30 apr. 2014

Om Gud, konfirmation, religion och humanism

Gästinlägg av Emma Eklund, från hennes blogg.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

OM GUD, KONFIRMATION, RELIGION OCH HUMANISM

Som de flesta andra i min jämnåriga bekantskapskrets är jag både döpt och konfirmerad. Det sistnämnda mest för sakens skull – och konfirmationen är inget jag ångrar. Det var en rolig period i livet där jag dels lärde känna många nya spännande människor, men också fick lära mig mycket viktigt om kristendomen. Samtidigt så vet jag att jag ifrågasatte det hela väldigt mycket, och att jag under vissa kvällar hemma i tv-soffan kände mig som en bluff. Någonstans tyckte jag att jag, om jag nu skulle konfirmeras och på så vis ”bekräfta mitt dop”, så borde jag också göra det helhjärtat. Men mina föräldrar, som så många andra föräldrar i det sekulariserade Sverige, har aldrig gett mig Gud. Jag har aldrig fått Gud som en sanning – istället har jag bara fått uppmaningen ”Allt är upp till dig. Tro på vad du vill.” Således hade jag svårt att förstå det hela. Vem eller vad, var Gud? Vad innebar det egentligen, att erkänna sin tro?

Hatet mot homosexuella i Afrikanska länder började trappas upp i Guds namn under samma tidsperiod som för min konfirmation, och det var med stor nervositet jag knackade på dörren till min konfirmationsledares rum en kväll i april år 2010 för att ha ett samtal med honom. ”Om Gud är hat, då vill jag inte ha Gud. Då vill jag inte konfirmera mig. Då struntar jag i det här.” Det hela mynnade ut i ett långt samtal om Guds vara eller icke vara – och med orden om att jag själv kunde definiera Gud precis som jag ville, så genomförde jag tillslut min konfirmation. Ända sedan dess har jag tänkt på om det verkligen kändes helt rätt. Missförstå mig inte – Gud, om hen nu skulle finnas, har jag inget problem med. Jag definierar inte ”Gud” som en gubbe bland molnen, utan som kärleken. Religionen däremot? Den är det värre med. Min ”Gud” finns inte i någon religion.Min version av Gud finns bara i mig.

Samtidigt som jag till hundra procent värnar om människors rättigheter att tro på precis vad de själva vill, så har jag genom mitt engagemang i såväl Svenska FN-förbundet, Amnesty och i sexualpolitiska frågor fått exempel på hur mycket ont och hur mycket förtryck som sker i Guds namn. Fundamentalistiska krafter som resulterar i hat och okunskap. Religiösa missionärer i Afrikanska länder som förhindrat utdelandet av kondomer och andra preventivmedel som skulle användts för att stoppa spridningen av HIV, för att ”skydd inte är förenligt med Guds ord.” Det gör mig arg så att jag kokar. Det gör mig arg, dels för att oskyldiga människor försätts i direkt livsfara, men också för att de religiösa människor som inte ägnar sig åt fundamentalism och galenskap (en överhängande majoritet av alla religiösa, det vill säga) drabbas även de. De drabbas av fördomar, rasism och sneda blickar från samhället runtom dem. ”Ja, men det vet man ju hur alla muslimer är…”

Därför har jag tagit steget och gått med i Humanisterna. En organisation som kämpar mot fundamentalism, för att stat och religion ska hållas åtskilda, och att viktiga beslut ska grundas på vetenskap och kritiskt tänkande. En organisation som samtidigt som de vill hålla kvar alla människors rätt att tro - också vill skydda människor från just tro. I en allt mer globaliserad värld är humanismen viktigare än någonsin förut. Humanismen utgår från människan, hennes rätt till frihet och hennes rätt att verka och leva efter sin egen vilja – oavsett religionstillhörighet. För mig som feminist känns detta extra viktigt, då jag vet att flertalet religioner –exempelvis de Abrahamitiska - kan tolkas på ett patriarkalt och kvinnoförtryckande sätt. Vi behöver en global, stark rörelse, som verkar för ett samhälle där, för att citera en text från Svenska Humanisternas hemsida; ”Fattigdom och politiska diktaturer legitimeras ibland med dogmatiska och/eller religiösa argument. Kvinnor, sexuella minoriteter och barn är i delar av världen närmast rättslösa. En repressiv sexualmoral leder till utstötning, förföljelse och våld mot individer, som inte följer traditionella normer.” Humanisten Henrik Thomé förklarar det hela väldigt bra i detta youtubeklipp.

För att återgå till mig själv, och mina egna tankar kring religion och Gud, så säger jag återigen såhär: ”Gud har jag inget problem med – det är religionen och jag som inte kommer överens.”

