18 okt. 2015

Söndagspredikan: Teologiska dimridåer för sökare



"Vad söker du?" Det är teologen Sarah Coakleys motfråga till den ateistiska sökaren Robert Lawrence Kuhn, som verkligen vill tro på Gud, men inte förmår det. Josef Bengtson på bloggen Läsarna beskriver samtalet så här (i ett inlägg remarkabelt nog betitlat Vetenskapsteori för sökare).
Coakley börjar med den klassiska motfrågan: Vad är det du söker?

Då ingen fråga ställs i ett vakuum menar Coakley att denna motfråga blottlägger omedvetna föreställningar och motiv som omgärdar frågeställningen om Guds existens. I videon invänder Kuhn att frågan om Guds existens väl ändå inte skall handla om honom och hans föreställningar, utan om verkligheten. Coakley invänder då med ännu en motfråga: Varför tror du att verkligheten inom dig är mindre verklig, eller möjlig att separera, från verkligheten utanför dig? Kuhn svarar att anledningen att han vill separera sina föreställningar och förhoppningar kring frågan om Gud är att han inte vill att dessa skall påverka hans analys och sökande.

Föreställningen om att intellektuell verksamhet kan förmå att stå opåverkad av omgivningen, vittnar dock, menar Coakley, om en naiv och individualistisk syn på kunskap. Föreställningen att sökarens perspektiv kan skiljas från frågan om Guds existens är samma förställning som utgår från att vetenskapsmannen kan stå neutral och opåverkad av sitt studieobjekt.

Bakom dessa antaganden om att sökarens perspektiv kan skiljas från verkligheten döljer sig kärnan i det moderna projektet såsom det formulerats av Descartes, och senare Kant. Mot ett sådant individualistiskt perspektiv kan man med fenomenologiska tänkare som Husserl invända: Kan verkligen förnuftet och det som finns till separeras, när förnuftet i form av vetande fastställer vad som finns till? Eller med Hegel: Inte kan man väl vänta med att gå i vattnet tills man lärt sig simma? Eller varför inte med Thomas Pfau’s utläggning kring betydelsen av den skolastiska termen synderesis, som implicerar att:

… the fact that we are not simply neutral and arbitrarily locatedin a world but, on the contrary, that we have that world by being intentionally oriented toward it as interpretive, evaluative, and responsible human beings.” (Minding the Modern, 320)
Det finns ingen neutral plats från vilken vi kan bedriva ett objektivt sökande efter Gud. Ytterst sett därför att Gud enligt kristen tro inte är en varelse, utan varandet självt – det varande i vilket vi lever, rör oss och är till. Inkarnationen gestaltar att ”det rent mänskliga” eller det ”rent materiella” är omöjliga att separera från det ”rent andliga”. Den som söker Gud är därför inte skild från Gud!
Meh. Jag köper inte argumentet. Det finns ingen neutral plats från vilken vi kan objektivt söka Gud, visst. Men varför söka "Gud" överhuvudtaget? Varför inte söka ... vad som helst annat? Hela resonemanget förutsätter att det finns något där att hitta, eller att just det här sökandet skulle vara meningsfullt än något annat sökande, eller att vi på förhand går med på att Gud är "varandet självt". Det finns en bra orsak att "faith seeking understanding" övergavs av de flesta filosofer efter William Ockham rört till det med sin rakkniv i slutet av medeltiden. För att grunda den kristna läran räcker det inte med de filosofiska och vetenskapliga verktyg som räcker för allt annat sökande, det krävs något mer, några ogrundade försanthållanden och antaganden till. Med sådana förutsättningar kan man komma fram till precis vad som helst, så nej tack.

11 kommentarer:

Kristian sa...

Verkligheten/det som finns utanför oss kan utan problem separera sig från oss. Definitivt när vi dör förstås, men även när vi lever så är det mesta av verkligheten oberoende av oss och bryr sig inte ett dugg om oss. (Om vi bortser från alternativet att allt bara är en dröm eller liknande.)

