31 juli 2011

Självrannsakan

Torbjörn Tännsjö skriver på dagens DN Debatt om problemet med yttrandefrihetens gränser: ”Ett öppet samhälle kräver ansvar för det egna ordet”. Han berör i artikeln något som vi Humanister har stor anledning att fundera över. "Rätten att provocera är självklar i ett öppet samhälle, men oskyldiga människor kan bli offer för illgärningar som andra oavsiktligt kan ha uppmuntrat." Läs hela artikeln - den är mycket läsvärd. Här är den centrala passagen i artikeln för oss att fundera över.
Finns det behov av självcensur i det offentliga samtalet? Vi har tidigare i vårt land mött detta slags frågeställning i samband med Lars Wilks provokationer mot islam. Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer har rest frågan med ännu större skärpa. Bör man huka för islamistiska terrorhot genom att inte provocera alltför grovt?

Jag har tyckt att svaret är enkelt och självklart: nej. Den enskilde individen får själv avgöra vad slags risk hon vill ta, men rätten att provocera är självklar. Och provokationen är en del i ett långsiktigt upplysningsprojekt. Några få modiga må välja Brunos väg, då den provocerade slår tillbaka, andra Galileos (se fotnot). Det är ändå rätt att utmana!

Frågan har emellertid kommit i ett annat läge nu. Om jag vet att en högerextremist lurar bakom min axel, med fingret på avtryckaren, beredd att angripa både muslimer och alla som anses ”mjuka” mot islam, känns det inte lika självklart rätt att satirisera islam. Ja, till och med en saklig kritik mot religiösa föreställningar kan nu kännas problematisk.


I vårt land är kristendomskritiken oproblematisk, från denna utgångspunkt. Det kan vara farligt att utmana kristen fundamentalism, det vet vi nu, men de kristna i vårt land utgör inte som grupp något mål för terrorhot. Vi behöver inte dalta med kristendomen för de kristnas skull. Men saken ställer sig onekligen annorlunda med islam. Företeelser som islamofobi är, det vet vi nu, en realitet och det är inte helt långsökt att tänka att också saklig kritik av islam, liksom satir riktad mot den, kan underblåsa sådana stämningar.

Det är lätt att tänka fel och överdrivet principfast här. Jag tar bara ansvar för mina resonemang, min konst, kan man frestas säga. Om någon missuppfattar min kritik eller min satir som stöd för våldsam aktion mot muslimer, så är det inte min sak. Jag har bara velat blottlägga islams irrationella, smaklösa och vidskepliga karaktär, egenskaper islam delar med kristendom och judendom. Men minns att även om terroristen är fullt ut ansvarig för sina dåd, så kan jag också ha ett medansvar. Jag är rimligen ansvarig, inte bara för vad jag tänker och säger, utan också för hur det kan tänkas uppfattas och utnyttjas av andra.

Detta är ett paradoxalt och obehagligt ansvar att bära. Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.

Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta.
Detta är verkligen ingen enkel fråga att reda ut. Det första man måste konstatera är att det inte finns ett rätt svar på frågan - det här är inte den typen av fråga. Istället är det en snårig balansgång.

När vi inom Humanisterna idkar islamkritik, gynnar vi då samtidigt islamofobin - den irrationella rädslan för islam? Jo, tyvärr är det nog till en viss del på det sättet. Det finns till exempel en del kommentatorer som dragits hit till bloggen av den anledningen. Därför försöker vi hela tiden balansera islamkritiken med kritik av till exempel Sverigedemokraterna och genom att belysa förtryck i andra religioners namn så det blir klart vad det är för grund vi står för: alla människors lika rätt och lika värde.

