4 juni 2014

"Människan är ett pågående arbete, som felaktigt tror det är avslutat"

Humanismen är icke-essentiell. Det tror inte att mänskligheten, människan eller den enskilda personen har någon essens, ett inre oföränderligt väsen. Det finns inte en ingrediens som gör en människa till människa eller mig till den jag är. Istället är det komplext och flytande. Vad mänskligheten är, vad det innebär att vara människa och vem jag är, är i ständig förändring.

Om en vecka börjar VM i fotboll för män i Brasilien. Mitt intresse för detta är ganska lågt, detta evenemang är inget jag kommer prioritera. Så vara det inte för åtta år sedan, vid VM i Tyskland var mitt engagemang stort. Jag såg 1-2 matcher per dag under turneringen. För åtta år sedan var mitt engagemang för förbundet Humanisterna obefintligt. Idag är det en väsentlig del av vem jag är. Vem jag är, min identitet, flyter och förändras och det gör det i större utsträckning än jag tror. För åtta år sedan kunde jag inte tänka mig detta.

Vi förändras alla hela tiden och vi underskattar i vilken omfattning detta sker. Förmodligen beror detta på att vi är dåliga på att föreställa oss vad som kommer hända i framtiden. Detta hävdar Harvardprofessorn Dan Gilbert. Han och hans kollegor har studerat hur människor ser på sin egen person, hur den förändrats och vad de tror kommer ske framöver. Gilberts slutsats är:
"Human beings are works in progress that mistakenly think they're finished."

23 kommentarer:

Jonah sa...

Intressant Ulf

Ser du några svårigheter med detta synsättet? Typ är identiteten samma sak som vad det betyder att vara människa?

Jag söker inte ett argument här utan undrar litegrann själv hur man tänker på detta.

Jag kan förstå hur ens syn på sin egen identitet ständigt förändras med vad vi gör och hur vi tänker, men är det inte ett problem att definera sig själv utifrån vad man gör om man t.ex förlorar kapaciteten att göra det?

Borde det inte finnas en definition av att vara människa som faktiskt är statisk och oberoende av vad som händer med oss? Problemen i dessa frågeställningar brukar ju visa sig i diskussioner om början och slutet av människans varande. (abort/eutenasi)

Lokatt sa...

Ja visst förändras vi. Jag blir förskräckt när jag tänker på vilka idiotiska beslut jag fattade som tjugoårig. En gång röstade jag på moderaterna på grund av en karl, och en gång på miljöpartiet på grund av en annan karl. Så osjälvständigt, så dumt! Som ung och vacker hängde jag upp mig på småfel, håret var inte lockigt, öronen stod ut lite...
Idag skulle jag gjort mycket annorlunda. Synd att man inte är färdig och klok från början..

Lokatt sa...

Jonah
Jag föreställer mig att ni religiösa måste kämpa hårt för att vara så icke-förändrade som möjligt under livets gång? Hur kan man annars hålla fast vid det mormor lärde en, att man föds till en guds avbild, senare får man träffa Jesus (och mormor) och bland molnen vara lycklig i evighet.
Om man studerar, kanske tar en fil kand, läser vetenskapliga tidskrifter etc - det måste var jättejobbigt att hålla sig kvar vid sin ljuva barnatro. Gissar att lösningen är att så gott som enbart umgås med likar, så som t ex amishfolket gör.

Ulf Gustafsson sa...

Jonah,

Svårigheten med synsättet är att det inte finns några enkla svar, utan att man istället måste tänka, diskutera och vara beredd att ompröva vad det innebär att vara människa.

Identitet är en del, men inte allt, och kanske inte helt nödvändig. Riktigt små barn verkar inte han någon tydlig jaguppfattning. Jag vill ändå säga att de är en person, en människa.

Om man förlorar kapaciteten till identitet och jaguppfattning som små barn tillskansar sig, tror jag det är enormt problem. Då tror jag den egna personen försvinner.