Vi däremot kan inte separera oss från verkligheten och är ständigt beroende av den för att inte dö. Vi är som en liten parasit på verkligheten, som suger oss fast på en punkt där vi sedan sitter och har ett mycket begränsat perspektiv. Så om "Gud" bara är en omskrivning för allt som finns som helhet, visst, då kan vi inte separera oss. Men bara då.

Den här skillnaden i "separationsförmåga" tror jag en del har svårt att acceptera, och försöker därför upphöja sig själv till något som är mer jämlikt med verkligheten. Därför blandar de ihop verkligheten med sin bild av verkligheten, som ju informationsmässigt bara är en biaserad liten puttefjutt i förhållande till allt som finns. Bilden är förstås beroende av vårt perspektiv och förnuft och så vidare, men verkligheten själv är det inte.

Om sedan Gud är hela verkligheten, och min bild av verkligheten inte skiljer sig från verkligheten, då måste ju min bild vara Gud...wohoo...!

Det är därför vi får det här tramset om "subjektiv sanning", "sant för mig", "Gud för mig", "det finns ingen objektiv sanning" (vilket inte är detsamma som frågan om vi har objektiv kunskap) osv - för vår bild kan ju göras hur subjektiv som helst, det avgör vi själva.

Misstänker att det kan vara människans ökade förmåga att påverka sin omgivning som har gjort oss "filosofiskt uppblåsta". Vi påverkar verkligheten, då har vi väl också makten över vad den är...? Därav sammanblandningen av bild och verklighet.

Samtidigt lever vi också i ett globaliserat samhälle där vi är väldigt beroende av varandra, vilket gör att det ligger närmare till hands att se världen som en helhet vars delar inte kan separeras. Därav lockelsen i att se Gud som hela varat. Kanske går det över om man höjer blicken och inser att resten av universum struntar i vår lilla planet?

Gud-för-mig-teologin hade haft det betydligt svårare i en tid där vi levde i separata grupper utlämnade till naturen. Den som går ut och sätter sig och filosoferar i en öken kommer antagligen att känna sig som just avskild och utlämnad, och om man läser Bibeln tycker jag det verkar rätt tydligt att Gud där är något slags varelse som existerar separat från sin skapelse, och vars nycker och infall människorna är utlämnade till.

Så vad Gud "ytterst sett är enligt kristen tro" tycks mest vara beroende av vad för slags samhälle och kultur människan lever i.

Angela sa...

Efter att ha sett Vetenskapens värld i måndags kan jag inte annat än dra vissa paralleller mellan gudssökare och sökare efter utomjordingar i stort, i synnerhet intelligenta sådana. Inslaget handlade om filosofer och forskare, bl.a Stephen Hawking, som är involverade i sökandet efter utomjordingar. Ett särskilt språk har utvecklats som antas underlätta kommunikation om man eventuellt får kontakt. Man har också utvecklat rädsla och skuldmedvetande i förhållande till utomjordingarna, så hemska och dåliga som vi är kanske de inte ens vill ha kontakt med oss. Stephen Hawking uttryckte oro och rädsla för vad de kunde ta sig till med oss. Det finns ingenting som i realiteten tyder på att det finns några utomjordingar, inga tecken eller signaler som är att räkna med, inga svar på signalerna från jorden. Ingenting. Ändå fortsätter detta beteende från jordvarelserna. Allt tror de, allt hoppas de, för att citera Paulus. Det liknar nästan en religion. Det är både transcendent och immanent, men mest immanent förstås.

Patrik Lindenfors sa...

Angela,
Det är en fundamental skillnad att tro något i en kontrollerbar sakfråga (finns utomjordingar?) och tro något om en okontrollerbar fantasivärld (finns änglar?). Jämförelsen du gör är helt barock.

Angela sa...

Patrik Lindenfors,

På vilket sätt är det kontrollerbart om utomjordingar finns? Med det, i bästa fall, provisoriska vetande som finns vad gäller den frågan? Hur förklarar man utvecklandet av skuldkänslor inför och rädsla för dessa utomjordingar som framkom med all tydlighet i inslaget? Det är väl snarare det som är barockt. Men jag kanske har missat något? Har man fått kontakt med några utomjordingar, sett skymten av någon, anat en signal, fått ett kryptiskt meddelande? Utomjordingar skulle väl i princip kunna se ut och bete som vi föreställer oss änglar, om de fanns alltså? Hur kontrollerbara är de i så fall?

