15 nov. 2011

Att dränka förnuftet

Inlägget är rent spekulativt och jag har inga klara svar på frågorna i texten. All kritik mottages tacksamt!

_______________

"You're using your headphones to drown out your mind."

-Regina Spektor: Eet

I den här världen har vi ständigt saker som stjäl vår uppmärksamhet. Vi är så rädda för att samla våra tankar och utföra faktiskt tankearbete att vi gör vad som helst för distrahera vårt förnuft.

Vi går ingenstans utan ljud i öronen - det kan vara musik, radio, ljudböcker, podcasts etc. Om vi har tre lediga minuter på hållplatsen innan bussen kommer så plockar vi upp telefonen ur fickan och kollar Facebook - trots att det knappast hänt något av värde på de två minuter som gått sedan vi senast kollade. Aldrig tillåter vi det förnuft vi utvecklat komma fram och arbeta fritt - istället blir det känslorna som tar kontrollen.

Många verkar mena att konst i alla dess olika former är önskvärt, då den framkallar känslor i oss som annars är svåra att fånga. Men om vi behöver använda sådana konstruerade verkligheter, som man ändå får säga att konst är, för att uppleva dessa känslor - är känslorna att betrakta som äkta då?

Mycket av vårt sociala liv bygger på dessa konstruerade verkligheter. Vi kan inte föra ett vardagligt samtal utan att referera till TV-serier, filmer eller populärkultur. Vi skrattar åt hur de uppdiktade karaktärerna i komediserierna beter sig. Men om vi måste falla tillbaka på påhittade verkligheter för att kunna känna glädje - förtjänar vi verkligen glädjen då?

Om vi inte kan samtala med varandra och skapa substans i vårt utbyte av meningar utan att referera till konstruerade verkligheter, är våra meningar i så fall värda att yttra?

Precis som med konst och kultur fördärvas förnuftet även av minnen, och då speciellt sådana vi delar med andra.

Försök att umgås med dina vänner utan att referera till någon av sakerna jag tog upp ovan, men lägg nu också till gemensamma tidigare upplevelser till listan. De vänner du fortfarande har någonting att prata om med är de enda värda att behålla. De övriga relationerna är egentligen bara tomma skal, byggda av gemensamma minnen och konstruerade verkligheter och är inte mer verkliga än komediserierna på TV.

Dessa ständigt återkommande konstruerade verkligheter för oss bort från den sanna verkligheten. De kan aldrig skildra verkligheten på ett relevant sätt, och även om vår egen uppfattning om verkligheten är subjektiv, så är den trots allt bättre än en subjektiv uppfattning om någon annans precis lika subjektiva uppfattning.

Vi är så fixerade vid att vi måste vara glada och lyckliga, att när vi inte är det så tror vi att någonting är fel och att vi måste "fixas". Återigen tar vi vår tillflykt till de konstruerade verkligheternas bedrägliga hemvist. Men om vi inte kan finna lycka i verkligheten, är det då rationellt försvarbart att inbilla sig lycka? Är det inte just inbillad lycka vi har beskyllt religionerna för att sälja på människor? Illusorisk lycka (för att låna Marx's uttryck) kan aldrig medföra lycka i verkligheten, och det är i verkligheten vi måste leva.

Därmed inte sagt att dessa upplevda känslor är falska. Det är de inte. De är äkta på precis samma sätt som en religiös upplevelse om gudomlig kontakt är äkta, trots den uppenbara envägskommunikationen. Men är känslor på falska grunder eftersträvansvärda? Måste det inte vara mer åtråvärt att leva olycklig i verkligheten, än att sätta hörlurarna i öronen och leva lycklig i overkligheten?

18 kommentarer:

Lennart W sa...

Ovanligt tänkvärd och originell bloggpost. De ständiga hörlurarna och stirrandet i mobilerna orsakar även olyckor när folk t.ex. inte hör och ser varningssignalerna när de ska korsa ett tågspår. (De får väl göra en "app" som ger ljud och ljussignaler via mobilerna istället..)

Just precis det här är nog också en orsak till att många trivs med lugnet i en kyrka eller t.o.m. i ett kloster. Att få en chans att komma ifatt sitt eget inre, eller om nu är tvärtom.. Såg något på TV (oops..) där t.o.m. ateister fann något värdefullt i en tillfällig klostertillvaro av just dina skäl. Ett annat sätt är förstås att fjällvandra en vecka och då se till att lämna prylarna hemma.

Adam Lagerqvist sa...

