12 maj 2015

Religiös tro är en "verklighetstolkning med sanningsanspråk"

Det är inte bara Lena Andersson och vi Humanister som är trötta på dunbolsterteologer. Jesuitpatern, professorn i religionsfilosofi och chefredaktören för Signum Ulf Jonsson efterlyser också klarhet i tanken i en intressant artikel.
Vår samtid har ett ansträngt förhållande till sanningsbegreppet. Det krävs visserligen inte mycket eftertanke för att inse att det inte går att leva ett normalt liv om man struntar i sanningsfrågor. Att exempelvis strunta i om broar som man kör över faktiskt håller eller inte är ingen bra idé. Livet straffar i längden den som ignorerar frågan.
Men samtidigt känner vi oss obekväma när vi gör anspråk på sanning. Kan man verkligen veta vad som är sant? Pilatus fråga till Jesus ”Vad är sanning?” (Joh 18:38) känns lika aktuell i dag som när den ursprungligen ställdes. Frågan kompliceras dessutom av den gnagande känslan av att varje sanningsanspråk är uttryck för intolerans. Den som tror sig veta hur det faktiskt förhåller sig förmodas ha svårt att tolerera andra uppfattningar. Det blir då frestande att fly till skepticismen och att nöja sig med att var och en får vara sin egen sannings smed.
Sanningsrelativisterna står dock inte oemotsagda på scenen. Då och då höjs röster som protesterar mot relativismen. I slutet av mars publicerade medicinprofessorn Martin Ingvar, filosofiprofessorn Åsa Wikforss och ordföranden i Förbundet Humanisterna Christer Sturmark på DN Debatt ett upprop ”mot den postmoderna sanningsrelativismen inom akademien och den offentliga debatten”. Intellektuell lättja kombinerad med konstruktivistisk relativism riskerar att underminera förtroendet för vetenskapen och för samhällets moraliska och juridiska grundvalar, varnar författarna.
Uppropet på DN Debatt den 22 mars är ett på flera sätt välgörande och intressant tidens tecken. Men på en punkt gör artikelförfattarna nog en missbedömning. De skriver att pedagogiken är den mest relativistiskt anfrätta disciplinen i den svenska akademiska världen. Men frågan är om situationen inte är ännu värre hos teologerna.
[...]
För en del år sedan var jag med i en offentlig teologisk debatt i Stockholm som kan illustrera fenomenet. Frågan gällde då Jesus från Nasaret och hans betydelse för den kristna tron. En av debattörerna, en välkänd teolog inom Svenska kyrkan, argumenterade för att det inte spelar någon roll om Jesus faktiskt har funnits. När jag invände att det är svårt att tro på att Jesus har dött för männi­skornas frälsning om han aldrig har existerat, så blev svaret: ”Men vi har ju berättelserna om Jesus, det räcker.”
[...]
Men hur är det då med konstruktivismen? Visar ändå inte den att sanningarnas, inklusive de religiösa sanningarnas, tid är förbi? Knappast. Visst stämmer det att mycket av det som vi människor talar om i stor utsträckning är våra egna konstruktioner. Det stämmer också att vi bara kan beskriva världen utifrån våra egna förutsättningar. Men det betyder inte att vi människor är orsak till allt. Ljusets hastighet är oberoende av oss. Detsamma gäller för huruvida det är sant att det har funnits dinosaurier på jorden eller inte. I en mycket robust bemärkelse struntar världen högaktningsfullt i våra mänskliga tankekonstruktioner. När vi anpassar vårt tänkande till verkligheten kommer vi sanningen på spåren. Annars tar vi miste.
Det borde väl egentligen vara en hjärteangelägenhet för just teologerna att kritisera den konstruktivistiska sanningsrelativismen. Denna bottnar ju i en orimligt antropomorf bild av tillvaron, där människan intar Guds plats och görs till alltings mått. De tre stora monoteistiska religionerna – judendom, kristendom och islam – är ense om att Gud är universums skapare. Gud är den utan vilken ingenting annat är. Gudstron är därmed konstruktivismens raka motsats.
Tal om klarhet inom teologin är som att öppna fönstret för att släppa in frisk luft och dagsljus i ett unket och mörkt rum. Det är inte alla som uppskattar det man då får syn på, men det är i alla fall ett ärligt sökande efter sanning. Det måste man respektera. Läs hela Ulf Jonssons artikel här.