Erik M sa...

Angela,

Vi vet med säkerhet att liv uppstått på i alla fall en planet i universum. Det är därför inte direkt uteslutet att det även kan ha uppstått på andra platser. Vi vet i nuläget inte hur vanligt det är med liv och om vi någonsin kommer att komma i kontakt med utomjordingar, så det mesta vi säger om annat liv i universum och hur vi ska förhålla oss till det är spekulation. Det är även möjligt att vi är det enda livet i universum, vilket spontant låter osannolikt, men vi vet som sagt inte hur osannolikt det är. Likväl, vi har ett exempel på en planet med liv som vi kan utgå från när vi spekulerar om hur andra planeter eventuella livsformer kan se ut. Så vi kan i alla fall göra en del hyfsat rimliga gissningar.

Vad gäller andeväsen som änglar så har vi exakt noll datapunkter att utgå från, eftersom vi aldrig har kunnat belägga att det finns några andeväsen. Inte ett enda. Om vi hade kunnat hitta en form av andeväsen, säg älvor, så hade man kanske kunnat spekulera om huruvida det även fanns andra andeväsen, som änglar, gudar eller poltergeister och vad för slags väsen de kunde tänkas vara. I fallet med rymdvarelser har vi ett verifierat exempel (oss själva och andra jordvarelser), i fallet med andar har vi noll exempel. Det är stor skillnad på att tro att det kanske finns fler exemplar av något som vi har ett enskilt verifierat fall av, och att anta att det måste finnas exemplar av något vi har noll verifierade fall av.


"På vilket sätt är det kontrollerbart om utomjordingar finns? "

Enkelt. På samma sätt som vi kan belägga att du, jag, smålänningar, stenar, planeten Mars, magnetism eller staden Köpenhamn finns. Om vi t.ex. träffar en utomjording eller hittar en lämning efter en utomjording som uppenbart inte kan ha uppstått på naturlig väg så kan vi kontrollera att den finns. På samma sätt kan vi kontrollera att andeväsen finns eller inte.


"Har man fått kontakt med några utomjordingar, sett skymten av någon, anat en signal, fått ett kryptiskt meddelande?"

Nej. Det är därför som man inte i nuläget kan säga med säkerhet om utomjordingar finns eller hur de kan tänkas se ut om de finns.


"Utomjordingar skulle väl i princip kunna se ut och bete som vi föreställer oss änglar, om de fanns alltså? Hur kontrollerbara är de i så fall?"

Exakt den idén har faktiskt använts i ett par science fiction historier jag sett under årens lopp (https://en.wikipedia.org/wiki/Vorlon http://memory-alpha.wikia.com/wiki/Who_Watches_The_Watchers_(episode) ). Om änglar eller utomjordingar på något märkbart sätt kan påverka omvärlden så kan de kontrolleras. Så det är inget problem.

Angela sa...

Erik M

Du ska inte ta det jag skrev om änglar så allvarligt, det var en twist jag gjorde med tanke på TV-inslagets forskare och filosofers märkliga inställning.
På vilket sätt kan vi kontrollera om utomjordingar finns? Du svarar att "om vi hittar en lämning efter en utomjording som uppenbart inte kan ha uppstått på naturlig väg så kan vi kontrollera att den finns"
Och så kommer slutklämmen i stycket: "På samma sätt kan vi kontrollera att andeväsen finns eller inte"
Jaha! Men nu är ju saken den att vi aldrig hittat någon utomjording, eller lämning av en sådan. Jag tänker nu osökt på de skojiga upptåg där man tillverkat en 'utomjording' och låtsats ta prover och obducera den och så filmat det hela förstås för att få människor tro att det är sant. Utomjordingen har då en enorm skalle, konstiga ögon och spinkig kropp. Så framställs de oftast, ja lika säkert som en ängel framställs med vingar och fotsid dräkt.

