9 sep. 2015

"Var går gränsen för hur mycket lidande folk måste stå ut med och hur stora kulturvärden som riskerar att gå förlorade"?

Dick Harrison undrar på sin blogg idag samma sak som oss andra. Var går gränsen innan vi måste intervenera i Syrien? Hur kommer det sig att gränsen inte redan är passerad?
I Palmyra håller IS lynchmöten och avrättningar på den gamla teatern, och det stora, pelaromgärdade templet ett par stenkast därifrån är krossat på ett sätt som leder tankarna till sjöfolkens härjningar under forntiden. 
Kulturmiljön i centrala Aleppo är demolerad. Det slaveri i regionen som jag ägnade stor möda åt att utforska för ett knappt decennium sedan, och som då var att betrakta som historia, har kommit i blodig retur – allt utan att politikerna i väst och öst verkar bry sig om eländet, såvida det inte handlar om beklaganden över hur synd det är om oss som måste ta hand om alla flyktingar som inte har lust att dödas, våldtas eller förslavas. 
Var går gränsen för hur mycket lidande folk måste stå ut med och hur stora kulturvärden som riskerar att gå förlorade, innan FN, USA och alla andra drar i bromsen och intervenerar med kraft? Ingen rörde ett finger när talibanerna sprängde upp buddhorna i Bamiyan. Ingen agerar när Palmyra skattas åt förgängelsen. Syrien ligger bara en halvlång flygresa bort, men det hade lika gärna kunnat ligga på månen.

Inga kommentarer:

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se