23 mars 2015

Repliker på "Sanningsrelativismen ..."

DN-debattartikeln från igår har rönt stor uppmärksamhet. Hittills nästan 15 000 delningar på DN och redan nu tre repliker.

Jonas Larsson, gymnasielärare i filosofi, tar avstamp i en halmgubbe (kritiserar man relativism, så försvarar man en hardcore objektivism), men gör sedan en bra fördjupning i ämnet: ”Radikal objektivism precis lika farligt”.

Henrik Lundberg, universitetslektor i sociologi, förklarar att det som kritiseras är förmodligen inte postmodernismen: ”Nej, postmodernismen genomsyrar inte allt och alla”.

Siri Sylvan, student i statsvetenskap, skriver att det är felaktigt att sätta likhetstecken mellan socialkonstruktivism och sanningsrelativism, och har en fördjupande diskussion om sociala konstruktioner: ”Socialkonstruktivism är inte lika med sanningsrelativism”.

3 kommentarer:

Magnus sa...

Här är en läsvärd.

http://magasinetneo.se/artiklar/till-kulturrelativismens-forsvar/

MM sa...

Några korta reflektioner om postmodernism och relativism:

1. En delförklaring till att relativismen numer tycks vara så utbredd borde vara att vi nu lever i samhällen som är öppna och liberala nog att tolerera sådana uttryck. Det är, för att ta ett övertydligt exempel, svårare att uttrycka att ”det där är din tolkning, och jag har en annan” i exempelvis en blogg i Saudiarabien. Relativismen kan alltså, trots att jag finner den irriterande, vara ett tecken på något annat som är mer positivt.

2. Sen tycker jag att kritiken mot postmodernismen är lite enkelriktad ibland, just för att det sätts likhetstecken mellan postmodernism och sanningsrelativism. När Foucault – den som ofta får bära hundhuvudet – gör sina historiska utredningar så är det ju främst med syftet att visa att det som idag existerar inte är givet av naturen. Samma motivering kan man ju t.ex. hitta hos Marx – som nog skulle fnysa åt att kallas för postmodernist. I Kapitalet säger han bland annat att om man visar att ett tillstånd har en utvecklingshistoria så kan man också visa att det inte är naturgivet, d.v.s. kan förändras.

3. Nu har jag inte läst boken men det som framför allt borde kritiseras är ju hur alla dessa postmodernistiska arbeten ”sipprar ner”. De som är insatta i filosofin de bygger på är ju sällan helt flummiga. Men de gånger jag träffar folk som (tror att de) är relativister på riktigt är det antingen någon som har läst en A-kurs i något ämne och efter en 4-veckors teorikurs tycker att den har blivit smartast i världen, eller ännu oftare någon som har en kompis som kanske har läst en sådan kurs och från dem försökt tolka vad man ska säga för att verka smart. Jag har nästan aldrig träffat någon som kan försvara en full relativism på andra sätt än att upprepa samma utsagor igen som om de vore – självklara sanningar. De flesta brukar ganska snart bli eniga med mig om att det finns sanningar, och att huruvida vi kan nå dem eller inte är en helt annan fråga som måste avgöras från fall till fall. Vilket givetvis inte är en relativistisk position.

Ulf Gustafsson sa...

MM,

Håller i stort med i kommentaren om postmodernismen. Begreppet verkar mest användas som ett oreflekterat skällsord.

Problemet med relativismen att det blir en tillflykt när mer diskussions skulle behövas och till slut ett ställningstagande. Kan tänka mig att det fyller samma funktion som hänvisningar till Gud eller "Guds vägar är mystiska". Typ "jag vet egentligen inte, men klarar inte att leva i osäkerhet."

Magasin Neo har en relevant och bra artikel som beskriver postmodernismen arvtagare i akademin på ett kul sätt:
"Medan Boas kämpade sig fram genom is och snö i 26 timmar i –46 grader kan hans moderne efterträdare tryggt sitta kvar i sin luftiga universitetsmodul och skriva en analys av äldre etnografers ”text” om möten med ”den andre”, vilka maktordningar och genusperspektiv som kan utläsas av det, hur mötet förstärker ”vithetsnormen” och liknande. Att ägna sig åt grundforskning, att samla in källmaterial, tas knappt på allvar längre. Det är bara bevis för ”positivism”, att man tror att man kan uppställa vissa fakta. Och i takt med att man får sluta på gamla vetenskapsmännen att analysera har vi redan sett exempel på hur en analys av en forskare kan ligga till grund för en annan forskares analys av denna analys. Vi har alltså fått forskare som är helt ointresserade av ”den andre” och endast sysslar med andras intresse för ”den andre”. Och så har vi då de som är intresserade av vad en annan forskare har att säga om en annan forskares intresse för den andre. Lynne Huffer gör i sin bok Mad for Foucault (2010) en queerteoretisk analys av Gilles Deleuzes analys av Foucaults analys av franska läkares analyser av ”galenskap”."
http://magasinetneo.se/artiklar/till-kulturrelativismens-forsvar/

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se