19 maj 2016

Lång väg till rationell flykting- och migrationspolitik

Gästinlägg av Staffan Gunnarson

Från flyktinglägret Za'atari i Jordanien. Foto: Sara Azmeh Rasmussen
Den Europeiska humanistfederationen håller denna vecka sin årskonferens på Malta med temat ”Migration och integration”. Under det senaste året har dessa frågor blivit mer brännande än någonsin i samband med flyktingkrisen, växande utanförskapsområden i storstäderna, islamistisk terror och främlingsfientlig högerpopulism - samt ökade spänningar inom EU, något som i värsta fall riskerar hota fri rörlighet och ekonomisk utveckling framöver. Det är i detta läge en synnerligen delikat uppgift att balansera olika legitima intressen och finna de bästa lösningarna på sikt, med bibehållen respekt för demokrati, humanitet och rättssamhälle.

En olycklig sammanblandning i debatten av helt olika kategorier av migranter har försvårat helhetssyn och funktionella lösningar. Den som pga. tragiska omständigheter tvingas lämna sitt land och är i behov av en tillfällig fristad har inte mycket gemensamt med någon som frivilligt kommer för att söka arbeta eller utbilda sig för att sedan kunna vända hem med kompetens eller pengar och skiljer sig åter väsentligt från den som permanent vill etablera sig i annat land med egen försörjning eller anställning redan säkrad. Samtidigt har dessa frågor glidit ihop med det moraliska ansvar som många i rikare länder känner för att generellt lyfta sämre lottade i andra delar av världen, vilket ändå inte kan åtgärdas särskilt effektivt med individuell hjälp till ett fåtal före att satsa på de djupgående samhällsförändringar som globalt skulle kunna förändra livet för desto fler människor; fria marknadsekonomier, demokratiska politiska system och rättsstater.

Avtalet om asylhanteringen mellan EU och Turkiet har troligen små utsikter att hålla och knakar rejält i fogarna redan innan det hunnit att sjösättas. Oenighet i nationella strategier och avsaknad av tillräcklig rättslig förankring gör avtalet svårt att implementera, förutom de interna bristerna i Turkiet. Fördelningsmekaniken inom EU-systemet har hittills misslyckats totalt. FN och andra människorättsorganisationer lämnade dessutom direkt mottagningscentra i det redan hårt utsatta Grekland, pga. i deras ögon bristande legitimitet i hanteringen. Frågan är om förutsättningar att kunna genomföra en solidarisk flykting- och migrationspolitik överhuvudtaget finns och hur en sådan egentligen borde se ut? Hur värdera skyddsbehov och kanalisera stöd i olika former effektivt och rättssäkert, samt på ett rimligt sätt sprida ansvaret mellan världens länder?

EU-visioner

EU-parlamentarikerna Cecilia Wikström och Guy Verhofstadt (från liberala gruppen, ALDE) skrev för fem år sedan en intressant artikel om vad som krävs för ett fungerande, generöst asylsystem och för att stå emot främlingsfientlighet http://www.dn.se/debatt/fruktan-far-inte-styra-eu-i-synen-pa-flyktingar/ Värt att notera är att de tog Sveriges efter balkankrigen uppbyggda kapacitet på 80 000 ansökningar per år som exempel och förebild på hur det borde se ut inom hela EU. Samtidigt betonades att länder tillfälligt måste kunna stoppa mottagandet, när systemet överansträngts och människor bör då i stället hänvisas till andra stater som inte tagit lika många. Således skulle Sverige efter fjolåret, då kapacitetstaket överskreds med mer än det dubbla, ha i högsta grad rimliga skäl att ge systemet en chans till återhämtning, innan nya asylansökningar kan tas emot. Rätten att söka asyl är inte absolut i förhållande till enskilda stater, utan fördelas till länder med ledig kapacitet (ingen ska ha rätt att själv välja asylland).

