3 aug. 2015

Manshat äventyrar framsteg för feminism och jämställdhet


Av Staffan Gunnarson

När Emma Watson i höstas lanseradeFN -kampanjen HeForShe tryckte hon hårt på en sak: "The more I spoke about feminism, the more I realized that fighting for women’s rights has too often become synonymous with man-hating. If there is one thing I know for certain is that this has to stop."

Vissa feminister vill till varje pris undvika att deras syn ska förväxlas med manshat, som t ex i det citat av grundaren för Heroic Girls som förekommeri denna bloggpost: ”Tillåt inte män som hatar kvinnor att definiera feminism med kvinnor som hatar män” - inbakat i en längre text av Deeped Strandh, som sen ändå gör försök till sympatisk tolkning av bruket av ordet ”manshat”, med anledning av Zara Larssons sommarprat. Hon beskriver nämligen feminism som hat mot patriarkat och machokultur, vilket sägs upprätthållas kollektivt av män – något som i sin tur leder till en motreaktion manifesterad i manshat (emotionellt fullt förståeligt).

Det finns alltså feminister som själva anser att manshat - eller åtminstone själva uttrycket - är helt i sin ordning, som avstamp i kampen för kvinnors lika rättigheter och som svar på det kvinnohat och de trakasserier från män som många upplever. Även om det inte bokstavligt talat är menat som ett utpekande av alla män, skulle det ändå vara berättigat för att poängtera allvaret. Detta gör naturligtvis debatten ibland förvirrad och definitionerna varierar; ibland är manshat en naturlig förutsättning, ibland oförenligt med feminism. Vidare beskrivs feminism ömsom som lika med jämställdhet mellan könen ur alla aspekter, ömsom enbart som kvinnors kamp mot diskriminering (men där män får kämpa separat mot de strukturer och traditionella mönster som kan tänkas missgynna dem).

Man kan säga att om feminism logiskt tolkas som det senare behöver HeForShe kompletteras med SheForHe, så att bägge könen ömsesidigt medvetandegör och stöttar varandra i att skapa ett bättre, mer jämlikt samhälle - även där mäns intressen är åsidosatta. Inte för att en sekund förringa behovet av och insatserna för kvinnors kamp på avgörande punkter, utan för att belysa de aspekter som vi inte klarar av att upptäcka med en enkönad syn på likställdhet. I fall i stället den förra definitionen gäller (Watson sätter t ex likhetstecken mellan feminism och ”gender equality”), så är benämningen problematisk pga. att ordet feminism ofrånkomligen för tankarna till ren kvinnokamp och inte till likställdhet för bägge kön på alla områden.

De som ser feminism som detsamma som jämställdhet tenderar att bortse från att normer och mönster som missgynnar män inte självklart går att se och komma åt genom kvinnokamp eller feministisk analys. Att klargöra begreppets innebörd är här viktigt för att förstå utgångspunkter och mål med arbetet och för att inte onödiga missförstånd ska förhindra att så många som möjligt känner sig inkluderade och vill delta i förändringsprocessen. Eftersom en del både kvinnor och män uppenbarligen ryggar för ord som manshat, men även tvekar om feminism, så skulle vi ha mycket att vinna på formuleringar som inte blockerar den djupare enighet som förhoppningsvis ändå finns runt jämställdhetsfrågor.

Emma Watson lyfte även denna fråga när hon i sitt tal efterlyste ett bättre begrepp för ”gender equality” än feminism – men har vi faktiskt inte det just där!? ”Jämlikhet mellan könen” är ett bättre sätt att beskriva en neutral politisk vision, utan varken hat, skuldbeläggande, misstro eller motvilja - och som inte specifikt nämner, men heller inte glömmer någon av alla de delar som ingår i ansträngningen för att uppnå det eftertraktade målet om äkta, reell likställdhet.

Politik och drivkrafter
Det är inte svårt att förstå de erfarenheter och insikter som gör att kvinnor spontant kan känna ett direkt manshat. Obehagliga upplevelser väcker självklart olust, frustration och ett behov av att säga ifrån på ett tydligt vis. Vad som sedan formuleras i akademiska sammanhang, i politisk debatt och opinionsbildning är en annan sak och där bör man kunna ifrågasätta ett sådant extremt ordbruk utifrån både hur välmotiverat och effektivt det i praktiken är.

