3 mars 2015

Bokprojekt om antisemitism i arabvärlden

Uppdatering: Projektet kan stödjas via Kickstarter!

Författaren och aktivisten Sara Azmeh Rasmussen, tidigare styrelseledamot i norska Human-Etisk Forbund och sedan några år boende i Sverige, har påbörjat ett nytt viktigt bokprojekt om antisemitism i arabvärlden. Boken skall skrivas på arabiska, hennes modersmål som född och uppväxt i Damaskus, och publiceras som E-bok för gratis nedladdning. Den skall också översättas till engelska.

Läs mer om boken på hennes blogg och där står det också hur ni kan stödja projektet ekonomiskt. Nedan ett utdrag från projektpresentationen:
Vad vi bevittnar i dag med en återkomst av grov antisemitisk propaganda och attacker mot judiska individer, synagogor, företag och egendom, har sin förklaring i mötet mellan den europeisk-kristna och den arabisk-muslimska antisemitismen. Var och en av dessa två former av avhumanisering har teologiska rötter och unika kulturella särdrag. Med ökad kommunikation i modern tid och en ny invandringsvåg från arabiska och muslimska länder, har det bildats en syntes av demonologi. "Judisk" intar en särskild plats igen. Vilande fördomar i den europeiska kollektiva nationalsjälen har aktiverats och stimulerats av ett öppet och vulgärt judeförakt. 
Den arabisk-muslimska antisemitismen sprids genom massmedier (satellit-TV och publikationer på icke-europeiska språk), internet och radikala islamister. Propaganda använder en politisk vokabulär, och en pågående konflikt. På så sätt får sådana påståenden legitimitet. Retoriken erbjuder även "sanna vittnen" mot en "satanisk makt", Israel (läs: judar). 
Reaktionen på den politiska scenen är dubbel. Den radikala vänstern är notoriskt svag för svart-vit, stark-svag retorik, och har dessutom genom samarbete med de nya invandrarna, hittat ett utlopp för sin antiamerikanism genom att peka ut dess allierade, Israel. En oroande trend är att denna propaganda har flyttats närmare mitten av vänstersidan. Det finns en ökad tolerans och attraktion för antijudiska stereotyper och myter. Det blir allt vanligare att förneka, ursäkta och bagatellisera faktisk antisemitism. 
Samtidigt har invandringens konsekvenser och ekonomisk turbulens de senaste åren utlöst nationalistiska strömningar. Den politiskt högerextrema vågen har nått EU-parlamentet. Nynazistiska grupper verkar öppet och högerpopulistiska partier växer. Hat mot judar kompletteras idag med hat mot muslimer, men försvagar inte antisemitismens makt och skadlighet. Hatets mekanismer är: ju fler som exkluderas från det nationella ”Vi”, desto effektivare blir retorikken. 
Pilar av skuld och hat pekar alla till slut mot judar och Israel med olika motiveringar. Idehistoriker Henrik Bachner uttrycker det så här: "Den fördämning som byggdes upp mot judehatet efter andra världskriget har börjat att erodera."
 Blogginlägget publicerades ursprungligen 2 februari 2015.

4 kommentarer:

Lars Torstensson sa...

Ett lovvärt och angeläget projekt! Hoppas att det lyckas!

Anders Bergdahl sa...

Formellt sätt är väl många muslimer av något semitiskt folkslag..
Kanske är det mer korrekt att därför tala om anti-judiska stämningar i arabvärlden.
Då Israel varit i krig med en hel del grannar.. och kanske kan ses som en förlängning av den koloniala makten (det var väl Storbritannien som "gav" Judarna Israel) så kan antijudiska stämningar i arabvärlden ses som en förlängning av anti-kolonial och väst stämningar..

En komplex fråga.. VIKTIG är att aldrig tolerera hat mot en folkgrupp. MEN att tolerera opposition mot ideologier (sionism, kolonialism, Islam, kristendom) så länga de inte utmynnar i våld.

Lars Torstensson sa...

Antisemitism och kritik av staten Israel är givetvis inte samma sak.

Israels ockupationspolitik underblåser antisemitismen i Mellanöstern - eller "anti-judiskheten", om man så vill - men denna anti-judiskhet innehåller mycket mer än Israelkritik.

StaffanG sa...

Judar började (åter)migrera till Palestina redan i slutet av 1800-talet, då området ingick i Ottomanska riket (någon palestinsk stat fanns aldrig). Antalet sådana invandrare i riket översteg de kvoter som fastställts. Efter 1VK skapades ett brittiskt mandat av NF, men det var FN som 1947 beslöt om ett tvådelat land, vilket arabstaterna motsatte sig (men bl a Sovjet godkände).

Inför att britterna skulle lämna våren -48 förberedde arabiska grannländerna och palestina-araber inom landet sig för strid, vilket redan pågick på låg nivå. Judarna förberedde likaledes försvar av det område man tilldelats i delningsplanen. Israel utropade sig som självständigt 14 maj och den 15:e anföll grannländerna, men Israel lyckades (med hjälp av vapenleveranser från Tjeckoslovakien) hålla vad som blev dess de facto-gränser. Egypten hade Gaza och Sinai, Transjordanien Västbanken, men palestinerna fick inget och tvåstatslösningen blev aldrig av.

Många palestinier lämnade sina hem, delvis fördrivna, delvis troligen pga uppmaning att göra så av den egna sidan. Därefter har många judar varit tvungna att lämna de omgivande arabstaterna, där knappt någon längre finns kvar. Historien är komplex och många har del i den olyckliga utvecklingen. Palestina-frågan har exploaterats som undanflykt att ta itu med och ansvar för egna problem i arabvärlden och all skuld har lagts på Israel. Med tanke på de enorma oljeresurserna i regionen och hur liten landyta Israel har, så är det svårt att föreställa sig hur förtrycket, efterblivenheten och bristen på demokrati i Mellanöstern kan ha särskilt med den judiska staten att göra.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se