31 okt. 2008

SvT väljer att bekräfta fördomar

Dilsa Demirbag-Sten, styrelseledamot i Humanisterna, skriver ett nytt inlägg om TV-serien Halal-tv på SvD Brännpunkt idag.

Demirbag-Sten påpekar det olämpliga i att låta en stor heterogen grupp människor - de som kategoriseras som muslimer i Sverige på grundval av sitt ursprung - representeras enbart av företrädare för Islams mer extrema form. Genom detta val väljer SVT att bekräfta fördomar och generaliseringar istället för att visa på den stora mångfald som finns inom gruppen.

Kan vi förvänta oss kosher-tv ledd av tre ortodoxa judiska kvinnor, Livets ord-tv ledd av Ulf Ekman eller rent av Sd-tv med Jimmie Åkesson? Troligtvis inte.

Det finns många möjligheter för public service att inom ramen för god journalistik lyfta fram mångfalden som präglar den muslimska delen av befolkningen utan att reducera denna grupp till djupt troende, beslöjade, homofobiska nykterister som anser att kvinnor ska vara oskulder fram till äktenskapet och förordar stening vid otrohet.
Den ansvarige utgivaren för programmet, Joakim Sandberg, ger svar direkt på Brännpunkt. Han försvarar sitt program och hävdar att det är "Självklart att troende kvinnor ska få göra tv", vilket är att svara på en helt annan fråga. Demirbag-Stens fråga gällde om det är lämpligt med extremist-tv. Sandbergs svar blir dock ett klartecken för Scientolog-tv, Guds Barn-tv, Kosher-tv, Raël-tv, Hare Krishna-tv, och sd-tv. För enligt Sandberg är det uppenbarligen de mer extrema åskterna som behöver komma till tals för att "visa på mångfalden".

Sekulariserade muslimer finns inte på SVT, bara i verkligheten. Men den skildras nog bäst av någon annan.

30 okt. 2008

Dagenmedarbetare jämför livsåskådningar och kommer fram till kristendomen

Tidningen Dagen rapporterar att skribenten Per Ewert har skrivit en bok vid namn "Vem tänder stjärnorna". Den ställer sig frågan "Vilken världsbild svarar egentligen bäst på människans djupaste frågor?" Eftersom titeln är tagen från en låttitel av en uttalad Humanist som Eva Dahlgren blir man lite nyfiken. Kanske boken tar frågan på allvar?

Läser man vidare sjunker dock förväntningarna en aning. Per Ewert är Dagenmedarbetare, Claphamfellow och "lärljunge till Jesus Kristus". Ingen direkt öppen hållning inför ämnet, således. Det behöver i och för sig inte betyda att boken är ointressant, Richard Dawkins är varken opartisk eller ointressant, men han utger sig inte heller för att göra en opartisk värdering.

Bokens hemsida är rakt på sak: "Det här är ingen neutral hemsida. Långt därifrån. Den tar ställning i människans allra mest brännande frågor. Men trots detta vill författaren Per Ewert både i boken och på hemsidan ge en objektiv beskrivning av de tre grundläggande svarsalternativ som erbjuds på livsfrågornas marknadstorg." Både objektiv och partisk på en gång. Wow!

Nåväl, kanske det ändå kunde vara en bok värd att läsa? Om Ewert jämför livsåskådningar och kommer fram till kristendom har han dragit slutsatser vi inte har dragit - antingen har han då annan information än oss, eller så är det nya insikter det handlar om. Låt oss granska hans argument för kristendomen såsom de summeras av Dagen:
1. Orsak. Allt i universum sker enligt lagen om orsak och verkan. Många filosofer menar därför att det måste finnas en Skapare som är orsak till själva universum.
Han måste skämta? Att ersätta en svår fråga (var kom universum ifrån) med en ännu svårare fråga (var kom Gud ifrån) är väl inget argument någon tar på allvar längre?
2. Design. Forskningen har allt tydligare visat hur otroligt välkonstruerad vår värld är - alltifrån de perfekt inställda värdena i universum till den intelligenta DNA-koden i våra celler.
För en biolog är det här ett både korkat och felaktigt arguement för kristendomen. Är det något vi verkligen har ett bra svar på så är det frågan om hur komplexitet och väl fungerande system kan uppkomma genom en naturlig process; den kallas naturligt urval.
3. Sökande. Människan är en obotlig sökare. Något på insidan strävar ständigt efter kontakt med något större. Det rimligaste svaret är att Någon lockar människan till gemenskap med sig själv.
Nej, det rimligaste svaret är att människan är nyfiken. Att föra in en Gud i förklaringen gör bara problemet större än vad det var från början.
4. Moral. Människan äger ett samvete som säger att det finns verklig godhet och verklig ondska. Objektiva moraliska värden kräver en absolut norm - Gud.
Moral är en annan sak som förklaras väl av det naturliga urvalet. Kristen moral handlar dessutom om att följa regler, inte om att reflektera över ondska och godhet, så här är religionen mer ett problem än en lösning på frågan om varför människor kan skilja ont från gott.
5. Erfarenhet. Miljontals människor berättar hur Gud har uppenbarat sig för dem personligen. Den viktigaste erfarenheten var när Gud föddes som människa, dog och sedan blev uppväckt.
Frågan är om "miljontals" har något med saken att göra. Förmodligen inte, för en majoritet av jordens befolkning är inte kristna, och det finns "miljontals" människor som istället berättar om Krishna. Är det den personliga erfarenheten som är viktig? Det kan det inte heller vara, för det finns människor som påstår att de har erfarenheten att de är Jesus - eller Osiris. Så det här argumentet är fullständigt tomt.

