31 dec. 2011

Nyårsönskningar?

30 dec. 2011

"Fem små filmer om Gud"

Anders Hesselbom presenterar 5 små filmer om Gud - Del 1: Tro och skepticism

Men seriöst?

Halmlund svarar om kristna skolavslutningar

Göran Hägglund har skrivit en svar till Lindenfors/Strumarks replik i Aftonbladet: Religionsfrihet handlar om respekt inte förbud.

Hägglund börjar med att felaktigt tala om vad debatten handlar om:
Samtalet rör religionsfrihet, värderingar, skolans ansvar och i det här fallet; huruvida skolavslutningarna ska få hållas i kyrkan och om det ska vara tillåtet att sjunga sånger som ”Stilla natt”
Nej, det handlar om utifall en präst skall hålla en predikan och ge välsignelse med mer vid en obligatoriska skolavslutning. Hägglund fortsätter sedan retoriskt med att tala om att hans meningsmotståndare håller på med skrämselprogaganda och drar ut i korståg, för att avsluta i samma osakliga anda:
Religionsfrihet handlar inte om att utrota religioner eller förbjuda dess uttryck.
Är det någon som hävdat detta? Inte Strumark och Lindenfors i alla fall.
Religionsfrihet för mig handlar om respekt. För var och en oavsett trosuppfattning.
Tydligen anser Hägglund att minoritet skall anpassa sig till majoritetens åsikt. Hur går detta ihop med respekt för varje individ? Religionsfrihet handlar om att majoriteten skall respektera minoritetens trosuppfattning, inte tvärt om. Men halmen är ännu inte slut:
Och lika lite som jag skulle kräva att ortodoxa judar i Jerusalem hade sin affärsverksamhet öppen på fredagskvällar, eller att böneutropen i Meckas minareter tystnade, lika lite finns det skäl att försöka kväsa mångåriga svenska traditioner som råkar ha ett kristet ursprung.
De flesta i denna debatt kan skilja på en obligatorisk offentligt finansierad skola och privat näringsverksamhet, men inte Halmlund. Humanisterna vill inte kväsa svenska traditioner, vi vill bara värna individens rätt att inte tvingas delta i dem.

29 dec. 2011

Games people play

(Jo, mängden räknas.)

28 dec. 2011

God fortsättning ... julen varar väl till nästa sekulariserade kristna helg?

För er som inte tröttnat på julen har det humoristiska, ateistiska och vetenskapliga radioprogrammet The Infinite Monkey Cage sänt ett julavsnitt (sänt 26:e december): Science of Christmas där Robin Ince och Brian Cox får besök av bl.a. Richard Dawkins.
"Happy Christmas, or as we atheist say - Happy Christmas"
Länk till podcast

What would Jesus do?

Mitt i veckan-humor ^^

A brief history of religion

27 dec. 2011

Statlig eller högre makt?

Sverige har en finansminister som är kristen. Detta är föga kontroversiellt. Men det förvånar att han är så lättsinnigt låter sig intervjuas om det. Anders Borg är en person som kommunicerar medvetet och när han berättar om sin tro i två intervjuer inom tre dagar är det planerat och har ett syfte.

Kyrkans Tidnings intervju säger han:
För Anders Borg är de kristna värderingarna viktiga både i politiken och i livet i övrigt– Den kristna tron är viktig för att jag ska kunna känna en trygghet i tillvaron, att jag i grund och botten känner att det finns en mening i tillvaron. Att det finns en mening med mitt eget liv, och med mina nära och käras liv, att kunna hoppas att mina barn ska få en bra tillvaro.För Anders Borg handlar kristen tro ytterst om att det finns en Gud som säger att det är skillnad mellan rätt och fel.– Det kan inte i grunden vara så att vi inte kan säga vad som är skillnaden mellan rätt och fel. Till exempel är fel när människor förtrycks och trampas på.
Detta är välavvägda ord av finansministern. I DN uttrycker han sig med liknande formuleringar:
Det var också här som en avgörande tankeprocess, som han inledde när han blev förälder, landade:Från att ha varit uttalad ateist definierar sig Anders Borg i dag som troende kristen:– Jag kom helt enkelt fram till att det måste finns någonting i tillvaron som skiljer gott och ont åt, att det måste finnas ett sammanhang i livet som är tryggt och som ger tröst när det är svårt och tungt.
Anders Borg var ateist, har genomgått en flerårig tankeprocess och landat i att han är kristen. Varför detta beslut? Jo, han vill ha trygghet, svar på frågan om meningen med livet och kunde tidigare inte skilja rätt från fel.

Anders Borg försöker få det att låta som ett genomtänkt beslut, men han lämnar inga indikationer på att så är fallet. Vilka andra religioner och livsåskådningar har Borg studerat? Vilka filosofiska verk läste Borg innan han fattade beslut om att berätta om sin tro? Det finns många läror som ger det Borg sökte. Varför landade han i kristendom? En rimlig tolkning är att Borgs ateism var ogenomtänkt och han istället vände tillbaka till kulturkristendomen utan större reflektion. Borgs budskap är genomtänkt, men grund för hans resonemang verkar saknas.

Det är helt okej att vår finansminister är kristen och även att han berättar om det. Det är också okej att han låter sina kristna värderingar påverka hans politiska värderingar. Dock ställer jag mig som väljare frågan: Vilka kristna värderingar följer finansministern? Och som väljer hoppas jag hans finanspolitiska beslut är mer genomtänkta än hans livsåskådningsbeslut.

Natalia Kazmierska spekulerar ytterligare i orsakerna till Borgs tro. I sin krönika i Aftonbladet kultur beskrivs Borg som exorcisten som skall driva ondskan ur kapitalismen:
... det intressanta nu är att drog- och sexliberala frihetsvurmare plötsligt har börjat prata om moral.
Förutom skattesänkningarna har det ju varit Anders Borgs bidrag till svensk politik: stränga moraliserande fördömanden av allt från bankbonusar och skatteplanerare till skrupelfria riskkapitalister och slösaktiga greker. I stället för att stoppa dem med världsliga lagar har han likt en sträng bypräst höjt ett krokigt finger och pekat ut syndare.
För om det inte är själva ideologin det är fel på, hur annars förklara girigheten? Carema-skandalen, Nordea-lägenheten, EMU-kraschen, finanskrisen?
Bibeln ger ett praktiskt svar: omoralen. Det är alltså inte det ekonomiska systemet, lånebubblan och privatiseringarna som är åt helvete – utan kättarna. Bankdirektörer som faller för frestelser. Förtappade finansmän. ”Jag kom helt enkelt fram till att det måste finnas något i tillvaron som skiljer gott och ont åt”, som Anders Borg sa."
Kazemierska gör en kul spekulation och kanske ligger det något i den. Anders Borg vill inte att staten skall reglera marknaden ytterligare, men tror att högre makter kan göra det.

Penn Jilette om tolerans

26 dec. 2011

"Avgud" Hitchens?

Emilia Ericson, pressansvarig Humanisterna, skriver i en Newsmillartikel: "Jag "avgudar" Christopher Hitchens", vilken avslutas:
Hitchens avtryck på jorden lever kvar i hans litterära verk, i hans många tal och debatter, i den källan av inspiration hans liv skapat. Hitchens stod på de mänskliga rättigheternas sida, oavsett var någons gud påstods stå. Så, i år skrevs en ny tradition in i min kalender. Varje år, den 15 december, kommer jag hälla upp ett glas vin och skåla för Christopher Hitchens. Och varje dag kommer jag precis som tidigare att kunna luta mig mot, och inspireras av, hans retoriska artilleri i kampen mot det religiösa förtrycket.
Vi som endast känner till gudar skapade av människor, avgudar per definition, kan fundera på vilken gud som liknar Hitchens. Det är i alla fall inte en omnipotent ofelbar gud. Sådan var han inte, utan det måste vara en kraftfull gud som är slagfärdig och inte drar sig för att ställa till problem. Lite som Tor alltså.

Men att dricka vin till Hitchens ära? Om Hitch skall hedras med alkohol skall det vara Whisky, Johnnie Walker Black. Det är dryck som passar bra till en god bok. Jag rekommenderar Arguably: Essays by Christopher Hitchens. (Den går att ladda ner som ett introduktionserbjudande via audible.com)

Sant och falskt

25 dec. 2011

"Först nu jag förstår hur fel det är med omskärelse på pojkar"

Ellis Wohlner, Humanisternas vice ordförande, kommenterar reaktionerna på de elvas artikel och reflekterar över sina egna erfarenheter av omskärelse: Först nu jag förstår hur fel det är med omskärelse på pojkar
Själv var jag ”född” Jude, men är sekulär humanist. Alltså var mina föräldrar medlemmar i en judisk församling men som ganska ung förstod jag att jag inte hade någon tro på ett övernaturligt väsen eller gud. Inget barn är född med en trosuppfattning, lika lite som något barn är född med en politisk uppfattning, t ex socialist eller libertarian.
Jag har inget problem med att jag själv blev omskuren och vet naturligtvis inget om hur det annars hade varit. I mitt hemland USA var det då praxis att praktiskt tagit alla nyfödda pojkar på sjukhus blev omskurna. Det var lika naturligt som att t ex sätta droppar i nyfödda barns ögon och ifrågasattes inte. Och denna praxis fortsatte tills för inte så länge sedan, men nu är praxisen där i klart avtagande. För egen del var det först för ca fem år sedan som jag började inse hur fel det är att utföra omskärelse på minderåriga pojkar.
Länk till Beyond the Bris, judisk rörelse som är emot omskärelse

Zenos adventskalender

Lite dagen efter? Då kanske den här passar: "Fuck Christmas"



Tack till Niklas Cedergren för tips.