Men om vi istället helt skulle låta bli islamkritiken och inte stå upp för individuella människors rättigheter i alla situationer, skulle vi då inte bli amoraliska åskådare till förtryck och övergrepp? Jo, definitivt. Debattörer som Helle Klein eller Anders Wejrud verkar tro att det enbart handlar om att sätta ner foten gentemot islamofobin. De gör sig skyldiga till precis det sistnämnda. Humanisterna riskerar genom vår islamkritik att våra argument används av främlingsfientliga krafter i samhället - trots att vi står för motsatsen. Klein och Wejrud riskerar å sin sida att deras argument används av islamistiska kvinnoförtryckare och homofober - trots att de egentligen står för motsatsen. Är man aktiv debattör är att vara tyst åskådare också en åsiktsmarkering. Det vore klädsamt med lite självkritik från våra motdebattörer på den punkten.

Det är den lätta sidan av frågan. Att uppmärksamma förtryck kan (väl?) aldrig vara fel, oavsett förövarens etnicitet och religion. Men provokationer som Lars Vilks rondellhund och Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer då? Här måste jag hålla med Tännsjö: "Om jag vet att en högerextremist lurar bakom min axel, med fingret på avtryckaren, beredd att angripa både muslimer och alla som anses ”mjuka” mot islam, känns det inte lika självklart rätt att satirisera islam."

Dags för lite besinning på den fronten? Eller vad tycker ni, kära läsekrets?

24 kommentarer:

JemyM sa...

Återpostar vad jag skrev på forumet i frågan;

I regel tillhör terrorister separatistgrupper. Separatism innebär att en grupp utropar sig själva som självständiga och söker politiskt stöd för denna självständighet. Separatister har ofta en väldefinierad in- och utgrupp.

Det isolerade tillståndet tillåter inget utbyte av idéer eller idékonkurrens och de deltar inte i samtalet som sker i samhället runt omkring. I vår tid med internet kan en person leva nästan hela sitt liv med endast de idéer som överensstämmer med dennes världsbild.

En viktig fråga är därför vad som leder till isolering. Isolering kan ske genom vissa idéer som utropar isoleringen som viktig och betydelsefull, ofta genom åberopande av någon slags särart. Det finns religiösa separatister, politiska separatister, rasistiska separatister, feministiska separatister med mera.

Skall någon klandras för detta så är det när utanförsskap inte tas på allvar. Individer behöver inkluderas i samhället så att de i sin vardag träffar och umgås med övriga individer i samhället. Detta innebär vikten av utbildning tillsammans med människor som kanske inte delar ens åsikter, människor av varierande kön, ras och ursprung. Detta innebär vikten av arbete där man återigen måste träffa och umgås med övriga samhället.

Politiska beslut som syftar till att stödja separation (apartheid) är direkt förkastliga. Politik som inte tar separation på allvar och försöker åtgärda detta är också till problem.

De som angrep Vilks var separatister av mer eller mindre samma skrot och korn som Anders, som sökte respekt och stöd för sin egenart.

Håkan W sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Håkan W sa...

Viktig och svår fråga, bra att den lyfts här av Dig Patrik (med viss hjälp av Tännsjö…).

Jag ifrågasatte häromdagen på min blogg (http://hakans-blogg.blogspot.com/2011/07/allt-annat-ar-kontraproduktivt.html) varför Sverigedemokraterna inte var inbjudna till SSU:s ljusmanifestation, då jag anser att man vid ett sådant tillfälle borde lägga undan titlar och partistämplar och bara vara medmänniskor som tillsammans hedrar, minns och tröstar, utan dela upp sig i ett "vi" och "dom".

(Till saken hör att samtliga övriga partier var inbjudna.)

Min kära hustru påpekade att inlägget riskerar att av vissa uppfattas som ett stöd till SD. Vilket det i sanning inte är.

Underblåser jag de främlingsfientliga strömningarna i samhället med ett sådant inlägg?

I det här fallet tar jag risken med den motivering som Tännsjö uttrycker: ”Om någon missuppfattar min kritik (…) så är det inte min sak.”

Samma dilemma, men – självfallet - på en banalare nivå. Var går gränserna?

