Idag 10 mars publicerar vi vår slutreplik i debatten om kristendomen i skolan i Svenska Dagbladet. Texten publiceras även här i bloggen:
Den 28 februari skrev vi: ”Självklart intar kristendomen en särställning i den svenska kulturhistorien”. Detta gäller också vår politiska historia: Varför gav sig Sverige in i det Trettioåriga kriget? Var det ett preventivkrig för att skydda Östersjöbesittningarna? Var det för att undsätta protestantiska furstar i Tyskland? Var det för att infria en hetlevrad kungs stormaktsdrömmar? Ett försök att besvara frågan torde räcka över flera historielektioner. Ty naturligtvis är kunskap om religionens inflytande nödvändig för att förstå vår historia.
Om man däremot pläderar för undervisning i ”kristna värderingar” blir det mer komplicerat. Att ”kristna värderingar” i skiftande skepnad har påverkat och påverkar vår kultur är förvisso sant, men det har sannerligen inte alltid varit av godo. Värderingarna har dessutom skiftat; också kristendomen har en historia. Flera av de värderingar som Björklund räknar som kristna existerade långt före kristendomen.
Det är ett sociologiskt faktum att Sverige intar en särställning som sekulär nation. Svenskars syn på aborter, äktenskap, fosterdiagnostik eller homosexualitet, ligger nära den sekulära humanistiska etiken, där man inte hänvisar till någon gudomlig kraft eller heliga skrifter. Att Birgit Sawyer tolkar detta påstående som nationalistiskt är obegripligt.
Förbundet Humanisterna arbetar för mänskliga rättigheter där religionsfriheten också friheten från religion intar en central plats. Den rätten kan bara garanteras i ett sekulärt samhälle där religion och politik inte blandas ihop.
Björklund gör en olycklig sammanblandning mellan kristendomen som ideologi och som sociologiskt/historiskt fenomen. Detta kan enklast förstås med hjälp av en analogi:
1900-talets svenska samhällsutveckling präglades starkt av socialdemokratin. Med Björklunds logik bör vi i skolundervisningen lägga mycket större vikt vid den socialistiska ideologin än vid den liberala eller konservativa. Antagligen tycker inte Jan Björklund att det är en bra idé. Att däremot socialdemokratins historiska roll ges mer tid än högerns i undervisningen är en självklarhet.
Flera av debattörerna – inte minst Claphamsinstitutets kreationister - gör sig också skyldiga till det klassiska naturalistiska felslutet. Vi kan aldrig gå från ett är till ett bör. Om kristna värderingar - vilka de nu är - har påverkat vårt samhälle, betyder det inte att de i fortsättningen bör göra det. Undervisningen om religionens betydelse hör därför bäst hemma i ett utvidgat historieämne.
Christer Sturmark, förbundsordförande Humanisterna
P C Jersild, styrelseledamot Humanisterna, författare
Morgan Johansson, styrelseledamot Humanisterna, riksdagsledamot (s)
Olle Häggström, styrelseledamot Humanisterna, professor i matematisk statistik
Inlägg
4 kommentarer:
JA FÖR HISTORIA!
Christer Sturmark skrev:
> "Svenskars syn på aborter, äktenskap, fosterdiagnostik eller homosexualitet, ligger nära den sekulära humanistiska etiken, där man inte hänvisar till någon gudomlig kraft eller heliga skrifter."
I kontrast mot *biblisk* kristen etik, syns tydligare vad som skiljer de båda etiska systemen åt, nämligen världsbilden. Den bibliskt grundade etiken baserar sig på ansvar inför en skapare, som har uttalat med begripliga ord sin skaparavsikt, t.ex. att "föröka er, uppfyll hela jorden" (överbefolkning befaras inte), med äktenskap avsågs en man och en kvinna (oavsett senare seder och bruk). Och t.ex. homosexualitet står rent logiskt i rak motsats till skaparens intentioner, förutom att detta sägs rakt ut i Bibelns texter, och så vidare.
Nu står alltså två världsbilder, med sina religiösa implikationer, baserade på människors frågor (och framförallt svar) om varifrån, varför och varthän. De frågorna du tar upp är alltså i grunden religiösa. Alltså även om man sätter en klisterlapp" sekulär etik" på dem.
