2 okt. 2008

Tron, människan och politiken

Såg förstasidestipset i DN till PåStan-krönikan idag av Bengt Ohlsson, där det stod att krönikören har svårt för "rabiata ateister". Givetvis trodde jag att det var Humanisterna han syftade på och slog upp sidan med trött hand.

Varför, frågar du dig kanske nu, gjorde jag det antagandet? Är jag så snarstucken att jag inte kan låta ett sådant ordval gå förbi utan att ta åt mig? Nja, det har mer att göra med att Humanisterna så ofta i pressen betecknas som just rabiata ateister. Att föreningen hyser både ateister och agnostiker är något man har svårt att ta till sig, liksom att även de av oss som är ateister faktiskt i första hand är humanister. Tuve Skånberg i Existens den 23/9 förundrades över att vi ger så mycket åt något vi inte tror på, men om man har uppfattningen att tro är synonymt med gudstro parad med förmågan att helt ignorera användningen av ordet humanism så är det väl inte så lätt. Att vi dessutom titt som tätt kallas rabiata (en viss Fredrik Strage tror oss förmögna att krossa knäskålar i toleransens namn) gör ju också att man bereder sig på den vanliga soppan av okunskap om vad förbundet egentligen står för.

Men! Det visade sig att den rabiata ateisten inte nödvändigtvis var medlem av FH. Det var bara en av dessa allmänt stridslystna, predikande typer. En sådan som aldrig kan låta en chans passera att hetsigt lägga ut sig om sin tro (eller i detta fall icke-tro). Jag kanske för min del inte har lika svårt för dem som Bengt, även om jag inte direkt söker deras umgänge, men jag gissar att han inte har mindre svårt för dem om temat för deras predikan gäller exempelvis kommunism, nyliberalism, könsroller eller kanske till och med kristendom.

Kristendom är annars det som Bengt själv bekänner sig till – Gud med stort G, som han uttrycker det. Men slutklämmen i hans krönika får min inledande skepsis mot denne krönikör att fullständigt blåsa bort: "kärnan i min gudstro är just den där [vänliga] blicken jag får från gubbarna och tanterna…"

Jag blir nästan rörd. Här är en troende som inser att kärnan i hans gudstro är människan! Det är nästan så att man kunde tro att han är humanist.



På tal om ovannämnda sändning av Existens, medan jag är inne på ämnet, så snurrade tankemaskineriet igång i det undermedvetna (det medvetna har varit fullt upptaget med min idag en vecka gamla och femton miljarder år vackra lilla dotter). Där talades det ju mycket om huruvida religionen har någon plats i politiken. Vi är ju av den åsikten att det har den inte. Men vad betyder detta? Det betyder ju inte att religiösa människor skall utestängas från ansvarsposter – en sådan åtgärd är väsensfrämmande för humanismen. Men religiösa människor kan ju knappast undgå att influeras av sin tro, lika lite som vi kan plocka bort vår människotro ur tankemaskineriet när vi debatterar politik. Hur går det ihop?

Jag tror att det kan behövas en precisering, en som faktiskt antyds i vårt idéprogram. Det som vi måste kunna bannlysa från den politiska sfären, det är argument som ytterst hänför sig till en föregiven gudomlig vilja. Ta den kristna vänstern som exempel – de talar varmt om solidaritet. Men är de solidariska för att de är kristna eller anser de sig kristna för att de är solidariska? Finns det någon skillnad mellan deras "kristna" solidaritet och humanistens? Och framför allt: varför menar de att man skall vara solidarisk – för att deras gud vill det eller för att det är det bästa för människan?

Jo, jag vet att de menar att detta är ett och detsamma eftersom gud vill människans bästa och så vidare. Men samma gud i andra munnar tycks vilja något annat. Alltså: politiska argument bör aldrig, aldrig, aldrig hänvisa till gud. Åtminstone inte utan att samtidigt övertygande hänvisa till en tänkt förbättring av människans levnadsvillkor.

Vad tror ni, kan den kristna vänstern och högern ställa upp på det?