3 kommentarer:

Anders Bergdahl sa...

Här har ju i alla fall författaren FEL:
"De skriver att pedagogiken är den mest relativistiskt anfrätta disciplinen i den svenska akademiska världen. Men frågan är om situationen inte är ännu värre hos teologerna."
Pedagogik utgår i alla fall från observerbara fenomen kring inlärning.. det är alltsp, i alla fall möjligtvis, en empirisk, alltså vetenskaplig, disciplin. Detta gör att pedagogiken KAN göra sanningsanspråk som är intersubjektiva.
Teologi är inte ett empiriskt ämne, antingen utgår det från texttolkning och kan då ses som en ämne under litteraturvetenskapen. Med detta perspektiv kan man i alla fall tala om, på ett intersubjektivt sätt, mer eller mindre sanna tolkningar.
Eller så handlar Teologin om personers subjektiva upplevelser av "gud" och där finns så vitt vi kan förstå ingen möjlighet att tala om mer eller mindre "sanna" guds upplevelser..
Själva poängen är att Teologi INTE är vetenskap och därför inte KAN göra sanningsanspråk. (annat än att vissa tolkningar av teologiska texter kan sägas liggare närmare en författares intention).
Pedagogiken KAN men undviker att generalisera på en nivå som är oberoende av kulturella vanor och sociala konstruktioner. Den kan bygga på hjärnans förmåga till anpassning.. som en nivå.

Religioner, gudsbilder, existerar inte utanför den av människan konstruerade verkligheten. Inte ens om någon Gud finns skulle en relgion kunna existera utan att människan konstruerar den. Därför är studien av gudsbilder en studie av mänskliga konstruktioner.. och en konstruktion kan inte vare "sannare" än en annan.. om vi inte kan testa en konstruktions verklighetsbild mot empiriska intersubjektiva fenomen som skulle existera även utan den konstruerade bilden..

Alltså, i den mån teologi är en vetenskap så är den en vetenskap om mänskliga konstruktioner.
Frågan om Jesus har existerat och vad han då eventuellt har gjort är ingen teologisk fråga utan en historisk.

Andreas Kjernald sa...

Det är alltid spännande att läsa vad ateister eller humanister skriver och eller tänker om troende. Ofta upprepar man gamla fraser som egentligen har bevisats felaktiga eller logiskt inkorrekta för länge sedan.

I kommentaren av Anders Bergdahl är det uppenbart att han har en förutfattad mening om att Gud inte finns när han skriver "...gudsbilder existerar inte utanför den av människan konstruerade verkligheten". Det är varken vetenskapligt bevisat eller filosofiskt korrekt. Hur vet herr Bergdahl detta?

Vidare är det inte vetenskapligt att kräva/påstå att vara vetenskapen kan göra sanningsanspråk.

Vidare är det fel att begränsa teologi till texttolkningar eller subjektiva upplevelser. Vem har bestämt det?
Teologi innehåller/bygger på texttolkningar och personliga upplevelser men innehåller OCKSÅ historisk efterforskning, källkritik av texter och konst, arkeologi, kulturstudier, filosofi och logik, antropologi, psykologi, m.m..

Alltså är det i synnerhet teologi att studera och tänka kring Jesus och vad han har gjort...och herr Bergdahl glömmer kanske att pedagogiken också handlar om mer än obeserverbara fenomen, typ matematik, filosofi, m.m..

Anders Bergdahl sa...

Andreas
Bara en basal sak, gudsbilder existerat oberoende av gudar men beroende av personer som artikulerar gudsbilder.

Mer bemötande tror jag inte krävs... Men kanske borde du tänka innan du skrivet

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se