11 maj 2015

"Ingen drunknar utan bugg"

DN:s huvudledare ägnas idag en diskussion utifrån Humanisternas annons med Emilia Ericson. Annonstexten lämnar öppet för tolkningar, men nu när de som vill missförstå med avsikt skrivit av sig så handlar faktiskt diskussionen om något vi tycker är viktigt - barns rätt till religionsfrihet. (Notera det ironiska i att annonsen aldrig hade fått lika stor uppmärksamhet om den hade varit tydligare.) Eller som Sakine Madon formulerade saken i Expressen: "Alla debattörer som i dagarna har skällt på Humanisterna: Var är ert engagemang för dessa barn? Ägna dem en tanke i stället för att medvetet missförstå en annons om barns rätt att slippa behandlas som religiösa maskotar."

DN:s huvudledare handlar även den om det faktiska ämnet, men landar i en annan slutsats än vad vi gör.
Att bemöta ett barn annorlunda kan vara en kränkning, rent av ett stort svek i vissa sammanhang. Det saknas tyvärr inte fall där barn och unga har behandlats – och tappats – med välvilliga silkesvantar ämnade att ta hänsyn till familjens sätt att leva och tro.
Men det finns också exempel då det är en större kränkning att myndigheter inte förhåller sig till det över huvud taget.
Ett sådant fall var när tre laestadianska flickor i Pajala begärde att befrias från dansundervisningen med hänvisning till sin tro. Skolverket sa nej, men kammarrätten slog senare fast att de inte skulle behöva få underkänt för att de inte ville dansa foxtrot. Utifrån proportionalitetsprincipen kom rätten fram till att religionsfriheten den här gången skulle gå före läroplanen. Det är en rimlig bedömning.
Detta rättsfall tas dock upp som skräckexempel när Sakine Madon i Expressen försvarar Humanisternas kampanj (8/5). ”Handen på hjärtat: Det är föräldrarnas religiösa övertygelse det handlar om. Barn kommer inte av sig själva på idén att det är omoraliskt att dansa.” Och visst är det så – vi är produkter av vår omgivning och för ett barn är föräldrarna en stor del i denna påverkan. Men det är fortfarande någon­ting samma barn måste förhålla sig till och i många fall känner sig hemma i. Ska då skolan köra över föräldrarna när deras traditioner och idéer inte stämmer överens med skolans? Ja, i de allra flesta fall. Dansfrånvaron är undantaget som bekräftar regeln.
En gränsdragningsfråga, således, där DN:s ledare drar gränsen på ett annat ställe än Madon och Humanisterna. För även DN menar att man bör sätta ner foten gällande i princip det mesta - men just inte dans.
Det finns till exempel ingen ­anledning att tumma på sexual- eller evolutionsundervisning. Det bidrar till viktiga kunskaper och perspektiv, eventuellt andra än vad som hemmet erbjuder.
Av samma skäl kan inte hemundervisning godtas av religiösa skäl, något som var på tapeten i samband med att judisk-ortodoxa föräldrar menade att deras flickors religiösa utövning gjorde det omöjligt att delta i vanlig skolundervisning. Att i det läget acceptera att föräldrarnas övertygelser styr skulle frånta barnet möjlighet att se och möta fler perspektiv.
En annan fråga som ofta återkommer när detta ämne diskuteras är simundervisning. Till skillnad från en danslös ­utbildning kan frånvaro från lektionerna i badhuset vara livsfarligt. Föräldrar som inte vill att barnet ska crawla får helt enkelt finna sig i att skolan värderar färdigheten så pass högt att det inte är någonting att diskutera. Att behärska jitterbugg kan knappast räknas till samma livsviktiga kategori.
Att vi i Sverige allt för ofta har varit väl mesiga när det kommer till att sätta ner foten för barnen gentemot föräldrarna betyder inte att vi nu behöver låsa in oss i stela paragrafer.
Barn har rättigheter, alldeles oberoende av vilka föräldrar de har. Och grundregeln är, och ska vara, att barnens behov ska gå före föräldrars. Men att, som Humanisterna, påstå att det i varje fall är synonymt med att bortse från den livsåskådning barnet har med sig hemifrån är att göra det väl lätt för sig.
...och där trampade man snett. Det handlar uppenbarligen inte om att "bortse ifrån den livsåskådning barnet har med sig hemifrån" - då är ju DN liks goda kålsupare som vi - utan  om var man drar gränsen för hur mycket föräldrarnas religiösa övertygelser ska gå ut över barnets rättigheter. Det är den här gränsdragningsproblematiken hela diskussionen egentligen handlar om.

Bör inte barnens rättigheter alltid komma först när det är deras liv man diskuterar? Det tycker vi. Barn har också religionsfrihet.

9 kommentarer:

Ulf Gustafsson sa...

Appropå otydlighet.
Dra DNs ledare gränsen vid där barn drunknar, d.v.s. dör.
Bara det inte dödar så ska föräldrarnas livsåskådning få begränsa barnen liv?

Nils sa...

Hur ser ni på att rulla ut bönemattan och be under lektionstid? Enligt en lokaltidning sker det på en ”mångkulturell” skola i Karlstad.

Ulf Gustafsson sa...

Nils,

Den allmänna skolan skall inte hålla på med religionsutövning. Att det sker i en skola där många kulturer är representerade gör det inte mer acceptabelt.

Krister V sa...

Hur är det egentligen med motståndet mot "konfessionella inslag" vid skolavslutningar?

Är det inte ett annat exempel på att föräldrarnas livsåskådning ska få begränsa barnens liv?

Patrik N sa...

Här är artikeln som Nils refererar till (gissar jag).

Patrik N sa...

Ulf,

"Den allmänna skolan skall inte hålla på med religionsutövning."

Hur ser du på skolelevers religionsutövning i skolan?

Patrik Lindenfors sa...

Jag tycker det är rimligt att man gör så stor ansträngning som möjligt att få multikulturella klasser att fungera. Så varför inte bön, men kanske inte i klassrummet - det är en privat angelägenhet. Lika väl som att gå på toaletten kan man väl få gå ut och be i ett särskilt rum om man är nödig.

Ulf Gustafsson sa...

Nils,

Om det är skolan i artikeln Patrik N länkar till, så ser jag inga problem.

Det är inte skolan som håller på med religionsutövning, utan eleverna. Och dessa är i äldre årskurser där man kan förmoda att de har ett betydande inflytande över hur det praktiserar.

Förutsättningen är förstås att det inte stör lektionen mer än ett toalettbesök. Samt att andra aktivitet som profant dagdrömeri eller stoisk mindfulness accepteras att göra liknande avbrott i elevernas uppmärksamhet.

Nils sa...

Jag säger då det, "syltryggsliberalism" var ordet. Och New Age då? Och hinduer, siker, buddister, scientologer och alla andra församlingar? Tänk om de inte inte ber samtidigt?

"Jag tycker det är rimligt att man gör så stor ansträngning som möjligt att få multikulturella klasser att fungera."

Ett perfekt exempel på den "smygislamisering" som förnekas. Det stora inslaget tvingar fram särlösningar och anpassning. Alternativen är ju värre eller hur? Inga skolavslutningar i kyrkan men bön på lektionstid annars radikalisering och IS-rekrytering.

Ska tipsa kyrkan att de ska hota med att kristna barn går med i Herrens befrielsearmé om det inte tillåts skolavslutning i kyrkor.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se