24 apr. 2015

Spädbarn känner smärta på liknande sätt som vuxna gör. Duh...

I avdelningen "onödig forskning som ändå säger något men inte riktigt det journalisterna påstår" har man låtit magnetresonans-scanna spädbarns hjärnor när de upplever smärta (Goksan et al. 2015). Och funnit att barns hjärnor reagerar nästan exakt som vuxnas hjärnor när de upplever smärta.

Vän av ordning frågar sig hur i hela friden sådan här forskning kan vara nödvändig? Det kommer sig av att det remarkabelt nog funnits en teori om att spädbarn inte upplever smärta på samma sätt som vuxna gör. Därför kunde operationer ända in på 80-talet utföras på spädbarn utan bedövning. (Men man gav dem muskelavslappnande så de inte skulle sprattla för mycket.) Liknande argument har även använts för att försvara att spädbarn omskärs utan bedövning.

Problemet med att lägga stor betydelse vid den här studien är två. För det första kommer inte MRI-bilder av hjärnan åt nyckelfrågan om spädbarnens upplevelser. Man har bilder av att hjärnan reagerar, javisst, men fortfarande ingen aning om det finns någon medveten upplevelse av smärta. Det här är en viktig filosofisk distinktion som - om man tar den på allvar - leder till slutsatsen att vi inte kan veta om någon har smärtupplevelser. Här hjälper oss inte MRI-bilder ett dugg.

Men ändå "vet" vi sedan väldigt länge att vuxna människor upplever smärta, vilket leder in oss på det andra problemet med att fästa stor betydelse vid den här studien. Hur vet vi att andra upplever smärta? För det första för att andra reagerar på samma sätt som oss själva vid smärtupplevelser. För det andra för att de kan berätta det för oss. När det kommer till spädbarn har dessa ännu inte verbal förmåga och kan därför inte berätta för oss hur saker känns, men vi har hela tiden haft tillgång till deras reaktioner - som är exakt som vuxnas. Dessa reaktioner i sig själva är en slags bild av hjärnans smärtreaktioner.

Att fästa större vikt vid en bild av hjärnan när den upplever smärta än vid en bild av en bebis ansikte när hen upplever smärta är helt bisarrt. Båda är bilder av smärtreaktioner. Men visst, får en sådan här studie människor att ta större hänsyn till spädbarns smärtupplevelser så är den välkommen.

Oxford University har gjort en 4-minuters film om forskningen som är här nedanför. Ni kan också läsa deras populärvetenskapliga sammanfattning.

18 kommentarer:

hapazard sa...

Nä, det är inte alls bisart.

Ponera: Hur regerar en daggmask när du trär den på metkroken? Hur skulle (hemska tanke) en människa reagera på samma behandling?

Antagligen ganska likartat. Alla djur reagerar med att försöka undvika smärta. Det betyder inte att alla djur upplever smärta på samma sätt. Här kan iaf bilder av hur hjärnan reagerar på smärta ge en fingervisning.

Vad gäller småbarn skulle jag vilja hävda att det inte är småbarnen som reagerar som vuxna på smärta, det är de vuxna som reagerer som småbarn.

För att utveckla: Ett litet barn kan inte undfly smärtan på egen hand. Det skickar därför ut signaler som förhoppningsvis skall locka till sig en vuxen beskyddare, dvs. skrik och gråt. Att det upplever smärta på samma sätt som vuxna kan vi inte veta av detta, det kan säkerligen inte resonera kring smärtan hursomhelst. Så då blir frågan: Är spädbarnets smärta mest lik daggmaskens eller den vuxna människan?

Patrik N sa...

"Att fästa större vikt vid en bild av hjärnan när den upplever smärta än vid en bild av en bebis ansikte när hen upplever smärta är helt bisarrt."

Vad är bisarrt med att använda en exaktare metod än en som är mindre exakt?

Patrik Lindenfors sa...

haphazard och Patrik N,
Det man gör i studien är att jämföra en "okänd" (hjärn-)respons hos bebisar med en känd (hjärn-)respons hos vuxna och konstatera att de är lika och därmed förmodligen samma. Det man gjort som man inte kunnat göra förut är att fylla i prefixet "hjärn-" framför responsen. Detta är på intet sätt mer exakt än att studera ansiktsuttryck - båda är olika sätt att läsa av neurala respons.

Jämförelsen med daggmask är med samma resonemang inte så illustrativ. Vi kan frilägga mänskliga nerver och få dem att reagera på stimuli - som en daggmask. Men det finns då ingen enhet som tolkar signalerna - det krävs en hjärna. Bebisar har hjärna.

