4 feb. 2015

"Våldsdåden måste förstås som religiös politik och öppnar för nya frågor"

Idag skriver Stefan Arvidsson, Professor i religionshistoria vid Linnéuniversitetet, en analys av problematiken runt islamism på DN:s kulturdebatt. I mitt tycke är det den bästa analysen i debatten så här långt. Varför? För att den är ett försök till en komplett problem-formulering. Det räcker uppenbarligen inte med "religion" för att förstå vad som sker, men heller inte genom att helt hänföra allt till "politik". Det handlar - förstås - om båda. Men inte isär, utan tillsammans. Inte religion och politik, utan religiös politik.
Från 9/11 till Charlie Hebdo ­pockar en fråga på. Är dessa våldsdåd muslimska våldsdåd? Eller är de i grunden politiska? Om de på något sätt är muslimska måste de vara religiösa. Frågorna kommer i ett annat ljus om vi först ställer samma fråga om mindre ödesdigra fenomen. Handlar den muslimska slöjan, den judiska kippan och den sikhiska turbanen om religion – eller är de bara klädesplagg? Det tycks uppenbart att frågan är felformulerad. De är religiösa kläder. Våldsdåden är på samma sätt varken religion eller politik, utan just religiös politik och måste förstås som sådana.

Utifrån en välvillig blick på våra medmänniskor och med insikter om vad imperialistiska övergrepp, misslyckad integration eller arbetslöshet kan göra med folk förklarar vi gärna dåden som i grunden politiska. Även om en sådan analys har något sympatiskt över sig ­missar den trots allt det som är typiskt för religion: den oöverträffat starka ­legitimeringen av föreställningar och värderingar.

I en religiös kultur är det inte bara jag som tycker si eller så, det är Gud. Tron att det inte bara är jag som hyser vissa åsikter, utan att de är en gudomlig sanning, gör något med människor. Den religiösa retoriken är effektiv när det gäller att ge människor hopp om allt ska ordna sig till det bästa, men den är också effektiv när det gäller att motverka sunt tvivel.
Här kan man utbrista ett "Jamen själklart! Det har vi ju sagt hela tiden!" Har vi? Alltför ofta glöms i så fall den religiösa dimensionen av politiken bort i analysen, eller (mea culpa) den politiska dimensionen av religionen. Ska vi förstå det här måste vi hålla ihop dem - hela tiden.
Om vi vill förstå hur en viss religion kan legitimera våldsdåd måste vi vara någotsånär sofistikerade. Många religionshistoriska studier har visat att de normer som faktiskt formar människors liv i hög grad är oberoende av vad det står i heliga skrifter. Moralen formas istället av mer direkta, materiella omständigheter. Man kan därför inte på något enkelt sätt avslöja till exempel hinduismen som en våldsbejakande religion genom att citera Bhagavad-Gitans uppmaning till strid.

Samtidigt vet vi att när vi diskuterar religion kommer samtalen ständigt att cirkla runt vad det står i Bibeln, Koranen och andra heliga skrifter. Det skulle vara intellektuellt ohederligt att inte erkänna att vissa av dem i högre grad än andra är svåra att förena med humanistiska utgångspunkter. Men att de är svårförenliga är inte detsamma som att de är oförenliga och de religiösa traditionerna är ständigt stadda i förändring.
Men läs (för Guds skull) hela artikeln hos DN istället för att bara läsa avsnitten här på bloggen.
Vilka är de väsentliga skillnaderna mellan Turkiets islamdemokrater och Europas kristdemokrater? Förstår vi egentligen inte mer av Islamiska staten om vi beskriver den som först och främst, förslagsvis, militant konservativ eller fascistisk? Vilka är egentligen de väsentliga skillnaderna mellan Islamiska staten och Francos katolska styre? Termen ”islamofascism” är förvisso amerikansk propaganda som ska ge sken av att andra världskrigets ideologiska konfliktlinjer lever vidare än i dag. Men den kanske trots det säger mer om människors bevekelsegrunder än ”fundamentalist” eller ”jihadist”. Vi talar om ”den kristna högern” i USA. Varför talar vi aldrig om ”den muslimska högern”?

1 kommentar:

Nils sa...

Ja, det är en riktigt bra analys – inledningsvis. Sen blir han "sofistikerad" varpå det följer några märkliga påståenden och en avslutning där han i princip säger emot sig själv.

"Man kan därför inte på något enkelt sätt avslöja till exempel hinduismen som en våldsbejakande religion genom att citera Bhagavad-Gitans uppmaning till strid."

Och vad kan det bero på? Jag kan inget om Bhagavad-Gitan, men det kan ju bero att texten har en annan karaktär och inte förmått inspirera hinduer till att spränga sig själva, tåg och maratonlopp i luften.

"Vilka är de väsentliga skillnaderna mellan Turkiets islamdemokrater och Europas kristdemokrater?"

Är detta en retorisk fråga? Det är en avgrund mellan Erdogans AKP och Europas kristdemokrater. AKP har utvecklats till ett islamistiskt parti och därför är det inte så långsökt som han försöker göra gällande att "föra samman Turkiets demokratiska och marknadsliberala regeringsparti med det shiitiska styret i Iran".


Och så avslutningen:

"Den gudomliga auktoritet som religion skänker ska inte underskattas. Den påverkar individer. Men när allt kommer omkring är den bara ett sätt att underbygga föreställningar och värderingar."

Låt oss då för sakens skull köpa att frustrationen har andra orsaker och att religionen bara skänker ett legitimt utlopp för frustrationen, är detta då så bara?

Hade bröderna Kouachi några alternativ? Hade de en katalog med religioner att välja emellan och där de kunde se vilken som ger största möjliga utlopp för frustration?

Hur gör andra, t ex svarta som är ännu mer marginaliserade och utanför än muslimer? Den jämförelsen förklarar skillnaden mellan att stödja sig på religion eller inte, utan religion/ideologi stannar det i regel vid upplopp med sönderslagna butiker och uppbrända bilar.

För en radikalt troende muslim är valet enkelt. Islams texter innehåller inte likt Bhagavad-Gita någon diffus uppmaning till strid, utan slår tydligt fast vad som ska göras med den som hädar profeten.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se