Under ovannämnda bloggpost fanns även denna analys inklippt, skriven av Fredrik Strömberg: ”Jag förstår intellektuellt varför många män reagerar starkt på begrepp som manshat. Men jag förstår inte hur man kan resonera kring vad det innebär och inte komma fram till att viss kollektiv bestraffning och uthängning är på SIN JÄVLA PLATS. Den man som är jagsvag nog för att tro att det systematiska, kollektiva begrepp som är manshat är riktat mot just en själv kanske ska ta och undersöka sin roll i sagda system. Män förtjänar en kollektiv örfil – och kan vi inte bara gemensamt faktiskt äga lite av ansvaret för det samhälle vi har?

De flesta män är nog beredda att lyssna till anklagelser och berättelser om negativa upplevelser, men att ta på sig skuld och bestraffningar för andras oförrätter är något annat än att ta ansvar för egna handlingar och för framtiden. En liknande analys av islam och muslimer skulle som jämförelse aldrig gå an i offentligheten. Att exempelvis tala om ett allmänt muslimhat eller för den delen judehat utifrån vad som förekommer inom delar av islam eller som den judiska staten Israel har gjort är inte särskilt klokt, ens om den enskilde bär på aldrig så starka känslor. Svepande beskyllningar mot grupper av oskyldiga individer fungerar sällan särskilt väl, speciellt inte när man samtidigt vill välkomna dessa i ett konstruktivt samarbete för att förbättra situationen. Då krävs ömsesidig respekt.

Att någon hatar sakernas tillstånd och vill driva på för förändring kan man förstå och hålla med om. Ett ansvar för att erkänna förekomsten av orättvisor och stödja åtgärder mot problemen kan vi också förvänta av alla. En judisk organisation som i Tyskland vill motverka antisemitism tillsammans med alla medborgare, kan som parallellfall ändå inte med hopp om framgång börja att uttala ett generellt hat mot tyskar– hur mycket empati man än kan ha för att sådana känslor kan vara naturliga hos traumatiserade individer med tragiska historier i minnet. Män som kategori är heller inte en moraliskt meningsfull enhet. Spännvidden och överlappningen inom och mellan könen när det gäller beteende, kultur och attityder är allt för stor. Det enda man kan begära är medvetenhet om hur kvinnor kan uppfatta män i vissa situationer och att man tänker på hur man uppträder – men i viss mån gäller det förstås även omvänt.

Individ och kollektiv
Linda Snecker skriver i en artikelom kvinnors oro för sexuella övergrepp att ”Detta inskränker inte bara på kvinnans frihet. Detta gör även alla män till potentiella förövare. Eftersom kvinnor ständigt måste skydda sig mot alla män, blir alla män potentiella våldtäktsmän.” Hon avvisar att detta skulle vara ett kollektivt skuldbeläggande av män, men hävdar att eftersom ingen kvinna kan veta var en våldtäktsman döljer sig måste hon betrakta alla som en sådan.
Snecker beklagar och varnar för hur vi ska uppfostra våra barn och lära dem om en våldtäktskultur, där alla män är möjliga förövare, men paradoxalt nog borde det ju stämma till eftertanke om hur man själv då framställer detta. Är det välbetänkt att inför sin dotter måla upp en bild där alla av det motsatta könet kan vara våldtäktsmän, ger det henne en korrekt och rimlig uppfattning om världen eller skapar det en överdriven rädsla och skadlig oro inför män i allmänhet?

En sak är att vidta försiktighetsåtgärder i vissa situationer för att själv undvika onödigt risktagande och att vi alla i samhället bör ta detta problem på allvar. I det aktuella fallet beskriver Snecker våldtäkter på Bråvallafestivalen, men vad som konkret kan göras där är sannolikt utökad bevakning av polis och vaktpersonal, information till besökare om hur man kan vara observant och hjälpa till att motverka problemet med denna kriminalitet, bl a som varning till potentiella gärningsmän. Därtill behövs rent allmänt naturligtvis fortlöpande och mer långsiktigt arbete med hållningsfrågor, etik och medvetenheten om destruktiva inslag i vad som kan betecknas som en misogyn machokultur eller hos enskilda ”jag-svaga” män.