Det ÄR en snårig balansgång, men jag tycker att Patrik sammanfattar på ett bra sätt på slutet.

Man måste absolut få uppmärksamma förtryck i alla dess former – slutar vi med det är vi rejält illa ute - men vara försiktigare med provokationer och satir i vissa lägen.

Och alltid ställa sig frågan: Vad VILL jag uppnå med det jag säger eller uttrycker på olika sätt, och vad blir den TROLIGA effekten av det?

Anonym sa...

Komplicerat?

Hur komplicerat är det att säga den nakna sanningen?

Skall du vara rädd att säga sanningen för att någon dåre kan missuppfatta uttalandet?

Dårarna är en sak för psykiatrin och rättsväsendet! Vi kan inte låta dårarna bestämma yttrandefrihetens gränser!

Svagt humanisterna!

Mattias Irving sa...

Jag är ju inte medlem i Humanisterna, men jag har ändå engagerat mig mycket i just den här sortens diskussioner, och hoppas att jag är välkommen att dela några av mina egna tankar.

Jag tror aldrig att man får lägga munkavle på sitt engagemang. Generellt tror jag att Humanisterna gör en bra sak som kompromisslöst står upp för människovärdet.

I min värld så är det inte två ömsesidigt uteslutande sfärer, att kunna kritisera överträdelser mot människovärdet och samtidigt se till att inte ge människor som Behring Breivik vatten på sin kvarn.

Fundamentalism bygger som bekant på en slags helgjutenhet, ett fundament som avlägsnar varje tvetydighet från tankevärlden. Då försvinner också den intellektuella ödmjukheten, som varje god tänkare, troende, forskare och debattör är så betjänt av. Först då kan konceptet att man har rätten att sätta sig över andras liv få tillträde till ens tankevärld.

Att ta ansvar för sina egna ord handlar dock inte om att ständigt lägga till ödmjuka brasklappar av typen "jag kan ju ha fel". Det luckrar bara upp resonemanget och är inte effektiv debatt.

Däremot så måste möjligheten att man inte ännu har hela bilden klar för sig ständigt finnas för ögonen när man skriver eller debatterar. Varje gång som jag skriver så försöker jag att påminna mig om att det ju faktiskt finns en ständigt föreliggande risk att jag någon gång i framtiden kommer att få ångra just denna publicering.

Man kan välja att sikta på trovärdighet när man skriver. Föra fram sina argument på ett sätt som gör att man inte i efterhand skulle känna att man hade åsamkat någon människa onödig skada om det visade sig att man senare fick lov att tänka om.

Framför allt försöker jag att undvika typologier. Alltså påståenden av typer "muslimer är...", "kapitalismen är...", "Sverigedemokrater är...". Det krävs inte många sekunders tankearbete för att inse hur vi kan förvilla vårt tänkande genom att alltför frikostigt sätta etiketter på verkligheten.

Fundamentalism frodas på enkla etiketter och yvigt hatspråk. Med andra ord precis de saker som ingen av oss vill ha i en debatt i alla fall. Kanske är nordisk fundamentalism (som ju inte så enkelt kan förklaras med sociala aspekter) en bieffekt av ett stundtals misslyckat debattklimat?

Starkt och klokt initiativ av dig Patrik. Tror att alla organisationer växer i trovärdighet både internt och utåt, genom sådana här diskussioner. Inför att hösten sätter igång kanske jag ska ta och göra något liknande.

Anonym sa...

Den som inte vågar uttrycka sina åsikter klart och tydligt bör inte debattera alls.

Humanisterna verkar mesiga och rädda för att framföra sina åsikter. Man är så angelägen om att inte stämplas som rasister att varje islamkritisk åsikt måste "balanseras" med kristendomskritik.

Man vågar inte säga sanningen rakt upp och ner, Islam utgör ett mycket större problem än kristendomen (som ju överlag visat sig kunna transfomeras till demokratiska, sekulära välfärdsstater).