Vidare skriver du: "Nej, det är därför som man inte i nuläget kan säga med säkerhet om utomjordingar finns eller hur de ser ut"

Holy Moses! Vi kan alltså INTE MED SÄKERHET säga om utomjordingar finns eller hur de ser ut. I min värld kan det inte sägas någonting överhuvudtaget om utomjordingar, för vi har aldrig råkat på någon sådan och aldrig hört av heller. Men det förstås, det finns en massa människor som på allvar påstår sig ha blivit förda ombord på rymdskepp där de undersökts av varelser med jätteskallar och konstiga ögon, (fattas bara annat!) Och så finns det människor som påstår sig ha mött Jesus och han har talat till dem. Han har också stereotypt utseende; antingen ler han milt bakom en ljusbrun mittbenad hårgardin, eller så ser han lidande ut. Det finns inte några direkta lämningar av honom heller, bara några texter om honom.

En man vid namn Gösta Carlsson, skaparen av hälsokostföretaget Cernelle och medicinen Cernitin (mot prostatabesvär), påstod att han mött rymdvarelser i en skog utanför Ängelholm och då fått uppdraget att tillverka tabletterna. Han skrev boken Mötet i gläntan. Orson Welles skrämde skiten ur radiolyssnarna 1938 då han rapporterade om en invasion av marsmänniskor. Det finns nog lika mycket litteratur om utomjordingar som det finns böcker om Jesus.

Det är inte fel att forska och ha teorier om utomjordingars existens, absolut inte. Det jag reagerade för var när t ex Hawking uttryckte oro och rädsla för dem och hur andra forskare och filosofer uttryckte skuld över oss jordvarelser. Då är det, enligt mig, inte fråga om renodlad vetenskaplig forskning utan på gränsen till religion och mytbildning. Verklighet och fantasi har nog blandats i en inte alltför hälsosam mix hos dem.

Patrik Lindenfors sa...

Angela,
Jag har svårt att ta dina argument på riktigt allvar. Nog måste väl även du kunna se skillnad på något som man kan peka på och säga "Titta, här är den" och något som inte går att peka på ens i teorin? Det är en så fundamental skillnad att jag faktiskt tror du driver med oss nu.

Krister V sa...

Varför skulle det vara märkligt med oro och rädsla? Kontakter mellan kontinenter eller kulturer som varit åtskilda har ju genom historien fått omfattande konsekvenser, inte sällan mycket negativa för den ena parten.

Angela sa...

Patrik Lindenfors
Det var vad jag först trodde att forskarna gjorde i TV-inslaget, drev med oss. Men det visade sig att så var det inte. Visst, att kunna peka på en utomjording och säga "titta, här är den", liksom att kunna peka på en andevarelse och säga: "se, där är den" vore ju bra. Men så ser det inte ut i verkligheten. Därför bör en vetenskapsman inte projicera egenskaper på ett forskningsobjekt som bara finns i tanken. Fram tills dess att man hittar något reellt som kan hänföras till en utomjording är det bara en teori, liksom troende på andeväsen också har en teori om att de finns. Tron delar de med dem som gör sig föreställningar om utomjordingar utan ett enda tecken eller bevis på deras existens.

Krister V
Det är inte så märkligt med oro och rädsla för det främmande. Men när forskare antar egenskaper hos ett forskningsobjekt (utomjordingar), såsom att de är farliga och mer moraliskt högtstående än oss på jorden, då är det inte vetenskaplig forskning utan fantasier. Ockhams rakkniv du vet, att inte anta en massa onödiga saker om det man forskar på.

Krister V sa...

Ockhams rakkniv säger ju att man inte ska anta en massa onödiga saker utan pröva den enklaste lösningen. Skulle inte det vara att anta att eventuella livsformer liknar oss?
Jag tror knappast att den kan användas för att avfärda försiktighetsåtgärder som "onödiga".

Angela sa...

Krister V
Visst kan man göra ett sådant antagande, att 'eventuella livsformer liknar oss', men om du läst det jag skrivit så reagerar jag mot vetenskapsmännens uttalande om att de kanske är farliga och mer moraliskt högtstående än oss. Då har man definitivt gått händelserna i förväg och börjat fantisera.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se