18 juli 2015

Staten bidrar till ojämlik religionsfrihet

Hanna Gadbans bok "Min jihad" har fått mycket uppmärksamhet i media, vilket är bra. Nu sedanst i Sydsvenska, genom ett opinionsinlägg av Annika Borg, och i Expressen, genom Sakine Madons kolumn.

En bidragande orsak till den stora uppmärksamheten är de mer eller mindre kontroversiella åsikter och "gillanden" som Gadban tidigare gjort och nu hennes kritiker lyft fram. Madon sammanfattar det som skrivits om detta på ett välavvägt sätt:
Gadban själv har i den svenska debatten argumenterat för att personer som begår hedersrelaterade brott ska kunna få medborgarskapet indraget, och hon har kritiserat hijabuppropet till stöd för beslöjade kvinnor. Jag håller inte med henne, men dessa åsikter gör inte Gadban – vilket somliga av hennes kritiker hävdar – till rasist och muslimhatare. Dock finns relevant kritik: Vad menade Gadban när hon tidigare på Facebook skrev att det inte borde finnas moskéer i Sverige? Hur kunde hon ”gilla” så många antisemitiska inlägg och inlägg av islamofober, var det av misstag eller hyste hon dessa åsikter? 
I stället för att bokförlagets Christer Sturmark rycker in till hennes försvar (Aftonbladet 14/7) borde Gadban själv bemöta kritiken. Alla kan ändra uppfattning och det är mänskligt att fela, men också viktigt att förklara tidigare misstag. Inte minst när man har skrivit en så angelägen bok om ett av våra allvarligaste samhällsproblem.
Madons kolumn sätter annars fingret på varför boken "Min jihad" är ett värdefullt debattinlägg:
Naiviteten bland svenska makthavare är slående. Gadban nämner personer som har Islamiska statens flagga som profilbild på Facebook, som poserar med automatvapen och skriver hårresande inlägg om kvinnor, homosexuella och judar. Varför har personer med sådana åsikter fått förenings- och projektbidrag? Vad gör Skolinspektionen när det visar sig att en lärare uttrycker uppskattning för IS-krigare som låter ”fiendens huvuden rulla”? Varför marknadsför Sveriges Television filmen ”Pantrarna” – namngiven efter en förortsorganisation i Biskopsgården i Göteborg - med en affischbild på en avliden IS-krigare från nämnda stadsdel? 
Varför har Sveriges Unga Muslimer, Studieförbundet Ibn Rushd och Islamiska Förbundet i Sverige bjudit in islamistiska talare på det populära evenemanget Muslimska familjedagarna? Det är på tiden att dessa frågor ställs, och att svenska politiker har bilden klar för sig.
Dessa frågor har ställts under lång tid, men det är först nu det verkar få ett allmänt genomslag i media. För ett år sedan när Cheko och Nalin Pekguls bok "Jag är ju svensk", med ett liknande tema, gavs ut, blev det först viss uppmärksamhet, men den dog snabbt ut.

Förhoppningsvis kommer nu politiker börja mer aktivt fundera på frågor som bidrag till trossamfund. Den förra regeringen höjde bidragen till trossamfunden, utan någon reflektion om baksidan med detta. Sittande regering har för avsikt att minska bidragens omfattning och har skärpt SST:s uppdrag något. Det är ett litet steg i rätt riktning.

Annika Borg tar även i sitt inlägg upp denna fråga:
I boken Min Jihad (jihad betyder kamp) tar Gadban med läsaren genom det personliga sökande efter en andlighet som bejakar hennes individuella frihet och hon visar också hur missionerande islamister fått fäste i Sverige. Och inte bara fått fäste: genom föreningsliv, studieförbund, statliga institutioner och Statens Stöd till Trossamfund finansieras deras mission med skattemedel. En sådan kostsam naivitet från det svenska samhället är förbluffande.
Borg vidgar i övrigt frågan till religionernas negativa inflytande på jämställdhet och frihet:
I den svenska debatten om religionens roll är de återkommande frågorna ofta de om trossystem kan förenas med mänskliga rättigheter. Den som blickar ut över världen och historien ser att det endast är teologiskt liberala tolkningar som fullt ut visat sig vara förenliga med mänskliga rättigheter och demokrati. Om vi med mänskliga rättigheter avser de som utvecklats sedan upplysningstiden och kulminerat i de individuella friheter FN:s deklaration slår fast 1948, vill säga. 
Ett lackmustest för att pröva vilka religiösa tolkningar som är förenliga med dessa rättigheter, på vilka vårt samhällssystem vilar, är att undersöka just kvinnosynen. Generellt sett finns inom religionerna en hierarkisk syn på över- och underordning mellan män och kvinnor samt en förståelse av könen som väsensskilda. Denna olikhet tar sig uttryck i att män och kvinnor ska ha skilda ansvar, uppgifter och platser i familj och samhälle. Om man kan omtolka detta eller inte är en vattendelare. 
I kristendomen har tanken på att kvinnan blir frälst genom sitt moderskap spelat en stor och bakåtsträvande roll för synen på halva mänsklighetens livsuppgift. Det är när kvinnor gör anspråk på att få lämna de platser - fysiskt, andligt och intellektuellt - som anvisats dem, som stora teologiska stridigheter brukar bryta ut och utvecklingen gå framåt.
I Sverige försvarar sig ofta religiösa företrädare med att religion kan vara en progressiv kraft till förändring. I undantagsfall har den varit detta, men det dominerande stödet religionen har gett och ger är ändå till de konservativa. Fritänkare har alltid setts som ett problem, oavsett om det handlat om att ifrågasatta kvinnors position i en kristet eller muslimskt sammanhang. Oavsett om det handlat om att vara kristen, men inte tro på helvetet, eller liberal frispråkig muslim, som Hanna Gadban, med en personlig tro.

Att staten väljer att ekonomiskt och genom ett erkännande stödja befintliga religiösa samfund och organisationer, oberoende av om dessa förespråkar förtryckande trosuppfattningar mot t.ex. kvinnor eller hbtq-personer, är ett stort problem för oss sekulära humanister, men också för dem som vill utforma en egen religiös övertygelse och försvara denna offentligt. Staten står på detta inte för en jämlik religionsfrihet.

Inga kommentarer:

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se