Humanisterna är fega lite dumma helt enkelt.

Det är den nakna sanningen.

Anonym sa...

Den som inte vågar uttrycka sina åsikter klart och tydligt bör inte debattera alls.

Humanisterna verkar mesiga och rädda för att framföra sina åsikter. Man är så angelägen om att inte stämplas som rasister att varje islamkritisk åsikt måste "balanseras" med kristendomskritik.

Man vågar inte säga sanningen rakt upp och ner, Islam utgör ett mycket större problem än kristendomen (som ju överlag visat sig kunna transfomeras till demokratiska, sekulära välfärdsstater).

Humanisterna är fega lite dumma helt enkelt.

Det är den nakna sanningen.

Ulf Gustafsson sa...

Lite funderande på varför Tännsjö har ändrat åsikt (jag förmodar detta). Tycker inte han förklarar detta.

Personligen anser jag inte yttrandfriheten skall begränsas, men i det offentliga samtalet måste varje person ta sitt eget ansvar. Ansvar för det debattklimat man vill ha och vilka konsekvenser detta får. (Håller alltså med Tännsjö).

Om syftet med ett offentligt samtal inte är att föra samtalet framåt, att försöka förstå de som tycker olika och själv göra sig förstådd, (d.v.s. bibehålla en dialog), då anser jag att man har lämnat den demokratiska arenan.

Religionskritik måste vara mycket specifik. Det måste vara klart vad och vem som kritiseras. På denna blogg borde det inte t.ex. finnas allmän islamkritik och därför borde inte detta ord användas som beskrivning av vad som sker här.

På bloggen skall det finnas kritik av uttalanden, läror, lagar och sedvänjor som förvägrar individer mänskliga rättigheter. Om dessa kan kopplas till en religion görs detta genom människor som tolkar dogmer. Det är människor görande och låtande som skall kritiseras.

Val av ord är viktigt. Religionkritik är inget bra ord att använda.

Patrik Lindenfors sa...

Ulf,
Nu håller jag inte alls med dig. Religion är ett problem i sig själv i och med att alla religioner som finns beskrivna innehåller en tro på något övernaturligt, till exempel en Gud eller en själ. Detta är skäl nog till generell religionskritik och skäl nog till att Humanisterna ska ägna sig åt det.

Men nu handlade det väl om satir och provokation av en utsatt grupp: muslimer. Är det ok? Att det är tillåtet vet vi alla, men är det ok?

Ulf Gustafsson sa...

Patrik, de var bra då har vi något att diskutera.

Jag anser inte du skall sluta med "generell religionskritik". Jag anser att du skall kalla det något annat för att slippa missförstånd, som t.ex. att du är kritisk till att människor söker sig till kyrkan vid sorg. Kritik av tro på något övernaturligt kan istället kallas "försvar av naturalism".

Sedan hade jag Tännsjös ord i tankarna "Ja, till och med en saklig kritik mot religiösa föreställningar kan nu kännas problematisk."

Men angående "satir och provokation av en utsatt grupp: muslimer", så tycker det jag nästan inte alls förekommit på bloggen.

Vilka inlägg tänker du på mer än Draw Mohammed Day?

Jörgen L sa...

Rent principiellt tänker jag så här:

Yttrandefrihet innebär att vi har en frihet att välja vad vi vill säga. Att ha en frihet innebär att det inte är någon annan som talat om vilka yttranden som är godkända, då hade det inte varit en frihet egentligen.

Genom att vi har ett val hur vi vill använda den här friheten, så har vi också automatiskt ett delansvar för vilka konsekvenser våra val kan få.