Patrik N sa...

Patrik L,

"Detta är på intet sätt mer exakt än att studera ansiktsuttryck - båda är olika sätt att läsa av neurala respons."

Magnetröntgen av hjärnan är en bättre och mer exakt metod än att visuellt läsa av ansiktsuttryck och tolka dessa. Att forskningen du refererar till görs med bättre metoder är viktigt även om du redan instinktivt hade alla svar den ger.

Ulf Gustafsson sa...

Patrik N,

Så länge man visuellt avläser magnetröntgenbilderna är det ingen större skillnad. Om man tolkar dem med en "nyckel" som omvandlar det vissuella intrycket till mätetal är det annorlunda, men detta kan också göras med ett ansiktsuttryck.

Patrik Lindenfors sa...

Exakt. Tack Ulf.

hapazard sa...

@Patrik

"Det man gjort som man inte kunnat göra förut är att fylla i prefixet "hjärn-" framför responsen. Detta är på intet sätt mer exakt än att studera ansiktsuttryck - båda är olika sätt att läsa av neurala respons." Ursäkta. Men det dät är strunt.

Ett spädbarns aniktsuttyck vid smärta är en (av flera) signal till vuxna i närheten att något är fel. Det säger absolut ingenting om hur barnet upplever smärta. Vi kan däremot veta, eller få en rimig uppfattning om, vuxnas smärtupplevelse eftersom dessa kan formulera den. Om då hjärnan aktiveras på liknande sätt i vuxna och spädbarn vid smärta finns det två alternativa slutsatser att dra:
1. Spädbarn och Vuxna upplever och uttrycker smärta på samma sätt (det senare vet vi är sant).
2. Vuxna och spädbarn upplever inte smärta på samma sätt, de likheter vi ser beror på att vuxna och spädbarn uttrycker och reagerar på smärta likartat. Ev olikheter i den medvetna smärtupplevelsen är dolda.

Genom att studera hur andra organismer reagerar kanske vi kan bringa någon klarhet i det hela.

Argumentationen blir närmas filosofisk. Anta att en daggmask känner smärta på samma sätt som en människa. Är det det vi ska ta fasta på när vi sätter upp regler för hur vi behandlar daggmasken, eller är det snarare daggmaskens medvetna upplevelse av smärtan som är det viktiga (vilken rimligtvis är ickeexisterande)?

hapazard sa...

@Ulf
Det finns en markant skillnad:
Den ena är en utsänd signal för att medela omgivningen något.

Den andra är en fysiologisk reaktion på ett stimuli, som sedan ger upphov till den första.

Att den senare har större tyngd för att påvisa skillnader/likheter är självklart.

hapazard sa...

Korrektion:
Att den första har större tyngd för att påvisa skillnader/likheter är självklart.

Patrik Lindenfors sa...

haphazard,
Jag skrev om problemet med daggmaskliknelsen i en tidigare kommentar. Det går att framkalla samma reaktion på frilagda nerver, så det är inget kriterium. Det går också att framkalla minspel i ansiktet hos döda genom elstötar, men det finns inget principiellt som undantar hjärnan från samma sorts reaktion på yttre stimuli. Det går helt enkelt att framkalla reflexreaktioner på en mängd sätt. Det vi vill komma åt i det här fallet är själva upplevelsen - men det kan vi inte. Vi kan bara undersöka proxy för upplevelsen, och här är ett barns minspel en exakt lika bra proxy som ett fotografi av hjärnaktivitet. Man skulle till och med kunna hävda att det är ett lite sämre proxy eftersom vi vet mindre om hjärnaktivitet än minspel.

Patrik N sa...

Avläsning av hjärnvågor med t.ex. fMRI är en metod som har hög reliabilitet. Den är därför mer exakt (vilket är vad jag hävdar) än en subjektiv och manuell avläsning av minspel som har en lägre reliabilitet. Validiteten är en annan diskussion.

Övertyga mig om att jag har fel så lovar jag att omedelbart ändra uppfattning.

Patrik Lindenfors sa...

Patrik N,
Jag vet inte om jag kan eller vill övertyga dig, men det finns två problem med fMRI. Dels är resultaten om vilka hjärnregioner som är igång inte alltid glasklara eftersom hjärnan sysslar med så många saker samtidigt. Dels vet vi inte alltid varför en viss region lyser upp och vad den har för funktion i det aktuella fallet. Det finns alltså statistiska problem och tolkningsproblem i bildtolkningen som gör att pålitligheten inte alltid är större än att avläsa vanliga fysiologiska reaktioner. I jämförelse med ansiktsavläsning har vi dessutom lagt till en abstraktionsnivå eftersom vi vet var ansiktsuttryck betyder på ett helt annat sätt än avläsningar av fläckar på en bild av en hjärna. I det här fallet sysslar vi dessutom med en väldigt basal reaktion (smärta) vilket gör tolkningen av ansiktssuttrycken lättare än om vi exempelvis studerade kärlek.

