22 mars 2015

"Sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund"

Martin Ingvar, professor i integrativ medicin, Christer Sturmark, ordf. Humanisterna, och Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, skriver idag på DN Debatt - "Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund". De inleder:
Nyligen kunde vi läsa i Dagens Nyheter (26/2) om en elev som på en SFI-kurs i Helsingborgsskolan hade förnekat Förintelsen och påstått att den var ett påhitt och en judisk konspiration. Läraren reagerade och upplyste eleven om att resonemanget var nonsens. 
Läraren fick en reprimand av utbildningssamordnaren; eleven hade känt sig kränkt av att få sin utsaga ifrågasatt. Samordnaren menade att eleven inte borde ha tillrättavisats: ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta” (vår kursivering). 
Handlade det här om en enskild tjänsteman som inte tänkte? Vi önskar att det hade varit så. ”Anything goes” är det som gäller. Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. Frågan är vad som händer med statsmaktens legitimitet på sikt om ingenting är sant eller falskt. Den antiintellektuella avgrunden är nära när den postmoderna sanningsrelativismen infekterar det offentliga samtalet på alla nivåer, inklusive den akademiska världen.
Efter ytterligare exempel fortsätter de:
Varför är detta så upprörande? Att många människor har en antiintellektuell och ovetenskaplig hållning till kunskap, och hellre halkar fram till sina slutsatser än grundar dem i fakta, är knappast något nytt. Problemet är inte i första hand att dessa attityder är falska, problemet är att de omsätts i allmän utövning av makt. Om ingenting är sant eller falskt på riktigt blir det omöjligt för staten att upprätthålla ens de mest grundläggande moraliska anspråken eller kontrollera individens rättigheter och skyldigheter.
I dessa två stycken anser jag det finns två problematiska tankegångar. Först argumentet om att detta är viktigt för statsmaktens legitimitet. Men statsmaktens legitimitet är inget värde i sig. Statsmakter har stått för, och står för, mycket förtyck och lidande. Vissa statsmakter skall berövas sin legitimitet. Det andra är att i en artikel som försvarar vetenskap förespegla att staten har moraliska anspråk som vilar på vetenskap, eller att individens rättigheter gör det. Det gör de inte. Det vetenskap kan göra är att beröva statsmakten legitimitet byggt på gudomlighet, blodsband, tradition och makt. (Förmodar att skribenterna i stort håller med mig om detta, men att de i detta sammanhang inte håller isär vetenskap och filosofi, av praktiska skäl.)

I övrigt är det en välkommen debattartikel och avslutning fångar varför ämnet är viktig:
I skolvärlden möter vi ibland pedagoger som hävdar att den vetenskapliga evolutionsteorin och den bibliska skapelseberättelsen bara är två olika paradigm, två alternativa berättelser om människans historia. Det går inte att påstå att den ena är mer ”sann” än den andra. 
Sådan argumentation blir intellektuellt undermålig. Att påstå att det inte existerar sanna och falska utsagor om verkligheten är både ohederligt och omoraliskt. Det är att röra sig på mycket djupt och grumligt vatten. Den som applicerar postmodernt tänkande på gravitationen kan ju försöka gå ut från ett hus från femte våningen istället för bottenvåningen. Tillrättavisningen blir omedelbar. 
Vi behöver göra upp med den postmoderna sanningsrelativismen inom akademien och i den offentliga debatten. Annars riskerar vi att svika våra framtidshopp; alla de unga som faktiskt längtar efter verklig bildning och kunskap.

5 kommentarer:

Kristian sa...

Jag misstänker att det finns ett samband med vad som framstår som relativism och en annan trend, att vi gradvis blir mer narcissistiska. Inte så konstigt kanske, när vi får lära oss att vi ska marknadsföra och satsa på oss själva hela tiden...Se på mig, mina senaste foton, min kropp, mitt hem, mina prylar, mina kläder, maten jag äter och den lokalbryggda ölen jag dricker, hör musiken jag lyssnar på - och glöm inte att gilla alltihop. Om du kritiserar är du en skit och jag känner mig kränkt. Denna attityd kan också spridas till mitt skolarbete/mina politiska åsikter/min religion/mitt land.

