29 mars 2015

”Om jag stannar här kan jag inte hjälpa pappa”


Kommer ni ihåg den lilla killen som blev überbryskt behandlad av en väktare på Malmö Central? Sydsvenskan har letat rätt på honom - Sami - för att höra hans berättelse. Det är en så innerligt sorglig historia att man blir tårögd. Samtidigt uppvisar killen och de i gänget omkring honom en sådan överlevnadskraft att man måste kapitulera, trots att den i slutändan verkar ta dem helt fel i samhället. Men den informationen har inte Sami och hans kompisar, för dem handlar det om överlevnad i stunden. Läs hela berättelsen här.
Klockan är halv fyra när vi träffar vår kontakt Khaled och hans flickvän inne på McDonald's. Båda var här på måndagskvällen när ett gäng på fem eller sex unga marockanska pojkar kom in och satte sig vid ett bord i närheten av deras. Khaled tyckte att de såg ut att vara mellan tio och sexton år gamla.
Det var något med den minste av dem som fick honom att reagera.
– Han betedde sig som man gör om man alltid har levt på gatan, säger han.
Khaled vet vad han pratar om. Han är själv ensamkommande från Marocko.
[...]
Det blir allt tydligare att dessa unga pojkar skapat egna regler och strategier för att överleva. En verklighet där barnen är både offer och förövare, på samma gång.
Khaled, som vi träffade kvällen innan, hjälper oss att förstå att våldet och stölderna är en del av unga migranters vardag.
– På gatan är det enda sättet att överleva, säger han.
– I Marocko lär sig gatubarnen tidigt att slåss. Livet är våldsamt. Man får mycket stryk av polisen också. Även i Spanien slår polisen barn, men där tar de dig avsides och slår utan att lämna märken.
Utanför kaféet på Vasagatan står Sami och blåser upp sig för att se tuffare ut på bilderna som tas. Vi skakar hand och för en stund lämnar vi våra journalistroller och försöker få honom att förstå att han kan få hjälp, om han tillåter det. Sami nickar instämmande men är redan på väg över den hårt trafikerade Vasagatan.
De närmaste dagarna kommer han att gripas två gånger av poliser och ordningsvakter, och placeras på nya boenden som han rymmer ifrån. Men det vet han inte än.
Pojken som så många debatterat och pratat om, hånat och hatat, försvinner ensam ut i vimlet.
Läs hela berättelsen här - gör det!.

4 kommentarer:

Nils sa...

Patrik L,

du och jag befinner rätt nära ytterpunkter i vad Per Bauhn kallar en klassisk moralisk pliktkollision:

”Stater som bekänner sig till mänskliga rättigheter kan inte ignorera behoven hos nödställda utanför deras gränser. Men de kan heller inte bortse från att deras själva existensberättigande handlar om att skydda de egna medborgarnas rättigheter, inte om att lösa globala problem.”

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vilka-ar-sveriges-skyldigheter_4188103.svd

Jag anser inte att Sverige har ansvar för alla människor på jorden medan du och i synnerhet Ulf tolkar alla människors lika värde med att alla människor att rätt att bostätta sig har på vår bekostnad; att vi har en gränslös plikt att hjälpa alla som söker sig hit.

Den senare preferensen gör att man helt låter känslorna styra och tror på en historia som den som här dukas upp av en ”9-åring”. Jag å min sida anser att människor huvudsakligen styrs av egenintresset och då innehåller den här berättelsen för många osannolikheter och är med största sannolikhet fabricerad av människosmugglare.

Naturligtvis är dessa ungdomars liv oerhört tragiskt, men ett cyniskt system skapar den här typen av öden. Nu visar det sig att han naturligtvis inte är nio utan enligt egen uppgift elva år. Sannolikt är han ännu äldre.

Han vet sina rättigheter och känner till avtal mellan Marocko och Spanien. Han säger sig ha en sjuk pappa som han åkt till Europa för att samla ihop pengar till. Hur då? En ”9-åring” får inget jobb i ett västland. De enda möjligheterna för honom är att tigga eller begå brott, vilket han uppenbarligen redan begått. Som journalisten själv skriver, det är för mycket som skaver.

Patrik Lindenfors sa...

Nils,
Den Humanistiska utgångspunkten är alltid medmänsklighet. Det är därför den här berättelsen är så viktig. Det handlar om en liten kille (inte ens du kan tveka om att han är minderårig) som flyttat upp genom Europa i jakt på bättre levnadsomständigheter. Han är på glid och rör sig helt uppenbart inte på rätt sida lagen. Han har förmodligen ingen som helst chans att få asyl här eftersom han inte kan claima förföljelse i Marocko. Ändå vittnar berättelsen om överlevnadskraft och sorg. Den enda chansen för honom att få pengar till sin pappa är egentligen kriminalitet, speciellt ur hans synvinkel. Den här killen har inte en chans och det är väldigt sorgligt.

Vi har uppenbarligen olika utgångspunkter och det är ok. Men jag undrar om du kan avstå ifrån spekulationer som att det skulle vara en fabrikation av människosmugglare. Det är onödigt och du kan driva hem din poäng i alla fall.

Jag anser inte att Sverige har ansvar för alla människor på jorden, men vi har ett särskilt ansvar för dem som befinner sig innanför våra gränser.

Nils sa...

Patrik L,

”Jag anser inte att Sverige har ansvar för alla människor på jorden, men vi har ett särskilt ansvar för dem som befinner sig innanför våra gränser. ”

För mig är det den springande punkten, vi har inte en aning om vilka vi släpper innanför våra gränser. Den som lyckas smuggla sig hit, ljuga ihop en identitet, sin ålder och en historia om en pappa eller förföljelse av något slag släpps in.

Eftersom det är en sån enorm investering att ta sig an en invandrare, särskilt ensamkommande, måste vara rimligt att vi verkligen tar emot de som är i störst behov av hjälp. Jag menar, hur många miljoner finns det i världen i ”Samis” situation?

Om du vill kan du gå in på Thoralf Alfssons blogg. Han har begärt ut statistik från Migrationsverket på hur många och vilka asylsökare som saknar pass. Statistiken visar att 98-100 procent av asylsökande från de länder som majoriteten kommer från saknar pass.

Att det handlar om verklig utsatthet är avgörande. Jag törs garantera att de flesta människor inte är särskilt benägna att ge pengar till en tiggare som de vet ljuger om sin situation. För mig är situationen den samma kring invandringen. Så länge vi inte har en chans att veta något om de asylsökande förblir jag kallsinnig till artiklar som den här.

Patrik Lindenfors sa...

Nils,
Jo, det är nog den centrala skillnaden. Jag menar att man bör resonera tvärt om. Så länge vi inte har en chans att veta något om de asylsökande så bör vi utgå ifrån medmänsklighet och tillit. (Nu kan vet vi ju saker om många asylsökande, men även om jag skulle godta din utgångspunkt blir min slutsats en annan.)

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se