24 dec. 2011

Vid mästrarens fötter

Såhär i juletid kan det passa bra med en saga som utspelar sig i vintertid. Följ med i den fruktansvärda vetenskapskampen på en teologisk institution i en anrik universitetsstad. Striden kan börja!


Stavas blöjor med y kanske?

Vetenskapens underverk

Vetenskap kan åstadkomma verkliga mirakel. Inget av mina barn hade levt idag utan modern sjukvård, och inte jag heller för den delen. Här nedanför kan ni se en flicka som via ett implantat får uppleva hörsel för första gången.



God Jul!

En julsaga

I En julsång på prosa av Charles Dickens hemsöker Marleys vålnad Ebenezer Scrooge. Vålnaden dyker upp sent på kvället och Scrooge, som är hemma ensam, är först en skeptiker som söker alternativa förklaringar till det övernaturliga.
”Du tror inte på mig”, anmärkte spöket.
”Nej, det gör jag inte”, svarade Scrooge.
”Vilka bevis skulle Du behöva rörande min existens, förutom dem hos Dina sinnen?”
”Jag vet inte”, sade Scrooge.
”Varför tvivlar Du på Dina sinnen?”
”Därför att”, sade Scrooge, ”småsaker påverkar dem. Den minsta magåkomma kan få dem att bedra mig. Du kanske endast är en bit osmält biff, ett stänk senap, en ostbit, ett stycke okokt potatis. Din uppenbarelse är mer av graverande art än av Graven, vad Du nu är för något!” 
Scrooge hade verkligen inte för vana att uppfinna skämt, inte heller var han lagd i sitt hjärta att roas av dem. Sanningen är den att han försökte göra sig lustig som ett sätt att distrahera sin egen uppmärksamhet och att hålla sin skräck i schack; för spökets röst oroade honom in i benmärgen. Att sitta och stirra på dessa fixerade, glasaktiga ögon, under en stunds tystnad, skulle, insåg Scrooge, få honom att tappa fattningen. Det var även något fullständigt ohyggligt med att spökets varelse försågs som med en inre, egen, atmosfär. Scrooge kunde inte känna den själv, men så var helt uppenbart fallet; för trots att spöket satt helt stilla, så rörde sig dess hår, skjorta och fransar som av de heta ångorna från en ugn.
 Ebenezer gör ytterligare ett försök att hitta naturliga förklaringar, till de känslor som ansätter honom.
”Ser Du denna tandpetare?”, sade Scrooge och återtog snabbt initiativet, av de anledningar som just anförts; och önskade, om så endast för en sekund kunna avleda uppenbarelsens stenartade blick från sig själv.
”Ja”, svarade spöket.
”Du ser inte på den”, sade Scrooge.
”Men jag ser den”, svarade spöket, ”icke desto mindre”.
”Jo!” återupptog Scrooge. ”Jag behöver endast svälja den för att under resten av min levnad hemsökas av en legion svartalfer, som alla är framkallade av mig själv. Humbug, säger jag. Humbug!”
När detta sagts utbrast spöket i ett blodisande skri och skakade sina kedjor med sådana betryckande och skrämmande ljud, att Scrooge tvingades hålla sig hårt fast i fåtöljen för att rädda sig från att falla avsvimmad ner. Men hur mycket värre blev inte hans skräck, när spöket tog av sig bandaget runt huvudet, som vore det för varmt att bära inomhus och dess underkäke därigenom föll ned på dess bröst!
Spöket bemöter inte argumenten, utan svarar med maktmedel. Skräcken gör att Scrooge ger vika och accepterar den subjektiva upplevelsen som verklighet.
Scrooge föll ner på sina knän och knäppte händerna framför sitt anlete.
”Hav förbarmande!” vädjade han. ”Förskräckliga spöke, varför plågar Du mig?”
”Människa av jordiska sinnen!” svarade spöket, ”tror Du nu på mig eller inte?”
”Jag tror”, sade Scrooge. ”Jag måste tro. Men varför vandrar vålnaderna på jorden och varför kommer de till mig?”
Svaret är en metafysik utsaga om meningen med livet, etik och döden.
”Det krävs av varje människa”, svarade spöket, ”att hennes själ skall vandra bland sina medmänniskor och resa långt och vida; och om en människas själ inte genomför detta i livet, döms den att göra så efter döden. Den döms att vandra genom världen — åh, ve mig! — och bevittna vad den inte längre kan dela, men kunde varit en del av på jorden och vänt till lycka!”
Återigen upplät vålnaden ett skri, skakade sina kedjor och vred sina skugghänder.
Trots sina övernaturliga element innehållet denna saga en Humanistisk etik med anstrykning av utilitarism - Upplev livet på jorden tillsammans med dina medmänniskor och skapa lycka! God Jul!

Oooops...

Glad australiensisk jul med vitt vin och solsken!

God Jul!

Hednisk, kristen, midvinterblot, en romersk fest eller vad du än vill att den ska vara, nu är den här - God Jul!

23 dec. 2011

Fredrik Strage tar ställning i omskärelsedebatten

Fredrik Strage tar i dagens DN ställning i omskärelsedebatten. Personligen tycker jag Strage skriver ofantligt bra, så även i den här krönikan. Mindre lustigt när man själv är måltavlan för hans vassa penna. Ni har väl inte glömt artikeln "2008 är humanisterna inga mesar utan hårdföra aktivister som är beredda att slå sönder dina knäskålar i toleransens namn"? Den innehöll fler faktafel om Humanisterna än Svenska Kyrkans samlade debattartiklar, men det är förlåtet när satiren är så vass. Men nog om oss. Strage skriver bland annat så här om omskärelser:

Omskärelse har förstås ett syfte. Genom att ta bort nerver gör man könsorganet mindre känsligt, vilket förr ansågs förebygga onani. Ingreppet borde rimligtvis inte tillåtas förrän pojkarna vuxit upp och själva kan bestämma om de vill skära av sin förhud, eller kanske föredrar en tatuering eller piercing.


Kritiken mot omskärningar är dessvärre, enligt en kommentar av Göran Rosenberg i SvD, ”ett frontalangrepp” mot judendomen. Han anklagar chefen för Forum för levande historia, ”som bland annat har till uppgift att hålla minnet av förintelsen levande”, för att sympatisera med förhudsvurmarna. Om vi slutar skära i barns penisar riskerar vi alltså att glömma förintelsen. Man måste nog vara lite mer jewhag än jag för att köpa det resonemanget.

Läs artikeln i dess helhet. Det är den värd.

Helle Klein får kritik av kollegor

Det verkar som om Helle Kleins egna kollegor också har tröttnat på hennes debattstil. Här skriver Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan, på bloggen Kristen Opinion om Helle Kleins sätt att debattera. Det är tydligt att Kleins debattstil börjar bli en belastning för Svenska kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkans tidning i synnerhet där hon är ledarskribent.

Glada vanliga dagar!

På bloggen har det propagerat för firande av "Jul, en högtid som angår alla människor", av Vintersolståndet och förra året gjordes ett försök att lansera Mänsklighetens ljus (det är idag föresten, men det är väl ingen som firar). För att listan längre vill jag uppmärksamma att den judiska högtiden Hanukkah i år sammanfaller med de kristnas julhögtid och att afro-amerikaner firar Kwanzaa med början den 26:e december.

Men för att göra listan komplett behöver en kristen röst höras. Jag väljer jesuitprästen Chris Boles som i Vatikan radion reflekterar över Christmas and "Xmas". Hans ödmjukhet är berömvärd. Han klagar inte aggressivt över hur julen firas, utan önskar bara att om vi skickar julkort, så kan vi väl välja ett religiöst motiv.

Ateister sluta göra allt detta! Fira inte. Om ni har kastat ut Jesusbarnet, varför behålla badvattnet?

Gör det ni brukar göra de närmaste dagarna. Jobba, studera, ta en promenad, umgås med familj eller vänner, läs en bok. Ät vanlig mat - sådan som ni gillar. Gör som vanligt. Jag är inte något föredöme i detta förhållningssätt, så vänd er istället till Tom Flynn för flera argument och råd: Point of Inquiry: The problem with Christmas.

Minns vad Ebenezer Scrooge gjorde när han vaknat ur sina mardrömmar på juldagsmorgonen. Jo, han skickade bud om att en gigantisk kalkon skulle köpas och levereras till en av hans anställda. Minns att detta lyckliga slut på Dickens Julsaga inte inträffat om alla firat någon högtid och ingen jobbat.

Glada vanliga dagar!

Kristen mytologi


Idag är jag och debatterar på Newsmill. Det föranleddes av att Per Ewert igår efterlyste mer vetenskaplighet i skildrandet av julkrubban. Nej, jag skämtar inte.

What christmas is all about

Svar till Hägglund

Jag och Christer Sturmark svarar idag i AftonbladetGöran Hägglunds bisarra artikel om att skolan inte ska vara opartisk. Vårt svar publiceras bara i nätupplagan.

Skolan ska vara opartisk – förstås!
Göran Hägglund har nu fullkomligt släppt alla spärrar. I ett debattinlägg som måste slå alla rekord vad gäller att partiskt värna särintressen utropar han att ”De kritiska röster som höjs brukar snusförnuftigt betona att skolans undervisning ska vara objektiv.”