Däremot bör man kanske trots kvinnors befogade oro fundera över hur en generell bedömning av en grupp människor som misstänkt kriminella ringar med en grundläggande rättsprincip och värdering av alla som oskyldiga tills de dömts i domstol. Skulle någon yttra något liknande om t ex romer skulle reaktionerna bli kraftiga. Vidare är vi alla försiktiga i förhållande till att det finns risk för inbrottstjuvar och låser därför vår bil eller dörr när vi går hemifrån, men vi skulle aldrig lära våra barn att alla grannar eller invånare i staden är tänkbara tjuvar. Dessa utgör ju trots allt en begränsad grupp. Det vore varken rättvisande eller särskilt ändamålsenligt och skulle snarare skapa ökad oro och fördomar hos barnen och onödig misstänksamhet mot medmänniskor. Det skapar ingen bra förutsättning för tillit och samarbete i samhället. Vad händer om vi belägger våra söner med en arvssynd och syn på sig själva som potentiellt dåliga människor - ger det sunda, avslappnade, jämlika och positiva relationer med det andra könet eller ängsliga män med ständigt dåligt samvete, rädda för att närma sig kvinnor på ett normalt sätt? Att tala mer nyanserat med såväl söner som döttrar är troligen en bättre väg.

I en annan aktuell debatt resoneras ofta på diametralt motsatt sätt, man kan inte för sitt liv acceptera skuldbeläggande och generaliseringar av en grupp. När kvinnor, med extremt negativa egna erfarenheter av förtryck i länder och miljöer under inflytande av islams regler och normer, kan ta till uttryck som att de hatar islam och känner ständig skräck inför skäggiga religiösa män, visas ogärna någon större förståelse. Man kräver nyanser, precision, att man kan belägga sina anklagelser och berätta exakt vem eller vad man kritiserar, för att ingen annan ska riskera att drabbas av misstankar. Dessa kvinnor kan i vissa fall då t o m leva under akut dödshot från sådana män, ändå misstros man och sägs överdriva. Oron tas inte på allvar och kan bedömas som direkt illasinnad och rasistisk.

Mäns väld och jämställdhet
Våld och sexuella övergrepp mot kvinnor är kriminellt och något samhället måste agera mot. Alla män har också anledning att göra sig medvetna om problemets storlek och art och otvetydigt ta avstånd ifrån allt sådant. Strävan efter jämställdhet handlar emellertid mer om allmänna strukturer och lagstiftning, så frågan är hur våldsbenägenhet hos män (och vissa kvinnor) har särskild relevans för likställdhet mellan könen. Även om våld i nära relationer visserligen drabbar män lika ofta, så är det i regel inte lika farligt och hotfullt som det omvända mot kvinnor, men våld förekommer samtidigt i homosexuella förhållanden, både män och kvinnor emellan. De flesta kvinnor upplever sannolikt inte allvarliga hot och våld i sin vardag, på arbetsplatser eller i privatliv, där är det helt andra fenomen som gör att kvinnor känner sig underordnade. Ett fåtal män utövar våld mot kvinnor och få skulle kunna tänka sig att försvara det. Att då fokusera på vissa mäns våld mot kvinnor, hur viktig denna fråga än är, som huvudsak i ett allmänt jämställdhetsarbete, kan bli ganska skevt och ineffektivt. Det kan skymma andra mer övergripande frågor.

De ojämlikheter som fortfarande existerar i arbetsliv och hushåll eller med normer och värderingar präglas knappast av problem med våld, utan snarare av fördomar, myter, eftersläpande lagstiftning, oreflekterade hållningar, komplexa mönster och strukturer, ett icke-optimalt samspel mellan könen osv. Frågan är om kanske inte våldsbruket egentligen är mer specifikt och på sitt sätt enklare till sin karaktär och kräver andra åtgärder. Ofta handlar det mindre om medvetenhet och mer om oförmögenhet att hantera negativa känslor och aggressioner, problem med missbruk osv. Kanske vore det t o m en fördel att helt lämna detta utanför jämställdhetsdiskussionen för att i stället ge frågan full prioritet inom sin egen domän, där könsaspekter självklart ändå kan spela en roll i den särskilda analysen.

Mäns fysiska övertag har historiskt varit grunden för både samhällets arbetsfördelning och kvinnors underordning, men har mindre att göra med uttag av pappadagar, lönseskillnader eller tillträde till styrelsrum idag. De sakerna sitter mer i huvudet än i musklerna. Om kvinnor får mindre betalt för samma jobb som män eller om män diskrimineras i vårdnadstvister, så finns det uppenbart strukturer och tankemönster som hindrar jämställdhet, men är det fysiska våldet genomgående sexistiskt och är det verkligen en accepterad eller omedveten norm som upprätthålls i samhället?

Med detta sagt: Många kvinnor i traditionellt patriarkala samhällen - och dess ännu kvardröjande strukturer - har genom tiderna lidit oerhört av ofriheten, omyndigförklarandet och den oro samt maktlöshet man känt i en ofta värnlös situation. Alla kvinnor som känner otrygghet, som trakasseras, förföljs eller allvarligt hotas ska ha rätt till samhällets skydd. Respekt för kvinnors integritet och självbestämmande måste fullt ut upprätthållas av alla i en demokratisk rättsstat. Här ska nolltolerans råda.