Det innebär dock inte att omgivningen kan behandla den "människan" som en "icke-människa".

Språket är inte till vår hjälp här. Gränserna är flytande, men språket klarar inte av detta.

Att ge efter för behovet att finna en tydlig definition (inom språkets begränsningar) är att ta bort komplexitet, vilket på ett sätt är att förminska människan.

Henrik Larsson sa...

Ulf skrev:
"Att ge efter för behovet att finna en tydlig definition (inom språkets begränsningar) är att ta bort komplexitet, vilket på ett sätt är att förminska människan."

Väldigt bra tes och väldigt viktig, som belyser det språkliga fängelse vi ofta sätter oss själva i.
Den medvetenheten saknas ofta.
En essens i vårt kognitiva själv är ju faktiskt något neurovetenskaparna kallar neuroplasticitet.
Vi verkar ha inbyggt möjligheten att hela tiden tänka annorlunda, nya tankar om vi hittar sådant som vi tycker är bättre att tänka och det är hoppingivande och inspirerande.
Vore roligt om det skedde oftare i många fall, oavsett om man vilken livsåskådning (om nu sådana ens finns) man har.
Bejaka därför din egen neuroplasticitet och pröva att tänka nya tankar ibland, oavsett vem du är och varifrån du kommer!
http://en.wikipedia.org/wiki/Neuroplasticity

Lennart W sa...

Den ständiga förändringen hoppas jag är en oföränderlig egenskap hos mig. T ex konverterade jag ju för sex år sen (ungefär då jag började kommentera här) och är numera flera gånger i veckan i kyrkan, ett engagemang som fortfarande blir allt större.

(Som ung var jag ungefär samma sorts ettriga ateist som en Humanist. Precis som farmor. Läste t o m Bibeln på Humanistiskt manér, och var en av bara tre i min högstadieklass som inte konfirmerade sig.. Och så var jag med i SSU.)

Anders Hesselbom sa...

Lennart, denna gång ställer jag på dig för en småsak, så jag lovar att inte att bli irriterad om du väljer att svara med ett angrepp på min person istället för att täcka din sakfråga, det är mänskligt. Here goes. Att man inte ger med sig som ateist, beror inte på något fel hos den som inte tror, ettrig eller annat. Jag lämnade min tro på Gud av samma skäl som jag lämnade min tro på Apollo 11-konspirationen. Att någon annan inte kan styrka t.ex. chemtrails för dig, betyder självklart inte att du är ettrig. Det finns inget krav att ge efter förrän goda grunder presenterats, och det finns inget ettrigt i att varken avvakta antagandet av en falsk föreställning eller att peka ut felen i anspråken. Om man varken vill ha fel eller är förmögen att anpassa sig, går det t.ex. bra att angripa meningsmotståndarens person eller hålla tyst, beroende på hur moralisk man är. Guds icke-existens är ironiskt nog alltid en räddning för dem som hoppas att han ska finnas. Men det är inte begränsat till det. T.ex. övernaturligt i fokus anser att VoF är ettriga för att de bemöter anspråk om hemsökta hus som grundlösa. Har du någon gång funderat på om det kan ha att göra med vurmandet för de falska anspråken?

Lennart W sa...

Ang tiden och hur vi uppfattar den, inte minst vetenskapligt och filosofiskt, har fysikern Lee Smolin skrivit en bok som jag tror kan vara grymt läsvärd: "Time reborn: From the Crisis in Physics to the Future of the Universe". Det är nämligen så att inom fysik, speciellt inom relativitetsteorin, så är tidens gång bara en sorts illusion. Det som finns är hela rumtiden -allt rum och all tid, både förr och nu och framtid. Allt i den, dvs partiklar och stora grupper av partiklar som t ex vi själva, beskrivs av sk världslinjer. T ex ett jordiskt människoliv är en linje mellan två punkter i rumtiden: 1. Befruktningen (eller födseln om man föredrar det..) och 2. Döden. Fysik är en beskrivning av hur partiklarnas världslinjer hänger ihop, ungefär som en detaljerad beskrivning av en vävd matta. Men själva nuet är INTE med i beskrivningen. Upplevelsen av ett nu är bara en illusion som man har på varje del av världslinjen, på varje del av tråden i den oföränderliga mattan..