Även om tanken på en uttalat partisk skola känns hämtad från det gamla Östtyskland så är det förstås kristendomen Hägglund vill ge livsåskådningsmonopolet. Varför? Hägglund skriver ”Det är […] i mötet med den enskilda personens övertygelse och passion som vi övar oss i ödmjukhet och lyssnande. Det är i relation till, och i mötet med andra som vi bättre förstår oss själva.”

Så eftersom det är bra att möta människor med andra livsåskådningar ska vi ge monopolställning till majoritetsreligionen? Inte nog med att själva idén med livsåskådningsmonopol och religionstvång är motbjudande, resonemanget hänger inte ihop. Om det är bra att möta det främmande borde vi väl istället göra deltagandet i voodoo-ritualer obligatoriska i skolan? Där kan vi verkligen tala om ett ”möte med det främmande”.

Nej, självklart ska skolan vara opartisk. I Humanisternas Sverige skulle stort utrymme ges till att presentera livsåskådningar i skolan, men kristendomen hade inte getts någon särställning. Göran Hägglund kanske inte vet det, men vi har religionsfrihet här i landet och det måste synas i både läroplan och praktik.

Verkliga möten med både den egna och andras livsåskådningar under livsåskådningskunskapen, men en gemensam fest – för alla – när man ska fira skolslut. Hur kan detta inte vara självklart?

Patrik Lindenfors – forskare i evolutionsbiologi
Christer Sturmark – ordförande för Humanisterna

Mer samtal med Svenska kyrkan

Det är Helle Klein och Annika Borg och nu även Antje Jackelén. Det är många samtal som pågår samtidigt med representanter från Svenska kyrkan.

Carl Gustaf Olofsson och Christer Sturmark har skrivit en debattartikel i Kyrkans Tidning ("Vi vill fördjupa samtalet") där de kommenterar biskop Jackeléns framställning av Humanisterna i hennes bok Gud är Större. De kritiserar två punkter i boken: Missuppfattningen av vad Humanisterna menar med privat tro och vrångbilden att Humanisterna tror att ”om religionen försvinner så löser sig allt”. De skriver
Vi kan försäkra biskop Jackelén att Humanisterna inte bara bejakar det engagerade personliga samtalet om livets djupaste angelägenheter där man delar sina tankar och sitt engagemang med varandra på ett sådant sätt ”att delandet kan berika alla som deltar och lyssnar”, utan också vill bidra till att fördjupa och vidga det. Att som biskop Jackelén utan grund antyda motsatsen är mest sorgligt. Det är svårt att tolka på annat sätt än en djup rädsla för varje form av engagerat livsåskådningssamtal där kyrkans och teologins röst och plats inte längre är given och självklar.
Skribenterna får svar direkt av biskopen: "Förutsättningar finns för god nivå på diskussionen". Hon förklarar sina formuleringar i boken och avslutar:
Ni [Humanisterna] rör er i debatten – och det är ofta bra. Däri ligger givetvis också en utmaning till oss som företräder kristen tro att inte skjuta in vår debatt på positioner som ni har lämnat. Vi har idag förutsättningar för en god diskussionsnivå. Två saker framstår dock som patetiska: att utmåla sig själv som offer för andras illvilja och att teckna en (fiende-) bild av den andra som den inte kan känna igen sig i. I hopp om att det inte upplevs som en förolämpning vill jag önska er en god jul – samt ett gott nytt år med goda och engagerade samtal om tro och liv.
Jag gör två reflektioner från detta meningsutbyte. Först att det är väldigt lätt att se sig som en del i en grupp, t.ex. ateister eller kristna, och därefter bli förnärmad då någon annan i gruppen, i vilken man själv placerat sig, blir kritiserad. Sedan används gärna retoriska knep i debattartiklar, som att tillskriver andra åsikter eller avsikter.

Slutligen har jag tidigare på bloggen berört ämnet privat i förhållande till personlig tro. Och även om Olofsson/Sturmerk har rätt i sak, föredrar jag uttrycket personlig tro av de skäl som Jackelén framför. Uttrycket är helt enkelt tydligare och trevligare att använda, utan att något av innebörden går förlorad.

22 dec. 2011

Människan i fokus

Teologie doktorn och prästen Annika Borg och Humanisternas ordförande Christer Sturmark samtalar, med Staffan Dopping som moderator, om vår tids brännande frågor i brytningspunkten mellan religion och politik, religionsfrihet och mänskliga rättigheter och om religionsfrihetens gränser.

Min behållning från samtalet var Annika Borg fullt ut kunde berätta om sin tro och bakgrunden till denna, utan att detta stod i konflikter med de sakfrågor som drivs av Humanisterna.

Heja Helle Klein!

Helle Klein sätter, utan att förstå det, med en praktfull smäll bollen rätt upp i krysset i eget mål så det bara sjunger till om det när det gäller frågan om skolavslutningar i kyrkan verkligen kan firas icke-religiöst eller inte (trots att det inte är just den frågan hon skriver om i sammanhanget):

Helle Klein: "Sturmark tycker vidare att kyrkorna ska kunna användas till annat än religionsutövning, dvs till sekulära adventssamlingar utan präst. Häri ligger en synnerligen snäv definition av religion – som om det inte handlar också om symboler, kulturarv och tradition. Tror Sturmark att det bara är prästen som står för det religiösa i en kyrka? Symboler som kors, dopfunt, altartavlor osv. har inget med religion att göra? Varför sitta i en kyrka om det inte är en kyrka, dvs en lokal som har med religion att göra, som ska besökas?"


Finns det någon enda teoretisk möjlighet för någon att efter detta uttalande av Klein hävda att en kyrka är en neutral plats där skolavslutningar kan äga rum bara prästen stannar hemma? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Heja Helle Klein, du är en stor tillgång för Humanisterna!

Vi byter på kul ut bara ett enda namn, Sturmark mot det slumpmässigt valda namnet Göran Hägglund (KD), och ett enda ord, adventssamlingar mot skolavslutningar, i Kleins text så har vi hastigt och lustigt ett helt färdigt alster för att propagera för att skolavslutningar i kyrkan inte är någon särskilt bra idé (bortse från att Hägglund nog också skulle kunna tänka sig att ha prästen närvarande men ordet "sekulära" frånvarande):


"Hägglund tycker vidare att kyrkorna ska kunna användas till annat än religionsutövning, dvs till sekulära skolavslutningar utan präst. Häri ligger en synnerligen snäv definition av religion – som om det inte handlar också om symboler, kulturarv och tradition. Tror Hägglund att det bara är prästen som står för det religiösa i en kyrka? Symboler som kors, dopfunt, altartavlor osv. har inget med religion att göra? Varför sitta i en kyrka om det inte är en kyrka, dvs en lokal som har med religion att göra, som ska besökas?"

Fram till detta uttalande av Helle Klein var jag positivt inställd till att skolor faktiskt kunde fira skolavslutningar i kyrkan bara det gjordes utan religiösa inslag men jag har ändrat mig, det går inte. Ska man tro Helle Klein (och det ska man väl?) så är det ingenting annat än en omöjlighet att hålla en icke-religiös skolavslutning i en kyrka. Detta trots att vi här talar om den svenska kyrkan, ett av världens allra mest urvattnade kristna samfund där Helle Kleins kristna(?) tankesmedja Seglora nu senast avskaffade missionsbefallningen.


Heja Helle Klein!

Klein sätter punkt

Under rubriken Klein sätter punkt sätter Helle Klein förhoppningsvis punkt på sluggandet som utspelats mellan Klein och Christer Sturmark i Kyrkans Tidning. Det glädjer denna bloggskribent att konstatera att medan Klein fortsätter att gå på person och hitta på saker om Humanisterna (exempel: "Jaha? Ska Sturmark införa lagreglering också av fria medier? Ska det sitta en statlig censor och räkna hur många gånger troende människor förekommer i TV?") så har Christer Sturmark svarat på sakfrågan.

Kan vi bara lite snabbt konstatera att det här är en missvisande beskrivning av vad som försigått här på bloggen: "Faktum är att Sturmarks egna medlemmar ställer sig frågande till hans tal om det sekulära samhället, vilket kan avläsas i debatterna i Humanistbloggen. Även för dem verkar det vara en nyhet att kampen inte längre bara gäller den sekulära staten." Debatten här har handlat om det är bra att använda begreppet  "sekulärt samhälle" när det uppenbart är så lätt att misstolka. Målen är inte ifrågasatta, bara språkbruket.

Så varför talar Humanisterna om ett sekulärt samhälle och inte bara en sekulär stat? Orsaken visar sig ligga i definitionen av begreppet "samhälle". Diskussionen fortsätter om ordvalet samhälle - stat under det här blogginlägget. Gå dit, läs vad andra tycker och gör din stämma hörd. Hos oss är debatt välkommen.

Censurerad Tim Minchin-låt (som bara har perifert med julen att göra)

Tim Minchin blev inbjuden att skriva en låt till en före-jul-special på ITV. För att vara generös mot de som tror att jul och Jesus på något sätt hör ihop lät han den handla om Jesus - Minchin är komiker och ville jämföra Jesus med Woody Allen (kort, judisk, filosofisk, lite tveksam). Sen blev det lite fler jämförelser på köpet. Att var ihopklippt och klart att sändas imorgon, den 23:e, när ITVs TV-chef Peter Fincham fick nys om saken och krävde att Minchin skulle klippas bort från programmet. Minchin blev förstås inte glad, och kommenterade det hela utförligt, bland annat så här:
It's 2011. The appropriate reaction to people who think Jesus is a supernatural being is mild embarrassment, sighing tolerance and patient education.

And anger when they're being bigots.

