1 okt. 2015

"Ian McEwan om den globala vågen mot yttrandefriheten"

Idag skriver Ian McEwan om yttrandefrihet i DN.
Varje frihet vi äger eller kämpar för att uppnå har först tänkts, talats och skrivits fram, och därför är yttrandefriheten den grundsten alla de andra vilar på. Möjligheten att ge och ta emot information, spekulationer, kritik, fantasier utifrån hela vidden av vår intellektuella förmåga är den frihet som får de andra att bli till. Friheten har en tendens att växa och utvecklas – om man låter den göra det.
Vilket förtryckande stater vet instinktivt, och det är därför de finner fritänkande journalister, intellektuella och konstnärer så hotfulla. Men demokrati utan frihet är bedrägeri.
[...]
På våra universitet och bland intellektuella eliter, bland just de grupper där man kunde vänta sig att finna de mest lidelsefulla försvararna av yttrandefriheten, kan man ibland iaktta en förvirrad impuls att dränka debatten i ett träsk av postmodern identitetspolitik, moralrelativism eller av oro för att någon ska kränkas. Därav ett antal amerikanska författares märkliga oförmåga att hedra de mördade journalisterna på tidskriften Charlie Hebdo, eller det skamliga tillbakadragandet av den hederstitel som Brandeisuniversitetet tänkt tilldela Ayaan Hirsi Ali, som oförtröttligt kämpat för muslimska kvinnors rättigheter.
Låt mig till sist säga något om religionen. En världsstad som Stockholm, London eller New York rymmer miljontals människor som lever på en yta mindre än en genomsnittlig amerikansk boskapsranch. Om alla medborgare där vore av en och samma religion, ras och världsåskådning så skulle frågan om yttrandefrihet kanske aldrig ens uppstå. Men till modernitetens villkor hör att en stad bara inom några hektar kan rymma varje etnisk grupp på jorden, liksom varje tänkbar religiös, politisk och existentiell världsåskådning. De som tror att deras heliga texter bokstavligen är Guds ord kan leva ett stenkast från ateister – eller från dem som inte ens är det, eftersom frågan om en övernaturlig auktoritet aldrig ens uppstått för dem. Från sina olika tempel hädar de alla dagligen varandras religioner rakt i ansiktet. Är Jesus Guds son? Nej, inte om du är muslim. Är Mohammed Guds sista budbärare på jorden? Inte om du är kristen. Förklaras universum bäst utifrån en fysikalisk kosmologi utan gud? Inte om du är muslim eller kristen.
Vem kan garantera fred? Inte religionen. Europeisk historia påminner oss om att när kristendomen ännu tronade i förupplysningens hela totalitära prakt så ledde de små skillnadernas intolerans till barbari och slakt i en fasaväckande skala, som i trettioåriga kriget.
I städerna i väst med sina rika pålagringar av ras och religion är sekulära, rationella, medkännande lagar den enda garantin för allas frihet till religiös tro och tolerans. Lagen måste respektera alla religioner och tro på alla – eller ingen. Skillnaden är försumbar eftersom alla religioner inte kan bära på sanningen.
Läs hela artikeln här.

1 kommentar:

Krister V sa...

Han skriver också något som är betydligt relevantare här:
"De berömda ord som brukat tillskrivas Voltaire är avgörande och bör aldrig glömmas bort: Jag ogillar vad du säger men är beredd att gå i döden för din rätt att säga det. Det är ytterst sällan lämpligt att försöka tysta dem man är oenig med."

Däremot lite överdrivet fokus på religionen. Visst användes den som propaganda under trettioåriga kriget, men till största delen handlade det ju om simpel girighet och maktkamp.
Under 1900-talet hade ju religionen tappat det mesta av sitt inflytande men den ersattes ju som bekant av betydligt totalitärare alternativ.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se