4 mars 2015

En ateist inför döden

David Rönnegard, filosofie doktor i filosofi, skriver om sina personliga reflektioner inför en allt för tidig död. Hans tankar delas förmodligen av många humanister och ateister.
Jag är doktor i filosofi. Min grundsyn är sekulär: gudstro är ingenting jag någonsin ägnat mig åt, och jag har alltid avfärdat dem som påstår sig ha kunskap om Guds existens eller vilja. Som ateist och humanist har jag grundat min uppfattning om vår existens i rationellt tänkande och empiriska bevis, och jag ser döden som det absoluta slutet på en människas medvetande. Om våra liv har en mening så ligger denna mening hos oss själva.
Samtal om livets mening, i alla fall i offentliga sammanhang, förs ofta med en medvetenhet om den dödsskräck vi alla bär på, men mer sällan i dödens absoluta närhet. Själv har jag råkat i just den, inte särskilt avundsvärda, situationen att göra just detta: jag är 37 år och har fått veta att jag har fjärde stadiets lungcancer. Man skulle kunna tänka sig att en ateistisk livsåskådning inte erbjuder särskilt mycket att klamra sig fast vid när döden flåsar en i nacken. Var hittar en klentrogen filosof sin tröst? Var finner hen mening i livet hen levt, och acceptans inför det som komma skall? 
[...]
Ateismen ger inga löften vad gäller odödlighet, men kan ändå vara till viss tröst. Jag har till exempel ingen känsla av att jag blivit orättvist drabbad. Jag behöver inte spilla värdefull energi på att undra över vad jag har gjort för att förtjäna detta – och jag har inga åsikter om huruvida någon annan skulle vara mer förtjänt av min cancer (tja, jag kan väl komma på några stycken, men det är inte poängen). Poängen är att ingen har vållat mig detta – jag råkade bara dra en nitlott i mutationslotteriet – och jag behöver därmed inte ödsla bitterhet på högre makter. 
Det finns ett uttryck i engelskan, som troende gärna upprepar, det att »no one is an atheist in a foxhole«. Slarvigt översatt: ingen som sitter i en rävsax är ateist. Det betyder att vi icke-troende minsann kommer att söka tröst i de trossystem som vi dittills avfärdat den dag vår lycka vänder. Men om önsketänkande nu vore så effektivt, skulle jag snarare önska bort min cancer – det känns mera rakt på sak. Med en humanistisk livsåskådning får vi inget evigt liv i himmelen, men kanske tvingar denna oss att göra vårt bästa med det enda liv vi har. Problemet är det att en del av oss inte får så lång tid som vi kanske hade förväntat oss. Kanske är detta helt enkelt humanismens sura äpple: varsågod, ta ett rejält bett.

Inga kommentarer:

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se