Christer Sturmark om Göran Rosenbergs intellektuella haveri

(Även publicerad på Newsmill)

Göran Rosenberg skriver i DN (15/6) med rubriken Är Humanisternas tro värd en mångmiljon-kampanj? och bemöts av undertecknad i DN (18/6) där också Rosenberg replikerar på bemötandet. Tyvärr präglas Rosenbergs båda inlägg av grumligt tänkade och filosofisk okunskap. Låt mig en gång för alla reda ut den kunskapsteoretiska röra som Rosenberg gör sig skyldig till. Jag inleder dock med Rosenbergs övriga missuppfattningar, för att närma mig trosfrågan mot slutet av denna artikel.

Göran Rosenberg fastslår i sitt svar på min replik (DN 18/6) att ”Humanisterna kännetecknas av sin oförmåga att förstå vad religion är och kan vara”. Formuleringen är just så diffus som den bakomliggande substanslösheten i Rosenbergs kritik kräver. Den som kan något om retorik vet också att detta är en klassik förminskningstaktik, när de verkliga sakargumenten tryter.

Att till sin meningsmotståndare säga ”Du begriper dig inte på det här” är helt enkelt ett argument som inte går att bemöta, och det vet Rosenberg. Därför vore det klargörande för debattklimatet om Rosenberg kunde vara mer konkret i sin kritik av Humanisterna och svara på två frågor:

1. Exakt vad är det som Humanisterna inte förstår sig på vad gäller religion?
2. Exakt vilken del av Humanisternas kritik av vissa religiösa handlingar, värderingar och dogmer anser Rosenberg vara obefogad?

Vidare skriver Rosenberg att Humanisterna inte ”förstår innebörden av sin egen propaganda”. Notera ordvalet ”propaganda”. Så skriver man om man är frustrerad över något utan att kunna sätta fingret på varför, eftersom ordet ”propaganda” har så negativa konnotationer.

Men visst har han rätt i sak, Humanisterna framför ett politiskt budskap som går ut på att vi eftersträvar ett mångkulturellt sekulärt samhälle där ingen religion upphöjs till norm och där alla människor bemöts med samma respekt oavsett ursprung, kultur eller livsåskådning. Vi ”propagerar” för detta på samma sätt som alla politiska rörelser propagerar för det samhälle eller de politiska ideal de företräder.

Rosenberg fortsätter att tolka det som att vi vill peka ut ”judar och muslimer”. Obegripligt. Han tycks helt ha missat att vi presenterar de tre symboler som över hela världen representerar de tre abrahamitiska världsreligionerna: judendomen, islam och kristendomen. Gemensamt för dessa religioners anhängare är att de tror på en enda gud som griper in i människors liv (se Nationalencyklopedin). Humanisternas kampanj försöker visa att judendom och islam båda är svenska religioner idag, precis på samma sätt kristendomen historiskt har ansetts vara Sveriges religion (därav det kristna korset i den svenska flaggan).

Begriper inte Rosenberg att själva poängen med symbolspråket är att betraktaren i första ögonblicket ska se den svenska flaggan, för att i nästa ögonblick inse att det faktiskt är ett kristet kors? Och därmed reflektera över att religioner påverkar vår vardag, vårt samhälle och vår politik mer än vi kanske är medvetna om?

Rosenbergs projektioner om judar och muslimer är omöjliga att kommentera. Dem får han helt enkelt hantera själv, och inte försöka kleta på Humanisterna.

Personligen tror jag att han är ganska ensam om dem: Häromdagen mötte jag en ung muslimsk kvinna i slöja som sa att hon uppskattade vår kampanj. Hon sa till mig att ”visserligen tror jag att ni har fel, jag tror att Gud existerar. Men jag känner mig inkluderad i er kampanj. Vi muslimer fick vara med, ni visar att också islam är en svensk religion”. En vuxen och mogen reaktion tycker jag.

Rosenberg skriver vidare:

”Som exempel på problem som Humanisterna har med människor som tror att Gud nog finns hänvisar Sturmark till främmande länder. Ett huvudsakligen icke-svenskt problem således. Så varför då en mångmiljonkampanj i Sverige?”

Osedvanligt aningslöst. Som framgår av vårt sekulära manifest på DN Debatt på midsommarafton är inte religioners inflytande enbart ett problem i andra länder. Det redovisar vi med all önskvärd tydlighet där, så jag upprepar det inte här.

Men Rosenberg tycks anse att man inte ska engagera sig i dessa frågor eftersom problemen är mycket större i andra länder än i Sverige. Det en märklig hållning. Bör vi svenskar inte vara medlemmar i Amnesty, eftersom Sverige inte håller sig med politiska fångar? Jag har svårt att förstå ett sådant begränsat lokalperspektiv. Vi lever i en globaliserad värld och har all anledning att bry oss om vad som händer i vår omvärld. Därför bör man stödja Humanisterna också i Sverige.

Rosenberg skriver också ”…vilka religioner bör vi ha anledning att frukta också här?”. Rosenberg verkar tro att Humanisternas agenda handlar om vilken religion som är mest eller minst problematisk, eller huruvida man tror eller inte tror på Gud.