Denna problembeskrivning är Smolins från bokens förord, men den stämmer i sak på det hela taget såsom jag uppfattar det. Och det vill han ändra på radikalt. Det enda som finns är nuet! Dåtiden finns inte längre och framtiden finns inte än. Allt som angår framtiden är fortfarande förhandlingsbart och dynamiskt. Detta har betydelse inte bara för fundamental fysik och det meningslösa i att söka en "teori om allring", utan även för hur vi ser på våra liv. Framtiden ligger bokstavligen helt och hållet i våra händer. Skriver Smolin..

Jonah sa...

Lokatt

Som religiös kämpar man inte för att vara oförändrad alls. Däremot finns en vilja (hoppas jag) att bli en bättre människa.

Jag brukar säga att det kristna livet går ut på att bli i praktik vad man är i position.

Bibeln säger att vi i och med frälsningen får en position av rättfärdighet helt av nåd så att vi inte kan skryta om det. Alltså i Guds ögon är vi rättfädiggjorda i och med Jesu blod. Sedan vill vi ju leva ut den positionella sanningen i våra praktiska liv.

DEt borde väl räknas som förändring kan man ju tycka.

Sen är det ju inte alla kristna som har fått tron med bröstmjölken (eller en rar gammal mormor) visssa av os har ju blivit kristna på äldre dar när vi har blivit klokare. :-)

Lennart W sa...

Anders, ettrigheten har inget alls att göra med hur man tänker själv. Bara om hur man är mot andra. Och visst, det kan också vara bra att stå på sig. Men kanske inte alltid, i varenda sekund, mot varenda människa, överallt. Kanske ibland iaf att man bara nöjer sig med att folk ju är olika att det faktiskt är helt ok så. Chilla...

Lokatt sa...

Lennart W

"... och är numera flera gånger i veckan i kyrkan, ett engagemang som fortfarande blir allt större."

Ja det är ju bara inte klokt vad kärleken kan ställa till med! Folk tappar huvudet fullständigt, det vet man ju. Jag syftar på eros förstås, inte agape ;-)

Anders Hesselbom sa...

"Kanske ibland iaf att man bara nöjer sig med att folk ju är olika att det faktiskt är helt ok så."

Lennart, en liten detalj där. Om två personer har olika uppfattningar om verklighetens beskaffenhet, är det framför allt verklighetsbeskrivningens olikhet som är grunden för diskussion. Självklart kan jag förstå att du betraktar skeptiker som ettriga om du tror att det är personers olikhet som kritiseras, men det är ju en missuppfattning från din sida. Det finns faktiskt inget humanistiskt krav på personers likhet.

Lokatt sa...

Jonah
Det är obehagligt det där med blodet tycker jag - renad genom blod, kladdigt..
Det är konstigt med den här blandningen:utvald, frälst och renad, alltså klart förmer än de där andra stackarna: getterna, agnarna, (fast man inte säger det) - Och samtidigt så tyngd av synd och skuld att man måste be Herren om förlåtelse varje dag. Fast först ska man tacka honom för att han låter en leva så där i synd, för att sedan på sina bara knän be om förlåtelse..
Jag vet inte riktigt varför jag kommer att tänka på S/M

Lennart W sa...

Ok, kalla det då bara för andras uppfattningar om du vill, och om du vill kan du ju även försöka hålla isär allt vad en människa tänker från vad denna människa är.