För övrigt anser jag att artikelrubriken "Religion hanteras bäst på historielektionerna" är synnerligen passande och helt i linje med ett bibliskt sätt att närma sig frågorna. Bibelns anspråk är ju att verkligen vara historisk, och om inte, då kan dess budskap faktiskt kvitta. Dvs om det bara är fantasi och överkomplicerad symbolik (symbolik använder vi dock allas vid kommunikation av komplexa idéer och samband) så angår oss inte Bibelns budskap. Den judiska tillämpningen av tro och trohet till sin Gud baserades på att han varit verksam i historien*, och därför skulle fäderna berätta för sin barn, och barnbarn, om de väldiga gärningar som Gud HAR gjort* (dvs detta återberättades som verklig och kontrollerbar* historia).
Skapelseberättelsen, eller Bibelns första 11 kapitel, blir då (med sina historiska anspråk) i praktiken helt avgörande för om människan verkligen har en särskild ställning, och ett särskilt ansvar (dvs., är pliktig att svara ) inför Gud. Bibeln nedvärderar inte människan, den säger istället, redan från början, att hennes skapare gavs den högsta och viktigaste ställning - att avspegla Guds eget innersta väsens natur (”avbild” = hebreiskt idiom för just detta). Hon kan redan från början samtala med sin skapare, och redan från början attackerades just denna avgörande förmåga till ömsesidig kommunikation genom ett försök att förvanska innebörden i vad Gud sagt (med bl.a. den slutliga och för tilliten undergrävande frågan: ”Skulle Gud hava sagt?”).
Av någon anledning är det de historiska anspråken i Bibeln (både skapelsen och försoningen/uppståndelsen) som gör dess budskap mer frenetiskt motarbetat och hatat av människor än andra religioner, vars budskap tenderar att vara antingen mer abstrakt, senare efterapningar, eller uppenbart mänskliga filosofiska funderingar, och därmed även mindre förpliktande.
Bibelns anspråk på synen på verkligheten och skaparens konkreta anspråk på inflytande över sina skapade barn, gör den signifikant för alla, oavsett om vi tror på dess budskap eller inte.
Alltså: Skulle vi verkligen göra som du säger Christer, dvs jämföra religion, helst på historielektionerna, då skulle även de viktigaste skillnaderna mellan fantasi och verklighet stå mer uppenbar för alla. Även jag tycker alltså att ditt förslag är synnerligen sunt och bibliskt försvarbart*.
// Rolf Lampa
* - Vikten av en sund gudstro baserad på verklig historia: (5 Mos 4:9):
"Men tag dig till vara och akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika ifrån ditt hjärta under alla dina livsdagar utan #berättar# för dina barn och barnbarn. Se även 2 Mos 10:2:
"och för att du skall kunna #berätta# för dina barn och barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna ... Och ni skall inse att jag är HERREN."
[edit]
Titta upp mot stjärnorna en stund, tänk på universums storhet. Säg sedan "något har skapat allt det där, alla stjärnor, planeter, världar långt borta, och han har bögskräck".
Förstår du inte hur patetiskt barnsligt detta låter Rolf? Detta är varesig gudomligt eller etiskt, bara begränsad fantasi.
JemyM,
Jag försöker göra som du sade, och tittar alltså upp mot stjärnorna en stund, och tänker på universums storhet. Sedan säger jag åt mig själv, "Ingenting har skapat allt detta, alla stjärnor, planeter, världar långt borta,.."
Men så hajjar jag till, och rodnar av förlägenhet och skärper mig.
Jag förstår återigen att någon haft en avsikt med detta, och att sedan också skapat enligt sin avsikt. Och att denne någon är Bibelns Gud.
Och jag förstår också att inte allt skapat bryr sig om skaparens avsikt. Men det är ingen "skräck" jag har, jag bara inser att motviljan mot just denna Gud det bottnar i en starkt känsla hos dem som medvetet bryter mot skaparens avsikt.
De är som ett upprört hav inombords, dessa som inte släppa sitt förakt mot denne Gud som de bekämpar.
// Rolf Lampa
Rolf,
Du använder ordet "förstå" lite väl liberalt, tycker jag.
Skicka en kommentar