Det är förstås vanskligt att diskutera böcker man inte läst, men om Dagens sammanfattning är något att gå efter (författaren har inga invändningar på bokens hemsida) så är det inga nya insikter, inga nya slutsatser, bara gammalt redan avfärdat struntprat. Vill man läsa ett bra försvar för kristendomen verkar det bättre att vända sig någon annan stans. Den enda orsaken att bry sig om den här boken är för att Per Ewert har haft den dåliga smaken att sno Eva Dahlgrens låttitel.

Religionen idag – från en gud till flera gudar eller ingen alls?

Under temat "Enfald eller Mångfald" hölls ett offentligt samtal kring religionen idag i Universitetshuset i Uppsala den 27/10. Deltog gjorde:

Christer Sturmark

Tuulikki Koivunen Bylund, domprost i Uppsala domkyrka

Torbjörn Fagerström, professor vid SLU samt författare till "Gud och Darwin - känner de varandra"

Det utvecklades till en debatt mellan Sturmark och Koivunen Bylund om kristendom, Svenska Kyrkan och Humanisterna.

Se debatten här

29 okt. 2008

Danska präster tror på häxor

Danska präster protesterar mot att en häxa tillåtits uppträda på Ålborgs zoo. Enligt tidningen Dagen anser prästerna att "det handlar om andemakter och att detta måste tas på största allvar." Prästen Vagn Folkerman säger "Att låta sina barn komma under inflytande av en erkänd häxa och låta dem styra ut sig med amuletter och häxbrygd är oansvarigt."

Var det någon som trodde att kyrkan kommit förbi häxförföljelserna? Man får i alla fall hoppas att de inte testar om hon flyter eller bränner henne på bål.

24 okt. 2008

Religionerna tappar anhängare i USA

Religion har en framträdande plats i det amerikanska samhället. Vissa hävdar till och med att religion utgör en alltför stor del i den amerikanska självbilden för att någonsin förlora sin framskjutna roll. Men även i USA märks den våg av sekularisering som går genom västvärlden.

23 okt. 2008

Skandinavien analyseras i ny bok: hur fungerar samhällen utan Gud?

I boken "Society without God" försöker sociologen Phil Zuckerman beskriva för amerikaner hur ett samhälle utan Gud skulle kunna te sig. Enligt recensionen i Salon.com berättar han om "ett magiskt land där livslängden är lång och barnadödligheten låg, inkomsterna rättvist fördelade, könen lever jämställt, där lyckliga fiskätande medborgare får höga poäng på varje index gällande livskvalitet man mäter: ekonomisk konkurrenskraft, sjukvård, miljövård, låg korruption, investering i skolan, teknologiskt kunnande ... ja ni förstår".

Var har Zuckerman funnit detta gudlösa paradis? Skandinavien.

Nu är ju inte allt guld och gröna skogar i Skandinavien, som alla som bor här säkert är medvetna om. Inte heller är våra länder helt sekulariserade (ännu), men vi måste nog ändå betraktas som det minst troende området på jordklotet. Och vi ligger i topp på många mätningar.

Det Zuckerman försöker göra är tydligen inte så mycket att beskriva Skandinavien som ett Utopia, utan bara få amerikaner att sluta att associera ateism till kommunistiska diktaturer och fattigdom, utan istället associera till väl fungerande samhällen som i många avseenden är överlägsna amerika på just de punkter där amerikaner tror att religion gör skillnad: "Skandinaver är de som ger mest i världen i u-hjälp, de har en av de lägsta mordfrekvenserna i världen, och skyddsnätet de konstruerat för sina fattigaste medborgare är vida överlägsen sin amerikanska motsvarighet."

22 okt. 2008

En ateistisk busskampanj

En ateistisk busskampanj har startat i England. Den finansieras av insamlade medel, men insatsen matchas också av Richard Dawkins. Texten lyder "There's probably no god. Now stop worrying and enjoy your life." Reklamkampanjen kom till för att få lite balans i annonseringen som annars är dominerad av religiösa budskap (vad gäller livsåskådningsorganisationer). Det hela adminstreras av Humanisternas systerorganisation i England, The British Humanist Association. Läs mer om kampanjen här.

