25 dec. 2014

Julotta 1895

“Hvarhelst vi denna morgon låta vår tanke stanna skulle vi, vore vi personligt närvarande, höra samma ord och samma sånger [...] de ord, som från vår barndom havfa en annan klang och en annan helgd än andra ord, de, som skildra huru Maria födde sin förstfödde son och nedlade honom i en krubba.”
Med dessa ord inledde Ellen Key sin predikan vid Fritänkareförbundets julotta 1895.

Fritänkareförbundet hade bildats nyåret 1894 och hade som program “att bekämpa okunnighet, vidskepelse och fördomar, vilka särskilt på den religiösa området behärska så många sinnen och mäktigt förhindra erövrandet av såväl andlig som lekamligt oberoende och väl”. Förbundet verksamhet verkar huvudsakligen varit att arrangera föreläsningar och ge ut några skrifter, och det fanns i alla fall kvar till 1909.

Keys predikan handlade inledningsvis om kristendomens otillräcklighet, i frågan om att skapa en fredlig och humanare värld.
“Jul efter jul har man upprepat änglahälsningen om frid på jorden, människorna en god vilja. Men kunna vi låta bli att le eller gråta - hvartefter våra olika lynnen - när vi besinna huru det alltjämt ser ut på jorden! [...] Under 2000 år har kristendomen visat sig icke som den makt, hvilken öfvervinna världen, utan som den, hvilken hvar dag af världen låter sig övervinnas.”
I ett stycke sammanfattar hon orsaken till kristendomens misslyckande och pekar på en lösning.
“När vi icke längre vänta ledning, omvändelse, helgelse från höjden, då vänta vi ej heller att apan och tigern inom mänskligheten skola dödas genom Guds nåd utan vi veta att vi själfva måste övervinna dem. Men aldrig blir denna väg på allvar beträdd, så länge nåden och synden och alla de olika kristna begreppen flytta synpunkten från oss själfva, från vår egen kraftutveckling. Så länge Gud anses ingripa, blir t.ex. icke den sociala frågan, icke fredsfrågan på allvar människornas egna angelägenheter. Först när vi endast räkna med mänskliga faktorer komma kulturuppgifterna att mänskligt och jordiskt lösas.”
I predikans avslutning ger Keys oss sin Jesusbild, förklarar att kristendomen gjort sitt och berättar hur människorna nu är mogna att själva ta ansvar för att forma en god värld.
“Och om Jesus - så som nutidens diktare stundom tänkt sig - skulle återvända till jorden och i denna stad besöka kyrkor och bönehus, samt på sin vandring också komma hit till vår försmädade krets, då vore det här han säkrast funne de två eller tre i sitt namn församlade, bland hvilka det vore honom godt att vara. Ty han skulle i Johannes Döparens anda säga: Mänskligheten bör växa till men mig bör förminskas. 
Och han skulle förstå oss, när vi hälsade honom, icke med ordet Herre eller med böjda knän, utan med uppburet hufvud, med utsträckta händer och med tilltalet broder: Broder i ovetenhet, broder i svaghet, broder i nöd och broder i smärta! Vi tacka dig för att du lefvat. Det behöfdes en gång att människorna skulle tro att gudomligheten var Gud för att lära sig att godheten är gudomlig; det behöfdes en gång för att vi skulle tro Gud ha blifvit människa, för att vi skulle ana hur mänskligheten kan varda gudomlig; vi behöfde läran om krubban och korset för att inse att den föraktade begynnelsen och det stora lidandet äro vägen för allt härligt på jorden: vi behöfde lära att man kan vinna sig själf endast genom att gifva sig själf. 
Men nu behöfva vi icke längre tro att du var “Gud i ringhet klädd”; nu kunna vi förstå att älska dig tusenfaldt mer såsom en av oss. Nu behöfva vi icke tro att din varelse är alla andra varelsers mått, för att vi skola kunna utveckla vår egen mänsklighet till dess högsta mått. Nu kunna vi verkligen, sedan vi ej längre vänta hjälpen ofvanifrån, på fullaste allvar göra profetiorna till sanning om ett “Guds rike” midt ibland oss! 
I denna tro finnes lifvets och framtidens segervisshet. 
I denna tro kunna vi lefva stort och dö stilla. I samklang med denna tro ljuder äfven för oss denna morgon änglahälsningen om frid på jorden, människorna en god vilja.”
Ellen Key skriver senare i en kommentar till predikan: “Femtonårig stod jag en tindrande vårdag med vissheten att trons fullhet var Gud i Kristus. Som ung kvinna förnam jag i “allhelgonalugnets” soliga frid att dess innehåll endast var Gud. Slutligen - en julottemorgon - kunde jag vittna: att hans rätta namn var lifvet.”

Citat ur “Lifslinjer II”, 1905

2 kommentarer:

Göran sa...

Hon verkade vara en mycket religiös person, men på sitt sätt och kanske t o m på ett mer framsynt sätt än många kunde tro.

Lars Torstensson sa...

Särskilt framsynt var hennes tro att kristendomen har gjort sitt. :-)

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se