13 dec. 2010

Astrologstrutar

Min barndoms Luciafiranden glömmer jag inte så lätt. Särskilt inte de från tiden när jag blev stor nog att behöva klä ut mig till stjärngosse. Tomtekläder var rätt kul att ha på sig som liten och Luciakläderna gör flickor makalöst vackra, på någon sorts magiskt, änglalikt sätt. Men vem kom egentligen på idén med en stjärnprydd dumstrut till tonårspojkar?

Jag har alltid misstänkt den nunna som var min mellanstadielärare för det här påfundet – hon verkade aldrig gilla tonårspojkar särkilt mycket. Men jag har senare förstått att struten har äldre anor än så. Inslaget med stjärngossar tillkom i samband med att man började kristna Lussefirandet. Stjärngossen sägs symbolisera de stjärntydare som enligt Matteusevangeliet kom för att välkomna Jesusbarnet.

En astrologmössa alltså. Vilket knappast gör saken bättre.

Luciafirandets har annars gamla anor. Dess allra äldsta rötter finns – liksom julens – i firandet av midvintersolståndet. Då besvärjdes mörkrets makter vid den här tiden på året för att få ljuset att komma åter. Vissa forskare menar att Luciagestalten – en kvinna som bringar ljus – kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna, andra menar att gestalten härrör från Lussi – en ond kvinnlig demon. Förmodligen har firandet flera ursprung som sedan vävts samman.

Så här kunde förstås inte kyrkan ha det. Därför importerades historien om det obskyra italienska helgon vars festdag råkar inträffa den 13:e december: Lucia från Syracusa. Lucia blev – trots att hon i hemlighet avgett kyskhetslöfte – bortlovad av sin mamma. När Lucia vägrade gifta sig fick hennes älskare henne dömd till ett liv i prostitution. Diverse mirakel och underverk inträffade när Lucia skulle föras bort till sitt straff. Bland annat fick hon kokande olja hälld över sig och ett svärd stucket genom halsen, detta utan att dö. Hon lär även ha rivit ut sina egna ögon och sänt till sin trolovade, men fick ett par nya av Moder Maria.

Den här bloddrypande legenden är ingenting jag berättar för mina barn när jag hjälper dem med deras Luciautstyrslar – vilka de nu väljer. Jag tycker inte historien är särskilt barnvänlig och den illustrerar mer medeltidens grymhet än är någon moraliskt uppbygglig historia.

Istället tar jag fasta på idén om att sprida ljus i mörkret. För är det något som behövs så här års, under den mörka årstiden, så är det ljus. Det här behovet tillsammans med Luciafirandets mångfacetterade bakgrund gör Luciadagen till en sällsynt lämplig dag för alla svenskar att fira tillsammans – en genuint allmän helgdag.

Bara jag slipper astrologstruten.

(Detta apropå att jag idag figurerar i tidningen Världen Idag.)

1 kommentar:

Anonym sa...

Fint skrivet. Att sprida ljus i mörkret är en riktigt vacker tanke. Glad Lucia!

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se