Det är fortfarande så att man kan välja hur ofta och hur mycket och i vilka sammanhang osv som man försöker påverka hur andra tänker. Det är när man s a s inte ser några gränser som man bara är jobbig och ettrig. På det sätt som jag alltså tycker att jag själv var för mycket.

En sida av saken är att det också finns ett motsatsförhållande mellan att alltid vara på och driva sina egna teser, och den personliga utveckling som kan vinnas genom större lyhördhet för andras tankar. För man kommer ju inte så långt om man bara ska uppfinna hjulet själv gång på gång. Även när man är skeptisk kan det vara både givande och intressant att försöka fördjupa sig i idéer som är ortogonala mot den egna tankevärlden. (Vilket nog iofs är effektivast när man läser.)

Pike sa...

Lennart W Smolin är intressant och jag ska definitivt lägga den boken på min ”att läsa”-lista. Tack för tipset!

Eftersom jag uppenbarligen inte har läst den blir jag lite nyfiken hur han formulerar det du refererar till. Allt jag har hört om Smolins teorier hittills har handlat om väldigt stark kausalitet och gränsande till determinism, vilket är rätt långt ifrån ”Allt som angår framtiden är fortfarande förhandlingsbart och dynamiskt.” Är det hans slutsats eller din egen? Som sagt är jag inte uppdaterad på Smolin, så jag antyder inte att du försöker lägga ord i hans mun utan är bara nyfiken på hur detta hänger ihop.

Kristian sa...

Ja, när man försöker fånga fenomen med exakta definitioner glider de ofta ur håven.

Ofta kan det fungera bättre att använda liknelser och symboler, eftersom det ligger underförstått i deras natur att de inte förväntas fånga fenomenet helt inom sina gränser. Den ska bara uttrycka något betydelsefullt om det.

Fördelarna och nackdelarna med dessa två olika sätt att beskriva är värt att fundera mer på. Om man ska fånga människans personlighet eller en religion med ett exakt språkbruk blir det antagligen rätt mycket text som få orkar läsa.

Men låt oss pröva liknelser istället. Personligheter och religioner är inte fasta som ett block granit, men de är inte heller fritt flygande i alla riktningar som en gas. De är mer som något flytande, så vi kan försöka att likna dem vid en flod.

Liksom vattenmolekylerna i en flod hela tiden byts ut, byts molekylerna i våra kroppar ut över livet och en religions anhängare byts ut under dess historia. Det är samma flod, men ändå inte.

Floden påverkas förstås av sin miljö, den formar sig efter landskapet den flyter fram igenom. Men samtidigt formar floden landskapet, liksom människor och religioner påverkar den omgivning som samtidigt formar dem. Med tiden förändras flodfårans lopp; på vissa platser är det små, gradvisa förändringar, på andra ställen bryter några rännilar igenom och bildar vad som kan bli en helt ny fåra. Detta förutsatt att tillräckligt många andra vattenmolekyler tar samma väg, i annat fall kan bifloden torka ut efter ett tag, som en utdöd sekt eller ett intresse man tröttnat på.

Flödet påverkas av kortsiktiga svängningar i vädret, årstidsbundna cykler och långsiktiga förändringar i klimatet. På ett liknande sätt påverkas personer och religioner av korta trender, olika faser i sin utveckling, såväl som långsiktiga förändringar i samhället.

Floden flödar ur sin källa, personligheten flödar ytterst ur generna, och många religioner flödar ur sina heliga texter. Samtidigt har vattnet i källan kommit från omgivningen, generna evolverats i omgivningen, och religionsstiftarna har fått sina idéer någonstans ifrån. Det går inte att skilja floden från sin källa, men inte heller från landskapet den flödar genom, och det går inte heller att säga att floden bara är det vatten som flyter i den just nu. På samma sätt kan man inte säga att en religion bara är dess ursprungliga skrifter, bara är en produkt av en omgivande kultur, eller bara är summan av de troende som råkar leva just nu.