Om jag till exempel går fram till en människa på stan och säger:"Det var ju hemskt vad du är ful!", så har jag ett ansvar i den situationen för om denna människa blir arg eller ledsen, alldeles oavsett om det jag sa är sant eller inte, därför att det rent konkret var mitt yttrande som orsakade reaktionen. Det kanske fanns ett rimligt skäl till varför jag gjorde det, och då får jag ta ansvar för att förklara detta, men det är inte rimligt att jag bara går därifrån och nöjd i sinnet konstaterar att jag minnsann bara använt min yttrandefrihet.

På liknande sätt tycker jag det är med politisk diskussion. Vi får inte låta kläcka ur oss hur onyanserade saker som helst, framför allt inte som kategoriserar hela grupper av människor på ena eller andra sättet.

Det är klassiskt att man demoniserar sin motståndare, och förklarar meningsmotsättningar med att han är ond eller något liknande, och försöker måla världen i svart-vitt utan nyanser, men konsekvensen är också att man något minskar hans människovärde. Jag tror det är en väldigt farlig väg att gå, för det leder lätt till hat och i förlängningen ibland till våld.

Och när det går så långt så har var och en som hjälpt till att skapa det där diskussionsklimatet en liten del av ansvaret, och vi har på samma sätt alla en liten del av ansvaret att inte låta diskussionen urarta till det, och att försöka förutse hur våra ord kan tolkas.

Visst är det svårt, men det är nödvändigt om vi vill ha ett civiliserat samhälle, där vi kan diskutera om ideer och företeelser är bra eller dåliga.

Patrik Lindenfors sa...

Ulf,
Jag försvarar faktiskt inte naturalism, för det kan jag inte. Det finns inte tillräckligt med grund att stå på för att låsa sig vid den världsuppfattningen. Däremot kan man lugnt avfärda de övernaturliga förklaringar som är religioner som varande påhittade. Därför är jag religionskritiker och inte naturalist.

Vad gäller satir om Islam inträffade sådant mest i bloggens barndom. Barnsjukdomar?

Ulf Gustafsson sa...

Patrik,
Jaha, antog att du skulle komma undan på det sättet. Vad sägs om att applicera "vetenskaplig skepticism på religion"?

Detta inlägg jag gjorde i januari är jag tveksam till. Gods trumps-kortet om muslimer är inte bra.

Patrik Lindenfors sa...

Haha! Just det kortet var ju sällsynt träffande i sammanhanget.

Gunnar sa...

Svårt ämne. Jag kan nog bara skriva något om tystnaden än så länge.

Att vara tyst kan aldrig vara en lösning, såvida man inte ägnar tystnaden åt att tänka.

Alla former av kränkningar och förtryck av människor tycker jag är allas ansvar att protestera mot. Även om fundamentalister och våldsverkare tolkar allt i svart/vitt, även ditt uttalande oavsett vad du säger, så är det väl ändå bättre att protestera och kritisera missförhållanden än att vara helt tyst?
Vi får det samhälle (och politiker) vi förtjänar.

Att inte vara tyst hoppas jag även att det kan motverka fundamentalism, dogmer, grumliga åsikter och vanföreställningar. Får inte sådana åsikter mothugg så är jag rädd att det skapas en grogrund för dem och vi kan alla lista ut vart det kan barka.

Nils sa...

Resonemangen är tämligen teoretiska, i och för sig intressant nog, men för att konkretisera.

Säg att ni inom Humanisterna kommer fram till att ni genom kritik av islam bidrar till så kallad islamofobi, eller t o m främlingsfientlighet, kommer ni då att sluta kritisera islam?

Man kan även tänka sig att Humanisterna bidrar till kristofobi eller allmän fientlighet mot religion.

Något helt annat,
jag fick mina fiskar varma i en annan tråd för att jag hävdade att SDare är en utsatt grupp och att det är betydligt lättare att komma ut som gay än SD-anhängare.

Maria Drakenby, lesbisk och medlem i Missionskyrkan, gör i dag en liknande jämförelse i en artikel i Svd:

"– Det är lättare att vara gay än att vara kristen i dagens samhälle, i alla fall i Stockholm. Jag har funderat mycket på varför det är så, säger hon."

