2 jan. 2015

Popper som postmodernist

Lena Andersson har läst Karl Poppers ”Det öppna samhället och dess fiender”, som i år kom ut för 70 år sedan. I sin DN kolumn skriver hon om att Popper fann gemensamma rötter hos marxistiska, fascistiska och andra kollektiva rörelser i Platons samhällssyn. En essentiell syn där samhället har ett specifikt mål, ses som en organism vars helhet är större än delarna och en utvald grupp människor är bärare av historien. Popper kritiserade detta skarpt.

I kolumnens andra halva gör Andersson en koppling till dagens identitetspolitik och postmodernismen. Popper visar samtidigt på poängen med postmodernismen och faran med den. Om man håller med Popper är det orimligt att okvalificerat använda "postmodernism" som ett skällsord.
Det är här den postmoderna sprickan blir tydlig hos Popper. I sin kategoriska och fullständiga antiessentialism, som ytterst är upplösning av alla kategorier, sällar han sig oavsiktligt till den form av upplysningskritik som decennier efter Popper togs upp av de poststrukturalistiska filosoferna. De talade liksom Popper om ”de stora berättelsernas död”, alltså helhetslärorna som emanerar ur platonismen. Och precis som Popper avvisar de ”naturen” och det essenstänkande som hör till den, att tingen är något i sig själva och består av något som kan identifieras som typiskt, med en kärna och en ofrånkomlig utvecklingslogik.

I likhet med Popper anammar postmodernisterna sofisternas osäkerhet inför kunskap och bejakelse av rörelsen framför Platons absolutism och stadiga samhällsbygge. Med Popper dekonstruerar de innevarande kunskapsproduktion på olika fält (diskurserna) för att avslöja de falskt essentiella uppfattningar den grundas i hellre än att bygga nya filosofiska tankesystem med risk för att ta nya essentiella föreställningar i bruk.

Men i motsats till Popper tar de konsekvenserna av sina förhållningssätt, avvisar objektiv kunskap och anammar sanningsrelativismen och det subjektiva vetandet där ingen utsaga är giltigare än någon annan. Och på samma sätt som sofisterna i Aten hyllade föränderligheten, det kaotiska och oreglerade förordar poststrukturalisterna tumultet, hybriden, det osköna, vaga, kategorilösa och uppblandade framför det rena, raka, äkta, tydliga, avgränsade, entydigt sanna och Platonskt perfekta.

Poststrukturalisternas filosofiska insatser och ifrågasättanden har vidgat horisonter och varit ovärderliga som grund för ifrågasättande av bestående strukturer och hierarkier. Men dessvärre har de också emellanåt gett den intellektuella lättjan och dumheten en sofistikerad utstyrsel. Risken är stor att man slutar försöka om man ständigt betonar hur lite som går att veta, att ”kunskap” är maktutövning och kränkning av andras perspektiv, och att vad subjektet upplever som sant alltid är viktigt och giltigt.

Karl Popper skulle inte ha känt igen något av detta som sitt. Men förkastar man allt hos en entydig fiende hamnar man ofta mot sin vilja hos fiendens fiende. Så driver en absolutistisk antiessentialism förnuftsivraren Popper i famnen på den förnuftsfientliga relativism och nihilism som är honom främmande.
Läs hela kolumnen i DN.

21 kommentarer:

Daniel W sa...

Andersson resonerar väl, resonemanget om platonism/sofism är mycket intressant, men sen så börjar artikeln ta slut och då avslutar hon med att påstå att Popper inte tar konsekvensen av sitt förhållningssätt. Det är fel, vilket inses om man förstår vad konsekvenserna är (vilket Andersson inte berättar).

Men det finns ju knappast något att diskutera för det som är aktuellt är ju uppenbarligen den socialpsykologiska spelplanen och inte den förnuftiga spelplanen som hade gett fullgott utrymme åt Anderssons intellektuella förmåga.

Patrik N sa...

Nu är frågan om jag inte längre kommer få "postmodernist" kastat på mig ;)

Patrik Lindenfors sa...

Vi får väl hitta på en egen kategori till dig. (Helt i linje med dina åsikter.) Postmodernist N.

Göran sa...

Bara att hoppas på att "han" förstår piken om postmodernism fast den var fin.

Daniel, på vad sätt tar inte Popper konsekvensen av sitt förhållningssätt?

Patrik sa...

:)

Daniel W sa...

Göran,
Det är Lena Andersson som hävdar att Popper inte tar konsekvensen av sitt förhållningssätt. Hon har fel. Läs Popper och sluta läsa Andersson om du är intresserad.

Göran sa...

Daniel,
min fråga var felformulerad.
Var i artikeln påstår Lena Andersson att Popper inte tar konsekvenserna av sitt förhållningssätt.

Per Kraulis sa...

Jag har utrett varför Lena Andersson har fel om Karl Popper. Se mitt blogginlägg Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen.

Göran sa...

Per,
Det som du tolkar som objektivism är Humanism. Pröva det påståendet.

Patrik Lindenfors sa...

Ja, objektivism är svårt att smeta på Lena Andersson. Försök igen.

Per Kraulis sa...

"Objektivism" eller "Humanism"? Vad vet jag. Jag redogör i mina blogginlägg (se tidigare länk) för varför jag tror Lena Andersson är anhängare av Ayn Rand. Om hon inte är det, så kan hon säga det. Eller så kan ni Göran eller Patrik förklara på vilket sätt jag har fel. Att bara påstå det räcker inte. Försök igen.