8 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!

Intressant inlägg, också från min teistiska utgångspunkt.

Som du skriver är det klart att en kristen tro också får konsekvenser för ens politiska uppfattningar. På samma gång kan inte politik till fullo bli teologi.

En fördjupad diskussion behövs i Sverige.

Jag själv är av den uppfattningen att själva Gudsbilden inte har i politiken att göra. Exempelvis bör det inte vara på den politiska agendan om Jesus är den inkarnerade Guden eller inte, om äktenskapet är ett sakrament eller inte osv.

Politiken bör också förhålla sig neutral när det gäller livsvärde, dvs om hur människor uppfattar vara meningen med livet.

Det blir annorlunda när det handlar om etik och moralfrågor. Här finns utrymme för en fortsatt diskussion.

Hälsningar/Magnus

Peder M Palmstierna sa...

Hej Magnus,

Tack för dina tankar! Det du beskriver tycks mig dock snarare som att politiken inte ska ha några synpunkter på religionen, vilket i och för sig också är sant men en annan fråga. Sedan skriver du att med etik och moralfrågor blir det annorlunda. Men en politik skild från etiken skulle urarta till ren administration och i slutänden total korruption. Därför måste vi diskutera etik i samband med politiken också. Du skriver vidare att politik inte "till fullo" kan bli teologi. Till vilken del menar du att politik kan bli teologi?

Jag skulle vilja säga att eftersom politiken har konsekvenser för samtliga berörda medborgare, vilket inte bara behöver vara för dem som företräder en viss trosuppfattning, så måste politiken grunda sig på konsekvensetiska resonemang. Där menar jag att argument som hänför sig till en subjektivt uttolkad gudomlig vilja absolut bör förkastas, eftersom dessa inte tar hänsyn till konsekvenserna.

En solidarisk och effektiv biståndspolitik, för att ta ett exempel, bör föras på grundvalen att den kan leda till bättre villkor för mänskligheten som helhet, på lång sikt även för oss i Sverige - med jämlika ekonomiska villkor världen över undanröjs många av de problem som vi har i samhället idag. Detta kan vi betrakta som goda konsekvenser.

Sedan behövs en underliggande etisk diskussion om vad goda konsekvenser egentligen är, exempelvis jämlika globala ekonomiska villkor, och framför allt varför vi vill ha detta. Om någon då säger att det är för att gud vill att människan ska ha det bra och ovannämnda villkor är bra för människan, så låter det som ett konsekvensetiskt resonemang med religiöst avstamp vilket väl kan fungera. Men jag måste ändå fråga: Hur vet denne någon vad gud vill?

För min del skulle jag föredra att i all politisk etik utgå från människans och livets egenvärden som måttstock för att diskutera hur vi vill ha det, använda vetenskapen (både natur- och samhälls-) för att lista ut hur vi ska åstadkomma det, överlåta åt politiken att genomföra det och lämna gudarna utanför processen.

Vad säger du?

Anonym sa...

Hej!

Jag kan väl börja med att det i ett samhälle är oerhört viktigt med en väl avvägd balans mellan politik och religion. Politiserad religion eller religiös politik kan utveckla sig till det värsta som finns.

Jag gissar att du är överens med mig i detta. Jag gissar också att vi förmodligen inte är överens i en del aspekter hur relationen mellan religion och politik ska vara.

De historiska villkoren påverkar också hur man bygger den rätta relationen mellan religion och politik.

Vi är överens i att politik inte bör påverka synen på Gud, dvs teologin i sig.

Däremot kan och bör politiken påverka en del som har med påstådd religion att göra, exempelvis i att förbjuda en destruktiv sekt som vill endast ha sina barn i en egen friskola. Jag förmodar att du håller med.

En människas tro påverkar också dennes politiska uppfattning. För mig är detta självklart speciellt i frågor som har med värderingar att göra. När de handlar om etik och moral har kristna (jag resonerar utifrån ett detta perspektiv) lika stor rätt att delta åsiktsmässigt som praktiskt i politiken som humanister, existentialister, socialister etc. Är exempelvis biståndet eller könsneutrala äktenskap på den politiska agendan har en kristen lika stor rätt som andra att påverka.