Att erkänna att man har fel kan ju vara jobbigt för narcissistens ego, och då kan det nog vara lockande att slå tillbaka med en dos relativism.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/foraldrar-styr-karleken-till-oss-sjalva Särskilt faktarutan längst ner:

"Ett exempel på narcissistiskt förhållningssätt är när ett dåligt studieresultat inte resulterar i ökade ansträngningar utan i kritik mot lärare, läroböcker och skola, som utsätts för förakt.

En narcissistisk person är ytterst kritikkänslig, vilket gör att en vän som uttrycker kritik plötsligt betraktas som en fiende."

Kristian sa...

Sedan tycker jag att man borde lyfta upp bättre alternativ till relativism, såsom insikten att den kunskap vi har kan ge en missvisande eller bristfällig bild av verkligheten även om den inte är direkt fel. Verkligheten är ju komplex, och vi ser ofta bara smala perspektiv av helheten.

Vi kan tänka oss två personer som tittar på en pyramid. Den ene ser pyramiden från sidan och säger "Den är trekantig!" Den andre ser pyramiden underifrån eller ovanifrån och säger "Den är fyrkantig!" Båda har ju så att säga inte direkt fel, men eftersom de bara ser sitt perspektiv förstår de inte helheten.

En annan variant av detta är en gammal indisk tradition:

http://en.wikipedia.org/wiki/Blind_men_and_an_elephant

Man kan nog säga att vi har tre huvudfall av oenighet: A)Om fenomen som är socialt konstruerade, och då går det bra att vara relativist. B)När vi inte ser hur olika perspektiv är delar av en komplex helhet, och C)När någon helt enkelt har fel. Det gäller då att kunna skilja på de olika fallen.

Men kanske finns det ytterligare fall man kan lägga till, någon som har tankar om det?

Lennart W sa...

Men nu är det ju också så ibland att vi faktiskt inte vet. Ett något så när okontroversiellt exempel på den här bloggen borde vara alla tolkningar som finns av kvantfysik. Vilken är rätt? Är det "sanningsrelativism" när olika kompetenta fysiker har radikalt olika åsikter om t ex determinism i fysiken? Nej, det är nog inte vad iaf professorn i teoretisk filosofi menar. Men likväl finns det väl en risk för att högst relevanta kunskapsteoretiska invändningar mot allt för stor säkerhet avfärdas bara som kunskapsrelativism?

(Funderar på om detta möjligen passar in i Kristians pyramidexempel? Att t ex skillnader i synen på kvantfysik och determinism har en hel del att på olika perspektiv och att de olika lägren missar helheten..)

Även om jag håller med om att artikelns exempel är bestickande. Att förneka förintelsen är inte ok.

Ulf Gustafsson sa...

Lennart W,

"Gode Guuud! HJÄLP!!!!", skrev du när läste Moira von Wrights rapport 2010:
http://humanistbloggen.blogspot.se/2010/01/varfor-vill-sodertorns-hogskola-ha-en.html

Så här svarade Moira von Wright på kritiken 2010: http://web.archive.org/web/20131029035215/http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/09/or-ttvist-att-peka-ut-mig-som-vetenskapsfientlig

Göran sa...

Tror artikeln är ett led i Christer Sturmarks lansering av sin nya bok. Känns inte så mycket Åsa eller Martin i artikeln.

Ser mer fram emot nästa stora lansering från Fri Tanke, Göran Lambertz bok och om kompisen Staffan Dopping ska få i uppdrag att vara pr-konsult vid lanseringen. Blev ju lite märkligt senast när Christer van der Kwast lanserade sin bok och Staffan Doppings strategi var att författaren mest skulle hålla sig undan från personer som kunde tänkas ifrågasätta något i boken. Det blev inte mycket till lansering och opinionsmässigt utan framgång. Men det insågs kanske att här gäller det att begränsa skadan.

Göran Lambertz som även är medlem i Fri Tankes tankesmedja lär nog inte hållas i lika strama tyglar och jag kan tänka mig att det finns några med kritiska synpunkter.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se