30 juli 2009

"In the name of Jesus"

En konferens i Nigeria om barns rättigheter, som anordnades av bland andra Nigerias Humaniströrelse, stormades av ett stort antal anhängare av den kristna pastorn och häx-exercisten Helen Ukpabio. Fysisk och verbal misshandel gjorde att lokalen fick utrymmas tills dess att polis anlände och konferensen kunde återupptas.


Uppgifterna kommer ifrån IHEU. Människorna som stormar byggnaden är kristna och de har en kristen tro. De tror att häxor verkligen finns
(vilket de kanske tror på på grund av att det står om häxor i Andra Moseboken 22: 18) och vissa av dem att dessa skall dödas, eventuellt skall barnen genomgå en exorcism. Hundratals barn har dödats och fler har fördrivits från sina familjer till följd av detta.

Förmodligen kan alla kristna och humanister i Sverige enas om att det som dessa kristna personer gör är fruktansvärt. Jag vill dock använda denna händelse för att illustrera problemen med delar av den moderna kristna apologetiken.

Det är allt vanligare att djupt kristna personer hävdar att deras tro (faith) inte bygger på omvärlden (och är därför immun mot många former av kritik) utan på en personlig relation med Jesus. Om religiös tro (faith) inte grundar sig på att undersöka omvärlden (efter vilken man snabbt hade kunnat visa att häxor finns nog inte) utan på en personlig tro, en personlig relation, med guden man dyrkar - på vilka grunder kan då en svensk kristen hävda att en nigeriansk kristen gör fel när denna utför exorcismer?

Ett argument ifrån personlig tro är just och enbart det - personligt - och det övertygar ingen utom personen själv. Det är dessutom ett potentiellt skadligt argument; för även om vi kan visa för dessa häxjägare att häxor finns nog inte så är det likväl inte tillräckligt för att få dem att ändra sig.

Självklart kan den kristna svensken försöka att teologiskt övertala den andre, och jag kan lätt föreställa mig den teologiska kampen mellan dessa två skolor där de likt bockar stångar sina metafysiska horn mot varandras.

Men det är till inget nytta. För båda vet att deras tro är korrekt, de har ju båda en personlig relation med sin guden, och vem kan ifrågasätta vad guden sagt till dem?

27 juli 2009

Ambres och SVT:s New Age-satsning

Igår begåvades vi med den osannolikt enfaldiga dokumentären Ambres – en död talar, om snickaren Sture Johansson som är besatt av en 3000 år gammal egyptisk ande. Det görs mycket oseriösa program i kommersiell TV. Problemet var att denna sändes i SVT och benämndes dokumentär.

I SVT:s sändningstillstånd står bland annat: ”Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt” och att SVT före sändning skall ”så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet.”

Kunde någon upptäcka en enda kritisk fråga i dokumentären om Ambres? Nej. Istället informerar berättarrösten om att ”ingen skådespelare skulle kunna fejka Stures sätt att tala när han är i trans”. Framför allt mina skådespelarvänner har roligt åt den repliken. Att rabbla New Age-floskler med entonig röst och stirra in i kameran duger inte ens som inträdesprov till scenskolan. Det duger kort sagt inte alls.

Sture Johanssons utläggningar innehåller en vildsint blandning av paroller, en mix som är typisk för New Age-världen. Vi serveras välbekanta resonemang om ”karma”, ytligt inspirerade av hinduismen och buddhismen, men också ”energi”, ”frekvenser” och ”vibrerande inre strängar”, uttryck som tycks alludera på den moderna fysiken i dess mest vulgära tappning. Begreppen ”astrala färder”, ”det gudomliga jaget”, ”den inre rösten” och ”helheten” passerar likaså revy i Ambres språkbruk, liksom i varenda New Age-bok på marknaden idag.

Var i dokumentären, eller i förarbetet till denna, har någon kontroll av sakuppgifter eller någon rimlighetsbedömning skett? Konsulterades till exempel några experter som kunde bedöma Sture Johansson ur ett psykiatriskt perspektiv? Naturligtvis inte.