Tack så mycket Lennart! Jag blir lite extra glad att just du gillade inlägget :)

Jag tror helt klart att du har en poäng med att lugnet i kyrkan lockar många. Ur min synvinkel är det lite synd att det är just kyrkan som har fått den rollen istället för en sekulär "institution". Människor behöver en plats för kontemplation, den bör dock i mitt tycke vara fri från religiös eller ideologisk påverkan.

Ostronmannen sa...

Skog är en sådan plats :-) hav, sjöar.
Fungerar tydligen med artificiell också.

Adam Lagerqvist sa...

Ostronmannen: Problemet är att kyrkan redan har en hög ställning som plats för funderande och tänkande. Många människor, även ateister, söker sig dit t ex vid sorg. Speciellt vid sådana tillfällen, när man är som mest sårbar, ska man slippa religiös påverkan.

Jag tror att man på den här punkten på något sätt måste ersätta kyrkan med ett bättre alternativ - inte bara ta bort den och säga åt människor att gå ut i skogen istället.

Petter sa...

Hej Adam! :)

Förstår helt ärligt inte varför så kallade konstruerade verkligheter skulle vara något dåligt/farligt så länge som man själv är medveten om just detta, att de är konstruerade. Skulle vara tacksam om du kunde förklara det lite tydligare.

Jag tycker även i så fall att även nyheter, som tar upp högst reala händelser borde kvalificera sig till konstruerade verkligheter, för samma sekund som du får något återberättat, så är det en konstruerad verklighet. Du skapar dig en mental bild som med största sannolikhet inte stämmer överens helt med verkligheten.

Adam Lagerqvist sa...

Hej Petter! :)

Jag menar inte att konst (som jag tagit som exempel i texten) är något som bör undvikas i alla situationer. Min poäng är att vi ofta gör oss beroende av den i vår strävan efter bland annat lycka.

Den större meningen är att det är otroligt viktigt att stanna upp ibland och låta förnuftet ägna sig åt det det gör bäst - tänka. Läser man poesi, ser på film eller lyssnar på musik så upptas förnuftet av andra människors tankar istället för ens egna.

Angående nyheter så har jag faktiskt själv funderar över dem, och även t ex dokumentärer. Än så länge lutar jag åt att anse dem som "nödvändiga" konstruerade verkligheter. Vi behöver dem för att förstå de delar av verkligheten vi inte kan ta in själva. På samma sätt är det med vetenskapen - vi måste förlita oss på den eftersom att vi själva inte kan vara experter på allt.

Hoppas det gav svar på dina frågor, återkom annars! :)

Petter sa...

Jag förstår vart du försöker komma, och jag själv landar någonstans i mitten. Musik, poesi och film kan handla om reala saker, precis som en dokumentär. De kan ju få en person att börja tänka, exempelvis Regina Spektor som du citerar, hon är ett tydligt exempel på det.

Men samtidigt måste man inse nackdelarna med konstruerade verkligheter. Att de tar förstor del av vårt tänkande. Tänk om alla människor kunde engagera sig lika mycket i verkligheten, som folk engagerar sig i spel, film, musik och den senaste dokusåpan.

Adam Lagerqvist sa...

Jag instämmer helt, bra sammanfattat!

BBM sa...

Adam Lagerqvist

Du spenderar hela din text att tala om vad verkligheten inte är eller inte bör vara.

I det avseendet påminner du om Lennart W som med sina ständiga beskyllningar att vi humanister/ateister bara klankar på de religiöss livsåskådningar utan att meddela något alternativ.

Därför, eftersom Lennart W, på grund av sin enögdhet, inte ser likheterna* utan i sin kommentar svamlar om sina kyrkor och kloster - dit förresten ingen ateist går utan att vara "tvungen" - vore det bra om du kunde konkretisera vad du menar ska ingå när vi "kan samtala med varandra och skapa substans i vårt utbyte av meningar".

*Dock är övergivandet av religiös tro i sig en verklig tillfredställelse som köper tid. Lång tid!

Adam Lagerqvist sa...

BBM

Tack för dina synpunkter!

Angående att inga ateister skulle besöka kyrkan om de inte var tvungna har du, tyvärr, fel. Jag har själv vänner som är ateister som känner att kyrkan är platsen att gå till när något oväntat händer (bekantas död tex). Dessa personer är förvisso inte lika "hårda" ateister som jag själv, utan är snarare ointresserade av religion, men likväl ateister.

Nu till din fråga.
Först och främst är det givetvis ok att samtala om konst, så länge det inte är det enda man har att prata om.

Att kunna diskutera, för att ta ett exempel, existentiella frågor och själv kunna resonera kring dem utifrån sina egna tankar - det går förstås bra att kritisera eller argumentera för andras tankar så länge man förstår argumenten själv - är i min mening det som skiljer en tänkande människa från ett får (i ordets metaforiska mening).

