Ulf Bjereld svarar på mitt blogginlägg i en kommentar på sin egen blogg. För enkelhetens skull citerar jag hans svar här och bemöter det på min blogg.
Bjereld skriver:
“Sturmark menar att jag likställer livräddande hjärtoperationer med omskärelse av pojkar. Så är det förstås inte. Syftet med jämförelsen är att uppvisa det orimliga i Sturmarks ståndpunkt att "barnets vilja" är ett nödvändigt villkor för operativa ingrepp. Nu nyanserar sig Sturmark och menar att livräddande ingrepp inte behöver förlita sig på "barnets vilja". Det är bra.”
Ulf Bjereld låtsas att jag har nyanserat mig, från att ha haft uppfattningen att varje sorts ingrepp skulle kräva barnets medgivande. Problemet är bara att jag aldrig hävdat detta. Av någon anledning väljer Bjereld att medvetet missförstå vad jag skrev. Min åsikt var och är att ingrepp av icke-medicinska skäl borde kräva medgivande. I ärlighetens namn tror jag Bjereld har förstått det hela tiden.
Vidare skriver han:
Men vilka fler undantag kan han tänka sig? Och vem skall ha rätten att bestämma över vilka undantag som skall göras? I abortdebatten riskerar hans argument om "barnets vilja" som grund för handling att bli ett monumentant självmål - om ett aborterat foster/ofött barn själv fått välja hade det sannolikt valt att inte bli aborterat.
Nej, det är inget “monumentant självmål”. Hela idén bakom de etiska överväganden som ligger bakom behovet av en veckogräns för rätten till abort bygger på att abort endast får ske innan fostret utvecklat ett medvetande och blivit en människa. Var den gränsen ska gå exakt överlåter jag till den medicinska kompetensen, men jag vill sannerligen inte att den ska bygga på den religiösa föreställningen att “människosjälen” införs av Gud vid befruktningsögonblicket, ett vanligt religiöst argument mot tex stamcellsforskning.
Bjereld skriver:
Jag stöder svensk abortlagstiftning fullt ut. Men kom inte och säg att det är enkla frågor.
I frågan om omskärelse av pojkar vill Christer Sturmark ändra svensk lagstiftning. Varsågod. Men så länge svensk lag gäller så måste Sturmark också ta ställning till om en svensk läkare skall ha rätt att av moraliska skäl vägra utföra en omskärelse. På den frågan duckar Sturmark. Det är inte så konstigt, för han vet att om han svarar ja så underminerar han sin egen position i abortfrågan. Svarar han nej så talar han mot sin övertygelse.
Vem har sagt att det är enkla frågor? Men Bjereld tycks vara tvärsäker på sina enkla lösningar. Jag duckar inte för frågan utan säger att de två exemplen inte är jämförbara. I det ena fallet handlar det om huruvida man ska tillmötesgå patientens önskan eller inte. I det andra fallet bryter man mot Barnkonventionen och struntar i att sätta “patienten” (som inte ens är patient!) i första rummet.
Notera att Bjereld duckar för de flesta av mina frågor i mitt tidigare inlägg. Jag repeterar dem därför här och ser fram emot klargöranden:
- På vilket sätt är jag mer “tvärsäker” än min motdebattör i Svt Debatt och Bjereld själv?
- På vilket sätt är det extremt att en vegetarian av djurrättslig övertygelse inte vill arbeta med att laga mat bestående av kött?
- På vilket sätt är exemplet med omskärelse mindre extremt än exemplet med öronsnibbarna?
- Varför ska omskärelse tillåtas enligt svensk lag, med inte öronsnibb-ritualen?
Bjereld avslutar:
Christer Sturmark avslutar med det citat jag själv anfört: "Jag säger som René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom." Det gläder mig att Christer Sturmark kommit till denna insikt. Nu återstår bara för honom att ta steget från ord till handling.
Det är fascinerande att Bjereld inte lyckas se sig själv i den spegel jag höll upp framför honom när jag repeterade hans citat från Descartes. Men jag försöker igen: Det gläder mig att Bjereld kommit till insikt om Descartes uppmaning. Nu återstår bara för honom att ta steget från ord till handling.
Inlägg
3 kommentarer:
Låt oss överdriva.
För vilka av följande ingrepp behövs barnens tillåtelse?
Klippa håret (Vissa religioner önskar att man inte klipper håret, eller att det görs för vissa festligheter)
Klippa naglarna
Göra hål i öronen för örhängen
Tatuering
Borttagning av födelsemärken (medicinskt ej nödvändiga)
Tandställning
Christer
Du skriver "I det ena fallet handlar det om huruvida man ska tillmötesgå patientens önskan eller inte."
Rent medicinskt, vad är det för skillnad på en kvinna som vill behålla sitt barn och på en kvinna som inte vill behålla sitt barn, annat än viljan?
Varför den ena en patient men inte den andra då de har exakt samma tillstånd, dvs är med barn?
Jag har aldrig mött någon kvinna som väntat barn som betraktat det som ett sjukdomstillstånd, har du?
Allt gott!
Tuve,
Jag uppfattar att Sturmark argumenterar för att en gravid kvinna som sökt sig till sjukvården för att få genomföra en abort är en patient men att ett barn som tagits till samma sjukvård för att få förhuden bortskuren inte är patient.
Skälet skulle kunna ligga i att en graviditet inte är en sjukdom men ett sådant tillstånd som gör att man betraktas som patient av sjukvården (vare sig man vill behålla sitt barn eller inte).
Att vara utrustad med förhud från födseln är däremot inte ett sådant tillstånd som gör att man betraktas som patient. Skulle existensen av förhuden däremot ha lett till medicinska besvär (infektioner eller besvär av annat slag) så skulle man anses vara patient om man sökte vård för sina besvär.
Tilläggas kan också att de från början friska barn man skär förhuden av ju förstås direkt blir patienter i och med att ingreppet utförts då blödningarna måste hållas under kontroll och såren läkas. Från frisk och icke-patient till skadad och patient efter beslut av föräldrarna och insats av vården alltså.
Skicka en kommentar