20 okt. 2008

Religion på det "demokratiska torget"

Pastor Jan Rosman anklagar i Humanisten nr 3-4 2008 Humanisterna för att äventyra demokratin. Det är en anklagelse som vi bör ta på största allvar, eftersom demokratin är en hörnsten i den sekulära humanismen. Om Rosman har rätt, betyder det att vi håller på att såga av åtminstone en av de grenar vi vill bygga vårt trädhus på. Låt oss därför se vad hans anklagelse grundar sig på.

Han framför den i två former. Den andra anklagelsen gäller den förmenta monopoliseringen av begreppet humanist. Eftersom vi så tydligt skriver ut vad vi menar med begreppet i vårt idéprogram, och inte heller någonsin försökt hindra någon annan från att kalla sig humanist (även om vi kan ifrågasätta huruvida vissa faktiskt förtjänar att kalla sig så) tänker jag inte bemöta denna anklagelse. Jag ser heller inte hur den äventyrar demokratin.

Den första, däremot, handlar om huruvida religiösa argument skall tillåtas på vad Rosman kallar det demokratiska torget, med en liknelse till staden Rom och dess sju kullar. Han menar att vårt övertramp består i att kalla detta torg för "det sekulära samtalet" och därmed försöka jaga upp de religiösa på sina egna kullar. Denna anklagelse vill jag bemöta.


Det första som slår mig är att det är något otydligt exakt vilka aktiviteter som försiggår på Rosmans demokratiska torg, men det tycks vara allt möjligt som håller ihop ett samhälle, från kommers till filosofisk debatt till praktisk politik. Han utbrister: "I ett mänskligt och demokratiskt samhälle måste inte alla tankar vara sekulära!"

Det, Rosman, tror jag faktiskt inte att Humanisterna påstår och du får annars gärna påvisa var vi gör det. Vad jag däremot vill påminna om är att en del av Forum Romanum kallades Comitium, där den politiska aktiviteten försiggick åtminstone under republiken, och på Comitium fanns Rostrum, varifrån man höll sina politiska anföranden. Det är framför allt på detta Rostrum som Humanisterna vill att argument som bygger på en förment gudomlig vilja skall lysa med sin frånvaro. På resten av torget, utanför Comitium, må predikanter från sju gånger sju kullar upphäva sina stämmor, så länge de inte predikar hat och våld.

En intryck jag fått är att vi i Sverige har svårt att skilja på samhälle och stat. Kanske har folkhemstanken vant oss vid idén om att staten utgör samhället? För min del menar jag att vi måste särskilja begreppen: Staten är det gemensamma forum där vi eller våra representanter fattar och verkställer beslut om hur vi bäst skall hålla ihop och utveckla vårt samhälle. Staten manifesterar sig på Comitium, medan samhället innefattar både Forum Romanum och alla Roms sju kullar (och varje kulle utgör samtidigt i sig ett mindre samhälle). Kanske är denna sammanblandning också en anledning till att så många tror att Humanisterna vill aktivt rensa ut religion från samhället i sin helhet?

Låt oss alltså skilja på sekulär stat och sekulärt samhälle. Det förra kan vi i Humanisterna argumentera för genomförandet av idag, medan det senare är något som kanske en dag kommer att bli verklighet om humanismen visar sig så mycket hållbarare och mer givande än religionen som jag finner den.


Frågan är nu alltså: Varför skall vi inte blanda in religiösa argument i statliga förehavanden, det vill säga i den förda politiken? Det är egentligen inte så konstigt. Dessa beslut handlar ju i grund och botten om hur vi bäst skall nyttja våra gemensamma, begränsade resurser, det vill säga vilket mål politiken har att uppnå. Dessa mål handlar rimligtvis om mänsklig välfärd. Inför varje beslut bör man alltså i en eller annan form ställa frågan: "Vem vill vi gynna och hur skall detta gå till?" Jag menar då att religiösa argument inte kan användas till att besvara denna fråga, utan det vill till mänskliga och vetenskapliga argument.

Den kritiskt sinnade läsaren märker en brist här: Vad är egentligen "religiösa argument"? Rosman använder begreppet "kristna argument" utan att specificera vad som utgör ett sådant. Kanhända menar han argument som faktiskt har mänsklig välfärd för ögonen. I så fall har jag inget att invända annat än att jag inte ser varför argumentet skall karakteriseras som just kristet, när det finns otaliga andra religioner och filosofier som syftar till just mänsklig välfärd. Men eftersom det som skiljer kristendomen från andra läror är just tron på Jesus Kristus, antar jag att han menar att kristna argument hämtas från denne Jesus liv och tankar så som de framställs i Nya Testamentet, i slutändan syftande till en sålunda manifesterad gudomlig vilja. Med religiösa argument menar jag alltså sådana som vilar på en uttolkning av just gudomlig vilja.

Med mänskliga och vetenskapliga argument, däremot, menar jag argument som vilar direkt på den mänskliga välfärdens grund, helt utan någon gudomlig förmedling, och som använder sunda resonemang utifrån empiriska studier för att dels utröna vari de största mänskliga behoven (individuella, samhälleliga och miljömässiga) består just nu, dels hur vi skall kunna uppfylla dessa behov. Vi kan kalla sådana argument humanistiska, vilket absolut inte skall uppfattas som synonymt med argument framförda av Humanisterna.