Detta är en grov förenkling. Skiljelinjen går inte mellan den som tror och den som inte tror. Inte heller mellan islam och kristendom eller hinduism och judendom. Skiljelinjen går mellan den som respekterar det sekulära samhällets princip och den som inte gör det.

Vi formulerar det så här i vårt sekulära manifest på DN Debatt:

”Många människor tror att Gud existerar. Andra tror att Gud inte existerar. Och de som tror på en gud tror ofta inte på samma gud eller tolkar gudens signaler på olika sätt. Ingen av parterna kan bevisa att de äger sanningen. Därför är det av yttersta vikt att samhället organiseras så att det är oberoende av vilken part som har rätt.”

Detta är det samhälle Humanisterna vill ha. Varför är detta så provocerande för Rosenberg?
Slutligen, Göran Rosenberg tycks ganska okunnig (eller låtsas okunnig) om elementär kunskapsteori. Han använder begreppet ”tro” i flera olika betydelser samtidigt. Begreppet ”tro” kan betyda (minst) två olika saker:

1. Tro som kognitivt försanthållande. I denna betydelse av ordet ”tro” är alla försanthållanden om verkligheten trossatser. Tron att den abrahamitiske guden existerar/inte existerar, tron att Zeus, Tor, Oden, Shiva eller Snömannen existerar/inte existerar, tron att solen ska gå upp imorgon eller att inget kan färdas snabbare än ljuset, tron att evolutionsteorin korrekt beskriver arternas uppkomst eller att Big Bang har gått till ungefär så som forskarna beskriver det, är alla kognitiva försanthållanden om verkligheten. Vad som skiljer dem åt är graden av evidens. Kognitiva försanthållanden kan vara mer eller mindre välgrundade. Detta är det enda som skiljer dem åt i strikt kunskapsteoretisk mening. I denna mening är ateismen, liksom allt annat, en tro. Det blir närmast en slags rödvinsfilosofi: ”Du kan inte bevisa att du inte började existera för tre minuter sen, med alla dina minnen inprogrammerade från början! Det är bara en tro att så inte är fallet. Du kan inte bevisa att någonting alls existerar utanför ditt medvetande”. Och så vidare. Men Rosenberg avser knappast att leverera sådana filosofiska banaliteter. Han menar något annat med ”tro”. Så låt oss då se på den andra betydelsen av ordet.
2. Tro som religiöst förhållningssätt till världen. I denna mening kan ateismen aldrig vara en tro. Ateismen är enbart ett kognitivt försanthållande om guds existens. Gudsbegreppet måste dessutom först definieras, innan ateismen kan formuleras. Rosenberg är sannolikt själv ateist i förhållande till Tor och Zeus. Ur ateismen följer absolut inget annat. Man kan vara ateist och samtidigt kommunist, liberal, konservativ, biståndsarbetare, altruist, egoist eller precis vad som helst. Man kan tro på reinkarnation, astrologi och leviterande munkar och fortfarande vara ateist (dock inte omfatta den humanistiska livsåskådningen som stipulerar att man bör tro på endast det som det finns goda skäl att hålla för sant). Att ateism överhuvudtaget existerar som begrepp beror bara på religionens historiska grepp om människorna och vår kultur. Ateism är per definition det ursprungligt naturliga tillståndet. Varför skulle man förutsätta existensen av ett väsen som inte tillför något förklaringsvärde?

Jag föreslår att Rosenberg gör följande enkla tankeexperiment, så kanske relationen mellan ateism och gudstro klarnar:

Tänk dig en person, helt ofärgad av och ovetande om den kristna teologin och Bibelns berättelser. Denna person aldrig har hört talas om religion, skapelsemyter eller gudar. Hon promenerar i en park och njuter av naturens mångfald och den rikedom som evolutionen har frambringat. Så möter hon en kristen person som berättar att någonstans i vår tillvaro (eller utanför vår tillvaro) finns ett slags personligt väsen med ett okroppsligt medvetande, som vill något med människors liv och förmår ingripa i enskildas livssituation. Detta personliga medvetande sände dessutom sin enfödde son till jorden för våra synders skull, för ca 2000 år sedan. Denna person lyssnar noga på vad den kristne har att berätta, och säger sedan: ”Nej, det där tror jag inte på, det förefaller inte troligt. Snarare osannolikt.”

Menar Rosenberg verkligen att båda dessa personer i parken ger uttryck för olika slags religiös tro? Det torde vara uppenbart för alla att ateism inte är en tro i den mening som de försöker hävda. Att påstå detta är samma sorts logiska felslut som att påstå ”att inte spela fotboll är också en sport.” eller ”att inte samla frimärken är också en hobby”.

Rosenbergs argumentation blir tyvärr alltför grumlig i denna fråga. Jag har vanligtvis höga tankar om Rosenbergs skarpa analyser. Men denna gång presterar han under sin egen standard.

Christer Sturmark,
Ordf. Humanisterna