I sändningstillståndet för SVT stipuleras också att ”ämnesval och framställning skall ta sikte på vad som är väsentligt”. Nog vore det mest väsentliga i detta sammanhang att granska ett uppenbart fall av kvacksalveri?

Humanisterna anmälde programmet till Granskningsnämnden. SVT:s programdirektör Annie Wegelius gick i svaromål i ett yttrande till granskningsnämnden:

”Att ställa strikta krav på opartiskhet och saklighet när en film rör sig i detta gränsland vore enligt SVT:s uppfattning lika orimligt som att ställa krav på saklighet eller opartiskhet när det gäller andra program som speglar tro och livsåskådning ur ett personligt perspektiv."

Problemet är bara att huruvida det bor en 3000 år gammal egyptisk ande i de värmländska skogarna är ingen trosfråga, utan en empirisk fråga. Exakt på samma sätt som huruvida det bor älvor och troll i de värmländska skogarna.

Istället väljer SVT att sända en oseriös dokumentär om en kvacksalvare, och går därmed den enfaldiga och självupptagna new age-industrins ärenden. Och filmproducenten Anders Grönros ges möjlighet att tjäna en rejäl hacka på att sälja filmen på DVD med ”72 minuter extra Ambresmaterial” där Sture Johansson simulerar trans och slänger ur sig new age-floskler.

Psykologen Hans Ljungqvist, som formulerat idén till dokumentären, skriver på SVT:s hemsida att ”Ambres är unik”.

Ambres själv ger prov på större klarsynthet när han vänd till tv-publiken förklarar med mystisk stämma:

- Skillnaden mellan mig och er är nästan ingenting.

Möjligen finns en skillnad: vi har inte alla förmågan att fullständigt dupera vår omgivning under trettio år och lura skjortan av SVT:s ledning.

24 juli 2009

Göran Rosenberg förtalar vetenskapen

Det är märkligt att DN låter Göran Rosenberg publicera en debattartikel som ledare i vilken han tar avstånd från vanligt vetenskapligt arbetssätt och argumentera för humbug som homeopati.

I korthet resonerar Rosenberg på följande sätt: När det inte går att säkert bevisa om en hypotes är sann får man förlita sig på "beprövad erfarenhet". Till den senare kategorien hänför han placebo ("Sockerpiller") och antroposofiska metoder som homeopati. Vetenskapliga metoder används inom områden där de inte fungerar, menar GR.

Men vetenskap leder inte fram till hundraprocentiga sanningar. Utifrån en hypotes kan man finna mer eller mindre starka belägg för att hypotesen beskriver verkligheten. När flera oberoende experiment utförts och en överväldigande andel av dem visar att hypotesen stämmer så betraktas den som sann tills vidare. Ny kunskap kan dock leda till en vidareutveckla hypotes och sanningsprövning som omfattar en vidare verklighet.

Det är alltså inte, som Rosenberg menar, en tydlig gräns mellan det som är relativt lätt att undersöka vetenskapligt och där det är mer komplicerat.

Ett exempel Rosenberg tar upp där vetenskapliga metoder inte fungerar gäller värdet av psykoanalys resp kognitiv beteendeterapi (KBT). Men det är ju nonsens. KBT är ju en relativt ny behandlingsmetod och står ju sig skulle stå sig slätt mot psykoanalysen som är "beprövad" under lång tid. I stället är givetvis så att när nya metoder kommer fram så måste deras effekter prövas inte bara om de når de förväntade resultaten utan också om de är bättre än de som använts tidigare. Därför måste psykoanalysen prövas vetenskapligt mot KBT.

Det är uppenbart att patienter som får placebo ibland blir friska. Det beror dock på typ av åkomma. Ett exempel där placebo är effektivt för vissa är som sömnmedel. Dess inverkan på benbrott är säkerligen lika med noll. En förklaring till att vissa mår bra av placebo är att det skulle mått bra även utan den behandlingen. De flesta sjukdomar går ju över av sig själv.

Vad Rosengren förespråkar är att i stället låta valet av medicinsk behandling avgöras genom allmänt tyckande. Om några tex. är övertygad om att vanligt vatten ("homeopati") är effektivt mot en rad krämpor så ska det anses som en fullt accepterad "beprövad" metod. Rosengren är anhängare av antroposofin och hör alltså till dem som har denna tilltro till vattnets läkande verkan.