Låt oss begrunda ett exempel. Vi vill kanske införa en allmän civilplikt, alltså ett system liknande dagens värnplikt men där alla vid en viss ålder får göra samhällstjänst under kanske ett halvårs tid, mot rimlig ersättning förstås. Ett religiöst argument för detta kan vara det som Rosman hämtar från moder Teresa, att man ser sin herre Jesus i varje människa, och det goda man därför gör mot de behövande, det gör man därför mot honom.

Ett humanistiskt argument, däremot, kan vara att det är positivt för människors individuella utveckling att få tjäna andra under en tid, dels genom att de lär sig att arbeta, dels att de får tillfälle att utveckla sina empatiska förmågor och fundera kring vad de vill här i livet. Därtill kommer samhällsnyttan i att ta vara på kraften hos unga som annars kanske skulle driva mållöst omkring i väntan på att påbörja studier eller jobb.

Båda argumenten har samma syfte, de överensstämmer alltså i sak. Däremot skiljer de sig åt i formen. Den senare typen av argument pekar på ett mål som betraktas som önskvärt, medan den förra pekar på en verksamhet som anses önskvärd. Fördelen med ett tydligt mål för den förda politiken kan man efter några år göra en utvärdering för att se om man uppnått målen, eller – om inte – vad man behöver göra om. Nackdelen med det religiösa argumentet är dels att verksamheten legitimerar sig själv, så att det inte finns någon poäng med att göra en utvärdering: i och med att man upplever sig tjäna sin herre Jesus är målet redan uppfyllt. Då kan vi fortsätta ösa ut skattepengar på ett system som kanske, kanske inte gör någon nytta. Med andra ord, det är större chans att vi får nytta av de gemensamma, begränsade resurserna om vi för en jordisk snarare än en himmelsk politik.


Ytterligare en nackdel med den religiösa formen för argument är att om vi från en annan kulle ens försöker bemöta det, så glider vi så lekande lätt ner i de gamla, väl inskjutna skyttegravar i ett tillstånd som kan travesteras som "på teistfronten intet nytt". Det blir i så fall en fråga om huruvida Jesus verkligen fanns eller inte och därmed kan legitimera argumentet, istället för om vad man egentligen vill uppnå.

I ovanstående exempel var vi överens i sak men inte i form. Om vi dessutom skulle vara oense i sak så blir ställningarna verkligen låsta: Vi har då inget sätt att tala med varandra och inget närmande kan ske. Något bättre blir det däremot om man är överens i form men inte i sak, för då kan man bemöta de framförda argumenten på ett konstruktivt sätt oavsett vilken kulle man kommer ifrån. Som exempel vill jag ta debatten från tidigare i våras (inleddes på DN debatt den 30/4) om familjepolitiken, där bl.a. Alf Svensson argumenterade för stöd till äktenskapet som samlevnadsform.


Det Alf Svensson använde för att legitimera sina argument var en rapport från en vetenskapligt utförd studie kring hur barn far inom och utom äktenskapet. Studien sägs visa att barn till gifta föräldrar far bättre än andra. Alf skall ha all heder för att han inte hänvisade till att hans gud vill att mamma och pappa (obs heteronormativiteten) skall vara gifta utan till ett resonemang byggt på empiri – vi är därmed ense om argumentens form, vilket gör det enklare att bemöta dem – men jag menar att han drog förhastade slutsatser.

Jag är inte helt övertygad om studiens vetenskapliga tillförlitlighet, men låt oss för diskussionen anta att den påvisar ett faktiskt förhållande. Författarna till rapporten föreslår några tänkbara förklaringar till de "äkta" parens större framgångar i att ge sina barn en god uppväxt, exempelvis deras starkare känslomässiga band och vilja att satsa (eng: commitment), deras högre färdigheter i kommunikation sinsemellan, pappans engagemang, annat hälsobeteende hos de gifta paren och en effektivare rollfördelning. Nu är frågan: Är detta faktorer som uppträder i och med äktenskapet, eller är det så att förekomsten av dessa faktorer fanns där redan innan äktenskapet ingicks, vilket lägger grunden till ett stabilare förhållande som i sin tur oftare resulterar i äktenskap?

För min del tycker jag att den senare förklaringen verkar troligare. Att något som i princip är ett avtal mellan två individer skall innebära en omställning av dessa individers beteendemönster låter inte troligt i ljuset av våra dagars personlighetsforskning. Hållbara äktenskap bör alltså betraktas som ett tecken på ett stabilt förhållande snarare än som orsak till det. Slutsatsen måste då bli att om politiken skall göra något i frågan, så är det att erbjuda stöd för föräldrapar oavsett deras valda samlevnadsform. Det kunde exempelvis röra sig om en grundläggande träning i kommunikationsfärdigheter sinsemellan.