Historiskt ok och bättre framtid
I den danska TV-serien ”1864” om kriget mot Preussen om Schleswig, finns en scen med parallella klipp av den unga kvinnan Inge som föder ett barn i samma stund som den likaledes unge Laust, fadern till hennes barn, dör på slagfältet inte långt därifrån. En dramatisk och komprimerad ögonblicksbild av villkor som genom tiderna i hög grad varit realiteter för vanligt folk. Inge levde i en tid och miljö där hon inte kunde styra över sitt eget liv, där hon försköts av sin egen mor när hon blev gravid utanför äktenskapet och sen tvingades gifta sig med en annan man hon inte älskade och fick förtvivlad pga. skammen lämna ifrån sig sin förstfödde son. Hon fick många barn, vilket säkert slet på hennes kropp och hon kände sig sannolikt på många sätt fångad. Laust levde ett betydligt kortare liv än Inge, bytte ett slitsamt arbete som kuvad dräng på gården mot ett mer spännande och potentiellt ärofyllt som soldat i nationens idiotiskt fåfänga kamp mot en övermäktig fiende. Han blev offer för ideal och sammanhang han själv knappast alls kunde råda över. Han fick aldrig se sitt barn.

Att anta att Lausts liv som man i ett konservativt, patriarkalt dominerat samhälle (där även kvinnor kunde vara krigshetsare) på alla plan skulle ha varit överordnat eller privilegierat jämfört med Inges som kvinna är långt ifrån givet. Hon utsattes heller inte för mer våld eller fysisk smärta än vad han gjorde, alla hennes graviditeter till trots. Samhällets förväntningar, normer och villkor gynnade ingalunda ensidigt män på kvinnors bekostnad.

Överhuvudtaget finns en tendens till att se den berättigade feministiska kampen som jämförbar med den som andra underordnade grupper har utkämpat, men det stämmer bara till viss del. Traditionell lagstiftning och arbetsfördelning mellan könen har inte ensidigt drabbat kvinnor på det sätt som samhällen byggda på klassförtryck, rasism eller slaveri gör med den diskriminerade parten. Kvinnor har med orätt stängts ute från politiskt inflytande och tvingats att ha män som förmyndare över sina egna liv. Samtidigt har män vanligtvis utfört många av de tyngsta och farligaste arbetsuppgifterna, vilka kvinnor ofta har sluppit eller inte ens haft rätt att utföra. Vidare sänder våra domstolar ännu i våra dagar långt fler män i fängelse – faktorer som tyder på att samhället inte helt varit konstruerat på mäns villkor för att konsekvent straffa och utnyttja kvinnor på ett vis som liknar vad som sker i t ex ett rasistisk eller klassmässigt apartheidsystem. Det har sällan varit likställt, men normerna har drabbat könen på olika sätt där män långt ifrån alltid varit vinnare.

När det gäller våld, så finns det också en annan sida av myntet som ofta glöms bort, nämligen att män i betydligt större utsträckning innehaft funktioner i samhällets organiserade försvar, där kvinnor därmed kollektivt åtnjutit skydd och besparats att utsättas för våld på vissa mäns bekostnad; män har varit poliser, soldater och vakter, samt haft plikt att freda den enskilda familjen. Hederskoder som ”kvinnor och barn först” kan vi le åt som gammalmodiga, men de har säkert byggt på ganska förnuftiga bedömningar och prioriteringar – och de har sannolikt i många fall inneburit att män pga. rådande värderingar t o m dött, medan kvinnor och barn överlevt kritiska situationer. Detta bör vi också hålla i minnet när vi försöker ge en rättvisande bild av historien och vår samtid.

Förutfattade meningar om orsak och verkan bakom människans levnadsmönster, kultur, politik och samhällsstrukturer kan inte hjälpa oss att finna effektiva och hållbara lösningar till de kvarvarande problem vi upplever. En öppen diskussion baserad på ideologiskt obunden, kritisk och tvärvetenskaplig genusforskning med bl a biologiska, psykologiska, historiska och sociologiska perspektiv behövs för att ge oss en förbättrad förståelse av samspelet mellan könen - och fungerande verktyg för att rationellt kunna komma till rätta med omedvetna, ojämlika och olyckliga mönster i vårt beteende och rådande samhällsordning. För att bli framgångsrika i denna demokratiska och humanistiska strävan är det nödvändigt att kvinnor och män visar varandra vederbörlig hänsyn, ömsesidig respekt och förståelse. Tillsammans kan vi nå vi längre.

