12 dec. 2012

Kyrkan erbjuder varken kunskap eller neutrala lokaler åt våra skolbarn till jul


Av Staffan Gunnarson
När Jan Björklund i sitt nyhetsbrev den 27 november hävdade att ”När allt kommer omkring är julen en religiös högtid”, så var det en sanning med modifikation. Den är en djup och lång tradition i egenskap av nyårsfirande och soldyrkan. Kalla den sedan religiös, kulturell, humanistisk, psykologisk eller vetenskaplig. Kristendomen har förvisso exploaterat jul och nyår maximalt för egna syften, men det är en helt annan sak och inga intressen samhället ska fortsätta att gynna på bekostnad av kunskap och sanning.
Under antiken började man inom överklassen att dela ut presenter till varandra på nyåret. Människor har troligen i alla tider varit glada när solen vänt och man gått mot ljusare tider. Solen har alltid setts som en mäktig, livgivande värmespridare runt om i världen, alltifrån Indien flera årtusenden tillbaka via Eknatons soldyrkan i Egypten för drygt 3000 år sedan till, om vi vill, en modernare påhittad variant som den indianska solkult i Sydamerika, vilken förekommer i den debattaktuelle Tintins äventyr i ”Solens Tempel”. Själva monoteismens upphov är sannolikt inspirerad av denna himlakropp, men dess attraktion är helt naturlig.

På norra halvklotet inträffar som bekant solens vändpunkt mot längre dagar vid denna tid på året. Pga att olika kalendrar använts i skilda perioder, så ligger vårt nuvarande officiella nyår faktiskt tio dagar för sent, den 31 december istället för övergången mellan den 21-22 samma månad, då denna tilldragelse egentligen sker.

Sedan har vi då 25 december, våra tiders juldag, var kommer detta datum ifrån? Ett fördröjt tredje nyår? Jo, så är det faktiskt, beroende på att äldre beräkningsmetoder inte var säkrare än att man först efter tre dagar kunde konstatera att solen verkligen hade vänt och att dagen var längre igen. Därför firade bl a hedningarna i norr denna dag med midvinterblot och annat, redan innan kristendomen gjorde sitt intåg för drygt tusen år sedan. Om moderna instrument hade funnits tillgängliga innan kristendomen började spridas, så skulle man ha satt Jesus födelsedag till 22 december, för att smidigt kunna överta firandet i egen regi.

Dessa traditioner, tolkningar och högtider runt ett viktigt naturligt skeende bör alla skolbarn lära sig, för att förstå vår historia och samtid. Vice statsminister Jan Björklund tycks förvånande nog i stället anse att eleverna ska invaggas i tron att myten om en påstådd gudasons födelse vid denna tid är orsaken till varför vi firar jul. Kristen indoktrinering och kyrkans sagoberättande hör väl trots allt inte hemma i en vetenskapsbaserad skola i ett sekulärt samhälle, där kritiskt ifrågasättande ska prägla undervisningen - eller hur? (Hur mycket kristendomen än dominerat genom gångna sekler och vidmakthållit sin variant på julfirande.)

Med fördel kunde man i stället låta barnen få höra om den mer komplexa bakgrunden i alla sina delar, diskutera varför människor på olika sätt har uppmärksammat detta naturfenomen och själva få i uppgift att tolka och utforma sin högtidliga skolavslutning på sitt eget vis, med sin kunskap, fantasi och kreativitet och därmed kanske lära sig ännu mer om sig själva och världen. Detta bör förstås ske i skolan, i de lokaler där barnen vistas i sin vardag och som är deras trygga, invanda miljö.

”En del debattörer verkar tycka att det är okej att vara i kyrkan om man inte ägnar sig åt religion. Men det är naturligtvis omöjligt.”, säger Björklund vidare. Slutsatsen borde därmed vara att kyrkan är diskvalificerad som tänkbar lokal för skolavslutningar i en konfessionsfri ordning, men det anser tydligen inte regeringen. Tvärtom vill man alltså att eleverna på skoltid faktiskt ska ägna sig år religion. Det är ytterst anmärkningsvärt och respektlöst mot en stor grupp människor, som inte är så förtjusta i den kristna tron - förutom att det klart bryter mot intentionerna i läroplanen. Följaktligen vill Björklund också ändra lagen men han borde besinna sig.

I fredagens sändning av radioprogrammet ”Människor och tro” (P1, 7/12), pressade programledaren honom på om inte den allra klaraste hållningen vore att i enlighet med läroplanen helt sonika överhuvudtaget inte tillåta några skolavslutningar i kyrkan, för att lösa problemet med olika tolkningar i kommuner och skolor. Det kunde vara en lösning, medgav Björklund, men en sådan vill han inte ha, utan han ser gärna alla skolbarn fira jul i kyrkan och - får man förmoda - få i sig en god portion kristen myt. Det kommer då fortfarande vara väldigt godtyckligt var eleverna firar julavslutning, beroende på vilken kommun eller skola man går i och hur rektor, politiker, föräldrar och allmänhet ställer sig där man bor. Resultatet kan bli att vissa elever känner sig utanför och tvingas tillkännage annan livsåskådning än den kristna för att slippa delta i kyrkostunden. Detta förstör den inkluderande gemenskap som skolan måste eftersträva.   