Patrik N sa...

Adam,

Jag reflekterar över min omgivning utifrån en mängd intryck som jag får. Antingen utspelas det som händer framför mina ögon "live" eller så kan det utspelas som en återgiven scen i en teater eller i en film. Konst, poesi och en gestaltning av andra människor ger mig också intryck vare sig det är "äkta" eller påhittat. Man kan lära sig mycket om sig själv genom att studera andra människor och sin omgivning.

Var och en blir salig på sin fason. Blogginlägget ger mig en lätt känsla av att du anser dig veta vad andra behöver. Håller du med om det?

Exempel: "Först och främst är det givetvis ok att samtala om konst, så länge det inte är det enda man har att prata om."

Hur kan vi ta en position som går ut på att vi fastställer att det inte är ok för den som vill att bara prata om konst om det är den önskan som finns?

Adam Lagerqvist sa...

Patrik N

"Man kan lära sig mycket om sig själv genom att studera andra människor och sin omgivning."

Något annat har jag aldrig skrivit.

"Blogginlägget ger mig en lätt känsla av att du anser dig veta vad andra behöver. Håller du med om det?"

Nej. Om du läser de första raderna i inlägget ser du att det är spekulationer och frågeställningar som jag själv har funderat på och inte har några klara svar på. Det är precis just därför som jag postade det här så att vi kunde diskutera dem. Motsatsen till din fråga alltså.

"Hur kan vi ta en position som går ut på att vi fastställer att det inte är ok för den som vill att bara prata om konst om det är den önskan som finns?"
Hur någonting är fastslår inte hur det bör vara. Alla samtalsämnen är, och ska vara, tillåtna. Inlägget syftar till att lyfta frågeställningen om vad som är eftersträvansvärt för en rationell person att ägna sig åt.

Adam Lagerqvist sa...

Insåg att jag formulerade mig lite otydligt. Det jag menar är, att bara för att det är tillåtet att samtala om precis vad som helst, så innebär det inte att det är vad vi bör göra.

Patrik N sa...

Adam,

Jag anser att människor individuellt bör känna efter vad de känner att de behöver göra och sedan göra just det.

Jag tror att det är ett misstag att utgå från sina egna behov för att sedan rekommendera andra att göra det man känner att man själv bör göra (exempelvis att fundera över existentiella frågor). Det slutar ju i ett "Andra bör göra så här därför att" och hur skiljer det sig från vilken religion som helst? Man har definierat både målet och metoden för andra och människan blir genom det mindre fri att själv gestalta sitt liv.

Jag är nog heller inte riktigt med på att konst skulle vara en konstruerad verklighet (och att känslorna de skapar därmed inte skulle vara "äkta"). Jag menar att alla känslor är äkta (och värdefulla). Känslor skapas alltid genom eget tänkande och/eller av stimuli. Den externa stimulin kan till exempel vara konst. Konsten är äkta, stimulin är äkta, känslorna är äkta och tänkandet är äkta. Det är verkligheten vi talar om.

Jag är nog mest ute och opponerar mig efter att jag anar att du definierar för andra vad som är rätt för dem. Gissningsvis utifrån att du känner efter vad som är rätt för dig. Min pappas mening med livet är tex att titta på Arsenal varje lördag, iklädd sin Arsenaltröja. Tror du att han "bör" fundera mer över existentiella frågor än vad han gör (han gör det nästan inte alls)? Varför borde han göra det? Hur skulle det låta om jag skulle framföra ett meddelande från Adam till min pappa på detta område?

Kristian Grönqvist sa...

Jag insåg personligen när jag läste inlägget, att vi som bor i förskingringen, jag själv i fjällvärlden, får allt gratis.

Tystnaden och eftertänksamheten är det naturliga tillståndet. Det kan tom bli motsatt effekt. Att man lever upp när ungarna kommer på besök, Att man tar ett järn med grannen bara för att prata bort en timme
Kyrkan har inte varit aktuell alls.

Fisket ger en oanade möjligheter att umgås med sig själv och sina tankar, svamp och bärplockning likaså. Man kan sakna ljudet istället.

Men tre dagar i Stockholm är max. då är behovet av ljud, retningar, saker att se på. exarbetskamrater, tillfyllest. Att sätta sig i bilen de fem timmarna upp igen är som en resa till himmelriket.
Musiköverflödet är också fascinerande. Jag har mer olyssnad musik, än jag skulle kunna lyssna på om jag hade på den 24 timmar om dygnet tills jag dör, ändå lyssnar jag mer sällan än nånsin.