___________________________________________________________________________

Staffan Gunnarson är idéhistoriker och vicepresident i den Europeiska humanistfederationen

31 kommentarer:

Patrik N sa...

Ja. Äntligen. Lysande.

Patrik N sa...

Det vore kul att få Ulfs syn på Gunnarssons inlägg. Men det kanske blir svårt?

Ulf: "Män som klagar på manshat anser jag har fel prioriteringar i livet och att debattera med dem är inget jag vill ägna min tid åt."

http://humanistbloggen.blogspot.se/2015/07/vafalls-en-invandrare-som-kan-skriva.html

Patrik Lindenfors sa...

Gunnarssons text är klok och resonerande, och det destillerar du ut till "Ulf har fel!"??? Det är en extremt simplistisk tolkning av texten och det Ulf skrev. Osnyggt.

Patrik N sa...

Jaså, skrev jag det? Att destillatet av Gunnarssons text är att "Ulf har fel!"?

Ja, du har väl säkert rätt i det. Och du agerar till skillnad från mig snyggt? Såklart. Jättesnyggt.

Adios, Patrik. Dina ryggmärgsreflexer får du kasta på någon annan.

Ostronmannen sa...

Bra text och ett äntligen. Först när åratal av rännilar vuxit sig till en flod börjar det reageras. Under tiden har unga pojkar förlorat mycket. I skolan mm.
Jag har själv stött på undringar från manliga ungdomar om det hat som feminister pratar om.
Åsa romsons tal kommer förhoppningsvis vara er exempel på Hur vidrigt dt kunde låta 2014. Ett tal som är rasistiskt och sexistiskt, men ändå sätter humanisterna händerna för öronen och hummar"ja, jag sjukt inte sagt så, men..."


humanisterna verkar tyvärr ha blivit en PK organisation där fakta, logik fick stå tillbaka för pkismen.
Feministen är en sexistisk rörelse. Det ser alla som kan läsa och tänka logiskt.

Anders Hesselbom sa...

Äsch, alla får väl stå för sina egna åsikter. Visst finns problem med miljöpartism bland humanister men inte i Humanisterna.

Göran sa...

Snacka om att svansen viftar på hunden.
Det brukar ju hävdas bland "invandringskritiska" att man ska inte låta det gå inflation i ordet rasism. Men själv har de inga betänkligheter med det. Till och med tar man hjälp av att omdefiniera kön till ras.

Anders B Westin sa...

Skillnaden mellan könens ekonomiska välfärd är långt mindre än mellan klasser. Vart tog klassfråga vägen? Skillnaden mellan könen är långt mindre än skillnader mellan urbanitet och landsbygd. Vem bryr sig om landsorten?

Vissa frågor har en tendens att besegra andra.

Anders Hesselbom sa...

Ja. Ett bra exempel är gemene mans syn på sexuella trakasserier. Inte nödvändigtvis rättsväsendet men "svenne banan" har helt olika syn på gärningsman och offer beroende på de inblandades kön, ofta med hänvisning till ett större strukturellt förtryck mot kvinnor - ett strukturellt förtryck som i den individuella situationen är helt irrelevant för brottsoffret.

Ostronmannen sa...

Problemet med miljöpartism och vänsterdrömmari, kryddat med den sexistiska ideologin feminism hos ledande Humanister är att trovärdigheten hos föreningen sjunker. Självklart inte hos den sin gillar detta, men hos dem som är humanister. Tex jag själv.
Föreningen ska vara en intellektuell spjutspets, men numera finns tydliga tendenser till PK-ism.
Att föreningens ordförande kallar sig feminist är ett tydligt tecken på att föreningen lever i det förgångna och tror att feminism är jämställt och gott.
Mossan växer och spjutspetsen är så trubbig att den knappt klarar att av att hålla kyrkan borta från skolavslutningar.
Hur göra?
Självklart ställa feminismen till svars nåt den är ologiskt och ideologisk. Främst genusvetenskap inom skolan.
Sen med fakta och logik strimla sönder tex manshat skadar ingen, löneskillnader, kvotering.
Men skulle man göra det så skulle nog vissa av de ledande pErsoners fruar gå i taket.
Man ska dock främst våga stå upp för fakta även om den går emot vad men vill.
Sanningen kan te sig ganska rasistisk ibland nämligen.

Patrik Lindenfors sa...

