5 sep. 2014

Hur religiös får man vara i politiken?

Frågan diskuterades i radioprogrammet Människor och tro av Marie Demker, professor i statsvetenskap, Susanna Birgersson, ledarskribent, Mehmet Kaplan, riksdagsman för Miljöpartiet och Anna Ardin från Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Programmets fråga är dock otillräcklig, eftersom det är inte bara är religiositetens omfång som är avgörande. Viktigare är religiositetens innehåll. Vilka religiöst motiverade åsikter och praktiker kan accepteras i politiken?

Diskussionen tar avstamp i debatterna som varit om Omar Mustafa och Elisabeth Svantesson. Men som tidigare blir samtalet väldigt grunt. De gör liten skillnad mellan olika religiösa. Ett aktivt medlemskap i Svenska kyrkan har väl aldrig varit ett problem, men det är inte samma sak som ett aktivt deltagande i Livets ord eller Islamiska Förbundet i Sverige. Det är också skillnad på att vara vanlig medlem och att vara ordförande i en religiös organisation. Den senare måste antas vara positiv till det mesta av organisationens värderingar.

Problem uppstår för en politiker om man representerar (står för) vissa åsikter i sitt religiösa engagemang och andra i sitt politiska. Det kan jämföras med att en kristdemokratisk politiker som är medlem i Republikanska föreningen. Det är högst naturligt att väljarna vill veta om politikern ifråga står för KD:s positiva syn på monarkin eller inte. Förmodligen gör den det inte, eller så har den missuppfattat vad ett medlemskap i RepF innebär. Det senare är problematiskt i sig.

I programmet försöker Marie Demker förklara varför religiositet uppfattas som problematiskt hos politiker:
"Det är en rädsla för fundamentalism. Jag tror att vi uppfattar ... termen religion den signalerar ofta någon form av värdesystem som ligger utanför det rationella samtalet, bortanför en dialog, bortanför en förhandling, där man vet precis hur det är och att det skall vara på ett visst sätt. Det uppfattar de flesta medborgare som väldigt problematiskt." [Min fetning]
Här har Demker en poäng. All religion innehåller något som ligger utan för det rationella samtalet, per definition, kristna och muslimer kommer inte komma överens om vem som har mest rätt genom ett rationellt samtal, men detta gäller inte för enskilda religiösa (även politiker). De kan genom ett rationellt samtal ändra sig, överge tidigare religiöst motiverade åsikter.

Dock finns det något mer att utreda i citatet. Vanligtvis är det inte självklart att det är negativt att en politiker inte vill föra dialog om vissa frågor. Att en fråga inte är förhandlingsbar för en politiker kan till och med uppfattas som något positivt. Det borde inte heller spela roll om denna dogmatiska inställning beror på religion eller ideologi. Det kan vara så att vissa medborgare uppskattar en dogmatisk hållning i en viss fråga. Andra väljare ser detta som ett problem, men de gör ingen åtskillnad om detta är religiöst eller ideologiskt grundat. Om detta är fallet då finns det inget speciellt problem för religiösa politiker.

Det verkliga problemet är om religiösa politiker drabbas av fördomar och inte bedöms utifrån sina egna åsikter, men detta gäller alla politiker. Mustafa och Svantesson var dock inte speciellt tydliga om vad de hade för åsikter när de ifrågasattes. De verkade mest irriterade av att tillfrågas om sina åsikter,

Lyssna på programmet via denna länk eller nedan.

1 kommentar:

Mikael sa...

Man kan lyssna på reprisen på lördag. - En poäng var väl också att man skulle inte vara för religiös eller för icke religiös/ateist. Utan lite lagom sökande för att locka och inte skrämma. Något jag tänkte använda i ett inlägg där jag vill lyfta frågor som inga bryr sig om i valrörelsen.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se