9 feb. 2015

Demokrati utan mänskliga rättigheter är inte demokrati

Per Wirtén har skrivit en kulturkrönika i Expressen som fyllde mig med obehag - Framtiden hägrar bortom terrorn. Den bygger huvudsakligen på de slutsatser som Wirtén efter att ha läst boken Temptations of Power av Shadi Hamid. Wirtén skriver:
[Boken] får mig att dra en enkel men ändå besvärlig slutsats: att arabisk demokrati inte längre är möjlig utan dominerande islamistiska partier i politikens mittfåra. Varje demokratirörelse behöver gå genom Brödraskapet för att lyckas. Man kan ogilla dem, men de måste tillåtas vara med. Några andra vägar ut ur den arabiska natten verkar inte erbjudas.
För att tydliggöra, islamismens politiska huvudfåra är: "den kombo av sociala rörelser och politiska partier som är förankrade i Muslimska brödraskapet." I boken beskrivs hur Muslimska brödraskapet (MB) under 20 år genomgick:
[E]n politisk värderingsomvandling. De accepterade demokratin, skruvade ner krav på sharialagstiftning, nådde ståndpunkten att "all makt utgår från folket" (och inte från Gud eller Koranen) och började upptäcka poängen att skilja religionen från staten. De var fortfarande konservativa. De var islamister. Men de hade förändrats. Många kommer säkert förvånas av Hamids nyanserade skildring, i synnerhet som den är så övertygande.
När man läser det Wirtén skriver får man först uppfattningen att MB är för demokrati som vi känner till begreppet, men så är inte fallet.
Shadi Hamids bok berättar något annat, nämligen att det mellan ofrihetens poler finns en islamistisk massrörelse omvärlden måste börja samtala med. Den är inte okomplicerad. Deras demokratisyn är möjligen oförenlig med de som dominerar i Europa.
För att förstå denna "demokratisyn" måste man läsa boken eller så kan man vända sig till andra recensioner. I Minerva citeras Hamid och där skrivs det i klartext ut varför MB genomgick en värderingsomvandling: När de förföljdes och utsattes för tvång av Mubaraks regim anpassade de sig till ett moderatare uttryck och islamisterna la åt sidan:
[the] dream of an 'Islamic state', which they had little use for when their fundamental liberties were being denied. In such contexts, Islamists democratized their internal organizational structures, opened new channels of cooperation with secular parties, and moderated their policies – on sharia law, democracy, political pluralism, and minority and women’s right – in the hope of forestalling repression or at least mitigating its negative effects.
När sedan MB kom till makten i Egypten var denna moderation som bortblåst. Wirtén skriver att "partipolitiska dynamiken radikaliserade dem" och "demokratin lockade dem att börja svaja om demokratins värderingar." Hur kan demokrati locka demokrater bort från demokratiska värderingar?

Enligt recensionen i Minerva och Shadi Hamid är svaret att MB inte är demokrater i västerländsk betydelse. Moderata islamister har en grundsyn som inte är kompatibel med en liberal-sekulär demokrati. En islamisk "demokrati" blir ohjälpligen en majoritetsdiktatur.
Islamists were Islamists for a reason. They weren’t liberals in disguise.
En recension i WSJ ges samma bild av en organisation som vill använda demokratin, eftersom de förväntar sig att en majoritet stödjer deras islamistiska värderingar:
The Brotherhood really is committed to majoritarianism; but it is also really committed to Islamic rule. Once in power, and vying for favor with more extremist Salafists, the Brotherhood government showed growing contempt for the country's liberal minority and sought to instill Islamic principles in a revised constitution.
Den korta bokpresentationen i Foreign Affairs är ännu tydligare:
Looking to the future, Hamid takes a clear stand: “Liberalism cannot hold within it Islamism.” Liberal secularists and Islamists, he writes, hold “irreconcilable worldviews.”
Hur Wirtén kan se detta som något positiv och ett moraliskt försvarbart sätt att bekämpa ännu illiberalare islamister som ISIS, är skrämmande. Han är beredd att offra arabvärldens minoriteter: liberaler, kristna, ateister, samt kvinnors och homosexuellas rättigheter, för att stoppa dem som delar MB:s värderingar i allt utom att "demokratiska" val är ett bättre sätt att ta makten. "Liberala, socialdemokratiska och islamistiska demokrater behöver varandra.", skriver Wirtén, men bortser hel från att demokrati utan mänskliga rättigheter inte är en demokrati av något värde. Vi borde ha lärt oss att samarbete med de som föraktar mänskliga rättigheter, oavsett om det är kommunister eller islamister, inte är en framgångsrik väg.

I avslutningen sammanfattar han sina allvarliga missuppfattningar:
Frihetens landskap förverkligas inte med hjälp av Charlie Hebdos förakt för islam, men möjligen genom att Europa börjar knyta allvarliga kontakter med demokratiska islamister.
Endast någon som går islamisternas ärende och vill pådyvla alla islamisternas värderingar kan kalla det Charlie Hebdo gör för "förakt för islam" och Muslimska brödraskapet för "demokratiska". Friheten landskap kan endast förverkligas om man står upp för frihet. Detta gör inte Muslimska brödraskapet och Per Wirtén.

1 kommentar:

Kenneth Karlsson sa...

Det här är nog det bästa jag läst av dig Ulf!

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se