Ostronmannen,
Så utifrån din och några extremfeministers skruvade uppfattning om vad "feminism" betyder ska vi sluta använda begreppet och betraktas som "PK" om vi fortsätter använda det? Det var det dummaste... Självklart kommer vi istället fortsätta använda begreppet i sin ursprungliga och allmängiltiga form (som handlar om jämställdhet, inte manshat). Extremister på båda sidor kan få fortsätta fäktas med sina väderkvarnar om de vill, vem bryr sig.

StaffanG sa...

Begreppet används inte i förbundets program utan precis som internationellt brukar man "jämställdhet" som självklart ingående i humanismen som livsåskådning; främst talas det om kvinnors reproduktiva hälsa och det förtryck kvinnor ofta utsatts för i religionens namn

Nils sa...

Ostronmannens uppfattning om feminismen är inte extremistisk. Det är som alltid de mest radikala, de som vill mest som blir synonyma med en rörelse. Ett annat praktexempel är islam.

Gissar att det är för de flesta bland vanligt folk som inte kallar sig feminister, som jag själv; feminism det är extremvänster, miljöpartiet, Gudrun Schyman, Åsa Romson, Maria Sveland, bitterfittor, manshat, torkade äggstockar som snacks osv.

Var det inte någon i en annan religion som sa: saliga äro de saktmodiga.

Ostronmannen sa...

PL.
Om antalet radikalfeminister som hörs i debatten i allt från kultursidorna, twitter, mm överstiger 50%, så finns det anledning att tänka till. (är säkert dock 95%)
Ungdomar på skolor har ingen aning om det ni kallar feminism. Inte jag heller förresten.
DeT som syns och hörs är att Vita medelålders man har ansvaret för det onda i världen(Äsa Romson) till att manshat skadar ingen, till att vita men inte ens att människor.(Asa Romson)
Dock skönt att du kallar henne extremist.

Under den sten där ni umgås kanske det pratas om feminism att det är jamnlikhet.
Jag tror att ni ska lyfta blicken och inse att ordet idag är synonymt, för folk under 50, med manshat och att män ska sKickas på omsKolnings kurser, mm. Scum hyllas. "Klipp kuken"
De som syns och hörs som feminister idag är
Lady D, Zara Larsson, Kakan H, och i princip varje anställd på SR.
Kan ni hitta något i deras alster som är det ni kallar jämställdhet?

Art du inte bryr dig Patrik är just min poäng. Humanisterna förstår inte att det händer saker snabbt sedan sociala medier tog över helt. Det är inte 2010 länge.
Vakna!
Ni är inte ens på banan och dina ord om att extrimister " ven bryr sig" Är ju talande.

Gäller det religiösa också?
Tyvärr så stänger dina ord bättre här: Humanisterna. Vem bryr sig? "

Patrik Lindenfors sa...

Nils,
En rörelse är sina extremister? I så fall är Sverigedemokraterna nazister och de som sympatiserar med dem likaså. Det säger sig själv att det är en skev analys av verkligheten.

Ostronmannen,
Du har en väldigt selektiv bild av verkligheten. I ett läge där nästan alla Sveriges politiker kallar sig feminister kan till och med en blind höna med skygglappar och ögonbindel kunna se något annat än Scum.

Ostronmannen sa...

Staffan. Det är bra det du skriver. Tyvärr Hjälper det inte när ledande humanister som Christer, Patrik, Ulf kallar sig feminister.
Hade de bara vågar stå upp mot deras idioti, men Patrik skriver att han inte bryr sig.
Konstig inställning när manshater sprider ut dig bland unga.

Lyssna på Åsa R tal igen och ställ er frågan. Varför sa vi inget?
Jag tror er organisation har blivit infiltrerad av PKismen.
Vakna!

Ostronmannen sa...

Skrämmer det inte dig att alla politiker kallar sig feminister?
Skrämmer det dig inte när alla beslutande tycker likadant?

En humanist borde i det ögonblicket inse att något är fel.
Vi har bLivit blinda. Vi har blivit det vi kritiserar andra att vara.
Vi har blivit sekten.

Patrik Lindenfors sa...

Ostronmannen,
Det skrämmer mig lika lite att alla politiker kallar sig feminister som att de alla kallar sig demokrater. I grunden är det en demokratisk impuls att vilja ha jämställdhet mellan könen. Det är bara du som har en helt skev bild av vad feminism är för något. Läs Staffans text, den är klok.

StaffanG sa...

