10 juni 2013

Predikan - några ateistiska tankar

Carl Gustaf Olofsson har på sin blogg skrivit en text om predikan. Återges här i sin helhet, förutom inledningen och någon smärre redigering.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vad utmärker en ”predikan” visavi andra former muntligt framförande som tal, betraktelser, föredrag? Jag har mest bara intuitivt känt att ”predikan” har en tydlig särart utan att jag ansträngt mig speciellt för att försöka sätta ord på det. Och jag har också tydligt känt att denna särart är oberoende av föreställningar om högre makter och ett liv bortom döden. Det vill säga att denna särart lika väl kan komma fram utifrån en ateistisk grundsyn som en traditionellt religiös. Predikan bygger på insikten om vår dubbelhet som människor och att grunden för predikan är att på olika sätt stödja utvecklingen av den godartade sidan.

Vår dubbelhet
I min människosyn är tanken om vår dubbelhet en grundbult. Å ena sidan bär vi på möjligheten till medkänsla, omsorg, fördjupade relationer, förnuft, kreativt samarbete och å andra sidan manipulation, att bara se till sitt eget, att sko sig på andras bekostnad när tillfälle ges och ingen ser och i förlängningen destruktivitet och våld. Den mörka sidan kan utvecklas så långt att man aktivt försöker underminera och förstöra det goda livet hos andra.

Dubbelheten kommer också till uttryck som å ena sidan längtan efter närhet, kärlek, bekräftelse, mening, trygga och stabila livsomständigheter när det gäller boende och försörjning, livsglädje, lycka, goda relationer och å andra sidan vår rädsla för ensamhet och utanförskap, rädsla för smärta, att vår trygghet vad gäller boende och försörjning ska raseras, rädsla för att vår förståelse av oss själva, livet och tillvaron ska bryta samman och slunga ut oss i kaos, rädsla för att hamna i djupa upplevelser av hopplöshet och meningslöshet.

Predikan utgår utifrån en tydlig insikt om att vi lever med denna dubbelhet och att den fortlöpande måste hanteras genom livets olika erfarenheter, kriser, påfrestningar. Från detta perspektiv ses våra mänskliga liv som ett pågående drama utan några garantier. Svåra påfrestningar kan göra att en godartad livsprocess tippar över ända. Och tvärtom, en livsprocess där de destruktiva processerna har haft övertaget kan brytas och de godartade få övertaget och bli bestämmande.

En annan grundtes i min människo- och livssyn är att vi blir lite bättre rustade att hantera denna dubbelhet i våra personliga liv om vi fattar ett tydligt och medvetet beslut om en viljeinriktning att aktivt vilja stödja och odla de godartade sidorna hos sig själv och andra. Detta än mer om vi har tuffa saker i vårt bagage – gener, socialt arv, traumatiska och förfärliga erfarenheter – som gärna gör att de mörka och destruktiva sidorna vill ta över scenen när vi utsätts för påfrestningar. En grundläggande viljeinriktning är viktig. Dessutom tror jag att det kan ha betydelse om denna viljeinriktning uttalats högt i en grupp av likasinnade. Jag tror att viljeinriktningen då tenderar att bli tydligare för en själv och får större skärpa. Men samtidigt är det viktigt att vara medveten om att en sådan tydlig viljeinriktning inte är någon garanti för något. Livet är oförutsägbart och tufft.

Predikans särart

När man utgår från denna dubbelhet hos oss som människor blir det tydligt vad den speciella särarten för ”predikan” är visavi andra former av organiserat monologiskt ”talande”.

Predikans särart är då den uttalade ambitionen att stödja utvecklingen av de godartade sidorna hos oss som människor. Det handlar om att stödja den livsprocess som kan fördjupa våra relationer, som ger näring för att öka vår förmåga till samarbete och ansvarstagande för det gemensamma, som stödjer fördjupningen av vår förmåga till medkänsla, omsorg, förnuft, som ökar chanserna för att kvaliteter som mening, hopp, hemhörighet i tillvaron ska få övertaget i våra liv.

Predikan handlar om att ge verktyg, tankefigurer, kunskap som kan stödja denna godartade livsprocess och som hjälper till att resa spärr mot de mörka, deformerande, destruktiva möjligheterna. Och detta utan någon moralism. Och om man som jag tror att den uttalade viljeinriktningen har betydelse kommer det alltid att finnas ett mer eller mindre uttalat inslag av stöd för att medvetet göra denna viljeinriktning.

Detta har absolut ingenting att göra med något övernaturligt. Denna grund är sekulär, ateistisk, existentiell. Och det är uppenbart att utifrån denna grundsyn på predikans särart som ordkonst så kan den vara allt från lysande till erbarmligt dålig.

Avslutningsvis slår det mig att denna sekulära, existentiella syn på predikans särart också kan användas för att analysera predikningar av biskopar, präster, frikyrkopastorer, imaner och kardinaler.

Mycket lägligt är denna blogg skriven samtidig som det hållits en mängd kyrkliga och kristna predikningar landet runt, och världen runt! En söndag mellan klockan 10 och 12. Det bara råkade bli så!

Inga kommentarer:

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se