Alf Svensson däremot upprepar i sin artikel att regeringen skall stötta "familjen och äktenskapet". Detta ihärdiga fokus på just äktenskapet riskerar att föranleda åtgärder som gör det mer attraktivt att gifta sig utan att för den skull nödvändigtvis stabilisera själva förhållandet, vilket borde leda till att fler äktenskap spricker snarare än färre, medan åtgärder som inte i sig stöttar äktenskapet utan riktar in sig på relationen mellan föräldraparen (även de samkönade) borde ha goda chanser att leda till fler äktenskap och färre skilsmässor, genom att fler par uppfattar sina förhållanden som stabila nog att bestämma sig för äktenskap. Detta borde vara bra för barnen, inte på grund av äktenskapet utan på det förbättrade förhållandet.

Ytterligare ett argument som Alf Svensson och hans kamrater gärna svänger sig med är kärnfamiljen som "naturlig". Detta argument skall också ge sken av vetenskaplighet, genom att hänvisa till naturen som kunskapskälla. Men vad betyder egentligen "naturligt"? Är det något som är i naturen förekommande? Naturen vimlar av märkliga samlevnadsformer, så som samkönade, monogama förhållanden bland svanhannar (vilket ger ökat överlevnadsvärde eftersom de starkare hannarna bättre kan skydda avkomman tillsammans, sedan ungarna väl kläckts). Eller är det det för människan "naturliga" och vad betyder i så fall detta? Är det det genetiskt nedärvda? Eller ärvs det på något annat "naturligt" sätt, kanske genom inlärning - och är inte detta då snarare kultur? Kultur är i och för sig är en del av människans natur, men den följer inte samma lagar som det genetiska och förändras snabbare.

Nå, det är ju ett vetenskapligt och mänskligt resonemang som Alf Svensson ändå försöker föra. Vad är det då som leder honom vilse? Jag vet inte, men misstänker att hans religiösa bakgrund leder honom till åsikten att äktenskapet (instiftat av gud?) är något gott i sig, vilket gör honom blind eller åtminstone närsynt för de bakomliggande orsakerna till att äktenskapet oftare är av godo för barnen i familjen (om studien håller streck). Detta är den välvilliga tolkningen, man kan också hävda att han medvetet bortser från detta för att främja sin kristna värdegrund i form av äktenskapets sakrament. Eftersom jag är humanist tror jag dock mer på att Alf är närsynt än illslug. Det kan förstås finnas andra tolkningar, men jag finner det troligt att hans argument i grund och botten är religiösa, även om han kanske själv inte inser det.


Vi återkommer alltså till detta: När religiösa argument ligger bakom politiska beslut, riskerar man i högre grad att det är den välmenande verksamheten som ses målet och glömmer bort att med kritiskt sinne undersöka huruvida den faktiskt leder till något gott. Detta menar jag är ett skäl så gott som något att avvisa religiösa argument för den förda politiken.

Men det andra skälet är att genom att hissa guds flagga på Rostrum, så signalerar man en värdegrund som folket från vissa andra kullar aldrig kan omfatta och man utesluter därmed dessa från samtalet. Vi på den humanistiska kullen vill gärna samtala, men under människans egen flagg. Vi vet att det finns sådana även på den kristna kullen, så det är dessa flaggor vi vill se. Gudsflaggan får som sagt för min del gärna fladdra samman med de andra fanorna på torget där utanför Comitium, där den etiska och filosofiska debatten pågår. Men till gudarnas fanbärare vill jag då säga: Kom då ihåg att vi från den humanistiska kullen bland annat hyllar värdet av att kunna ifrågasätta allt (inklusive oss själva). När vi då ifrågasätter vad gudsflaggans egentligen symboliserar skall ni inte ta detta som en kränkning utan som en inbjudan till samtal.

Tyvärr tycks det mig dock som om humanistiska samtal förda under en gudaflagga sällan leder någon annanstans än tillbaka dit man började. Men som Bamse säger: Man kan alltid försöka.

18 okt. 2008

Demirbag-Sten kritiserar TVs ensidiga bild av muslimer

I en krönika i Göteborgsposten kritiserar Humanisternas styrelsemedlem Dilsa Demirbag-Sten SVTs hantering av programmet Halal-TV. Programledaren Cherin Awad har uttalat sig positivt om stening och representerar den omsorgsfullt beslöjade sharia-följande falangen av islam. Därför befarar Demirbag-Sten att bilden av muslimer som kommer att ges kommer att vara alltför ensidig - den bild som de främlingsfientliga krafterna i Sverige brukar ge när de vill demonisera muslimer. SVT inser inte att gruppen muslimer "rymmer allt från ateister till bokstavstroende Jihadister".

13 okt. 2008

Klimatförändringsskepsis i SvD

SvD Brännpunkt innehåller idag två inlägg i klimatdebatten. Underskrivare av det klimatförändringsskeptiska alternativet ("Den enda kurva som vi emellertid både bör och kan påverka är ekonomikurvan") är företrädare för det så kallade Stockholmsinitiativet.