En sak har Björklund rätt i, det går inte att bortse från kyrkans symbolvärde, de associationer man gör till dess traditioner, berättelser, dess världsbild, moralsyn och maktutövning.  I en kyrkobyggnad som inte längre används i religiösa sammanhang och som blivit befriad från sina kristna symboler – en tom lokal - där behöver man förstås inte ägna sig åt religion. Inte heller så för den frivillige besökaren, som för att lyssna till en konsert eller bara av kulturhistoriskt intresse besöker en kyrka, utan att vara ett dugg religiös. Att utnyttja en ännu aktiv församlings heliga tempel vid en officiell skolavslutning kan emellertid aldrig bli neutralt, utan ingjuter ofrånkomligen i barnen uppfattningen att kyrkan är något normalt och naturligt att vända sig till vid högtider och allmänna begivenheter – detta alldeles oavsett om någon präst är närvarande eller i fall någon religiös rit äger rum. Det invaggar barn i tron att kyrkan är oproblematisk, offentligt sanktionerad och erbjuder oss seriös, fin stämning och goda minnen - något att bära med sig hela livet. Kyrkans strategiska seger genom alla tider.

Genom att inte öppna för skolavslutning i kyrkan, så skulle man slippa den uppenbara risken att prästens tal eller julevangelium förmedlas till barnen i vår konfessionsfria skola. Det är heller egentligen inte rimligt att kräva av en fri svensk kyrka att man ska ställa sina lokaler till förfogande och samtidigt tvingas avsäga sig inflytandet över vad som utspelar sig där. Om kyrkan själv ställer sina rum till förfogande bör det ändå avvisas.

I fall någon annan organisation eller företag hade erbjudit plats för skolans avslutning skulle det kunna skapas andra traditioner, men det skulle vara lika olämpligt. Om arbetarrörelsen, McDonald’s eller för den delen Humanisterna hade fina hus eller parkanläggningar dit skolbarn kunde inviteras för att sjunga in sommaren eller jullovet, så vore det lika illa att acceptera. Barnen skulle då på ett snedvridet sätt få en känslomässig koppling och en positiv, mindre kritisk bild till just en speciell samhällsaktör och se denna som en naturlig del i skolans verksamhet. Så bör det förstås aldrig vara.

Lämna kyrkan och dess myter till de troende och låt eleverna få uppleva en jul i en sund miljö med friska inslag i stället! Det är solen, inte Jesus, som står i centrum.

Staffan Gunnarson

Staffan Gunnarson är idéhistoriker, bl a vice president i den Europeiska Humanistfederationen och medlem av den internationella humanistunionens nyinrättade ”policy commission”.

11 kommentarer:

Patrik N sa...

Fantastiskt bra!

Patrik N sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Björn Bäckström sa...

Staffan Gunnarson.

"Med fördel kunde man i stället låta barnen få höra om den mer komplexa bakgrunden i alla sina delar, diskutera varför människor på olika sätt har uppmärksammat detta naturfenomen och själva få i uppgift att tolka och utforma sin högtidliga skolavslutning på sitt eget vis, med sin kunskap, fantasi och kreativitet och därmed kanske lära sig ännu mer om sig själva och världen. Detta bör förstås ske i skolan, i de lokaler där barnen vistas i sin vardag och som är deras trygga, invanda miljö."

Exakt!

Detta är precis vad jag hävdar i granntråden gällande konfirmationen. Samma sekulärt humanistiska strategi!

skeptiker sa...

Utomordentligt bra, Staffan!

skeptiker sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Lokatt sa...

Javisst, såklart! Ingen kyrka på skoltid, enkelt.

Benzocaine sa...

Regeringsformen är ganska tydlig. Dessbättre behöver Björklund antingen 2/3 majoritet, eller att hans motion röstas igenom två gånger med ett riksdagsval emellan. Inte så troligt att det kommer att ske.

2 kap 2 § "Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen."

Per Hallgren sa...

Lysande

Svante sa...

Utmärkt skrivet Staffan Gunnarson!

Hoppas att denna text även sprids i andra sammanhang.

Hans Christian Cars sa...

Har inget problem med det som Staffan skrev. Tvärtom. Däremot vänder jag mig mot förslag som cirkulerat om att Björklund borde KU-anmälas för det han skrev i sitt nyhetsbrev. Det verkar absurt. Som om inte Björklund skulle ha rätt att säga vad han tycker. Yttrandefriheten är ju en av humanismens väsentligaste hörnpelare. - Vad jag själv anser om Björklunds nyhetsbrev är Ni välkomna att läsa på min blogg http://trovettvanvett.blogspot.com

Benzocaine sa...

Hans Christian Cars:

Om man bryter mot KU:s regler bör man KU-anmälas. Notera att jag inte tar ställning till om Björklund gjort det eller ej. Det handlar inte om yttrandefrihet, utan om att försvara våra lagstadgade fri- och rättigheter. Den politiker som inskränker andra människors fri- och rättigheter bör stoppas.

Som sagt, utan att ta ställning till om så skett eller inte.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se