12 nov. 2013

Otydligt språk ger upphov till fler frågor, än det besvarar

Arne Carlsson skriver i Dagens Seglora en ledare om att troende och sekulära behöver ett nytt språk. Efter att ha läst texten flera gånger förstår jag den inte, eller rättare sagt jag måste gissa vad han avser för att förstå något.

I första stycket tar Carlsson upp att religiösa och sekulära samhällsorganisationer "allt mer kommit att styras av beslut som inte är grundade på evidensbaserad kunskap". Detta är ett problem och det verkar vi vara överens om.

Sedan tar han upp ett annat problem. Det att fundamentalistiska och fascistiska värderingar breder ut sig. Carlsson ser detta som "ett tecken på avsaknaden av ett gemensamt språk som kan avvisa destruktiva världsbilder". Jag vet inte vad Carlsson menar med "språk" här, men utifrån hur han fortsätter betyder det nog ett sätt att förstå varandra. Stycket avslutas: "Vad som krävs av oss är en gemensam attityd till kunskap som självkritiskt erkänner det sekulära förnuftets gränser utan att ge upp strävan att finna ett gemensamt demokratiskt förnuftsbruk".

För mig är det sekulära förnuftet ett rationellt tänkande, vilket till stor del baseras på evidensbaserad kunskap, och självklart har detta begränsningar. Men Carlsson antyder kritik här som blir tydligare när han fortsätter:
Försvaret av det öppna samhället förutsätter en demokratisk medborgaranda. Den kan vi åstadkomma enbart genom komplementära processer där religiösa och sekulära grupper respekterar varandras sanningssökande. I detta perspektiv är det sorgligt när Lena Andersson i en av de största dagstidningarna avvisar den moderna teologins sanningssökande som ”tankelättja”. Hon bemöter sedan Ann Heberleins försvar av en kontextuell teologi vars tolkning sker i ljuset av naturvetenskapliga världsbilder, med glåpord. Denna oförmåga till respekt är ett uttryck för att hon släpar på ett kunskapsteoretiskt arv som för länge sedan är passerat.
Detta stycke väcker dock mera frågor än det ger svar:
  • Menar Carlsson att den moderna teologin lämnat det som går att undersöka och förstå med det sekulära förnuftet?
  • Vad har det religiösa sanningssökandet kommit fram till, som kan användas för att bekämpa fundamentalistiska och fascistiska värderingar? Hur kan det religiösa sanningssökandet bidra till att motverka att fler beslut som inte är grundade på evidensbaserad kunskap fattas i samhället?
  • Om den moderna teologin inte baseras på evidensbaserad kunskap och sekulärt förnuft, vilken metod skall användas för att skilja den från den destruktiva fenomen som togs upp inledningsvis?
  • Var det respektfullt att avvisa Lena Anderssons bemötande av Ann Heberlein med att endast konstatera att det innehöll glåpord? Om vi skall respektera varandra ingår väl även respekt för det sekulära rationella sanningssökandet?
  • Om man analyserar Anderssons och Heberleins texter empiriskt finner man lätt Heberlein använder fler "glåpord" än Andersson. Vilken metod använde Carlsson när han blundade för Heberleins övertramp och endast såg Anderssons?
  • Vilket kunskapsteoretiskt arv är förlegat och vad har det ersatts med?

Resten av Carlssons inlägg utgör den i sammanhanget obligatoriska kopplingen till Jürgen Habermas. Tyvärr förvirrar det mer än det förklarar. Min tolkning av det som skrivs är att det behövs mer än empirism och reduktionism för att kan ge en tillräcklig beskrivning av vår värld, verkligheten. Detta har vi läst många gånger förut och de flesta håller med om detta, men det för inte samtalet framåt.

Det jag önskar istället är att Arne Carlsson, och andra, som ser oförstående icke-religiösa som ett hinder för det goda samhället, bemödar sig med att mötas oss där vi är. Jag, till exempel, söker svar på de frågor som formulerats ovan och anledningen till detta är ett genuint intresse för att förstå den moderna teologi Carlson förespråkar. Men ibland verkar det som att jag först måste lära mig ett nytt språk.

Søren Kierkegaard skrev:
"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera."

22 kommentarer:

Lennart W sa...

Ulf: Vore bra tycker jag om du nämner Seglora i inledningen. Bara "ledare" säger inte så mycket. Eller kanske bara är jag som inte direkt förstår vem Carlsson är?

Ulf Gustafsson sa...

Tack, Lennart W. Otydligt av mig. Tillagt.

Creutz sa...

Briljant, Ulf.

StaffanG sa...

Viktig analys, Ulf!

Det finns hela tiden en otäck känsla av exklusivitet, att vilja stänga ute andra och förbehålla sig rätten att få göra allmängiltiga tolkningar av subjektiva upplevelser, som egentligen är beroende av ideologiska och kulturella förutfattade meningar, önsketänkande eller vanföreställningar, för såvida de inte är direkt styrda av maktanspråk.