"Jag kan välja församling

Ulf Gustafsson sa...

Nils,

Humanisterna är ett samfund som sprider sin livsåskådning till stor del genom att kritisera andra livsåskådningar. (Därvid skiljer vi oss från andra samfund som huvudsakligen säljer sig genom att lova guld och gröna skogar.)

Men om det finns evidens för att kritiken orsakar mer lidande än den orsakar välbefinnande så borde vi av rationella skäl upphöra med den.

Angående Drakenby så skulle det vara intressant om hon eller någon annan kunde exemplifiera hennes påstående.

Nils sa...

Det låter lite pessimistiskt - och är det inte lite överdrivet att tala om lidande och välbefinnande?

Är det inte rätt sannolikt, med tanke på att organisationen lever på att kritisera, att man kommer att orsaka mer "lidande" än välbefinnande?

Hur känslig ska man vara för påståenden om att lida av kritiken?

Kristian Grönqvist sa...

Altid finns det rum för självrannsakan...
Men å andra sidan:
Om någon skulle påstå att jultomten verkligen existerar, skulle man då egentligen behöva vara rädd för att säga att jultomten verkligen inte existerar. Bara med hänsyn till att kontrahenten då skulle bli sårad och ledsen.

Har Ni inte hamnat i ett visualiserat minfält nu? Ängsliga och debatterande på de lättkränktas villkor...?

Var vill Ni vara? Kvar på medeltiden?

Ulf Gustafsson sa...

Om jag trodde Humanisterna orsakar mer lidande än välbefinnande skulle jag inte vara medlem och organisationen och organisationen, i mitt tycke, misslyckad. (Jmf. med en organisation som bygger sin etik på att medlemmarna kommer till himmelen, men ingen medlem kommer dig.)

Lidande är inget subjektivt påstående, utan kan utvärderas vetenskapligt.

Anonym sa...

På bloggen kristen opinion har vi skrivit en rad inlägg om dessa frågor. Vår oro att självcensuren kommer att öka verkar befogad. Dessutom, Patrik, attentatet riktade sig mot människor varav de flesta hade norsk och kristen bakgrund. Det borde komplicera diskussionen. Dessutom hatar Behring Breivik även feminism, homosexuella, den protestantiska kyrkan, listan kan göras lång. Se länkarna nedan för att läsa våra inlägg.

http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/fakta_istället_för_spekulation
http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/kritik_även_efter_22_juli
http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/begreppsförvirring
http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/sluta_skräm_muslimer
http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/breiviks_religiösa_föreställningsvärld

Patrik Lindenfors sa...

Hej Annika,
Kul att du läser Humanistbloggen! Det var läsvärda inlägg ni hade skrivit - tack för tipsen.

Nils sa...

Nu blir jag positivt överraskad, jag tycker också att de bloggar Annika Borg länkar till är mycket sansade och bra.
De faller inte in i huvudfårans blame game, vilket i dag onekligen innebär att välja sida.

Bloggarna kritiserar Aftonbladet samtidigt som den artikel av docent Helene Lööw i Expressen man stöder har sågats i AB.

Annika Borg har fått beröm här för sitt mod, men jag upplevde att det lägrades en tystnad kring inlägget tills Patrik L markerade sitt stöd.

Vad tycker Ulf G och i synnerhet Mattias Irving som i en tråd på Newsmill gett "högerextremisterna" och SD skulden för dådet?

maumau sa...

Om man nu ska tilL grunden ur saken o roten med problemet, sÅ

Orsak o verkan o vÅrt ansvar i det kan ju diskuteras. Hur vi reagerar är alLtid vÅrt eget ansvar o vi har alLtid mÖjlighet o vÄlja. Aktionen dÄremot är helt ohÅlLet agerarens inre projektioner mot objekten. O dÅ inte helLer objektets ansvar.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se