Inlägget är extra intressant för oss humanister då både Lars Bern och Åke Ortmark är undertecknare och också styrelseledamöter i Humanisterna. (De uttalar sig dock inte i den egenskapen.)

Debattartikeln ges svar på tal av Erland Källén ("artikelförfattarna saknar kontakt med aktuell klimatforskning"), professor i meterologi vid Stockholms universitetet.

11 okt. 2008

Say "Hebbo" to Tarvuism!

En ny religion har sett dagens ljus: Tarvuismen.

Det är väldigt lätt att bli medlem: säg bara Tarvus bön. Tarvuismens kvinnor kan kännas igen på att de bär bär slips gör att hedra minnet av Tarvus vackra fru Binni, som brukade bära slips.

“...And Tarvu created the Universe, and then the other Universe, and He was tired but happy. For He had created...creation.” (The Tarvunty, Qu*st*ons, 1-2, vv.2)

10 okt. 2008

Vill Gud rädda Volvo?

Gud har fortfarande inte ingripit för att rädda Wall Street, men kanske kan han rädda Volvo? Det ska i alla fall anordnas en ritual för att på telepatisk väg ("bön") fråga Gud om han skulle kunna tänkta sig ett ingripande. Den uråldriga ceremonin ("gudstjänst") ska hållas i Kyrkhults kyrka i Blekinge.

Hur Gud svarar på frågan är dock lite osäkert. Översteprästen ("kyrkoherden") på platsen, Pär-Magnus Möller, säger enligt tidningen Dagen att Gud i alla fall förmår göra något åt saken. "Men det är inte säkert att han vill. Vi förstår inte alltid Guds vägar, men han svarar alltid på våra böner och gör det som är bäst för oss."

Det är som vanligt med den här typen av förfrågningar. Vare sig Gud gör det människor bönar och ber om eller inte så är det för deras eget bästa. Outgrundligt äro människans tänkande om sina gudar.

9 okt. 2008

Flickkiss är orent, men pojkkiss är rent

Nu är det bevisat att Allah var en duktig bakteriolog. En pojke som kissar på sig behöver inte tvätta sig, men det måste en flicka göra. Så står det i Koranen och nu har sanningen i detta bevisats vid ett iranskt universitet. Undersökningen gjordes under ledning av en professor från International Commission on Scientific Signs in the Quran and the Sunna. Se och njut.

6 okt. 2008

Tidlösa tankar kring arbets(o)förmåga

Apropå arbetsskadeförsäkringen, som kommenteras i DN:s ledare idag, så hade de gamla nordborna något att säga om det där med invaliditetsgrad. Man finner det i Den poetiska Eddan, Havamal, vers 71 (Björn Collinders översättning från 1964):

Den halte rider, den handlöse vallar,
den döve han duger till att slåss;
den blinde är bättre än bränd man är,
ett lik kan ej nytta någon.

De arbetsuppgifter som står till buds idag kanske ser något annorlunda ut och de skador som anses minska arbetsförmågan betydligt mer mångskiftande, så som också påpekas i ledaren. Det krassa nyttoperspektiv som havamalsversen i sin korthuggenhet ger uttryck för kan man lämna därhän - människovärdet är ju inte avhängigt av prestation. Men tanken är i grund och botten densamma, att även den som dras med ett ganska allvarligt handikapp kan utföra en meningsfull syssla. Det är en god tanke och som synes allt annat än ny; Eddan har trots allt något i krokarna av tusen år på nacken. Uråldrig nordisk visdom, som synes.

Men vad är nu detta? Ett citat från en gammal mytskrift, presenterat av en sekulär humanist? Kunde jag inte lika gärna ha citerat bibeln? Tja, det händer att jag gör det. Gamla mytskrifter innehåller trots allt en hel del tidlösa tankar, budskap från de människor som levt och grubblat före oss. Om vi bara vaskar fram dem och sätter dem i rätt perspektiv är de alls ingenting att förkasta. Eddan innehåller flera guldkorn av detta slag, exempelvis om vikten av gästfrihet och vådan av fylleri, sida vid sida med mindre matnyttiga men dock läsvärda verser.

Jag kan i sammanhanget även varmt rekommendera Karen Armstrongs bok, Myternas historia. Där beskriver hon hur våra förfäders och -mödrars värld formade deras myter och framför samtidigt tanken att myterna, åtminstone före skolastikens intåg, aldrig tolkats bokstavligt utan varit ett sätt att betrakta människan och hennes roll i världen, alltså ett slags tidigt psykologiskt verktyg. Läs boken! Den är så kort att man hinner igenom den på en kväll men desto mer givande.