Det är lätt skrämmande med denna oförståelse för hur odemokratiska dessa sannings- och maktanspråk är, samtidigt som man anser att krav på tydlighet, evidens, möjligheter att efterforska faktagrundlag etc på något sätt skulle vara ett hot mot mänskligt samförstånd och chanserna att motverka fördomar mot t ex fascism och rasism. Det hänger öht inte ihop.

Henrik Larsson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Camilla Grepe sa...

Nyckelorden är: "Denna oförmåga till respekt".

De troende har fått det jobbigt, kort sagt, återstår att kräva "respekt".

StaffanG sa...

Ska man okritiskt respektera alla olika politiska och religiösa gruppers sanningssökande, utan krav på gemensamt förnuft och öppet redovisade sakskäl med begripligt språkbruk. Var hamnar demokratin då?

Dessutom borde alla inse att framföra kritik faktiskt är att ta någon på allvar, att respektera denne samtidigt som man tillvaratar samhällets intressen. Religion är ingen intellektuell frizon.

Unknown sa...

Religionskritik är inte heller en intellektuell frizon. Protesterna mot religionskritik handlar lika mycket om dåligt pålästa, slarviga och förnumstiga kritiker som rädsla för kritik av mer bigotta skäl.

Att kritik är att ta någon på allvar är snack, eftersom et faller under punkten ovan: Vill man ta någon på allvar, skaffa då först ordentlig kunskap om så väl frågan som din motpart, och detta sker inte i önskad utsträckning.

Henrik Larsson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
StaffanG sa...

Görel,

Artikelförfattaren skriver själv: "Vad som krävs av oss är en gemensam attityd till kunskap", då kan man inte syssla med ett eget sanningssökande i en skyddad verkstad utan insyn.

Allt ska prövas i offentlighetens ljus med samma (gemensamma) metoder, om man vill att det ska ha allmän betydelse i ett demokratiskt, förnuftsbaserat rättssamhälle. Så visar man respekt för andra medborgare och kan förhindra t ex spridandet av rasistiska fördomar eller andra skadliga vanföreställningar.

Unknown sa...

StaffanG

Jag tycker inte att grundartikeln av Arne var så himla bra. Jag tror dessutom inte att språket är något större problem, eftersom det då och då (ex här på bloggen) glimmar till av förståelse mellan parterna trots totalt olika åsikter. Problemet ligger i attityden, och där har vi samma problematiska attityd: Vi kräver tolkningsföreträde pga en grundläggande idé om att bara våra svar behövs i vårt samhälle.

Där tycker jag att din replik 17:49 är bra, men bör riktas åt bägge håll.

Jag har i princip inte något emot att bli kritiserad för min tro, nej, min tro skall inte vara en intellektuell frizon, men i gengäld kräver jag att kritiken bygger på god kunskap, förståelse och inlevelse, vilket många gånger brister betänkligt. Alltså kritiken mot ex mig får inte heller vara en intellektuell frizon, eller som i korkade och meningslösa Gervais-skämt; utgöra ett intellektuellt frispel.

StaffanG sa...

Görel,

Mycket riktigt, det finns sällan någon poäng i att håna eller förlöjliga troende, men saklig kritik mot religiösa företrädare är något annat. Rationalister kräver inte heller tolkningsföreträde för sina försanthållanden, men detta upplever man hela tiden från religiöst håll, att det finns upplevelser och ett sökande som kritikerna inte kan (tillåts) komma åt.

För mig är det ingen skillnad, när jag diskutera med t ex en astrolog, nazist eller kristen, utan jag ifrågasätter när något är oklart, verkar ogrundat eller ologiskt, för att förstå och ev kunna påverka vederbörande. När humanister säger obegripliga saker, kritiserar jag det också, men hela tiden med öppna argument, inte sådant som hänförs till antaganden om en annan dimension eller verklighet, som andra inte kan se. Jag har ingen respekt för en kunskapssyn, som bygger på att det är högsta ideal att tro utan att kräva evidens.

Även astrologer och nazister vill jag ändå respektera som människor, men deras kunskapssyn har jag inget till övers för, därför att jag anser den farlig och ett hot mot demokrati och samförstånd. Inlevelse i deras bevekelsegrunder och situation kan krävas för ett meningsfullt samtal, men deras irrationella världsbild och dogmatiska sanning blir inte mindre problematisk för det. Om man skulle tro på helheten i vad de säger, utan att analysera och pröva om grunden och delarna i deras berättelse höll, så skulle vi vara ute på hal is.

Sanningssökande är en gemensam, ömsesidig mänsklig process, med tydligt redovisade metoder och verktyg, inte ett exklusivt privilegium för självutvalda grupper. Först då kan vi respektera ett sanningssökande och ett kunskapsbegrepp som är till för oss alla.

Privat kan var och en sen tro precis vad man vill eller anser sig må bra av, bara man inte förväntar att andra ska betrakta det som allmän sanning, utan chans att kontrollera sanningshalten.

Pike sa...

Görel: ”Att kritik är att ta någon på allvar är snack, eftersom et faller under punkten ovan: Vill man ta någon på allvar, skaffa då först ordentlig kunskap om så väl frågan som din motpart, och detta sker inte i önskad utsträckning.”