Slutsatsen av allt detta är att överflödet gör en mättare och mer kräsen än underskottet. Gäller allt. Tom mat. En platta öl är inte längre intressant. En öl är mycket intressant.Röka en hel ask om dagen är ointressant. Två cigarretter är mycket intressant.

Har säkert med åldrande att göra. Vet inte säkert. Det är första gången nämligen...

Men mycket fascinerande.

BBM sa...

Kristian G 2011-11-15 11:35

Kloka ord! Men

"Det är första gången nämligen..."

Jag ska be om din reinkarnation. Du kommer att återfödas som påveämne. Tänk vad nytta du ska göra!

JonasQ sa...

Är äkta verklighet bättre än konstruerad? Vet inte men det finns nog bieffekter av konstruerad verklighet som är oönskade och den konstruerade verkligheten är nog lättare att ändra på än den äkta.
Konstruerad verklighet och äkta verklighet är ju bägge den verkliga verkligheten för den person som konsumerar den för ögonblicket. En förändring som nu sker snabbt är att verklighet, som formar oss som sociala varelser, importerar vi från större avstånd än tidigare. Jag har börjat reagera på det som jag upplever som små anomalier i uppträdandet hos 20-åringarna i min omgivning. Ungefär som om en advokat i svensk rättssal skulle ropa "Protest". Det jag tänker på tror jag är importerat från mängder av TV-serier som är helt uppbyggda på social interaktion. Eftersom avsnitten måste fyllas med något så skapas någon händelse och det väsentliga sedan är reaktionerna på den händelsen, som förstås är dramatiska. Det har alltid varit viktigt vad människor i omgivningen tycker om varandra men det pågår en glidning från att känslorna och känsloyttringarna var en bieffekt av det för tillfället centrala, till att bli det centrala för umgänget. Det känns ibland närmast konstruerat som ett rollspel att få höra hur och vad man så kraftigt reagerar på.
Detta tycker jag är en smygande effekt av konstruerad verklighet som är allvarligare än uppenbara förändringar i t ex språk och mode.

Johanna sa...

Adam,

Jag förstår vart du vill komma med ditt inlägg men jag är inte säker på att jag håller med om allt. Vad är det som får dig att avgöra vad som är riktig verklighet och vad som inte är det? Jag tror inte att det är så svart på vitt. Vissa saker kan kännas uppenbara, serien har kanske inte hänt på riktigt. Men vart går gränsen? Är inte all "substans" (som du väljer att kalla det) egentligen reflektioner över vår omvärld? Skulle man ha ett samtal utan att alls reflektera över världen runt om oss skulle vi knappast ha något kvar att säga till varann, istället skulle det vara dags att gå ut ur grottan o jaga en oxe. Är det inte lite det som skiljer oss från andra djur och ger oss vår medvetenhet, att vi har möjlighet att reflektera över vår omgivning?

Vi måste helt enkelt få prata om saker som redan har hänt och jag tror att det är ett sätt att utveckla vårt intellekt snarare än att hemma det. Forskning som bygger på empiri är ju vettigt just eftersom forskaren tar erfarenheter från verkligheten och kommer fram till ett resultat som andra kan lära sig något av.

Problemet blir vart gränsen ska gå för vad som är verklig verklighet. Inte ens det vackra solljus som faller på träden i skogen är ju i din mening verkligt då det "hände" för ca åtta minuter sedan. Och trädet som står där framför oss i skogen, hur kan vi veta att det verkligen är så som vi ser det? (Möjligtvis genom att undersöka det och diskutera med andra om de också ser en gran och inte en björk..)

Och varför är det egentligen fel att skapa sig en mening med livet? Jag som inte är religiös "vet" att jag bara är en betydelselös liten fläck i det stora universum. Det får mig att tänka att jag ska njuta så mkt av livet som jag bara kan. Att sitta o tänka på hur betydelselös jag är i förhållandet till universum gör mig inte glad medan att måla tavlor och träffa mina vänner (o snacka om "meningslösa" saker) gör mig glad. Därav får det va meningen med mitt liv just nu. Det är inte viktigt om detta bara är ett sätt att dränka någon rädsla för existentiella frågor, jag trivs ju med mitt liv så som jag har det.

Sen tror jag också att dessa "meningslösa" diskussioner om en film eller ett tvprogram kan tjäna ett socialt syfte. Jag tror att det skulle vara svårt att hitta de människor man verkligen kan ha nära relationer med och diskutera existentiella frågor med om man inte först kan träffas och prata lättsamt. Den sociala koden säger ju oftast att det inte är helt accepterat att börja prata om existentiella frågor med någon man aldrig träffat förut (kan bero på sammanhang). Men att då prata om en film kan ju bygga upp en relation som kanske kommer leda till djupa diskussioner senare.

Bara lite tankar :)

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se