Oh, and satire. There's always satire.
Bedöm själva. Är det här verkligen så farligt att det behöver censureras, eller är kristna bara överkänsliga bortskämda barnrumpor som inte tål skämt?

Svar till Göran Rosenberg på Newsmill

Göran Rosenberg skrev en ganska besynnerlig artikel i Svenska Dagbladet den 20 dec, där han blandar ihop fakta i sitt försök att kritisera vår uppfattning om omskärelse. Jag försöker reda ut missuppfattningarna i ett svar på Newsmill.

Klein igen

För den som är intresserad av att följa ordväxlingen med Helle Klein finns mitt senaste svar här, det som hon (eller hennes kollegor på Seglora Smedja) så charmant kallar för "spyor". Kvällstidningsretorien sitter nog djupt.

Jag markerar tydligt i mitt svar att jag inte accepterar att man faktiskt förnekar vad man tidigare sagt, vilket Klein gör. För mig är sanningen en hederssak och att man står för vad man sagt, men tyvärr får jag nog ge upp hoppet om Klein. Jag har fått många signaler från Svenska kyrkan om att hennes agerade börjar bli en belastning och jag tror faktiskt inte det är bra för någon med denna typ av debatt.

Det finns oändligt mycket viktigare saker att debattera. Därför ägnar jag större delen av mitt sista svar till Klein åt frågan om vad som menas med ett sekulärt samhälle, eftersom jag inte tycker det räcker att tala om en sekulär stat. Svaret till Klein kan läsas här.

Ärlighet varar längst?

Vintersolståndet - en betraktelse

Idag klockan 6:28 inträffade vintersolståndet. Det är tidpunkten då jordaxelns pol (nordpolen) är längst bort från solen. Att vi har ett vintersolstånd och årstidsväxlingar beror på att jordaxeln lutar i förhållande till planetens omloppsbanan. Lutningen är just nu 23,5°, men den ändras lite över tiden. I en cykel på ca. 41.000 år variationen lutningen mellan  22° och 24,5°.

Detta är ett relativt stabilt tillstånd, men så är det inte för alla planeter. Mars lutning varierar, på grund av gravitationsstörningar från andra himlakroppar, mellan 11° och 49°. Och jordaxelns lutning hade också varierat kraftigt, om det inte var för månen. Jorden har den relativt sett största månen i solsystemet och denna stora massa stabiliserar lutningen.

Den idag rådande teorin är att månen bildades för ca. 4,5 miljarder år sedan, då en riktigt stor kropp kolliderade med jorden. Till en början var månen närmare jorden och långsamt avlägsnar den sig. Nu är avståndet till månen 60 jordradier och om 2 miljarder år, då har det ökat till 68 jordradier. Månens stabiliserande effekt kommer då ha avtagit avsevärt och jordaxeln vobbla mellan 27° och 60°.

Tänk er en värld där planetens axellutning varierar stort under en tidsrymd av 20.000 år. Ingenstans på jorden skulle det finnas ett jämnt klimat under en lång period. De tropiska regnsskogsområdena skull förflytta sig över jorden, liksom polartrakter och ökenområden. Vilka egenskaper skulle krävts för att arter skulle migrera tillräckligt snabbt? Evolutionen borde trampat upp helt andra stigar, kanske skulle människan inte ha utvecklats eller i alla fall borde vår kulturutveckling ställts inför andra problem att lösa.

Vid vintersolståndet firar vi att solens livgivande strålar på nytt tänder livsgnistan uppe på norra halvklotet. Men skänk en tanke också till månen, som på flera sätt betytt mycket för livet på jorden.

Data hämtat från Wikipedia/Axial tilt och inspiration från New Humanist/Moon dance.

Glatt vintersolstånd!

Idag klockan 05:30 inträffade vintersolståndet. Här får ni en pedagogisk förklaring till varför man sedan länge firat fest vid den här ungefärliga tidpunkten på året. Så pedagogisk förklaring att Göran Hägglund kan förstå den? Det vete Gud.

21 dec. 2011

Meningen med livet

Göran Hägglund: Snusförnuftigt att skolan ska vara objektiv - gilla läget

Göran Hägglund släpper nu på alla hämningar. Skolan objektiv? Korkat. Så här skriver han i en debattartkel i Aftonbladet.
De kritiska röster som höjs brukar snus­förnuftigt betona att skolans undervisning ska vara objektiv. I bästa upplysningsanda anser man sig måna elever med annan kulturell och religiös bakgrund.
Det handlar förstås om skolavlutningar i kyrkan. Om man ska vara riktigt petig brukar vi främst hävda alla barns rätt att slippa religiösa inslag på skolavslutningen, oavsett bakgrund. Mest verkar det vara föräldrar som är ateister som reagerar mot den här (väldigt unga) traditionen, även om det förekommer att människor med annan religion låter bli att gå för att slippa vara med i kristna ceremonier.

Varför överhuvudtaget ta risken att något barn inte kan vara med? Är Hägglunds princip verkligen värt så mycket att det ska gå ut över dessa barn? Helt barockt.

Men sen är det det där med objektivitet. Hägglund skämtar med oss aprillo? Menar han verkligen att skolan inte ska vara objektiv i de här frågorna? Han försöker äta kakan och ha den kvar:

Kristdemokraterna menar att det ­rimligtvis bör vara en av skolans ­centrala uppgifter att undervisa barn i ­behovet av ömsesidig respekt. ­Inte en sorts tolerans som hävdar att vi alla tycker lika och att ingen därför har rätt att passionerat tycka annorlunda. Utan den sorts tolerans som respekterar och högaktar olikheter. Naturligtvis är det viktigt att skolans undervisning ­eftersträvar objektivitet och saklighet. Men det är också av vikt att vi ödmjukt vågar erkänna att vi ­alla, på ett eller annat sätt, är färgade och formade av vår bakgrund. Faktorer som religion, ­kultur, uppväxt och ideologisk övertygelse påverkar oss och de val vi gör.
Vi skriver under på varenda ord. Med detta som utgångspunkt måste konfessionella skolavslutningar vara en omöjlighet. Men nej, logik verkar inte vara hans starka ämne.
Att inte vilja låtsas om det, ­eller tro att man agerar i uppväxande generationers intresse genom att försöka radera våra kristna traditioner, är dumdristigt, på gräns till korkat. Objektivitet, än hur välment, kan aldrig på ett rent ­teoretiskt plan förmå skapa respekt för oliktänkande. Det är i stället i mötet med den enskilda personens övertygelse och passion som vi övar oss i ödmjukhet och lyssnande. Det är i relation till, och i mötet med andra som vi bättre förstår oss själva.
Ok, tolerans fostras inte av att möta det invanda utan det är bra att möta det okända?! Då måste skolavslutningarna från och med nu inramas av voudun-ceremonier!? Det brukar barnen aldrig stöta på annars. Men nej, logik verkar inte vara hans starka ämne.
Därför vill jag och Kristdemokraterna justera ­lagstiftningen så att de traditioner vi förvaltat i decennier inte förbjuds i rädsla för Skolverkets pekpinnar. Vi bor trots allt i ett land där allt ifrån lagstiftning till kultur och människosyn är präglad av ­kristendomen.

Gilla läget.
Gilla läget?! Förutom att han har fel på rent sakliga grunder (lagstiftning och människosyn är gudskelov inte alls mycket präglade av kristendomen längre) så leder hans resonemang inte alls fram till slutsatsen att den kristna monokulturen måste tryckas upp i ansiktet  på minoritetsbarnen. Tvärtom leder den till slutsatsen att minoritetsbarnens kultur måste värnas på de kristna traditionernas bekostnad. Men även detta vore - korkat.

Bättre med en skola för alla. Så objektiv (mångfacetterad och neutral) som möjligt.

Atheistmas

The Quest for the Holy Grail

Kanske en missvisande titel, men sökandet efter lösningen på medvetandets gåta är en av mänsklighetens yttersta vetenskapliga utmaningar. I denna korta föreläsning beskriver Antonio Damasio sin syn på var sökandet befinner sig. Två slutsatser från videon:
- Självet är en karta av kroppens inre, skapad av hjärnan, som fungerar som en referens för alla andra kartor som beskriver omvärlden.
- Medvetandet skapas i delar av hjärnan som vi har gemensamt med andra ryggradsdjur, alltså har de också mer eller mindre rudimentära former av medvetande.

Stöd Humanisternas julinsamling 2011

Julklappstips! Stöd Humanisternas julinsamling 2011.

Antisemitism?

Göran Rosenberg är i farten igen. Nu anklagar han Humanisterna (med flera) för antisemitism i Svenska Dagladet:
Oavsett argumenten för eller emot manlig omskärelse (av vilka några framförts på dessa sidor) bör det inte råda några tvivel om att förbudskravet är ett frontalangrepp mot inte minst judendomen och judarna. Manlig spädbarnsomskärelse, brit mila, är och förblir en central del i den judiska traditionen och tillämpas av snart sagt alla judar, religiösa som icke-religiösa, ortodoxa som liberala. När nazisterna ville förvissa sig om att en man i deras våld var jude behövde de oftast bara dra ner hans byxor.
Vadå "Oavsett argumenten för eller emot manlig omskärelse..."? Det är ju de som är hela poängen!? Vad är det för typ av argumenterande? Det är som att säga "Oavsett argumenten för eller mot barnaga..." Det går liksom inte att bortse ifrån argument när man ska ta ställning till om de är giltiga eller inte.