Jag har nog aldrig upplevt någon stor intern debatt om detta inom humaniströrelsen; varken internationellt eller i Sverige; man har bl a en naturlig utgångspunkt i evolutionsteorin för att förstå människan; samtidigt som man inser att kvinnor har varit politiskt underordnade och medvetenhet om alla delar behövs: Kvotering har t ex heller aldrig varit humanisters melodi utan man försöker jobba på andra sätt; Mitt inlägg hade ingen udd mot humaniströrelsen; men vissa oklarheter i den allmänna debatten som vi kan ha stor trovärdighet i att belysa med vår programmatiska avsky för traditionellt patriarkala och misogyna religiösa system

Nils sa...

Patrik,

vad jag känner till finns det inte inga nazister bland de som företräder SD offentligt. Schyman och Sveland är portalfigurer för feminism som vi ser, hör eller hör nämnas nästan dagligen.

I övrigt tror jag resonemanget håller streck, såvida du inte menar att det är den "tysta majoriteten" muslimer som håller säkerhetspolisen världen över sysselsatta.

Lite komiskt att du skriver "blind höna med skygglappar" för det är sannolikt just det politikerna – och du – är. Det krävs att man tar sig ur den djupa main stream-fåran för att se sig själv och sitt samhälle med andra ögon. Jag har just läst klart boken Det blinda Sverige av den brittiske journalisten och historikern Roland Huntford. Den kom redan 1971 men är en intressant övning.

Boken får en att inse hur djupt marinerat den svenska tänkandet är i vänsterkollektivism.

När det gäller risker och kvinnors eventuella rädsla för att bli mördade eller våldtagna av män är jag kluven. Har för mig att Steven Pinker tar upp att vårt psyke gör oss oförmögna att hantera risker i form av sannolikheter.

Om vi tar internationell terrorism är risken att råka illa ut sannolikt låg för den genomsnittslige resenären. Men det gör ju inte att vi kan bortse från den, alla kontrolleras så minutiöst att det är en plåga att t o m flyga inrikes i Sverige.

Sannolikheten för att en kvinna ska råka illa ut under joggingturen är också sannolikt mycket liten, men som vi sett på nyheterna den här morgonen sker det. Eftersom en kvinna med visshet vet att en våldtäkter begås av män går det att förstå deras rädsla.

Egentligen samma med islam och terrorism. Jag har noterat på mig själv att jag reagerar negativ på arabiska män i långa svarta skägg. Läste nyligen i VG eller Aftenposten att en muslimsk man rakat av sig skägget för att undvika omgivningens misstänksamma blickar.

Ostronmannen sa...

PL. Skrämmer det dig om nazister kallar sig demokrater?
Vad gör du då?
Antagligen reagerar.
När rad.fem obehindrat får prata i feminisms namn är det samma sak, eller hur?
Men då tycker du att jag och rad.fem år extremister som du ignorerar.
Jag ser inte skillnaden.

Ostronmannen sa...

Staffan. Om humanister hade engagerat sig och gått in i debatten mot rad.fem , där humanisterna skarpa intellekt och logik, kryddat med evolutionära synpunkter så hade kvinnor gynnas.
Nu vrålar vänster ut sitt hat och Patrik tror jag är ensam att tycka att feminism är dynga.
Men jag är inte ensam. Ty jag äro många.
Att kalla min syn på feminismen som extrem, selektiv visar enbart på min poäng.
Humanister måste vakna.
Det är inte 2012 längre.
Börja med att läs lite tex Lady D, Zara L, genusdebatten, WTF.
(Ja det var olika sidor om feminism)
Att tro att feminism idag handlar om jämlikhet mellan könen är oerhört naivt.
-sanningssägare är ett svårt yrke.

Lennart W sa...

"Women, can't live with them, can't live without them." Lär ha sagts av en viss Erasmus på 1500 - talet, och gäller nog än. Kan man tycka ibland iaf. Men seriöst, var e brudarna? Känns ändå som ett ämne där det vore bra om det inte bara var grabbar. Inte bara det här ämnet förresten.

StaffanG sa...

Eftersom vi är en sekulär livsåskådningsorganisation blir fokus naturligt nog skiljelinjerna mellan religion och i vårt fall humanism; generellt annars motverkar vi alla typer av populism och extremism: http://humanistfederation.eu/our-work.php?page=the-european-union-and-the-challenge-of-extremism-and-populism

Allt dogmatiskt och auktoritärt eller totalitärt tänkande har alltid avisats av humanister; jag vet inte om humanister skulle behöva lägga mer tid på just extrema former av feminism beaktat vilka utmaningar vi har i övrigt med våra begränsade resurser

Krister V sa...