Den enda rimliga hållningen är att med vetenskapliga metoder undersöka påstående och hypoteser för att se om de verkar vara sanna.

Givetvis ska man alltid använda vetenskapliga metoder för att utveckla ny kunskap. Inom alla de områden där kunskapen är bristfällig får man använda den som finns och sedan fylla ut med kloka människors erfarenhet när den stämmer överens med vad som är känt inom närliggande områden.

Då faller den märkliga homeopati-hypotesen om vattnets medicinska verkan.

22 juli 2009

Homeopati har i alla fall inga bieffekter

Jo, du kan drunkna i det!

Fantastisk artikel i SvD idag!

Idag publicerar kyrkoherde emeritus Sverker Tronét en lysande artikel på Brännpunkt, där han försvarar den äktenskapliga heteronormen. Den som tror att Svenska kyrkan och dess ”hang arounds” bara representerar en postmodern och liberal teologi där sanningsfrågan inte spelar någon roll, får med hjälp av Svenska Dagbladet och Tronét ett välbehövligt uppvaknande.

Tronét är intellektuellt och teologiskt hederlig, och representerar en avskyvärd människosyn. Tack vare kyrkoherde Tronéts artikel kommer allt fler ta ställning för humanismen och bli medlemmar i Humanisterna.

20 juli 2009

Religiös extremist leder Al-Mustafaskolan

Den beryktade friskolan Al-Mustafa i Järfälle leds av Kamal Moubadder. Vid sidan om sitt arbete som skolledare är han en ledande uttolkare av en extrem variant av islam. Sin tolkning av religionen gör han på webben Noorislam.net. Här är några av Moubadders uppfattningar:

Otrogna ska kunna dömas till döden
Tjuvar ska få handen avhuggen
En man får ha flera hustrur
Kvinnor ska endast ärva hälften av vad män ärver
Rätt att använda våld om muslimer inte får praktisera sin tro
Demokrati är fel. Islam styr i första hand
Kvinnan ska lyda sina man
Förnekar utvecklingsläran
Homosexualitet är förbjudet
Kvinnan får endast visa sitt ansikte och händerna
I politiska val får muslimer endast rösta på muslimer

I en DN-intervju har Moubadder sagt att "det är islams svar och inte mina". (Skolchef hyllar sharialagarna). Men så är det givetvis inte. Koranen och haditerna tolkas på helt olika sätt av olika riktningar inom Islam. Det finns ingen enhetlig uppfattning, utan varje muslim väljer själv inriktning och är ansvarig för sitt val. Moubadder har inte bara valt en inriktning utan också gjort sig till talesman för denna inriktning. Hans auktoritativa språkbruk visar att han förväntar sig att bli åtlydd. Därför bör hans val av formuleringar tas på största allvar.

Utöver sitt heltidsarbete som vd och skolledare för Al-Mustafa-skolan driver Moubadder två andra företag. KAZEM är speciellt intressant på grund av sin högst speciella kombination av verksamheter, t.ex. sågat och osågat virke, pappersmassa, och motorfordon samt uthyrning av skol- och fritidspersonal.

Det går inte att förbjuda Kamal Moubadder att äga Al-Mustafaskolan. Däremot är det uppenbart att han aktivt propagerar för värden som står helt i strid med skollagens varför han måste helt skiljas från skolans verksamhet.

Eleverna vid skolan drabbas inte bara av en negativ ideologisk miljö som försvårar elevernas anpassning till samhället utan också av ett kunskapsförakt t.ex. vad avståndstagandet från evolutionsläran. Vad det kan leda till visar denna kommentar från en fd elev vid skolan:

Hej !

Jag har studerat i Al-Mustafa skolan och upptäckt att den har dels förstört min grund och dels min framtid.

Jag lider oerhört mycket i gymnasieskolan på grund av min fruktnsvärt svag grund, jag pluggar dag och natt , för att bli godkänd. Därför ångrar jag grovt mycket att ha valt Al-mustafa skolan som grundskolan. Jag rekommonderar alla att flytta till en bättre grundskola för att klara sig på senare tid i gymnasiet.