Problemet Rosenberg har att handskas med är att det inte bara är Humanisterna som driver den här frågan längre, utan en rad personer engagerade i människorättsfrågor. Detta irriterar Rosenberg vansinningt:
Förvånande exempelvis att här finna en präst i Svenska kyrkan, Annika Borg. Bortsett från frågan vad en präst har i en ateistisk tankesmedja att göra så uppstår ofrånkomligen också frågan vad Svenska kyrkan har att göra med ett krav som omisskännligen går tillbaka på en lång och ödesdiger tradition av kristen antijudaism.

Förvånande också att bakom såväl tankesmedjan som förbudskravet finna regeringens särskilde utredare av främlingsfientlighet, rasism och intolerans, Bengt Westerberg.

Förvånande också att i detta sammanhang finna Eskil Franck, chefen för statliga Forum för levande historia, som bland annat har till uppgift att hålla minnet av Förintelsen levande.
Nej, det är inte förvånande alls. Det visar vad hela frågan handlar om. Det handlar om rätten till kroppslig integritet och at få slippa kulturell och religiös märkning, ställd mot rätten att utöva sin religion och få fira sin etniska särart. De två sista rätterna är absoluta, men tillhör individen, inte kollektivet. Det är därför man kan argumentera emot omskärelse utan att vara antisemit. Omskärelse av spädbarn är att neka dessa barn deras egen möjlighet till religionsfrihet och att få välja att fira en annan etnisk särart än sina föräldrar, om de så önskar. Det går hur bra som helst att låta omskära sig när man är vuxen.

20 dec. 2011

Jesus and Mo hatar (också) sekularister



Det är en utbredd missuppfattning att religiösa uppfattningar inte kan komma till uttryck i ett samhälle med en sekulär stat. I en sekulär stat kommer alla åskådningar till uttryck på lika villkor och det är det enda rättvisa. Om religiösa uttryck ska kunna komma till uttryck eller inte beror istället på vilken yttrandefrihet som råder. Den frågan är också väldigt viktig men den har inte nödvändigtvis någonting med sekularism i sig att göra. Det finns stater, t.ex. Iran och Saudiarabien, som inte på något vis är sekulära. Iran är en teokrati där religionen genomsyrar hela staten och inte bara staten utan också så gott som hela samhället. Trots den totala avsaknaden av sekularism finns ingen yttrandefrihet eller religionsfrihet att tala om förutsatt att man inte tillhör den enda rätta läran.

Kolla in fler underbara "Jesus and Mo" på temat sekularism (länk).

What vooood yoooo sing?

En grupp intet ont anande och helt oförberedda elever från Lund lurades i samband med ett evenemang att sjunga religiösa sånger varvid man vid ett tillfälle under sången till och med lovsjöng och tillbad en viss gud. Eleverna tror inte på den påstådde gudens existens, de är helt enkelt starka ateister i förhållande till guden, och känner sig nu förda bakom ljuset av både arrangörerna till det evenemang man besökte och av skolledningen som inte gjorde tillräckligt bra research innan evenemanget.

"– Hela lärarkollegiet borde ha kollat upp vad detta var för grupp. Ytterst ansvarig är naturligtvis rektor Ingegerd Sjölin, säger eleven som menar att skolledningens beteende är nonchalant.
– Att man inte ber om ursäkt är det som upprör mig mest. Man tar det med en axelryckning, säger eleven."

Själv tycker jag förstås att det är upprörande att elever tvingas sjunga religiösa sånger på det här sättet. Varför ska intet ont anande elever dessutom under en av sångerna tvingas tillbe en gud de inte tror på, en gud som de är ateister i förhållande till? Nej, det här känner jag går över alla gränser. Fast det är klart, det blir ju minst sagt lite roligt när man får veta att det var kristna präststuderande elever från pastoralinstitutet i Lund som under en temavecka om religionsdialog fick sjunga sånger där de tillbad voodoogudinnan "Bondyé".

"Man sjöng om att Bondyé, (efter franskans "le bon Dieu" som betyder "den gode guden"), har "skickat solen" och att man efter det skulle "plantera bönor".
Men efter att flera elever läst på om Bondyé fick de veta att det är den högste guden i voodoo-religionen, en gud bland flera, och en afrikansk gud som fått ett franskt namn."

Usch och fy. Klart man blir upprörd om man tvingas att lovsjunga gudar och i sången dessutom tillbe gudar som man inte tror på, så ska det väl ändå inte vara? Vågar man hoppas på att präststudenterna kommer ihåg det när några av dem efter avslutad prästutbildning sätter sig ner för att arrangera skolavslutningar i sina kyrkor? Fast det är ju en helt annan sak. I präststudenternas kyrkor, där den enda rätta religionen utövas, där tillber man ju faktiskt den rätta guden, du vet, han som faktiskt finns på riktigt. Inte som de många andra gudar som är helt påhittade. Som voodoogudinnan Bondyé till exempel.

Översvämningen i Filippinerna

Här kan ni läsa mer om Rädda Barnens arbete i Filippinerna.

Sekulärt och vulgärt

Det har förekommit en slagväxling i Kyrkans Tidning som kanske kan intressera den bästa av alla läsekretsar (dvs vår). Det var Helle Kleins rekyl "Nyateismens korsriddare klarar inte tolkande teologi" på Brita Hälls ledare att "Det är dags att tappa tålamodet" som fick Christer Sturmark att gå i taket. Han svarar med texten "Smutsigt och Vulgärt, Klein!" vilket fått Klein att i sin tur svara med "Vem är vulgär, Sturmark?"

Ni som har läst de här slagväxlingarna mellan Klein och Sturmark förut känner säkert igen er. Klein säger något om Humanisterna som inte stämmer, Sturmark gå på person, varpå Klein svarar med att säga fler saker om Humanisterna som inte stämmer. Här är två smakprov:
Klein: Det är fint att Sturmark tycker kyrkor är vackra men får de användas till något mer än bara museial verksamhet? Får vi troende utöva vår tro i offentligheten eller är vi förpassade till enbart den privata sfären? Får vi bära religiösa symboler? Får vi läsa religiösa texter högt och samlas på offentliga platser kallat kyrka, synagoga eller moské? Får vi skriva om religion i tidningarna? Får vi bilda opinion utifrån vår tro?

Sturmark: "I denna artikel fortsätter hon i samma andra och kallar religionskritikerna ”fundamentalister” och ”militanta”. Jag måste ha missat ateisternas armé och våldsbejakande terrorhandlingar i Sverige. För det är sådana grupperingar man brukar beteckna ”militanta”. Med Kleins språkbruk är vi ateister alltså militanta. Då måste Klein själv rimligen vara militant kristen. Detta språkbruk visar att hon inte ens begriper sin egen begreppsapparat och debatten blir bara smutsig och vulgär. Det är inte så man för en dialog. En vacker dag kommer nog även Klein att inse det."
Nej, det här är inte den trevligaste av debatter. Men som de goda bibeltolkare vi ändå är får vi plocka russinen ur kakan och se på dem (och ignorera resten),
Klein: Det vore bra om Sturmark ägnade sig åt att förklara vad han menar med ett sekulärt samhälle i stället för att fortsätta sina hätska personpåhopp mot oss som undrar.

Sturmark: Vi sekulära humanister önskar en sekulär stat. Tyvärr har vi inte det ännu i Sverige. Det ta åskådliggörs med tre enkla fakta: 1) Sveriges statschef åtnjuter ingen religionsfrihet. 2) Skatteverket servar Svenska kyrkan med insamling av medlemsavgiften via deklarationen, till ett värde av 115 miljoner kronor per år. Det är en service som ingen annan intresseorganisation har tillgång till utan att betala för det. 3) Svensk lag reglerar kyrkans förehavanden (”Lagen om Svenska kyrkan”) och påbjuder att kyrkan ska missionera kristendom som en del av sin verksamhet.
Häpp? Duckar Sturmark sakfrågan? Han svarar på vad en sekulär stat är, men vad menar han med ett sekulärt samhälle? Vad menar han egentligen? Nej, det står tyvärr inte i svarsartikeln. Men om Klein verkligen hade undrat över detta, och inte bara velat använda det som retorisk fint, så hade hon kunnat slå upp den uppmärksammade debattartikeln i DN (”Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle”) som handlar precis om det. (Ledtråd: ämnet står i titeln.) Så här står det där:
Lagar och normer som ska omfatta alla måste bygga på allmänmänskliga grunder, inte på religiösa. Lagarna ska formuleras av demokratiska institutioner och normbildningen styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal. Ett sådant samhälle kallas ett sekulärt samhälle. Det är ett sådant samhälle förbundet Humanisterna arbetar för.
Fortfarande bara staten alltså? Nej då, det kommer mer.
Det sekulära samhället uppmuntrar till kritik av alla idésystem på lika villkor, oavsett om ideologierna betecknas som politiska, filosofiska eller religiösa. Ingen ideologisk grupp ska ha rätt att undgå kritik eller att slippa stå till svars genom att hänvisa till religionsfriheten. Ingen ska heller kunna gömma sig bakom kulturella traditioner om dessa kränker de mänskliga rättigheterna. I det sekulära samhället har ingen grupp rätt att förtrycka individer eller begränsa deras levnadssätt, vare sig i religioners eller traditioners namn.

Det sekulära samhället bejakar mångfald – men olika kulturella uttryck och levnadssätt är eftersträvansvärda bara om de är fritt valda av alla inblandade.
Ser ni skillnaden - varför det är viktigt att prata om ett sekulärt samhälle istället för en sekulär stat? I ett sekulärt samhälle särbehandlas inte religionen bland andra åsikter i det offentliga rummet. Religion tillåts inte vara något "tankens reservat" på det sätt som en del kyrkliga prelater vill ha det.