Det där låter ju väldigt vackert, men med tanke på hur du har debatterat innan så är det bara startpunkten på ett cirkelresonemang. Du kan avfärda all kritik mot religion genom att påstå att kritikern inte förstår. När kritikern sedan ber om ett förtydligande på vad som blivit missuppfattat kommer inget svar och därför kan aldrig kritikern förstå. Resultatet: all kritik faller.

Visst förekommer det dåligt underbyggd kritik mot religion här, men att avfärda alla religionskritiker som idioter som inte begriper sig på religion är inget höjdarargument det heller.

Unknown sa...

Pike.

Helt sant. Här gör jag säkert också fel, precis som andra.

Dock är det så att det ofta dyker upp ett och samma fråga: Guds existens. För en ateist, är ju detta själva knäckfrågan: just för att man inte ´kan acceptera snacket om Gusd existens är man nyfiken/intresserad/indignerad till att diskutera detta. Emellertid är inte Guds existens det man oftast talar om i en kristen grupp, alltså är det en svår fråga att börja i.

Jag är ledsen om jag skulle ge intryck av att se folk som idioter, det skulle vara sakfel eftersom vi nog är ungefär lika dumma och smarta på båda sidor, däremot tycker jag att för många kritiker är okunniga, ouppmärksamma eller aningslösa i sin kritik. Ex tycker jag att det finns skillnader på hur man använder Jesus, Kristus, Messias eftersom det kan betyda olika saker, och ändå samma sak samtidigt. Detta kan man lära sig både genom studier eller genom att umgås med kristna utan att ständigt försöka avslöja och kritisera, utan istället försöka leva sig in.

Unknown sa...

StaffanG

Varför valde du att jämföra med nazister och astrologer? Jag tycker att det finns fenomenologiska skillnader mellan dessa? eller vill du jämställa ex mig med Hitler?

Pike sa...

Tack Görel, för ett utmärkt svar och förtydligande.

Jag håller med om att vi ofta är lika goda kålsupare på båda sidor av diskussionen. Däremot är det en farlig stig att slå in på om man kräver att bara den som är expert på ett ämne ska få komma med generell kritik i ämnet. (Jag påstår inte att du gör det).

Henrik Larsson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
StaffanG sa...

Görel,

Genom att ta vitt skilda exempel på föreställningar som är irrationella, pseudovetenskapliga, grundade i uppenbarelser, spekulationer eller tro, så kan vi belysa ett gemensamt problem, nämligen hur jag ska ställa mig till obevisade påståenden, som kan framstå som ologiska, motstridiga och omöjliga att kontrollera eller ifrågasätta, om jag inte får använda mig av konsekvent ifrågasättande, kritisk analys.

För mig är det uppenbart att man kapitulerar från sin medborgerliga plikt och en försvarbar moral, om man godtar påståenden som sanning, utan att något konkret och logiskt sammanhängande eller gemensamma mänskliga erfarenheter kan visas upp. Så länge detta saknas tillåter jag mig att tvivla och det anser jag är sunt att göra.

Vem som påstår något, om de är i god tro etc har ingen betydelse för om man kan betrakta det som sant eller ej, där måste objektiva kriterier avgöra, lika för alla.

Unknown sa...

StaffanG
Att jämföra kristendom, astrologi och nazism tror jag ändå är att blanda oförenliga frukter, storheterna är för olika och fungerar för olikt såväl socialt som organisatoriskt och idehistoriskt. Dessutom är det inte så, låt säga taktiskt, att likna folk vid nazister.

Dessutom har dessa tre helt olika sanningsfrågor, så inte ens där kan du göra en god jämförelse.

När det gäller objektiva kriterier, så har vi samma problem när det gäller känslor och estetiska upplevelser, kreativitet, fantasi, intuition, relationer: det finns många områden som är oåtkomliga utanför det individuella trots stora kulturella likheter. Det är inget märkligt.

När det gäller Arne Carlssons ledare så håller inte jag med honom. Jag tror att vi har språkliga förutsättningar nog att fixa ett bra ock konstruktivt samspel, det behövs bara den goda viljan att acceptera varann: har vi den? Kan vi acceptera varann utan att kräva att den andra ändrar sig och sina livsval efter vad jag ser som sanning? Vad skulle vi göra om vi blev ohjälpligt upp över öronen kär i en "motståndare?: hur skulle vi då bemöta skillnaderna?

Patrik Lindenfors sa...

Görel,
På vilket sätt är "känslor och estetiska upplevelser, kreativitet, fantasi, intuition, relationer" oåtkomliga? Psykologer och biologer studerar dessa hela tiden. De är något helt annat än sociala konstruktioner som kristud/jesus/gud.

Henrik Larsson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Patrik Lindenfors sa...

Ah - reducera. Nej man kan förstås studera dem med konst och musik också. Inte sällan kan man studera alla dessa fenomen från båda hållen samtidigt. Men det är helt och hållet studerbara företeelser i och med att de uppträder i världen. Detta till skillnad från en eventuell övernaturlig verklighet som är oåtkomlig för verkliga studier och bara åtkomlig genom lösa spekulationer.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se