Gud och spikmattan

Det senaste succégeschäftet inom alternativmedicin, spikmattan, har marknadsförts under förespeglingar om att den hjälper mot allehanda sjukdomar (bland annat artros, fibromyalgi och kol). Konsumentverket har påpekat felaktigheterna i marknadsföringen. Företaget säger att de kommer att göra ändringar i enlighet med kritiken men tillägger:
Den är allmänt välgörande. Det finns inte några studier som visar att spikmattan fungerar, å andra sidan finns det inte heller studier som påvisar motsatsen.

Var har jag hört det argumentet förut? Just, ja. Guds exsistens.

Destruktiv konsumentjournalistik?

19 juli 2009

Abraham och Isak

Moralens fundament och Universums skapare får en idé*

Ur brittiska komediserien "That Mitchell and Webb Look"

* Ja jag vet. Denna typ av Bibliska historier är inte riktig kristendom utan gamla kulturella arv. En god kristen vet att skilja på vad som skall tas bokstavligt (Guds ord om äktenskapet), bildligt (Jesus hotar med helvetet) och ignoreras (förbudet mot att äta skaldjur). Riktig kristendom är per definition de värderingar, åsikter och den världsbild som den kristne gillar, samt Jesus.

18 juli 2009

Yngvesson anser att vi ska tiga still

Susanne Wigorts Yngvesson replikerar på min kommentar i Svenska Dagbladet med ett inlägg den 8 juli. Yngvesson anser att Humanisterna slår in öppna dörrar (SvD 8/7). Hon tror tydligen att hennes egen liberala kristendomstolkning är representativ för kristendomens eller andra religioners verkningar internationellt. Verkligheten är tyvärr en annan.

När Humanisterna exemplifierar med FN:s resolution som fördömer religionskritik, hävdar Yngvesson att den dragits tillbaka. Detta stämmer inte. Vidare skriver hon att Humanisterna målar upp ”en grotesk fiende”, ”en bild som bara de själva känner igen”. Menar hon att vi skulle förvanska fakta om religiöst motiverad censur, sexism och homofobi (DN 19/6)?

Humanisterna har aldrig påstått att de destruktiva uttrycken för tro ger hela bilden av religionernas globala effekter. Likväl är förtrycket verklighet för miljontals människor i världen.
Yngvesson har ännu inte förklarat hur arbetet för ett samhälle där individuella mänskliga rättigheter äger företräde framför religiösa eller kulturella dogmer skulle kunna uppfattas som främlingsfientligt. Det krävs halsbrytande tankesprång för att komma till en sådan slutsats.
Humanisterna har en viktig uppgift i att kritisera förtryck i religioners namn, erkänner Yngvesson. Men när hon konfronteras med konkreta fakta om förtrycket reagerar hon i stället defensivt och framhåller reflexmässigt att troende och sekulära bör fokusera på ”det vi har gemensamt”, ”inte det som skiljer oss åt”.

Det är svårt att inte tolka retoriken som en uppmaning att tiga still inför pågående övergrepp.

Christer Sturmark

14 juli 2009

Stefan Einhorns agnostiska manifest håller inte måttet

Här är det agnostiska manifestet utropar Stefan Einhorn stolt i DN (090714). Men det är inte mycket att ha. Här är skälen:

1. Han påstår att det finns ett bohov av ett skapa skyddat område mellan de trosvissa och de sekulära. Tvärtom. Det finns behov av diskussion om värderingsfrågor, såväl sådana som är politiska som religiösa eller andra livåskådningar. Varför ska jag inte få ifrågasätta värdegrunder som t.ex. katolska när jag får göra det med t.ex. kommunistiska?

2. Professorn använder ordet agnosticism som är ovanligt för att inte säga felaktigt sätt. Dess egentliga innebörd brukar vara "en beteckning för uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om densamma" (Wikipedia). Med den innebörden är ett agnostiskt manifest en horrör. Det finns all anledning att forska intensivt om varför människor blir religiösa och vad man kan göra för dem som är slavar under sin religion.