Är det därför väsentligt att prata om det sekulära samhället istället för den sekulära staten? Eller är det bara farligt? Det är för att reda ut sådana frågor det finns kommentarsfält. Patrik N har redan lämnat ett bidrag i ett tidigare inlägg. Där skriver han så här:
Ett sekulärt samhälle innebär att religionen är separerad från samhället, dvs. religionen tillåts inte att komma till uttryck i det offentliga livet, "i samhället", utan förvisas till det privata rummet och görs i princip förbjuden att manifesteras på offentlig plats. Jag är stark motståndare till att sekularisera samhället.
Vad tycker du?

Blodigt julklappstips

Trollskogen

Om ni saknar våra troll för mycket så verkar de ha samlats på den här bloggen. Där kommer Lennart W äntligen ut med sin egen livsåskådning - han är troende katolik. Så min gissning att han var kryptohumanist som ville förändra sin egen livsåskådning till det bättre var helt felaktig, han var verkligen bara ute för att trolla. Där ser man. Det här föranleder en liten avskedspresent - han har ju ändå varit vår flitigaste kommentator i några år nu. Markusevangeliets 14 kapitel, verserna 66-72. (Samma historia finns även kopierad i Matteus och Lukas..)
Petrus var nere på gården. Då kom en av översteprästens tjänsteflickor, och när hon fick syn på honom där han satt och värmde sig såg hon på honom och sade: "Du var också med Jesus, han från Nasaret." Men Petrus förnekade detta: "Jag förstår inte alls vad du menar." Och han gick ut på den yttre gården. När flickan fick se honom där sade hon återigen till dem som stod i närheten: "Han är en av dem!" Petrus förnekade det på nytt. Strax efteråt sade de som stod där till Petrus: "Visst är du en av dem, du är ju från Galileen." Då svor han och bedyrade: "Jag känner inte den där mannen som ni talar om!" I samma ögonblick gol tuppen för andra gången. Då kom Petrus ihåg detta som Jesus hade sagt till honom: "Innan tuppen har galt två gånger skall du tre gånger ha förnekat mig." Och han brast i gråt.
Efter åtta års bibelstudier kan jag med säkerhet slå fast att det här avsnittet inte alls handlar om det föga beundransvärda i att mörka tron på sin frälsare, utan om Kim Jong-Il, eller möjligtvis Saab.

19 dec. 2011

Måste kristna bry sig om missionsbefallningen?

På den kristna tankesmedjan Seglora smedjas webbsida ställer Bengt Olof Dike, kyrkoråds- och kyrkofullmäktigeledamot, frågan om vilken innebörd den kristna missionsbefallningen har för Smedjan. Dike frågar: "Vill Seglora smedja göra ”alla folk till lärjungar"? Dike önskar ett tydligt svar på frågan, helst i ett ord, (han vill såklart ha ett tydligt "Ja" till svar). Till svar erhåller han istället drygt 600 ord som kan tolkas nästan hur som helst förutom som att missionsbefallningen skulle innebära att kristna ska missionera för kristen tro.

För mig är det mycket glädjande att Seglora Smedja inte arbetar för att hela jordens befolkning ska omvändas till Kristendomen och bli Jesus lärjungar utan att man tolkar missionsbefallningen som att man bara ska garantera kristnas rätt att synas och höras i samhället.

Seglora smedja: "Idag kan en ansvarsfull uttolkning av missionsbefallningen i dess mest praktiska uttryck vara en fråga om att försvara kristendomens rätt att finnas och synas i det offentliga rummet."

Jag är också beredd att arbeta för att garantera Seglora Smedja och alla andra kristna den rätten, den hör hemma i ett sekulärt samhälle med religionsfrihet. Skulle fler religösa se sina missionsbefallningar på det sättet skulle mycket vara vunnet i arbetet med att minska antalet konflikter som har religiös mission som grund, provokation eller som utlösande faktor.

Heja Seglora smedja! Att ta avstånd från missionsbefallningen som en befallning att missionera för kristen tro är ett utmärkt steg i rätt riktning.

Avskaffa Lagen om Svenska kyrkan

Ett av många exempel på att den svenska staten inte är helt sekulariserad är Lagen om Svenska kyrkan. I den föreskriver staten hur Svenska kyrkan ska bedriva sin verksamhet. Bland annat föreskriver staten att kyrkan ska utöva mission.
"Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission" (min kursivering).
Det är knappast ett uppdrag för en sekulär stat att föreskriva hur ett av många religiösa samfund som verkar i landet ska utöva sin verksamhet och om de ska utöva mission. Det är dags att avskaffa "Lagen om Svenska kyrkan" och på så sätt fortsätta och så småningom avsluta separationen mellan kyrka och stat i Sverige. 

Andreas Ekström i Sydsvenskan: Varför vi ser rött

Väldigt läsvärd betraktelse av Andreas Ekström i Sydsvenskan idag: Varför vi ser rött.
Republikaner och sekulära humanister har mer än sin rationalitetssyn gemensamt – de angrips nu i debatten på samma låga sätt, konstaterar Andreas Ekström.
[...]
Ett av de vanligaste argumenten för monarkin – ”de gör ju ett så bra jobb för Sverige” – är så skrattretande dåligt eftersom det bygger på en meritokratisk idé: kungen är duktig, alltså ska vi ha monarki.

Vad säger dessa monarkister när kungen inte är fullt så duktig?

Man kan tycka att de senaste decennierna har erbjudit rätt generöst med både tid och incitament att ompröva argumentet.

Ett av de vanligaste argumenten för att troende skulle förtjäna särskild respekt – ”tron är en privatsak” – är skrattretande dåligt eftersom det bygger på uppfattningen att en tro, med alla de regler och rangordningar som ingår i paketet, ändå aldrig är politisk till sin natur.

Detta är bara ett par exempel för att visa på det uppenbara: Det är inte så lätt att med kyla och stringens argumentera för ett samhälle där Kungen och Gud ska spela viktiga roller för hur vi lever. Så vad gör personer som tycker så? De använder mobbningsargument.
[...]
Förmodligen skulle både republikanen och humanisten vinna mycket på att tygla ilskan. På att låtsas inte vara arga över de hundratals år av förtryck och rättsövergrepp som präglar monarkins och de monoteistiska religionernas historia. På att le överlägset och lägga fram milda argument, på att låta tiden ha sin gång, på att låta fluffargument om känslomässig otillräcklighet stå obesvarade.

Men det går inte. Ilska är i detta fall en giltig drivkraft. Den är befogad och rimlig, och den behöver få synas.

Tolerans och flathet är inte samma sak. För att på flera generationers sikt vinna kampen, för att få se en värld som styrs meritokratiskt och demokratiskt och i ljuset av beprövade vetenskapliga resultat, kommer det att krävas mer än ett jämnt humör.

Richard Dawkins skriver öppet brev till David Cameron

Richard Dawkins har fått agera gästredaktör för New Statemans julnummer. Han publicerar där ett öppet brev till David Cameron om vikten av det sekulära samhället (och den sekulära staten).

Psychologists tell us that, if you experimentally separate children in any arbitrary way - say, dress half of them in green T-shirts and half in orange - they will develop in-group loyalty and outgroup prejudice. To continue the experiment, suppose that, when they grow up, greens only marry greens and oranges only marry oranges. Moreover, "green children" only go to green schools and "orange children" to orange schools. Carry on for 300 years and what have you got? Northern Ireland, or worse. Religion may not be the only divisive power that can propel dangerous prejudices down through many generations (language and race are other candidates) but religion is the only one that receives active government support in the form of schools.

Botemedel mot spetälska? Receptet finns i bibeln

Hur gör man om man är fattig och vill bli av med sin spetälska? Bibeln vet på råd (3 Mos 21-32):
Men om det är en fat­tig man, som in­te har råd till det­ta, skall han ta ett lamm till skul­dof­fer, som skall lyf­tas upp till förso­ning för ho­nom. Dess­utom skall han ta en ti­on­dels efa sik­tat mjöl, blan­dat med ol­ja, till ma­tof­fer och en log ol­ja, två tur­tur­du­vor el­ler två and­ra du­vor, be­ro­en­de på vad han har råd med. Den ena skall va­ra till syn­dof­fer och den and­ra till brännof­fer. Den åtton­de da­gen av sin re­ning skall han föra det­ta till prästen, till up­pen­ba­rel­setältets ingång, inför Her­ren. Och prästen skall ta skul­dof­fer­lam­met till­sam­mans med ol­jan och lyf­ta upp det till ett of­fer inför Her­ren. Skul­dof­fer­lam­met skall slak­tas, och prästen skall ta blod från det och stry­ka på den som skall re­nas: på hans högra örsnibb, högra tum­me och högra stortå. Se­dan skall prästen hälla ol­ja i sin vänst­ra hand och med höger pek­fing­er stänka li­te av ol­jan som han har i sin vänst­ra hand sju gång­er inför Her­ren. Av ol­jan som han har i sin hand skall prästen stry­ka på den som skall re­nas: på högra örsnib­ben, högra tum­men och högra stortån, ovanpå blo­det från skul­doff­ret. Det som se­dan är kvar av ol­jan i prästens hand skall han stry­ka på hjässan på den som skall re­nas. Så skall prästen bringa förso­ning åt ho­nom inför Her­ren. Se­dan skall han bära fram den ena av tur­tur­du­vor­na el­ler av de and­ra du­vor­na, be­ro­en­de på vad han har råd med, till syn­dof­fer och den and­ra till brännof­fer, och till­sam­mans med dem ma­toff­ret. Så skall prästen bringa förso­ning åt den som re­nas inför Her­ren. Det­ta är la­gen om hur den som har be­gränsa­de tillgång­ar och som har drab­bats av spetäls­ka skall bli ren.
Det här bibelcitatet är förstås helt ryckt ur sitt sammanhang. Egentligen handlar det om hur mycket gud älskar alla människor och att vi har fri vilja, och så är det ju Gamla Testamentet så det gäller inte, förutom 10 guds bud och alla profetior om Jesus förstås, och skapelsen kanske. Men man måste förstå citatet i sitt kontext. Runt omkring den här texten finns ännu dummare uppförandeförslag så det här är relativt upplyst för sin tid. Så det så.

