist eller precis vad som helst. Man kan tro på reinkarnation, astrologi och leviterande munkar och fortfarande vara ateist (dock inte omfatta den humanistiska livsåskådningen som stipulerar att man bör tro på endast det som det finns goda skäl att hålla för sant). Att ateism överhuvudtaget existerar som begrepp beror bara på religionens historiska grepp om människorna och vår kultur. Ateism är per definition det ursprungligt naturliga tillståndet. Varför skulle man förutsätta existensen av ett väsen som inte tillför något förklaringsvärde?

Jag föreslår att Rosenberg gör följande enkla tankeexperiment, så kanske relationen mellan ateism och gudstro klarnar:

Tänk dig en person, helt ofärgad av och ovetande om den kristna teologin och Bibelns berättelser. Denna person aldrig har hört talas om religion, skapelsemyter eller gudar. Hon promenerar i en park och njuter av naturens mångfald och den rikedom som evolutionen har frambringat. Så möter hon en kristen person som berättar att någonstans i vår tillvaro (eller utanför vår tillvaro) finns ett slags personligt väsen med ett okroppsligt medvetande, som vill något med människors liv och förmår ingripa i enskildas livssituation. Detta personliga medvetande sände dessutom sin enfödde son till jorden för våra synders skull, för ca 2000 år sedan. Denna person lyssnar noga på vad den kristne har att berätta, och säger sedan: ”Nej, det där tror jag inte på, det förefaller inte troligt. Snarare osannolikt.”

Menar Rosenberg verkligen att båda dessa personer i parken ger uttryck för olika slags religiös tro? Det torde vara uppenbart för alla att ateism inte är en tro i den mening som de försöker hävda. Att påstå detta är samma sorts logiska felslut som att påstå ”att inte spela fotboll är också en sport.” eller ”att inte samla frimärken är också en hobby”.

Rosenbergs argumentation blir tyvärr alltför grumlig i denna fråga. Jag har vanligtvis höga tankar om Rosenbergs skarpa analyser. Men denna gång presterar han under sin egen standard.

Christer Sturmark,
Ordf. Humanisterna

Lek med låtsaskompis

Från pictureisunrelated.com. Hos RichardDawkins.net kan man ge förslag på bildtext. Originalet är "Kids are awesome everywhere". Jag har lagt mitt förslag som titel på blogginlägget. Har ni något eget förslag så skriv det i kommentarerna.

Ung humanist tycker till

Alla humanister är inte överens i sina åsikter om kampanjen "Gud finns nog inte". Personligen kan jag förvisso hålla med om budskapet, men tycker ändå att kampanjen är fel väg att gå. 

Sekulär humanism håller på att bli liktydigt med ateism och religionskritik. Debatten som följt efter "Gud finns nog inte" handlar varken om Gud eller religiositet i Sverige, den handlar om Humanisterna. Kampanjen verkar inte väcka eftertanke, den väcker anstöt.

Att vara sekulär humanist är att värdesätta frihet, jämlikhet, fritänkande, vetenskaplighet, vårt medfödda förnuft och vår instinktiva medmänsklighet. Det står i direkt kontrast till den dogmatism och människofientlighet som återfinns hos de flesta stora religionerna. Religionskritiken blir därför oundviklig.

Men humanism är inte bara ett sätt att förhålla sig till andra livsåskådningar, det är en livsåskådning i sig. Det är att se världen som den verkligen är, att acceptera världen som naturlig, att frigöra sig från tvingande credon och desperata böner, att se sin potential som människa och acceptera sitt ansvar som medmänniska. För mig personligen innebär det en otroligt positiv syn på livet, där jag omfamnar detta enda liv som jag vet att jag har, själv har frihet att skapa min mening med livet, och njuter av att vara ett obetydligt dammkorn i universum. Jag är fri att blåsa dit jag vill. Jag tror att många humanister håller med mig. 

Inget av detta framkommer i Humanisternas kommunikation. 

I Sverige finns redan en utbredd skepsis mot gudomligheter och religiös maktfullkomlighet, och jag tror att gemene man upplever det som att Humanisterna sparkar på den som redan ligger. Det får humanism att verka hårt och osympatiskt.  

Däremot finns ett tomrum efter religionerna, en kvardröjande fråga om vad man då ska tro på. Vi har uppenbarligen ett behov av att sätta ord på vår livsfilosofi, att kunna säga att jag är __________, det här är min tro. Alla har vi någon teori om hur saker och ting förhåller sig i världen, och vi vill gärna ha ett namn på den. 

