15 maj 2015

Sveriges progressiva barnsyn tar stopp inför religionen

Idag har min styrelsekollega i Humanisterna, Emilia Ericson, vars annonscitat väckt sådan debatt, en artikel i DN:s kulturdel där hon fördjupar diskussionen om barns religionsfrihet.
_________________________________________

Sveriges progressiva barnsyn tar stopp inför religionen

Den artikel i barnkonventionen som flest stater har reserverat sig mot är artikel 14 om barns rätt till religionsfrihet. Även Anita Goldman (DN 5/5) samt Maria Klasson Sundin och Carl Henric Svanell (SvD 25/4) har provocerats av Humanisternas annonskampanj som tar upp just denna rätt.
Det finns inte ett uns av nyfikenhet i deras artiklar; ingen vilja att resonera utifrån gräns­dragningar för religioners påverkan på barn. En sådan nyfikenhet uttrycker dock DN:s ledare (11/5) som resonerar kring rimliga gränser. Men även denna skribent gör en tolkning av barnkonventionen som det finns skäl att invända mot.
Sverige var första landet i världen att förbjuda barnaga. Vi har en progressiv barnsyn där barn i allt större utsträckning ses som aktörer i sina egna liv och där barndomen inte är en transportsträcka till det ”riktiga livet”, utan värdefull och viktig i sig själv. Trots detta talas det sällan om barns rätt till religionsfrihet. I stället för att på allvar diskutera hur denna rättighet bäst respekteras, dör diskussioner ofta ut i konstaterandet att ”alla föräldrar påverkar sina barn”.
Det är förvånande att artikel 14 inte väcker större intresse. Den är exempelvis tacksam att problematisera utifrån att den lyfter in föräldrars rättigheter (och skyldigheter) i en konvention som annars enbart handlar om barns rättigheter. Detta leder följaktligen till att den kan användas för att stärka vuxnas religionsfrihet framför barnens. Men om man verkligen vill förstå artikel 14 kan jag rekommendera att man studerar handboken om barnkonventionen: ”Implementation handbook for the convention on the rights of the child”.
Där står det tydligt uttryckt att artikeln handlar om barnets rätt till religionsfrihet och att föräldrar därmed måste anpassa sin ”vägledning” utifrån barnets ålder och mognad. Föräldrars vägledning får heller inte innebära att andra artiklar i barnkonventionen kränks, exempelvis artikel 12, barns rätt att komma till tals och få sina åsikter tagna på allvar. Föräldrars vägledning bör därför utövas med största lyhördhet för barnet.
Det är ungefär här som DN:s ledare och jag går skilda vägar. Visst är det så att simunder­visning är mer livsnödvändig än en buggkurs. Så en gräns i religionsfrihetens namn skulle kunna dras mellan att kunna simma och att kunna dansa. Att inte få lov att lära sig dansa kan tyckas vara en petitess i samman­hanget. Men hela det resonemanget för tankarna tillbaka till en tid då vi såg på barndomen som en period som skulle överlevas så att barnen skulle få chansen att nå vuxenlivet, då de exempelvis kan få dansa om de vill. Jag har svårt att se hur barnkonventionen skulle följas och barnperspektivet bejakas i en situation där barn förbjuds att dansa tillsammans med sina klasskompisar, bara för att deras föräldrar tror att dans leder människan bort från gud.
DN:s ledare begår precis det misstag vi försöker uppmärksamma; de talar om ”tre laestadianska flickor” istället för ”tre flickor med laestadianska föräldrar”.
Vi har sedan länge passerat den tid då religion satt bekvämt på en piedestal långt ovan allt annat som människor håller kärt. Låt religionen vara föremål för samma typ av diskussioner och kritik som andra ideologier och intressen.
Det gynnas vi alla av, stora som små.
Emilia Ericson
Tycker du också att barn har rätt till religionsfrihet? Bli medlem i Humanisterna nu.

2 kommentarer:

Göran sa...

Här är artikel 14 för tydlighetens skull:
"14 Alla barn har rätt att tro på vilken gud de vill, eller ingen alls."

Tror det finns risk för en halmgubbe här. Vad finns det för verkliga fall på barn som tvingats in i en religion?Vet Humanisterna och Madon bättre än t ex länsrätten hur det i själva verket förhöll sig för barnen som blev fri dans. Madon sa sig veta hur det gick till. Men Expressen har väl inte något renommé som på något sätt styrker riktigheten i det.
Madon tog också upp tjejers klädsel. Man kan tycka vad man vill om unga muslimska tjejer som skyler sitt
hår men hur skulle det se ut om samhället skulle förbjuda dylikt?
Felet med Ericson är att även hon tror sig veta hur sakförhållandena ligger till och för en förening som uppenbarligen prioriterar uppmärksamhet framför verkliga sakförhållanden så är i alla fall nyfiken på hur det faktiskt ligger till i frågan.

Ulf Gustafsson sa...

Göran,

Vad i Sakine Madons text tvivlar du på?

"Härom året fick till exempel tre högstadieelever i Pajala i Norrbotten ”rätten” att slippa dansa på skolgymnastiken, med hänvisning till att de är laestadianer. Kammarrätten i Sundsvall körde över Skolverket. Som skäl angavs ”familjernas religiösa övertygelse”. Handen på hjärtat: Det är föräldrarnas religiösa övertygelse det handlar om. Barn kommer inte av sig själva på idén att det är omoraliskt att dansa."

Kammarrätten skrev i sitt beslut:
"Kammarrätten finner, mot bakgrund av vad som framkommit i målet, att
Veronicas och hennes föräldrars religiösa övertygelse måste ges prioritet"
http://brogren.nu/Pajalaskolan,%20dom.pdf

Av domen framgår inte hur rätten kommit fram till Veronikas religiösa övertygelse. Det verkar som de utan granskning accepterat den som föräldrarnas hävdat i sin skrivelse till domstolen.

Det är föräldrarnas övertygelse som helt avgör detta fall.

Det behöver inte finnas bevis för att barn tvingats in i en religion för att deras religionsfrihet ska vara begränsad. Det räcker att barnen av samhället inte ses individer som själva kan stå för sina religiösa övertygelser.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se