5 okt. 2008

Dogmatism och humanistpropaganda

Uppstånden ur sjuksängen vill jag fortsätta på tanken om vad som kan stöta bort människor från humanistisk information. I ett tidigare inlägg Hacka inte enbart på Svenska Kyrkan, var jag inne på tråden angående ett dogmatiskt förhållningssätt, ej helt lyckat, men här ett nytt försök.
Frågan gäller, är det bara religiösa som är dogmatiska? Kan man vara öppen för forskning och ändå dogmatisk? Kan en humanist vara dogmatisk?
Ja, jag tittar i en av mina lexika och utgår från att de flesta har ungefärlig samma definition och där står att det är ett sätt att tänka som använder sig av oföränderliga begrepp och formuleringar utan att ta hänsyn till nya fakta.
Talar vi om ett dogmatiskt tänkesätt handlar det således om hur vi tänker och inte vad vi tänker.
Tänker vi att all forskning är bra bara för att det är forskning då har vi tänkt bort grunden för forskningen, att finna utvecklingsvägar och förbättringar för människor, djur och växtlighet.
Ser vi forskning som business, ja då har vi också lämnat grunduppfattningen för forskningen. Vi håller gärna fast vid att forskningen är i sig neutral och att vad som avgör är hur vi använder den. Men vi vet ju att den är både ekonomiskt och politiskt motiverad, att forskning är till för livets väl och ve, men också politik och business.
Kan man i det läget hårdnackat stå kvar vid en uppfattning som tex. all medicin som inte är producerad av storbolagen med de stora forskaranslagen är dålig, därför att de är alternativa? Måste det betyda att all alternativ medicin och kurer är bra? Är genforskningens alla resultat bra, bara för att den har lämnat laboratorierna?

Åter en retorisk fråga som jag svarar nej på, men det är en märklig protest och engagemang mot olika huskurer etc. som om dessa utgör ett hot mot skolmedicinen. Jag menar att detta är ett dogmatiskt tänkesätt. Det är klart att där det förekommer okunskap och felaktigheter som dessutom skadar folk, spekulationer och big busines så finns det ingen anledning att acceptera. Vilket sker inom skolmedicinen likväl. Men i de fall där en gammal tradition fortfarande fungerar utan förädling, är det väl bara tacka och ta emot.

Jag har hört humanister säga att det inte finns någonting posetivt med det religiösa livet, oavsett religion. Det är likväl ett dogmatiskt tänkesätt, det är väl som tusan att det finns en massa positiva sidor av det religiösa livet, hur annars hade religionen överlevt så länge? Men detta blir farligt, att erkänna något positivt med Svenska kyrkan tex. eller för att inte tala om islam är ju att "häda" humanismen. (Ja, ni märker hur nära man kan komma de religiösa doktrinerna!)
Jag efterlyser en mer öppen och intellektuell hållning av humanisters tolkning av sin omvärld. Inte propaganda i humnismen, med säkra uttryck och hållningssätt som man inte behöver ifrågasätta eftersom de är garanterat "rena" humanistiska ståndpunkter. Ett sådant sätt, är ett dogmatiskt tänkesätt enligt min mening.

Jag tror att humanister kan föra en mer avslappnad dialog och inte hamna i konfrontation till allt det religiösa, att humanister förmår göra skillnader mellan trosuppfattningar, avsikter, spekulationer osv. Detta är ett politiskt hållningssätt och det handlar om det avgörande viktigast för oss, särskilt idag, nämligen att garantera en sekulär stat som fördjupas, finner respekt och som fungerar utan hyckleri. Då gäller det att få trossamfunden med sig på spelreglerna. Förs det en vettig dialog, en strategi för att säkra det sekulära samhället och förbättra det, ja då har vi kommit långt. Kampen för det sekulära samhället skall föras uttalat och inte tas för givet, vilket alldeles för många människor gör idag. Det viktigaste är inte att få bort alla religioner, det må vara en tusenårig uppgift, men att dialogen hålls öppen och flexibel, eftertänksam och respektfullt. Bara så vill någon lyssna till oss.
Vi ska inte tro att vi inte är dogmatiska inom humanismen men tillåter oss vara det inom politiken, som om det går att skilja åt. Vi översköljs av reaktionära vågor som är uppblandade med fascistoid politik utsmyckat med religiösa girlanger. En kreationist som vicepresident i USA, en påve uppbackad av nyfascister i Italien, Pakistan med sin religiösa uppbackning av terrorism osv.osv. listan går att förlänga. Världens ekonomiska kriser och behov av omställning, gynnar reaktionära och även dogmatiska synsätt.
Människan vill känna sig trygg och då kan tryggheten erbjudas bättre i en församling än hos propagandistiska humanister.
(OBS jag har INTE sagt att alla humanister är propagandistiska, men säger där det förekommer är det till nackdel)
Henriksson

2 okt. 2008

Tron, människan och politiken

Såg förstasidestipset i DN till PåStan-krönikan idag av Bengt Ohlsson, där det stod att krönikören har svårt för "rabiata ateister". Givetvis trodde jag att det var Humanisterna han syftade på och slog upp sidan med trött hand.