Patrik Lindenfors sa...

Hur kan vi förklara varför du har fel, menar du. Du framför en hypotes om att Lena Anderssons tankar kommer från en objektivistisk grundhållning. Då räcker det väl att påpeka att Andersson inte är objektivist. Hon kan ha fel i sin analys av Popper som postmodernist ändå, det stycket i ditt blogginlägg har jag inte så många synpunkter på. Men objektivist? Nej. De enda argument du framför för hypotesen är av typen Guilt by Association, så jag tycker inte att det finns något att diskutera riktigt.

Nils sa...

Per K,

intressant om Popper, men läste också om nyfascism och det var mindre imponerande.

Ulf Gustafsson sa...

Per K,

Du redogör knappt. Du skriver: "Hennes försvar av essentialism är ett av flera tecken på det." Men det är bara existentialism du tar upp.

Och om essentialism har du fel. Lena Andersson är i stort anti-essentialist, men inte till den grad att det innefattar idéer. Läs: http://www.dn.se/ledare/kolumner/vaghet-och-karnfragor/

Sedan tror jag du hamnar fel eftersom du ser postmodernism som något komplett felaktigt. Popper delar en del tankar med Foucalt & co, men det är inget problem (eftersom det var bra tankar). Om man nu inte är rädd för Guilt-by-association med spöket "postmodernism".

Per Kraulis sa...

Ni skulle kunna förklara vilka av mina argument som är felaktiga. Men strunt samma, jag har skickat länken till mitt inlägg till Lena Andersson, så vi får se om hon kommenterar mina påståenden.

Per Kraulis sa...

Ulf G: Intressant, tydligen använder Lena Andersson "essentialism" i flera olika betydelser. För på Ohlinstiftelsens seminarium som jag skriver om här http://kraulis.wordpress.com/2014/12/05/lena-andersson-vs-karl-popper/ var hon helt explicit anhängare av essentialism, tydligen av annat slag än den hon skriver om i din referens.

Om Foucault: Visst, även en blind höna kan finna ett korn. När man diskuterar idéer måste man se dom i kontext. De är alltid en del i en idéströmning, som förvisso kan ändra karaktär, men oftast har en slags attraktor som de rör sig runt. I Foucaults och Heideggers fall är det anti-upplysning som är den helt uppenbara attraktorn.

Vad gäller guilt-by-association, så har jag faktiskt inget problem med den tankefiguren vad gäller idéer (inte individers juridiska skuld). Sambanden mellan idéer, argument och ideologier är fullt legitima studieobjekt, och om man finner att en tanke ofta återkommer i ett visst sammanhang, ja, då är det intressant.

Daniel W sa...

Om man använder Lena Andersson polariseringslogik (fiendens fiende bla bla) så är det fullt rimligt att kalla henne för objektivist.

Göran,
Men i motsats till Popper tar de konsekvenserna av sina förhållningssätt

Göran sa...

Per K, jag kan på sätt och vis förstå din teori eftersom objektivismen är en väldigt tunn soppa vilket man ur ett filosofiskt perspektiv kan säga om humanismen också.

Jag uppfattar inte hennes artikel som en sågning av Popper men det kanske kan uppfattas så av ett fan som du som dessutom verkar ha ingående kunskap om honom utöver det som han omtalas på dessa sidor om falsifierbarhet inom vetenskapsteori. Hade hon varit Randian hade hon kanske varit riktigt kritisk mot Popper.

Per Kraulis sa...

Göran: Nej, nej, jag uppfattar inte Lena Anderssons artikel som en totalsågning av Popper. Se sista meningen i första stycket av mitt blogginlägg http://kraulis.wordpress.com/2015/01/04/lena-anderssons-dolda-agenda-om-popper-och-postmodernismen/

Jag borde kanske tillagt i mitt inlägg att jag helt och fullt delar hennes omdöme om del 1 av Det öppna samhället, den om Platon, nämligen att den är

"bokens mest märkvärdiga och insiktsbringande; enastående intressant, tidlös och klargörande."

Många tror att verkets del 2, om Hegel och Marx, borde vara mer intressant ur modernt perspektiv, men det tycker jag är fel, liksom alltså även Andersson. Om man vill läsa litet Popper, så är det huvudtexten (skippa fotnoterna) till del 1 av Det öppna samhället man ska börja med, inget annat.

Jag bara valde i det aktuella inlägget att där koncentrera mig på meningsskiljaktigheterna. Inlägget blev alldeles för långt redan som det var.

Göran sa...

Daniel, jo jag förstod senare att det var det som avsågs.
LA är ju hela tiden filosoferande å ena sidan så, å andra sidan så och jag uppfattar det som att i ett skede var det postmodernismen som gällde eftersom de tog konsekvenserna av sina förhållningssätt. Men det tog en ända med förskräckelse.
Vad Popper gjorde eller borde ha gjort för att ta konsekvenserna av sitt förhållningssätt vet jag inte. Var det bara så att hans tankar "blev allmängods" som LA skriver?

Daniel W sa...

Göran,
Min uppfattning är att postmodernismen inte har tagit ända.

Poppers tankar är tyvärr inte allmängods, speciellt inte bland sekulärhumanister. Lena Andersson hade ett strålande tillfälle att bilda sig själv och sina fans men valde istället en falskt konstruerad historia som passar det sekulärhumanistiska psyket.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se