Det är där den sekulära humanismen behövs i Sverige idag. I kampanjen "Gud finns nog inte" kommuniceras nästan ingenting om vad humanism är - utan vad det inte är. Dessutom skapar det murar mellan sekulära humanister och personer med andra livsåskådningar, vilket omöjliggör konstruktiva samtal och bidrar till ökad polemik och polarisering. Resultatet av den typen av retorik har vi redan sett på en världsomfattande skala och det är inte vad Sverige bäst behöver. 

Här tycker jag att Unga Humanister kan fylla en funktion som positiv kontrast till sitt moderförbund. Vi ska vara ett konkret alternativ till religiös tro, en mötesplats och ett filosofiskt forum där kritiskt tänkande utgör den enda pekpinnen. Unga Humanister ska vara just det, unga humanister. Jag hoppas att ni är med mig?

Anna Bjurström

Unga Humanister

Det kanske bara verkar som att Gud inte finns?

Öppen tråd om Rosenbergs kritik

Göran Roseneberg har ju som vi tidigare noterat här på bloggen kritiserat Humanisternas kampanj i två DN-artiklar (ett, två). Han har dessutom bloggat om oss på sin blogg. Eftersom han har skrivit en hel del bra artiklar och böcker genom åren är hans kritik värd att studeras lite extra, tycker jag. Den kommer ju inte ifrån någon som tycker att religionen ska bestämma våra liv, utan från någon med en helt annan vinkling. Men vilken?

Så här långt går det att urskilja några huvudteman.
1. Ateism är en sorts tro, fast vi fattar inte det.
2. Ateistiska regimer har varit ansvariga för några av de vidrigaste brott mänskligheten utfört.
3. Humanister förstår inte vad religion är.
4. Kampanjen är rasistisk.
5. Religionen har varit viktig för historiska framsteg inom många fält.
6. De företeelser som Humanisterna kritiserar kan man kritisera utan att kritisera religioner.

Delar av kritiken kan man avfärda enkelt.
1. Ateister och religiösa tror på exakt samma saker om tillvaron förutom en sak. Ateister tror inte på övernaturligheter. Påståendet X är lika med icke-X är därför felaktigt i det här fallet.
2. Alla atiestiska regimer som utfört brott har också varit kommunistiska. Det är kommunismen som har varit problemet, inte ateismen. Nazisterna var aldrig ateister, men även om man skulle räkna med dem som ateister var det nazismen som var problemet, inte ateismen.
3. Humanister förstår alltför väl vad religion är. Många av oss kommer ifrån religiösa sammanhang och har blivit "brända", därav den ibland hätska tonen. Andra av oss är bara väldigt intresserade av olika religioner och deras anspråk. Återigen andra tycker att verifierbara påståenden om verkligheten är intressantare än icke verifierbara påståenden. Men ytterst få av oss står undrande om vad religion "egentligen" är. Påståendet att Humanister inte vet vad religion är "egentligen" är bara ett retoriskt trick och bör avfärdas som sådant.
4. Kampanjen syftade inte till att vara rasistisk. Den tolkningen ligger i betraktarens ögon.
5. Religion har varit viktig historiskt, men nostalgi är ett dåligt skäl för att få undslippa kritik.

Återstår den sista punkten som jag tro kan vara värd att diskutera vidare. Därav denna öppna tråd. Behövs religionskritik eller skulle det räcka med att kritisera t.ex. hedersförtryck i sig? Eller omskärelse för sig själv? Eller tvångsäktenskap? Eller kondommotstånd? Vad tycker ni?

Eftersom det här är Göran Rosenbergs kritik borde kanske diskussionen ha utspelats på hans blogg. Men han gillar blogg-diskussioner utan har stängt det aktuella blogginlägget för kommentarer. Fast han har lånat hela designen av sin hemsida från Peter Englund har han uppenbarligen inte anammat Englunds vurm för det öppna samtalet. Synd. (Peter Englund har för övrigt tyvärr slutat blogga efter att ha blivit Svenska Akademiens nya ständige sekreterare. Väldigt tråkigt.)

Glad midsommar

P.S. Det är en fallos. Eller ett kors med pungkulor. Eller en blomsterprydd stång. Tolka själv.