Patrik N sa...

Men det mesta du tar upp nu handlar väl om validitet och inte om reliabilitet (exakthet i mätnoggrannhet)?

Patrik Lindenfors sa...

Nej, både och. Exaktheten är inte så exakt som man skulle kunna önska. Metoden utläser alltså aktivitet *utöver* normal aktivitet, och för att avgöra gränserna för vad som är extra använder man statistik. Dessa kan ibland uppvisa signifikanta skillnader (p-värde mindre än 0.05) där effektstorleken är väldigt liten (litet R-värde). Speciellt vanligt är det här problemet när man jämför mellan t.ex. män och kvinnor. Jag har i och för sig inte granskat den aktuella studien i det här avseendet, så jag vet inte vad som gäller, men det är känt att det kan vara ett problem. Men helt oavsett detta så tycker jag inte en bild av en nervcellsreaktion (hjärnan) är bättre än en annan (ansiktet), speciellt som vi inte vet exakt vad ökad hjärnaktivitet i olika regioner exakt innebär.

Hur vet man till exempel att dessa hjärnregioner visar smärta? Man har i tidigare studier kopplat dem till smärtreaktioner (ansiktsuttryck och verbal information) på vuxna. Så det går att hävda att hjärnmätningarna är indirektare än att se på fysiologiska reaktioner direkt. Om man vill.

Patrik N sa...

Hur man vet att det handlar om smärta är en annan fråga, den om validitet.

Jag hävdar att fMRI har högre reliabilitet än en visuell/manuell ansiktsavläsning (fMRI är ett exaktare måttband än det andra som utgörs av manuell ansiktsavläsning). Ulfs invändning (som du kommenterar med "Exakt, Ulf"), riktar sig enbart mot validitet och inte överhuvudtaget mot reliabilitet. Jag tror inte att Ulf alls förstått min invändning.

Hubbleteleskopet har högre reliabilitet än min vanliga kikare där hemma så det är bra att rymden studeras med Hubbleteleskopet även om vi redan visste att solen fanns där ute då vi redan sett den med min kikare.

Det är bra, och inte bisarrt, att en studie gjorts med ett mätverktyg som mäter med större exakthet (reliabilitet) än med en lägre (dvs reliabiliteten i mätmetoden fMRI är högre och det oavsett hur validiteten är, validiteten utgör ju exakt samma, och ett helt annat, problem oavsett vilken metod som använd av de två).

Patrik Lindenfors sa...

Patrik N,
Frågan mäts inte med ett måttband utan handlar om en tröskel: ont/icke-ont. Typ sol/icke-sol.

Patrik N sa...

Hjärnaktiviteten mäts i det ena fallet med fMRI och i det andra fallet med hjälp av visuella stimuli som avläses manuellt från ansiktet. Den ena metoden är exaktare än den andra och det är bra att en studie nu gjorts med den mer exakt (reliabla) metoden.

Och nej, vi vet inte om varken hjärnaktiviteten eller ansiktsrörelserna säkert motsvarar smärta men det är en helt annan fråga, dvs frågan om validitet, inte den om reliabilitet.

Streck.

hapazard sa...

@Patrik Lindenfors

Jag tror du missar min poäng. Jag är helt med på att både hjärnbilder och ansiktsuttryck är surrugatvariabler för att utforska smärtreaktioner. Jag menar att ansiktsuttryck är en sämre sådan eftersom den är en utsänd smärtssignal. Spädbarn måste kunna signalera smärta till sin omgivning, och har därför utvecklat medel att göra det (ja, jag vet att det är en förenkling av hur evolutionen av dessa uttyck sannolikt gått till). Detta säger ingenting om hur de upplever smärta, bara att de när de utsätts för smärta reagerar med att utsända signaler som får vuxna att förstå att de har ont. Det är helt enkelt en nödvändighet.

Hjärnbilder har en klar fördel. De mönster vi ser där har inget eget syfte, utan är bara en produkt av det som händer i hjärnan. Hur bra bild de ger är givetvis diskutabelt. Och jag är alls ingen expert. Men för att studera likheter och olikheter mellan olika varelser måste det vara en god ide att fokusera på de signaler som inte utsätts för ett evolutionärt tryck att vara lika.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se