En flod, en personlighet och en religion är förstås helt olika saker, men på många sätt ändå samma sak. Som om det fanns ett underliggande mönster. Liknelsen kan fånga detta, men försök att uttrycka samma sak med ett konkret och exakt språkbruk!

Anders Hesselbom sa...

"Det är fortfarande så att man kan välja hur ofta och hur mycket och i vilka sammanhang osv som man försöker påverka hur andra tänker. Det är när man s a s inte ser några gränser som man bara är jobbig och ettrig."

Lennart, låt oss vara överens om att ett forum för chemtrailstroende är en dålig plats för en skeptiker att svara på anspråken, precis som skeptiker bör vara försiktiga på andra platser där ifrågasättande undanbedes. Credoakademins numera nedlagda diskussionsforum skulle också vara en dålig plats att svara på religiösa anspråk. Men om en föreställning tillåts ta plats, och apropå ditt ursprungliga klagomål, såsom t.ex. gudstro, kan du tänka dig någon plats där det ska får vara ok att svara på religiösa anspråk?

Jonah sa...

Lokatt

Du vet nog vad jag menar med renad genom blodet gissar jag men för säkerhets skull så skulle man väl kunna säga "blivit rättfärdiggjord genom Jesu ställföreträdande död på korset" eller något liknande men det är lätt att falla in i bildspråk som andra inte är helt införstådda med.

Och när du hävdar att vi på något sätt ser oss som förmer än någon annan så har du missförsått. Du kanske har sett att de tre orden du la fram som exempel alla är ord om något som har gjort för någon. Alltså inget vi skulle ha gjort av egen godhet. Vad har vi möjligen att skryta om?

Och vad får dig att tro att vi är tyngda av skuld och skam? Har du inte hört folk som talar om deras frälsningsupplevelse som en frihet "en tyngd föll av axlarna"etc? Min upplevelse är långt ifrån skam och skuld. Den är mycket mer om frigörelse och frihet.

Att vi kommer till herren dagligen är ju en självklarhet som har med en relation att göra. Att vi ber förlåt oss våra synder som vi förlåter de som står i skuld till oss är inte ett tecken på en skuldtyngdhet. Lika lite som "giv oss idag vårt dagliga bröd" är ett tecken på hunger.

Lennart W sa...

Pike: Jag har bara läst förordet i en bokhandel (Hedengrens..), och det jag skrev nu är då förstås filtrerat genom hur jag förstod det jag läste och min egen förståelse av fysik. Det är iaf inte citat. Men han uppehåller sig där faktiskt ganska mycket vid just hur hans hypotes om tiden skulle kunna påverka oss i hur vi ser på våra liv, så jag tror inte att jag har missuppfattat honom helt. Men har jag gjort det ber jag verkligen om ursäkt! Han säger också att detta synsätt på tiden är ett ganska nytt synsätt för honom så det är ju iaf möjligt att han inte har luftat liknande tankar förr.

Ser nu f ö att man kan läsa hela förordet och lite till på
Amazon(länk). Viktigt att du kollar på skrivbordsvarianten och inte mobil, då kan du klicka på "Look inside" uppe i vänstra hörnet.

Smolin är öht intressant, imho.

Lokatt sa...

Jonah
Men varför ber ni om bröd, och förlåtelse för skulderna när ni inte behöver bröd och inte känner er skuldtyngda? Mystiskt.Detta att man känner frigörelse och frihet - från vad, om inte från skam och skuld efter att ha ursäktat sig inför en entitet som inte existerar - helt sagolikt!
Själv gör jag ibland dumheter som jag försöker rätta till så gott det går genom att be folk om ursäkt t ex.
Men att jag istället skulle mumla till en osynlig ande... och därigenom vara förlåten, det är ju verkligt konstigt. Vad har den person som jag burit mig illa åt mot för glädje av att jag knäfaller framför ett krucifix och lägger en hundring i kollektbössan?