KONSEKVENSPERSPEKTIVET

Praktiskt sett kombinerat med ett sunt förnuft och en god värdegrund kan konsekvensperspektivet fungera.

I teorin, och inget är så praktisk som en bra teori, tycker jag konsekvensperspektivet är otillräckligt beroende på vad du avser med "god" konsekvens. Allmänt sett finns det ytterliggare några problem med konsekvensperspektivet:

1. Vet vi konsekvenserna, exempelvis vad blir konsekvenserna för Sveriges del om vi går med i EMU.

2. Kan vi beräkna konsekvenserna utifrån sannolikhet/chans/möjlighet?

3. När ska konsekvenserna beräknas, exempelvis ett eller tio år i EMU.

4. Vilka ska ingå i konsekvenskalkylen?

Dags för en fika. Tack för ett trevligt och välformulerat inlägg.

Hälsningar/Magnus Holmberg

Peder M Palmstierna sa...

Hej igen och tack för ytterligare fördjupning,

Vi tycks vara ense i det mesta. Att det är svårt att bedöma konsekvenserna av beslut och handlingar är självklart, och vi måste inse att vi kommer att ha fel många gånger. Förutsägelsens tillförlitlighet är en risk man också måste väga in i bedömningen. Men alternativet är att handla utifrån en subjektiv uppfattning om exempelvis gudomlig vilja eller magkänsla, vilket i mina ögon är betydligt mer riskabelt. Man ska förstås också lyssna på magkänslan, men man ska vara medveten om att den kan leda totalt fel, i synnerhet som våra känslor utvecklats under helt andra levnadsförhållanden än dagens globaliserade samhälle. Gudomlig vilja i sin tur är ju en ren tolkningsfråga och kan alltför lätt utnyttjas i destruktiva syften för min smak.

Återigen: att religiösa individer har lika stor rätt till politiken är precis vad jag också framhåller. Men på en punkt är din åsikt fortfarande oklar för mig. Som både du och jag skriver måste konsekvensetiken vila på en värdegrund, som gör att vi kan bedöma vad som är en god konsekvens - annars är den meningslös. Men när vi talar om vad som är en god konsekvens, anser du då att man bör hänvisa till guds vilja eller till människovärdet i första hand? (Man kan förstås hänvisa till bägge, därav "i första hand".)
Eller för att utvidga frågan: vilken plats menar du egentligen, rent konkret, att teologiska argument har i politiken?

Anonym sa...

Hej igen Peder!

Du frågar: "Vilken plats har teologiska argument i politiken"?

Jag måste först börja med att reflektera lite över vad som är ett teologiskt argument.

Ge gärna några konkreta exempel på vad du menar är "teologiska argument i politiken" så lovar jag att svara.

Jag själv ger några konkreta exempel på hur relationen mellan religion och politik ska gestaltas så kan vi se vad du mfl tycker.

1. Kyrkovalssystemet i svenska kyrkan bör skrotas. Politiska partier har inget i kyrkan att göra lika lite som kyrkor också inte ska verka politiska partier.

2. De kyrkliga ledarna bör inte tala om/eller använda sitt teologiska mandat till de troende vilket parti det ska rösta på (exempelvis de sju partierna i riksdagen). Däremot bör de ta avstånd från partier och ideologier som ligger långt borta från kyrkans lära. Jag pratar då om extrema fall som exempelvis nationalsocialismen och kommunismen.

3 Ämbetsbärare (biskopar, präster, diakoner) bör inte ta politiska förtroendeuppdrag.

4. En kristen politikers agumentering i en viss sakfråga, exempelvis könsneutrala äktenskap, bör inte underkännas eller ogiltigförklaras för att politikern är kristen eller uttrycker en "kristen" uppfattning.

5. Politikerna bör vara öppna och skapa dialog med åsikter, bla från kristet håll (samt religionerna och livsåskådningarna) som kolliderar med rådande politisk korrekthet.