Vad är meningsfull och relevant religionskritik?


Gästinlägg av Carl Gustaf Olofsson, ledamot i Humanisterna Kalmars styrelse
__________________________________________________________

Reaktioner på Patrik Lindenfors blogg  ”Utbrott i Kyrkans Tidning”

Detta är lite av eftertankens kranka blekhet. Jag blev också väldigt irriterad och störd av Britta Hälls ledare i Kyrkans Tidning och av Helle Kleins uppbackning. Därför blev min första reaktion på Patrik Lindenfors svar mest bara att jag tyckte att det var skönt och jättebra att det inte fick passera opåtalat. När mina mera omedelbara arga reaktioner på Hälls och Kleins texter i Kyrkans Tidning har lagt sig och jag läser om Patriks blogg så framträder djupt problematiska saker.

Min övergripande infallsvinkel till olika former av religionskritik är väldigt annorlunda mot Patriks.

Jag är inte principiell religionsmotståndare - däremot är jag stenhård motståndare till alla argument och ställningstaganden som legitimeras med hänvisning till övernaturliga makter, krafter och uppenbarelser. Generell religionsfientlighet – eller kristendomsfientlighet - som övergripande inställning tycker jag missar mer än det fångar upp.

Jag är också stenhård motståndare mot alla ideologier - religiösa eller sekulära - som försöker undergräva den enskilda människans förhållande till vad jag sammanfattande kallar "samvetets, hjärtats och sanningens röster". Språket är lurigt! När jag skriver "röster" så har det förstås ingenting med något utifrån kommande att göra. Det är en metafor. När man försöker sätta den enskilda människans personliga känsla för rätt, fel och sanning ur spel genom att hänvisa till jordiska eller himmelska auktoriteter så är det destruktivt, farligt och förtryckande. Om det sedan görs med hänvisning till auktoriteten hos Lenin, Marx, Hitler, Gud, Bibeln, Påven, Mormons bok eller Koranen – eller den karismatiske ledarens Gudskontakt (typ Ulf Ekmans eller Moons) spelar ingen roll. Jag har skrivit mer utförligt om detta i annat sammanhang (se ”Ansvar och flykt”).

När människor ger upp den egna inre auktoriteten och underkastar sig en yttre, så startar en inre psykisk deformeringsmekanism som kan förstöra en människas liv. Ju vassare kritiken är, mot de manipulativa processer som sätter igång detta, desto bättre. Visavi de som befinner sig i riskzonen måste grundtonen vara värme och omsorg. Därför är det viktigt hur man formulerar sig för att inte tvärtemot vad man önskar bidra till att driva in dessa människor än hårdare i sin 'lydnad'. Visavi de som är aktivt drivande kan kritiken vara stenhård. Denna typ av kritik behöver bara modifieras väldigt lite för att kunna användas med samma skärpa mot olika sorters religiösa och ideologiska manipulatörer och manipulationsstrategier. Här är det också viktigt att vi som Humanister följer och stödjer forskning som är inriktad på att bättre förstå dessa mekanismer.

När det gäller dessa förfärliga psykiska deformeringsmekanismer kan jag bli riktigt svart i ögonen. Här finns inget kompromissutrymme! Och allt snällt lullande är ett svek! Det är ett svek mot centrala mänskliga grundvärden, det är ett svek mot Humanisternas grundvärden och framför allt ett svek mot den enskilda sköra människan som håller på att snärjas av sirenernas förföriska sång. Generell kritik av föreställningar om Guds existens och ett liv efter döden känns för min del i det närmaste ointressant visavi detta.

När det gäller innebörden i begreppet "tro" menar jag också att det finns rejäla komplikationer. Jag tror t.ex. att vi som människor rymmer möjligheten att bli allt mer älskande, medkännande och förnuftiga varelser och att dessa kvaliteter i bästa fall kan bli så starka att vi förmår bryta igenom de rädslor och beroenden som vill få oss att hålla tyst, att svika, att inte sträcka oss efter sanningen etc etc. Jag tror också att denna sida i sällsynta fall kan bli så stark att en människa under utsatta omständigheter klarar av att sätta sitt liv på spel för högre värden om rätt och medmänsklighet. Denna tro har inte med religion och högre makter att göra. Men den är inte heller baserad på någon handfast vetenskaplig kunskap. Det går däremot att argumentera för och emot denna troshållning – människosyn - utifrån förnuftsbaserade argument. Om man, som jag, har fått för sig att denna "existentiella" trosaspekt ofta finns med som ett större eller mindre inslag i olika former av religiös tro så blir detta med religionskritiken ytterligare lite mer komplicerat. Och det blir ju inte mindre komplicerat av att jag dessutom menar att denna existentiella trosaspekt är ett centralt inslag i en humanistisk människosyn och livssyn.
Denna bakgrund gör att jag har ett både uppskattande och väldigt kluvet för hållande till den moderna, liberala, tolkande teologi som Patrik går lika hårt åt som visavi en fyrkantig, bibeltrogen, traditionalistisk trostolkning. Till skillnad mot Patrik uppmuntrar och uppskattar jag alla försök mot vad jag kallar en existentiell tolkning av bibelns texter. Jag tycker det är jättebra när man bejakar homosexuella äktenskap utifrån formeln ”Gud är kärlek”, och uppfattningen att detta är överordnat alla enskildheter i Bibeln. Att som Patrik, med hänvisning till bibel texterna, kalla det falskhet och hyckleri blir ett före skri vande utifrån ett icke-kristet perspektiv av vad som som är en riktig kristen tro. Det blir ytligt och barnsligt! Sak samma när han föreskriver den sado-masochistiska gudsbilden som den enda sant kristna eller gör ett generellt påstående att kristendomen är omoralisk eller amoralisk. Vi kan som Humanister och utanförstående inte föreskriva vad som är en riktig kristen tro eller en riktig muslimsk tro och sedan kritisera utifrån den bilden. Det enda man uppnår med det är egentligen bara att blåsa upp sin egen självgodhet. Vi kan kritisera handlingar och ställnings taganden utifrån en Humanistisk värdegrund, vi kan kritisera liberala kristna när dom inte tar tydlig öppen ställning mot uttryck för kristen tro som dom egentligen är motståndare till – på grund av rädsla, falska hänsyn eller för att värna karriären.

För min del välkomnar och bejakar jag alla omtolkningar som rör sig i riktning mot Humanisternas värdegrund. Och det tycker jag ska vara Humanisternas generella policy.

Jag är medveten om att jag eventuellt står för ett lite ovanligt synsätt. Men det är bara att ge sig på och syna i sömmarna med all den kritiska skärpa som går att uppbringa. Det är svåra och viktiga saker, men som god Humanist menar jag att vi kan bara kan röra oss mot en fördjupad kunskap och förståelse genom den vakna, kritiska, intelligenta diskussionen.

Sist ett tack till min sambo som efter några timmars intensiv diskussion bidrog till att jag kom utanför mina mera omedelbara arga reaktioner och kunde börja tänka mer sansat igen.

18 dec. 2011

En sekulär stat för ett fritt och rättvist samhälle

Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder. Jag skulle gärna se att Sverige vore ett helt sekulariserat land.

Sekularism innebär att staten, samhället eller någon annan entitet är separerad från religionen. När jag talar om sekularisering och sekularism talar jag om staten i förhållande till religionen. En sekulär stat innebär att staten är separerad från religionen och staten favoriserar ingen religion framför en annan eller framför åskådningar som är icke-religiösa.

I en sekulär stat med religionsfrihet garanteras allas rätt, i förhållande till staten, att utöva religion eller att inte behöva utöva religion. En sekulär stat är inte religionsfientlig. Den kan förstås i teorin vara det precis som en religiös stat kan vara väldigt fientligt inställd till alla religioner förutom just den statsbärande men den religionsfientliga sekulära staten är i så fall inte religionsfientlig just för att den är sekulär utan den är då det på någon annan grund. Det finns helt enkelt inget orsakssamband mellan sekularism och religionsfientlighet. Sekularism handlar enbart om att separera stat och religion och att inte, i förhållande till staten, favorisera någon eller några grupper till nackdel för andra.

Ett sekulärt samhälle är något helt annat än en sekulär stat. Ett sekulärt samhälle innebär att religionen är separerad från samhället, dvs. religionen tillåts inte att komma till uttryck i det offentliga livet, "i samhället", utan förvisas till det privata rummet och görs i princip förbjuden att manifesteras på offentlig plats. Jag är stark motståndare till att sekularisera samhället. Religion är lika mycket politik som någonting annat och om inte annat så kan religiösa föreställningar användas för att göra politik av och det görs också dagligen. Att förbjuda vissa politiska åskådningar för att de benämns religion är vare sig en möjlig eller önskvärd väg att gå i ett demokratiskt samhälle. Det är dessutom i praktiken omöjligt att göra för den som skulle vilja eftersom begreppet "religion" i princip inte ens låter sig definieras. Försök så får du se.