Varför, frågar du dig kanske nu, gjorde jag det antagandet? Är jag så snarstucken att jag inte kan låta ett sådant ordval gå förbi utan att ta åt mig? Nja, det har mer att göra med att Humanisterna så ofta i pressen betecknas som just rabiata ateister. Att föreningen hyser både ateister och agnostiker är något man har svårt att ta till sig, liksom att även de av oss som är ateister faktiskt i första hand är humanister. Tuve Skånberg i Existens den 23/9 förundrades över att vi ger så mycket åt något vi inte tror på, men om man har uppfattningen att tro är synonymt med gudstro parad med förmågan att helt ignorera användningen av ordet humanism så är det väl inte så lätt. Att vi dessutom titt som tätt kallas rabiata (en viss Fredrik Strage tror oss förmögna att krossa knäskålar i toleransens namn) gör ju också att man bereder sig på den vanliga soppan av okunskap om vad förbundet egentligen står för.

Men! Det visade sig att den rabiata ateisten inte nödvändigtvis var medlem av FH. Det var bara en av dessa allmänt stridslystna, predikande typer. En sådan som aldrig kan låta en chans passera att hetsigt lägga ut sig om sin tro (eller i detta fall icke-tro). Jag kanske för min del inte har lika svårt för dem som Bengt, även om jag inte direkt söker deras umgänge, men jag gissar att han inte har mindre svårt för dem om temat för deras predikan gäller exempelvis kommunism, nyliberalism, könsroller eller kanske till och med kristendom.

Kristendom är annars det som Bengt själv bekänner sig till – Gud med stort G, som han uttrycker det. Men slutklämmen i hans krönika får min inledande skepsis mot denne krönikör att fullständigt blåsa bort: "kärnan i min gudstro är just den där [vänliga] blicken jag får från gubbarna och tanterna…"

Jag blir nästan rörd. Här är en troende som inser att kärnan i hans gudstro är människan! Det är nästan så att man kunde tro att han är humanist.



På tal om ovannämnda sändning av Existens, medan jag är inne på ämnet, så snurrade tankemaskineriet igång i det undermedvetna (det medvetna har varit fullt upptaget med min idag en vecka gamla och femton miljarder år vackra lilla dotter). Där talades det ju mycket om huruvida religionen har någon plats i politiken. Vi är ju av den åsikten att det har den inte. Men vad betyder detta? Det betyder ju inte att religiösa människor skall utestängas från ansvarsposter – en sådan åtgärd är väsensfrämmande för humanismen. Men religiösa människor kan ju knappast undgå att influeras av sin tro, lika lite som vi kan plocka bort vår människotro ur tankemaskineriet när vi debatterar politik. Hur går det ihop?

Jag tror att det kan behövas en precisering, en som faktiskt antyds i vårt idéprogram. Det som vi måste kunna bannlysa från den politiska sfären, det är argument som ytterst hänför sig till en föregiven gudomlig vilja. Ta den kristna vänstern som exempel – de talar varmt om solidaritet. Men är de solidariska för att de är kristna eller anser de sig kristna för att de är solidariska? Finns det någon skillnad mellan deras "kristna" solidaritet och humanistens? Och framför allt: varför menar de att man skall vara solidarisk – för att deras gud vill det eller för att det är det bästa för människan?

Jo, jag vet att de menar att detta är ett och detsamma eftersom gud vill människans bästa och så vidare. Men samma gud i andra munnar tycks vilja något annat. Alltså: politiska argument bör aldrig, aldrig, aldrig hänvisa till gud. Åtminstone inte utan att samtidigt övertygande hänvisa till en tänkt förbättring av människans levnadsvillkor.

Vad tror ni, kan den kristna vänstern och högern ställa upp på det?

1 okt. 2008

Äntligen gör någon något!

Den kristna tidningen Dagen rapporterar att personalen på en del krisdrabbade banker och finansinstitutioner på Wall Street äntligen börjat ta tag i situationen. "Det berättas om bönemöten som spontant kallas samman via sms till berörda och om dagliga samlingar i kyrkor och hos företagen på Wall Street".

Om nu George Bush inte lyckas styra upp det hela är det kanske bäst att gå till källan och be om ett övernaturligt ingripande. Det är ju inte ett så stort mirakel de ber om heller, bara för Gud att styra om några elektroner så att kursen går upp istället för ner. Eller så kan Han ändra i huvudet på börsmäklarna så de värderar uppåt istället för neråt. Möjligheterna är i det närmaste oändliga.

Eller så kanske det hela löser sig efter några förnuftiga ingripanden ifrån ansvariga politiker? Men det kommer säkert att räknas Gud tillgodo också. För det är ju så med den här typen av böner; man ber för något som kan rätta till sig av helt andra skäl än ett gudomligt ingripande.

Varför ber de inte för riktiga mirakel istället? Om alla bad tillsammans kanske det skulle gå att övertyga Gud om att få en amputerad kroppsdel att växa tillbaka. Bara en enda. Det är allt vi skeptiker önskar.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se