6. Punkt fem innebär att exempelvis en katolsk abortmotståndare ska kunna tala i riksdagen utan att detta ska stoppas. Precis som utilitaristen Peter Singer stoppades 1997 att tala i riksdagen av motsatta sidan.

7. Punkt 5 och 6 gör att inte bara politiker och massmedia håller i den politiska agendan.

8. Om troende vill ha religiösa symboler i politiken bör detta vara en självklarhet. Däremot bör själva partiarbetet och dess institutioner vara sekulära. Partiarbetet ska inte vara en församlingsangelägenhet.

9. Politiker och massmedia bör inte pressa in människors kristna tro utefter en vänster-högerskala. Kristna bör inte arbeta för detta heller. Jag ogillar uttryck som kristen vänster eller kristen höger. Det är att blanda ihop reliigon med politik.

Fler punkter kan skrivas men jag sluta nu.

Hälsningar/Magnus Holmberg

Patrik Lindenfors sa...

Svårt att låta bli att ha en åsikt här. På dessa punkter:

2. De kyrkliga ledarna bör inte tala om/eller använda sitt teologiska mandat till de troende vilket parti det ska rösta på (exempelvis de sju partierna i riksdagen). Däremot bör de ta avstånd från partier och ideologier som ligger långt borta från kyrkans lära. Jag pratar då om extrema fall som exempelvis nationalsocialismen och kommunismen.

Långt borta från kyrkans lära = de som försvarar homoäktenskap, kvinnliga präster, kondomer, aborter, etc?

3 Ämbetsbärare (biskopar, präster, diakoner) bör inte ta politiska förtroendeuppdrag.

Här håller jag faktiskt inte med. De har väl samma rätt som andra att delta i det demokratiska spelet?

4. En kristen politikers agumentering i en viss sakfråga, exempelvis könsneutrala äktenskap, bör inte underkännas eller ogiltigförklaras för att politikern är kristen eller uttrycker en "kristen" uppfattning.

Nej, men däremot bör varje hänvisning till någon "högre" eller "lägre" makt påpekas.

8. Om troende vill ha religiösa symboler i politiken bör detta vara en självklarhet. Däremot bör själva partiarbetet och dess institutioner vara sekulära. Partiarbetet ska inte vara en församlingsangelägenhet.

Ja! (Fast vi har rätt vilda diskussioner inom Humanisterna om det där med symboler, så här är vi inte eniga...)

9. Politiker och massmedia bör inte pressa in människors kristna tro utefter en vänster-högerskala. Kristna bör inte arbeta för detta heller. Jag ogillar uttryck som kristen vänster eller kristen höger. Det är att blanda ihop religon med politik.

Fast det säger ju något om en persons åsikter! Det är en användbar beskrivning, så den blir nog kvar bara därför.

Anonym sa...

Hej Patrik!

2. Jag syftade på extrema fall när det handlade om kyrkans påverkan de kristnas politiska åsikter.

3. Att ämbetsbärare inte bör inneha politiska förtroendeuppdrag.

Det är naturligtvis som du säger att det har rättighet till att inneha politiska förtroendeuppdrag. Men att ha poltiska förtroendeuppdrag och att leda en församling kan många gånger bli att man sitter på två stolar. Det är lätt att den politiska agendan också blir en församlingsfråga. Pastoralt, dvs teologi i praktiken, tycker jag också det är mindre lyckat.

Numera bör ämbetsbärarnas uppgift vara att tjäna församlingen genom att leda liturgin, förvalta sakramenten etc. Jag tycker inte detta gynnas av att man har tunga uppdrag i politiken (att vara politiker och inneha ett mindre politiskt uppdrag må vara hänt).

I detta land skulle många kristna, kanske de flesta, vara kritiska till min uppfattning.

Hälsningar/Magnus

Peder M Palmstierna sa...

Om någon fortfarande kikar hit (har varit upptagen av dottern) så kan jag upplysa om att jag utvecklar resonemanget i ett nytt inlägg på bloggen (20/10).

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se