3. Det är fel att likställa teistiska och icketeistiska ideologier vad gäller våldsanvändning. Exemplen på våld i gudars namn är otaliga. Våldsregimer utan gud i centrum (Mao, Stalin, m.fl) har inte motiverat sitt våld med att gud inte finns utan har använt våld för att skaffa sig och behålla makt. Gudstron har varit det avgörande motivet för våld, icketro på gud har aldrig varit det.

4. Einhorn skriver vi inte har tillräcklig kunskap för att objektivt kunna besvara de andliga frågorna och därför behöver "ett skyddat område". Konstigt. Tänk om vi sa samma sak om t.ex. ekonomi. Vi har inte tillräcklig kunskap för att objekt besvara en rad väsentliga frågor om världsekonomin, så därför får varje ekonom bli salig på sin tro.

5. Einhor skriver att "det blir alltmer uppenbart att människan har ett grundläggande psykologiskt behov av att bevara en öppning mot oändligheten, en kanal mot det okända". Jo, människan är säkerligen konstitutionellt nyfiken. Vi fsöker ständigt svar på nya frågor. Det är en avgörande anledning till mänsklighetens framgång. Men detta sökande är meningslöst om vi inte sållar bort de svar som inte håller vid en kontroll mot vår gemensamma erfarenhet. Ateisten är den sanna sökaren för ateisten har inte tillgång till svarsalternativt gud. När den religiösa tror att gud skapade universium, etiken och människan till sin avbild, så söker ateisten vidare efter rimligare och förnuftsbaserade svar. Svar på alla frågor får inte mänskligheten, men den totala kunskapsvolymen växer våldsamt. Varför då ge upp och använda universalsvaret gud?

Einhorns manifest innehåller sju rekommendationer, alla mer eller mindre tveksamma.

1. Öppenhet. Agnosticism handlar inte om öppenhet utan om uppgivenhet. Agnostikern säger att det går inte att skaffa sig kunskap "kunskap om tillvarons yttersta grunder" (Huxley), men om dem vet vi väldigt mycket mer idag än under Huxleys tid.

2. Respekt. Alla ståndpunkter är inte värda respekt, ens om de inte skadar någon annan. Tvärtom har vi alla ett ansvar för att utveckla varandra genom att debattera inte bara politikens vardagsfrågor utan också våra grundläggande värderingar. På det sättet växer vi som människor.

3. Etik. Einhorn skriver "I religioners kärna finns etiken, som beskriver ett förhållningssätt till medmänniskan och vår omvärld" och får det att låta som något positivt. Men i religioners etik ingår båda sådant som är avskyvärt och beundransvärt, vilket beror på att starka ledare har plockat upp aktuella, gångbara tankar och skapat effektiva organisationer för att sprida dem. På samma sätt gör vi idag, men utifrån vår tids villkor. Det mest centrala dokumentet är deklarationen om de mänskliga rättigheterna med sin bas i upplysningstiden inte uråldriga religiösa texter.

4. Allas lika värde. Jo, det låter fint och det är en given utgångspunkt från humanister men tvärs emot de religiösa texterna, nästan utan undantag.

5. Ödmjukhet inför det faktum att vi inte vet allt och att den kunskap vi har kan komma att modifieras, skriver Einhorn. Ett bättre motto är Var kritisk eller Var skeptisk. Det är genom ifrågasättandet som kunskapen utvecklas.

6. Sanningssökande. Här är kritik mot Einhorn inte längre möjlig. Men då gäller det att inte ställa gudsbilder i vägen för sökandet. Det går inte att utesluta att en gud skapade materien, men att förlita sig på en sådan idén spärrar vägen för sökandet efter andra svar som bättre stämmer med det vi vet har har goda anledningar att tro på.

7. Gemensamt ansvar är Einhorns sista tes. Gemensamt ansvar säger erfarenheten är alltför ofta ingens ansvar. Det är bättre att tala om den enskildes ansvar att efter bästa förmåga bidra till en god utveckling. Ursäkten att andra inte vill eller kan håller inte.

