Könsdiskriminering och djurplågeri i religionsfrihetens namn

Fyra kristna företrädare rycker idag ut till religionsfrihetens försvar på DN Debatt under rubriken "Är vi beredda att älska juden och muslimen?" Svaret på den retoriska frågan är ett självklart och någorlunda oreserverat JA. Men det betyder sannerligen inte att vi då även måste vara beredda att även älska judendom och islam, eller sionism och islamism.

En citat som ofta tillskrivs Voltaire (men som egentligen kommer från den engelske författaren Evelyn Beatrice Halls sammanfattning av Voltaires åsikter) gör sig påmint: "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem." Det är en rätt bra kortversion av var Humanisterna står i den här frågan.

Är den sammanblandning av person och religion som de fyra kristna debattörerna gör sig skyldiga till ännu ett försök att blanda bort korten i religionsfrihetsdebatten? Det verkar inte bättre.

En av undertecknarna är den i debattsamanhang notoriskt ohederlige Peter Weiderud, ordförande i den Socialdemaokratiska Broderskapsrörelsen - en rörelse som blir en mer och mer tydlig belastning för Mona Sahlins strävan att vinna folkets förtroende inför valet.

Weiderud har på senare tid kallat Humanisterna för en "sekt", kallat visningen av den iranska videokonstnären Sooreh Heras protestfilm mot Iranska regimens avrättningar av homosexuella för "galenskaper", kallat oss som strider för rätten att visa filmen för "yttrandefrihetsfundamentalister" och uppmanat svenska publicister att ta avstånd ifrån sådana "upptåg". (Läs mer här.)

Yttrandefrihet och pressfrihet är uppenbarligen inte några av Weideruds starkare sidor. Annat är viktigare. Men vad? Tillsammans med sina medundertecknare pekar han på två sådana områden. De fyra lyfter främst fram två frågor som religiös utövning krockar med.

1. Jämställdhet
2. Djurskydd.

Är det ok för en man att vägra hälsa på kvinnor? Ja, svarar de fyra undertecknarna. Hur motiverar man något sådant? Weiderud lägger ut texten på Newsmill: bara det sker i ett religiöst sammanhang så är det ok, för då är det en del av religionsfriheten. Motsvarande vägran att skaka hand med svarta skyddas inte av religionsfriheten och är därför inte en del av de mänskliga rättigheterna. Könsapartheid är ok, rasapartheid är det inte.

Det här är förstås en juridiskt sett korrekt tolkning, men rent etiskt är det helt förkastligt. Apartheid är faktiskt inte ok i något sammanhang. Att legitimera könsdiskriminering med de här argumenten belyser på ett väldigt klargörande sätt problemen det medför att hålla sig till regler utan att reflektera över deras konsekvenser.

Men det debattörerna lägger mest tid vid är förbudet mot halalslakt i Sverige. Man skriver så här:

1938 införde riksdagen, efter påtryckningar från Nazityskland, ett förbud av religiös slakt för att försvåra för den judiska gruppen. Övriga Europa gjorde upp med denna diskriminering efter kriget, men i Sverige lever förbudet kvar med hänvisning till djurskydd, vilket försvårar livet för judar och muslimer.

Det här är ett extremt osmakligt sätt att debattera på. Eftersom debattartikeln publicerats i DN kan det kanske passa att en av DNs egna ledarskribenter ger svar på tal? Så här skrev Hanne Kjöller 2005 då frågan debatterades med samma olustiga argumentationsteknik:

Det är möjligt att historieskrivningen är rätt. Men nutids-analysen är däremot helt igenom fel. Det är inga nazistiska eller ens antijudiska föreställningar som ligger bakom dagens lagstiftning.
[...]
Koscher- och halalslakt utan bedövning är djurplågeri. Att det inte fanns något djurskydd runt 600-talet och tidigare spelar ingen roll.

Det finns i dag och det är i dag vi lever.

Djurskyddsrådet motsätter sig bestämt halalslakt eftersom den förorsakar större lidande hos djuren än nödvändigt. Halalslakt är ett tydligt exempel på när religionsutövning förorsakar lidande hos andra än utövarna.

Och där går faktiskt den oöverträdbara gränsen. Alla har rätt att utöva sin religion, men den utövningen får inte gå ut över andra. Det finns ingen som helst anledning att tillåta vare sig könsdiskriminering eller djurplågeri bara för att någon fått gudomliga instruktioner om att det skulle vara tillåtet. Vill man i religionens namn plåga och diskrmininera sig själv är det förstås ok. Vill man i religionens namn plåga och diskriminera andra är det däremot inte ok.

Eller för att citera från de fyras egen artikel:

Självklart kan det uppstå situationer då religionsfriheten måste ge efter för att inte kollidera med värden som jämställdhet, liv, hälsa eller demokrati. Vi kan aldrig acceptera att någon individ eller grupp förtrycks eller kränks i religionens namn. Men allt detta ska i ett civiliserat samhälle kunna hanteras utan inskränkningar av mänskliga rättigheter.

Kunde inte ha sammanfattat det bättre själv. Men har man den åsikten på riktigt så går det faktiskt inte att i samma artikel försvara både könsapartheid och djurplågeri. Då blir den stolta proklamationen bara tomma ord.