I ett fritt samhälle måste i princip alla åskådningar tillåtas att komma till uttryck. Endast i en sekulär stat kommer alla religiösa åskådningar till uttryck på samma villkor som icke-religiösa åskådningar. I en sekulär stat finns inga "gräddfiler" för några typer av åskådningar, religiösa eller icke-religiösa. Alla talar för sitt på samma villkor. En sekulär stat bidrar därmed till ett fritt och rättvist samhälle.

Jag vill bidra till att Sveriges sekularisering fortsätter och fördjupas. I detta arbete är alla välkomna att deltaga, religiöst troende likväl som icke-troende. Skiljelinjen går inte mellan troende och icke-troende utan mellan oss som vill leva i ett samhälle som ger alla människor rätt att verka på lika villkor och de som inte accepterar den tanken.

Storm


Det har varit stormigt här i Filippinerna. Stormen gick dock söder om Luzon (som brukar drabbas) och träffade istället ön Mindanao. Det gick inte bra. Eftersom det är söndag så jobbar min fru hemifrån, så jag har haft förmånen att få se Rädda Barnens katastrofarbete dra igång. Imponerande.
_____________________

Om ni vill hjälpa till rekommenderas nedanstående politiskt och religiöst obundna hjälporganisationer. Omtanke utan baktanke.
Röda Korset
Rädda Barnen
Läkare Utan Gränser
UNICEF

Söndagspredikan: Roger Penrose (med flera) om medvetandet

Kommer religiösa fundamentalister att ta över världen?

Gästinlägg av Jimmy Emanuelsson som annars skriver på den läsvärda bloggen Religion, sekularism & samhälle.
__________________________________________

I sin bok Shall the Religious Inherit the Earth (2010) skriver Eric Kaufmann, professor i statsvetenskap, att den demografiska utvecklingen, tillsammans med ett antal andra faktorer, kommer medföra stora förändringar. I sin studie visar han att fundamentalistisk religiositet korrelerar med höga födelsetal, samt att moderat/liberal religiositet och särskilt sekularitet korrelerar med låga födelsetal. Lägg till att fundamentalister är betydligt bättre på att hålla kvar sina barn i den tradition de fostrats in i – jämfört med liberalreligiösa och sekulära människor – och framtidsutsikten kommer att, för många, verka en smula dystopisk.

I världen leder Europa befolkningsminskningen, varav Östasien ligger tätt efter. Indien, sydöstra Asien och Latinamerika verkar följa samma väg och förändringarna drivs av ökad välfärd, utbildning för kvinnor, urbanisering, individualisering, familjeplanering och ökad användning av preventivmedel. Kaufmann hävdar att världens födelsetal kommer att sjunka under reproduktionsnivån vid 2035, varav en global befolkningsminskning kommer att följa ett antal decennier därefter. Icke-religiösa visar i det här sammanhanget lägst födelseantal: ibland färre än 1 barn/kvinna (2.1 barn/kvinna är det ”magiska” antalet för att en befolkning inte ska minska). De som bryter trenden är fundamentalister: nästan överallt ligger fundamentalister över 2.1 barn/kvinna. Detta gäller även fundamentalister i Väst.

Kaufmanns bok är rik på demografisk statistik och framtidsprognoser utifrån denna. Ett exempel utgörs av den anabaptistiska kristna gruppen Amish i USA, som fördubblar sin population var tjugonde år. Ett annat intressant exempel är den demografiska utvecklingen bland Haredi-judar (vilka brukar placeras i den ultraortodoxa fållan). Efter andra världskriget hade nästan hela gruppen strukit med, och de utgjorde några få procent bland judiska skolbarn i Israel 1950. Haredi-judarna kom därefter att sluta sig från resten av samhället och staten kom att tillgodose och stödja deras behov. Idag utgör gruppen en tredjedel av den judiska befolkningen i Israel och om man får tro Kaufmann kommer de att vara i majoritet år 2050, alternativt några decennier därefter. I Storbritannien utgör Haredi-gruppen 17% av den judiska minoriteten i landet, men tre av fyra barn som föds inom den judiska gruppen föds i Haredi-familjer.

Ett annat exempel gäller evangelikal kristendom i USA. Evangelikala protestanter ökade, huvudsakligen genom höga födelsetal, från att vara en tredjedel av Amerikas vita protestanter födda 1900 till att bli två tredjedelar av samma grupp födda 1975. Liknande trender kan hittas i muslimska länder där religiösa muslimer får fler barn än icke-religiösa och islamister får fler barn än icke-islamister. Intressant nog förstärks skillnaden i barnafödande mellan islamister och icke-islamister i moderna kontexter, i muslimska länder såväl som i Europa, trots att det där finns tillgång till preventivmedel.

Allteftersom världen moderniseras menar Kaufmann att barnafödande kommer att vara avhängigt ideologiska faktorer snarare än socioekonomiska. Människor kommer inte längre att behöva föda många barn för att överleva, utan deras barnafödande kommer i större utsträckning vara ett resultat av värderingar. Var hittar vi värderingar som leder till högre födelsetal? Jo, bland fundamentalistiska grupper. Dessa propagerar vanligen för starkare familjer, högt barnafödande, att kvinnan ska stanna i hemmet och uppfostra barn, abort- och skilsmässoförbud; det mesta som leder till hög reproduktion.

Men är det inte allmänt känt att modernisering leder till sekularisering? Även om fundamentalister föder många barn, kommer inte de flesta att omvändas till att omfatta liberala värderingar allteftersom de påverkas av ett ideologiskt tryck från mainstreamsamhället? Kaufmann menar att modernisering inte alls nödvändigtvis leder till sekularisering. Även om vi antar att det finns samband mellan moderna välfärdsstater med starkt offentligt skyddsnät och minskad religiositet, vilket det möjligen verkar finnas stöd för, är det inte säkert att världen moderniseras i Europeisk tappning. Moderniseringen på många platser verkar snarare gå i amerikansk riktning med svagt offentligt skyddsnät och stora ekonomiska klyftor. Vidare menar Kaufmann att fundamentalistiska grupper i moderna samhällen har stora möjligheter att hålla kvar sina barn inom den egna traditionen. Många moderna samhällen tillåter stor strukturell självständighet och en möjlighet för grupper att driva egna dagis, skolor, universitet, etc. Grupper i moderna samhällen kan även hålla sig med bättre dokumentation för att mer effektivt kunna övervaka och kommunicera med medlemmar. Lockelsen till världen utanför är ibland stor, men de sociala banden man har till gruppen är ofta starkare: familj, identitet och vänner.

Angående demografi och migration hävdar Kaufmann att födelsetal mellan migranter och majoritetsbefolkning samvarierar mer och mer. (Icke-fundamentalistiska) muslimer som bosätter sig i Europa, exempelvis, kommer inom några generationer att ha ungefär samma födelsetal som majoritetsbefolkningen i landet de kommer till. Den avgörande skillnaden kommer istället att stå mellan fundamentalistiska grupper av alla riktningar och moderat religiösa, liberala eller sekulära grupper. Vi bör således, om Kaufmann har rätt, oroa oss mer för ett ultrakonservativt religiöst Europa, snarare än ett muslimskt Eurabien.

Francis Fukuyama menade i sitt klassiska verk Historiens slut och den sista människan (1992) att den liberala demokratin är här för att stanna. ”Vi” har nått det bästa tänkbara politiska systemet man kan utveckla och de stora idéstriderna är därmed över. ”Vår” överlägsna militärmakt står alltid redo ifall någon vill anfalla ”vårt” liberala kapitalistiska system utifrån. Kaufmann menar dock att liberalismen lider av en demografisk paradox: en individualistisk kultur leder till att människor kan välja att inte reproducera sig. Religiösa fundamentalister behöver således inte försöka sig på att anfalla utifrån, de kan gradvis tillskansa sig mer inflytande, genom ett demografiskt övertag, inifrån.

Således återstår, enligt Kaufmann, några möjligheter. ”Vi” kan försöka vinna över fundamentalisterna på ”vår” sida. Detta har visat sig svårt av skäl som redan berörts; fundamentalister är nämligen effektiva vad gäller att behålla medlemmar. ”Vi” skulle också kunna göra oss av med oliktänkande på ett mer radikalt sätt, likt nazisterna eller sovjet hanterade kategorier av människor de ogillade. Det senare alternativet skulle de flesta dock inte förknippa med liberala principer. Sekulär liberalism befinner sig, kort sagt, i ett dilemma.

Det kan riktas flera invändningar mot Kaufmanns bok. Kaufmann är noga med sina demografiska uppgifter och har samlat in en stor mängd data. Däremot tycker jag att det finns många analytiska brister. Fundamentalism och religion är besvärliga begrepp som används alltför lättvindigt, utan att problematiseras. Likaså tycker jag att han har en alltför statisk syn på islamism utan att fästa någon speciell vikt vid betydelsefulla spänningar inom rörelserna. Graden av konservatism (vilket förstås inte heller är ett oproblematiskt begrepp) varierar betydligt beroende på vilken rörelse vi pratar om, vilket blivit tydligt i det senaste valet i Egypten där salafistpartiet al-Nur fick oväntat många röster. Vidare kan den deterministiska synen på befolkningsutvecklingen, och vad den kommer att innebära, ifrågasättas: vissa prognoser finns det mer eller mindre goda belägg för, andra prognoser verkar mer spekulativa och bygger på skakiga grunder. Trots dessa invändningar är boken intressant och borde väcka en del uppmärksamhet, givet dess kontroversiella förutsägelser.
 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se