Jag tror att det är väldigt mänskligt att ”söka efter något mer” – och jag tror mig ha hittat just min version av vad Gud är, nämligen kärleken. Jag har fortfarande kvar mitt medlemskap i Svenska Kyrkan – jag vet inte om jag kommer fortsätta att ha det kvar. Troligtvis inte, men att ”göra slut med Kristendomen” måste ta sin tid. Jag personligen har svårt att vänja mig vid tanken att jag skulle kunna acceptera religion som någonslags ”plockgodis” – där man kan välja ut de delar som passar en bäst, men strunta i de bitar man finner osmakliga. Vill jag tro, vill jag tro på ett helt koncept. Det här är min åsikt – och jag har all respekt för de som finner det lättare än mig att ”välja ut sina favoritbitar” i det religiösa och spirituella virrvarret. Gifter mig vill jag inte ha kristendomens version av Gud talat till mig för att välsigna mitt äktenskap - jag vill ha min version. Om jag någon gång får barn, vill jag att hen själv ska ha friheten att senare i livet utforska sin tro - inte bli invigd i något hen inte har något att säga till om, direkt. Dock vill jag förtydliga att jag är tacksam över att mina föräldrar valde att döpa mig. De är inte troende själva –men jag vet att mitt dop var en gåva av kärlek, från dem till mig. Det hade inte så mycket att göra med kristendomen från deras sida, utan var en handling utförd på en grund av tradition och kärlek.

Många tänker nog inte så mycket på det här med sitt dop, sin konfirmation, sin Gud och sin tro. Det är lätt att ta det för givet – för många är konfirmationen inte ens något som går att ”ifrågasätta” – det är bara något man gör för att det ska vara så. Men om du känner igen dig i den här texten, och i grubblandet över vad som egentligen är rätt och inte här i världen, så rekommenderar jag dig verkligen att kolla in humanisternas hemsida, här. Det går att göra en ”humanistiskt” konfirmation bland annat – något jag önskar att jag hade vetat då, år 2010 – då hade jag nog sluppit undan många jobbiga tankar. Med de jobbiga tankarna menar jag inte de tankarna som fick mig att gå med i humanisterna – utan tankar där jag på ett destruktivt sätt har ifrågasatt mig själv. Jag kände mig ”dålig” som inte klarade av att genomföra konfirmationen utan tvivel. Även om jag vet att många konfirmerar sig utan att reflektera alls och gör det mer för att släkt och vänner ska få tillfälle att ses och fira, så tror jag inte att jag är ensam om att inte klara av att koppla bort de existentiella frågor som ändå uppstår. Även om bara en enda person varje år mår dåligt efter att ha gått igenom sin konfirmation, så är det en person för mycket. Det borde vara tydligare att det finns ett alternativ till Svenska Kyrkans konfirmation – annat än att inte genomföra den alls. För, som sagt, jag ångrar inte själva konfirmationstiden. Den var lärorik och spännande – men jag hade kunnat gå igenom den på ett annat sätt, utan jobbiga tankar, om jag bara vetat att möjligheten fanns.

Måhända behöver man sin egen version av Gud för att kunna tro – men man behöver inte nödvändigtvis religionen.

Länk; Humanisternas idéprogram
Länk; Bli medlem i Humanisterna

Emma Eklund

7 kommentarer:

Jonah sa...

Jag har en fråga till Emma.

Hur kommer det sig att du tror på en Gud som du vet att du har hittat på själv? Du vet ju då att hen inte finns på riktigt.

Är det inte detta Humanisterna vill få bort? Att folk tror på något som inte är sant och bygger sina liv på det?

För de som följer Bibelns Gud så tror de ju iaf att de följer en Gud som faktiskt finns. De tror ju åtminstonne att det de tror är sant.

Jonah sa...

Det verkar tyst här. Vet Emma om att hennes blogginlägg ligger här?

Jag är verkligen intresserad hur hon tänker kring detta.

Anders Hesselbom sa...

"Vet Emma om att hennes blogginlägg ligger här?"

Nej, jag är övertygad om att Ulf är en hjälplös upphovsrättsbrottsling. :-D

Ulf Gustafsson sa...

Jonah,

Hon har inte svarat på dina frågor på sin blogg heller.
Tystnad är en rättighet också.

Personligen tycker jag det är bättre att tro på en Gud som man vet är en idékonstruktion. Idén finns och om den är sann kan bara bedömas inifrån den idévärlden.

Humanisterna är inte emot att människor formar sina liv utifrån olika personliga idéer, bara de inte skadar andra.

Jonah sa...

Självklart är det en rättighet att vara tyst. Jag har använt den mycket. Speciellt vid frukostbordet.

Jag ville bara hålla liv i inlägget för att se om det kunde generera något. Jag är faktiskt intresserad av att höra vad hon tycker om detta. Det är inte bara en pik för diskussionens skull.

"Personligen tycker jag det är bättre att tro på en Gud som man vet är en idékonstruktion"

Vad innebär tro då? Är inte tron på något man vet inte finns en omöjlighet? Om man säger att tro är motsatsen till vetande så går det ju inte. Om man säger att tro är att lita på (t.ex. Jag tror på min pappa) så funkar det ju inte logiskt heller.

Finns det någon definition av tro där den meningen är logiskt försvarbar?

Ulf Gustafsson sa...

Jonah,

Tro har jag aldrig uppfattat som motsats till vetande.

Idéer finns och man kan ha tillit (tro) till dem.

Jonah sa...

Ulf

Så man ska ha tillit till idén om Gud som man vet inte finns? Är inte det samma sak som att säga lita på dig själv? Varför blanda in ord som Gud?

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se