2 apr. 2016

Publikationshets och vetenskaplig nonsen

Det har mörknat över världen tidigare under historien och det kan gå snabbt utför när planet börjar slutta.
Detta är kraftfulla avslutningsord från Ulf Danielsson i ett blogginlägg. Han skriver detta i en kommentar till en artikel i DN kultur, Studier i rent nonsens. Det är en artikel av Roland Paulsen som tar avstamp i "en känsla av att mycket av det som i vetenskapens namn publiceras är nonsens" och beskriver därefter hur bristen i kvalitén hos och granskning av vetenskapliga publikationer är ett stort och växande problem.

Paulsen är oklar och svepande i den bakomliggande orsaken till detta, men det är inte Danielsson. Han har en bestämd uppfattning, som han formulerar med skärpa:
Nu skulle man kunna tro att detta är ett problem förbehållet humaniora och samhällsvetenskap medan naturvetenskapen klarar sig undan. Så enkelt är det inte. Det som på senare år tillkommit är en fundamentalt osund publiceringskultur som i grunden är politiskt driven. För att forska behövs anslag och allt större tid och ansträngning går åt till själva ansökningsprocessen. En enorm administrativ apparat byggs upp på nationell och internationell nivå för att i bästa New-Public-Management-anda kontrollera, mäta, väga, belöna och bestraffa. 
Systemet uppmuntrar till att satsa på ”lpu”, Least Publishable Unit: att skriva många och korta artiklar är bättre än att skriva få och långa ur citeringssynvinkel. Om man sköter det rätt genererar en artikel uppdelad i två dubbel effekt vad gäller citeringar. Ett sanslöst exempel på hur lättsinnigt man hanterar kvalitetsgranskningen är det s.k. H-index. Man listar alla artiklar med den mest citerade först och räknar sedan artiklarna fram tills dess att ordningsnumret för artikeln överstiger antalet citeringar. Detta ger forskarens H-index. En forskningsrådsadminstratörs lyckliga dröm vore rimligen att direkt ur H-index få räkna ut hur mycket pengar forskaren skall ha. Enkelt och skenbart objektivt. Ungefär så fungerar det förövrigt vid många tjänstetillsättningar redan idag.
Systemet driver fram en publikationshets där mycket av det som publiceras i vetenskapliga tidskrifter aldrig borde ha hamnat där. Artiklar citeras, inte för att de har något att säga eller ens blivit lästa, utan för att man hoppas bli citerad tillbaka som en gentjänst. De som lyckas få pengar drivs på och hetsas av sina överordnade att söka ännu mer, oavsett om de behöver det eller ej, och många kreativa och originella forskare som inte hänger med i svängen slås ut. På ett liknande sätt rankas universiteten av organisationer som använder delvis hemliga kriterier och kapitulerande universitetsledningar använder mycken tid och möda åt att lista ut vilka åtgärder som leder till att man hoppar upp några snäpp. 
Det är inte fel på vetenskapen och dess metod. Den fungerar. Problemet är att universitetsvärlden hamnat i händerna på politiker och byråkrater som saknar förståelse eller egentligt intresse för riktig vetenskap. Det kanske mest tragiska är att det inte tycks finnas särskilt mycket insikt om utvecklingen bland universitetsledningarna. Ingen verkar åtminstone våga höja rösten.
Ur Professorn är naken!

1 kommentar:

Kristian sa...

Efter att ha jobbat lite med kvalitetssäkring i läkemedelsbranschen har jag funderat på betydelsen av uppdelning. En grupp utför själva produktionen, en annan gör det laborativa kvalitetstestandet, ytterligare en annan gör inspektioner och ser till att andra följer regelverket och "standard operating procedures". Finns en tydlig poäng med detta, att man inte bara granskar sig och utvärderar själv.

Frågan är om det inte egentligen borde finnas en ännu tydligare uppdelning också i forskningsvärlden, peer review räcker inte. Helst hade jag velat se att de som designar experimenten och de som faktiskt utför dem vore olika helt grupper. De som designar studien tilldelas forskningspengar varav en del går till en oberoende grupp som utför den. De senare bör till stor del vara fast anställda av universiteten; även om en del förstås kan vara doktorander och studenter som lär sig hantverket bör en fastanställd ha huvudansvaret. Det ska inte spela någon avgörande roll för deras framtid om experimenten får ett positivt eller negativt utfall. Att vara tekniskt skicklig och att kläcka bra forskningsidéer är ju inte samma sak, så här kan det finnas olika karriärvägar som passar olika personer.

Utförargruppen kan sedan publicera en rapport, motsvarande metod- och resultatdelarna, strukturerad på ett standardiserat sätt, som görs tillgänglig för alla. Sedan kan designgruppen skriva en tillhörande artikel med introduktion/teori, mer avancerad analys, slutsatser och diskussion, som tidskrifter eventuellt kan ta betalt för.

Det skulle inte bli omöjligt att fuska, men i vart fall betydligt svårare. Dessutom öppnas det som sagt karriärvägar med betydligt mindre publiceringshets. Den som bara är utförarare vinner inga nobelpris men har istället bättre anställningstrygghet.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se