Jodå, jag fattar symboliken med "renad genom blodet", kunde bara inte låta bli.. Inte en sekund ser jag logiken i att en eventuell person som (kanske) dog för länge sedan nu och för alltid har "renat" oss alla från synd... När halva världen just i detta nu håller på och torterar, våldtar, bombar och lemlästar varandra för fullt. Hur någon ens en nanosekund kan tro på denna jag-har-tagit-på-mig skulden-skröna är för mig fullständigt obegripligt.

Marre sa...

Lokatt,

Att man ber Gud om förlåtelse hindrar väl inte att man också ber människor som man gjort något illa att förlåta en. Märkliga fördomar som florerar om kristna!

Pike sa...

Lennart W Jag ska inte förlänga det här, visserligen intressanta, sidospåret mer.
Jag vill bara återigen säga att jag inte utgår ifrån att du har missförstått någonting, så du behöver absolut inte be om ursäkt.

Jag har även förstått att du är bra mycket bättre på fysik än jag, så i grenen att tolka vad andra fysiker menar så lämnar jag gärna walk over.

Hur som helst är det här ett ämne som fascinerar mig, så jag tänker skaffa boken och läsa den vid tillfälle. Vem vet, jag kanske blir mindre determinism-troende på kuppen :)

Lennart W sa...

Pike m fl. (Jag vet att Pike har slutat kommentera men du kanske iaf läser här ibland.)

Har nu läst Smolins bok. Tyvärr blev jag inte så överförtjust. Kanske är något med sättet den är skriven på, för idéerna är ju ofta intressanta. Och kritiken mot multiversumhypotesen som lösning till finetuningproblemet är giltig vad jag kan förstå, vilket ju är intressant i sig. Ett problem som han dock påstår har en större chans att lösas med hans egna idéer som bl a har att göra med en sorts evolution för naturlagarna. Iaf skulle han aldrig acceptera någon religiös lösning. Religion klassificerar han om inte annat som just den sortens tidlös (eller snarare nu-lös) teori som han vänder sig emot i vetenskapliga teorier. Dock har ju faktiskt Humanistbloggfavoriten William Lane Craig också försökt återinföra tiden (dvs nuet), i opposition mot relativitetsteorin, av just religiösa skäl... Ibland går stridslinjerna kanske inte riktigt som man skulle kunna tro. Nu har jag ju redan fördömt Craig för hans resonemang om relativitetsteori, men då borde man ju i konsekvensens namn även fördöma Smolin. (Som dock är en fysiker av rang..) Alternativt omvärdera Craig..

Lite mer och kort om boken.
* Smolin är närmast antiplatonistisk t ex om matematik. Det finns ingen idealvärld av något slag, inte matematisk och inte någon teori om allting (TOE) och inga eviga naturlagar och ingen Gud... (Det sistnämnda är givetvis inte ett problem för mig. Jag är ju inte någon värsta Humanist som dömer ut folks trovärdighet bara pga deras livsåskådning..)
* ALLT som är verkligt finns NU. Detta kan verka rimligt för ickefysiker men relativitetsteorin ger faktiskt starka skäl för att acceptera hela rumtiden som ETT verkligt och existerande objekt.
* I första delen beskriver han hur man inom fysiken alltmer har närmat sig en tidlös beskrivning av verkligheten ända från Galilei till kvantfysik och relativitetsteori och kvantkosmologi, och om hur han tror att denna tidlöshet sätter stopp för fortsatta framsteg. I den andra delen presenterar han idéer om hur tiden (eller egentligen nuet) skall återinföras i fysiken och om de stora potentiella vinsterna med det.
* Möjligen är det bara detta jag har lite svårt med själv: att det ju är HELA fysiken som han vill ändra på... Det är så radikalt att det osar lite crackpot. Som han givetvis inte är alls.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se