Nej, det var inget lyckat manifest som Stefan Einhorn publicerade i DN. Läs i stället Fns deklaration om de mänskliga rättigheterna.

-----------------
Dagens Nyheter: "Här är det agnostiska manifestet"

12 juli 2009

En humanists längtan och gudsdefinition

Inger Edelfelt skriver försonligt och klokt om den rådande gudsdebatten. Hon ställer en del frågor som jag vill besvara ur mitt eget humanistiska perspektiv. Tänk, jag tror att det är första gången en skribent ser på oss humanister som människor med en egen längtan och frågar efter denna längtan – så obeskrivligt befriande! Tack för det, Inger!

Vad längtar jag då efter? Ett samhälle där människan alltid sätts i första rummet. Om något gudomligt påbud inskränker en människas frihet att till exempel välja sin egen livskamrat, sin egen klädsel eller sin egen rätt att välja att inte föda ett barn, då måste guden stryka på foten. Människan först – alltid. Detta är en längtan efter en allomfattande medmänsklighet.
Sen kan folk som så önskar slänga in en gud i bilden. Personligen tycker jag att gudar – inte de medvetna myterna om dem, men gudar som föregivna fakta – förstör bilden av människan, den vackra organism där universums ständiga energiflöden utvecklades till ett bestående mönster som blivit medvetet om sig självt och kan skapa något bortom de mätbara energiflödena. Något som man med Edelfelt försiktigt kan kalla en andlig dimension, eller också kanske mindre försiktigt för Fantasi, en dimension där transcendenta fenomen som demokrati, negativa tal, kärlekssonetter, evolutionsteori och gudsupplevelser kan ta form. Att detta kunnat uppstå på naturlig väg ur den livlösa askan efter en "Stor Smäll", det är något som fyller mig med oändligt mycket större förundran och stolthet än om ett högre väsen hittat på alltihop. Men det är väl en smakfråga.
Jag längtar efter ett samfund där man kan tillsammans med andra kan få ge uttryck för sin glädje över att på gott och ont vara människa, utan att behöva ta till något annat än människan och naturen själva för att ge vår existens den mening som vi själva, av egen kraft kan fylla den med. Det är en längtan efter en gemenskap i förnuft och känsla. Det var därför jag gick med i Humanisterna.
Jag längtar efter ett debattklimat där de argument som presenteras får stå för sig själva, utan hänvisning till någon auktoritet vars blotta existens går att ifrågasätta, ett klimat där allt är tillåtet att (gärna respektfullt) ifrågasätta, även våra mest omhuldade värderingar och traditioner, utan att någon kallar en för militant, rabiat eller fundamentalistisk eller dödshotar en. Det är en längtan efter frihet.

Vad menar jag då med "Gud"? För mig kan "Gud" aldrig innebära någon mystisk kraft som bara får saker att hända. Vetenskapen har ett bättre namn på detta fenomen: energi. För att något skall kallas "Gud" måste det ha ett medvetande, en avsikt, och makt att förverkliga sin avsikt. De otaliga logiska argumenten mot existensen av en sådan gud skall jag inte presentera här, inte heller de – ursäkta mig – ologiska argumenten för. Jag är faktiskt inte särskilt intresserad av att alls ge mig in i den debatten. Existensen av gudar är egentligen irrelevant. Vi vet att människan och våra samhällen existerar, och de bör därför vara i centrum för debatten om den skall föras framåt. Som sagt, människan först.
Men om någon vill presentera livet självt, eller kärleken själv, eller energin själv eller totalsumman av tid och rum och allt som däri finner existens som "Gud", utan att tillskriva dem någon medvetenhet, då undrar jag: varför grumla bilden av dessa genom att ge dem täcknamnet "Gud"? Varför inte kalla dem vid deras egna, vackra namn: liv, kärlek, energi, Alltet, och låta sig fyllas av vördnad inför dem i deras egen gestalt?

Jag längtar efter en mänsklighet som inte sågar av den gren den sitter på. Om somliga måste använda gudsidéer som – ursäkta mig igen – kryckor för att kunna bidra till mänsklighetens överlevnad, så må de göra det och med min välsignelse. Men återigen och som alltid:

Människan först!
 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se