Problemet är det finns en utbredd särbehandling, där man har oändlig förståelse för propaganda, lögner och övertramp från "den goda sidan" (vänstern-feminismen-miljörörelsen-invandringsivrarna, etc.), medan man ignorerar, attackerar eller förlöjligar även relevanta inlägg från deras kritiker på "den onda sidan".

Ostronmannen sa...

Lennart. Vi får väl kvotera in dem här... Eller så kan staten satsa lite bidrag. "Så här gör du för att kommentera på humanistbloggen". ( liknelsen är att det satsas 1 milj så kvinnor ska bland annat hjtta redigeringsknappen på Wikipedia)
Och har ligger nog lite sanningen. Men och kvinnor är olika och när det finns ett område som kvinnor inte gör likadant eller lika bra som mannen så hävdar feminismen att det är mannens fel. Normernas fel. När det är tvärtom, så säger feministerna inte ett smack... Jo förresten. När killar får sämre betyg så är det killars eget fel. Antipluggkultur.
Damn if you do...osv.

Men som Patrik säger. Inget att bry sig om. Det är bara extremiståsikter.

Staffan. Ja det är självklart en fråga var man ska lägga krutet. Men idag finns det två stora frågor( självklart fler)i samhället. Invandring och feminism. Dock så minskar feminismfrågan eftersom det är än ickefråga jämfört med den andra.

För min del är en humanist en person som står upp för fakta logik även om den går emot ens egen ideologi.
Patrik och Ulf är i mitt tycke inga bra humanister eftersom de i de ovanstående frågorna vill att det ska vara på ett sätt. Tex feminism är jämställt. Vilket det självklart inte är. ( det är kvinnas kamp att nå jämställdhet på de områden hon inte känner sig lika. Resten strunta det i. Tex killars betyg. Sen att ordet i sig är talande verkar feminister inte inse)
Även gällande invandringen vill de en sak, men verkligheten säger en annan. Fakta som leder till katastrof för Sverige. Det handlar till slut om ekonomi och inom det området verkar inte bloggägarna direkt briljera, enligt min åSikt.

Så om humanisterna och dess företrädare förstod att humanismen inte är deras egen plattform för deras egna förhoppningar om hur saker ska vara. MP, godhetvänster, feminismförespråkare, skulle organisationen framstå som en intellektuell plattform. Idag känns humanisterna som en förlagd arm till PKismen. "alla Tycker lika" förutom de som tycker annat och de är ändå rasister.

När Jag gick med i humanisterna så kände jag. Wow. Har finns det hjärnkapacitet.
Idag känns det: "Vi tycker PK och ibland vågar vi säga saker om religion. Men i alla andra frågor där humanism kommer in, Tex feminism, där håller vi tyst."
Självklart har jag gått ur humanisterna. Tyvärr.

StaffanG sa...

De stora frågorna i världen är hur vi skapar ett alltigenom sekulärt och demokratiskt rättssamhälle med vetenskapligt underlag för alla politiska beslut; vilket även bör garantera välfärd och fred samt jämlikhet; då kan vi oxå ha fri rörlighet över hela jorden

Krister V sa...

StaffanG, vore det inte intressantare för diskussionen att svara på frågorna än att sticka huvudet i sanden eller komma med kvasireligiösa fromlerier?
Är kortsiktig synbar "godhet" viktigare än långsiktigt rationellt agerande?

StaffanG sa...

Långsiktigt är demokrati det överlägset viktigaste målet i världen http://www.expressen.se/debatt/ohlsson-det-ar-demokratin-dumbom/

Anders B Westin sa...

Är inte grundproblemet i detta fall som ganska ofta.

Vad betyder ordet feminism?

För vissa betyder det något snällt och trevligt och för andra närmast att jämföra med "ondska".

Själv blir jag som vanligt mest skrämd av ovetenskapligheten och folks ständiga fokus på enskildheter och brister i statistisk ordning.

Läs tex Katarina Wennstams extrema fokus på mäns våld mot kvinnor men samtidigt totala ointresse i att försöka förstå de komplexa orsaker som ligger bakom frågan.
Gener, epigenetik, graviditet, anknytning, omsorg, miljöfaktorer, kompisrelationer, trauma, krig/fred och hur dessa faktorer samvarierar till att kausalt resultera i sk "felbeteenden".
I stället använder man sig av den ovetenskapliga sammanfattningen "patriarkatet".

StaffanG sa...

Humanister sysslar inte med nationell socioekonomisk partipolitik; utan principiella universella frågor

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se