Man berör också i inlägget från 2011 det som så många EU-ledare allt mer lyft på senare tid, att den ekonomiskt betingade migrationen inte kan tillåtas belasta ett sådant asylsystem, vilket enbart ska stå öppet för verkligt skyddsbehövande, vilka har rätt att åtnjuta den särskilda status som erkännandet som flykting innebär. Människor som av andra skäl söker ett nytt liv i annat land ska aldrig kunna bli aktuella för denna kategori, med den service och samhällsstöd som där garanteras.

Efter det senaste årets väsentligt ökade tryck, där beräkningar om att minst hälften av de asylsökande egentligen utgörs av ekonomiska migranter, blir det uppenbart att de mest utsatta riskerar att drabbas hårt av denna icke flyktingrelaterade rörelse, som i värsta fall kan få stater att helt stänga sina gränser, försena handläggningstider och försämra standarden på sina mottagningsenheter. Wikström och Verhofstadt betonar även vikten av att effektivisera och kostnadsbespara i asylprocessen, varför icke asylberättigade måste identifieras på ett tidigt stadium, allra helst redan från början förstå att de inte bör utnyttja systemet. Med överhängande hot om Brexit och svagare demokratiskt stöd i vissa länder för flyktinginvandring, skulle frånvaro av effektivare begränsningar kunna äventyra hela EU-samarbetet, vilket skulle förvärra situationen för alla asylsökare. Hur gärna man än vill se en annan gemensam approach, så kommer en hållbar politik inte gå att åstadkomma, såvida man inte har folklig förankring i alla medlemsstater. Då kommer i värsta fall Schengen- och Dublinförordningarna vara ett minne blott, med reducerad rörelsefrihet för alla som följd.

Bara åtgärder som dem i Öresundsregionen kan befaras redan ha börjat få långsiktiga konsekvenser, ifall man på bägge sidor bron nu väljer jobb och boplats efter nya överväganden och samhällsekonomin drabbas. Något som i sin tur försämrar möjligheterna att fördela stöd både till framtida asylsökare, redan anlända eller flyktingar i sina hemländer eller närområden. En försiktigare, hårdare kontrollerad och för migranter ej fullt så ekonomiskt fördelaktig politik hade tidigare kunnat skapa större stabilitet och kontinuitet över tid, så att panikbeslut inte hade behövt fattas till men för alla inblandade. Den måhända godhjärtade, men oreflekterade bedömningen att alla migranter skulle ha direkta skyddsbehov, inga andra valmöjligheter och att ens regeltillämpningar, samt de sociala och ekonomiska förmåner som tillhandahålls, inte spelar någon nämnvärd roll för vilket land man söker sig till har nu sannolikt helt i onödan bidragit till att skapa tragedier, splittra familjer och försätta asylsökare efter avslag i knipa som både moraliskt och ekonomiskt skuldsatta gentemot allt från egen familj till smugglare och andra mellanhänder. En politik som ena dagen till synes utan urskillning intygar att alla flyr för sitt liv och kommer att tas emot, med permanenta uppehållstillstånd och tillhörande anhöriginvandring, för att nästa dra in dessa löften och lämna många människor i situationer som de aldrig hade försatt sig i om de hade fått korrekt information från början, kan varken kallas förnuftig eller human. Många kommer troligen gå under jorden, leva utanför lag och ordning och tillbringa åratal i en ny osäker flykttillvaro. Vägen till helvetet är som bekant ofta kantad av goda intentioner, men verklighetsinsikt och kritisk analys ger ofta bättre resultat – inte minst om man har humanistiska visioner.

För alla med en liberal humanistisk och demokratisk inställning brukar Poppers rationalistiska ideal hyllas, om stegvisa reformer och förändringar i samhället under noga uppföljning och utvärdering, innan man går vidare i full skala. De snabba kasten fram och tillbaka i asylpolitiken som bl a setts i Sverige - det senast året såväl som under senaste decennierna - är mindre ansvariga, för att inte säga skadliga. Både för flyktingar och för landet som välkomnar dem är förutsägbarhet i politiken A och O för att det ska fungera väl, även i kristider. För EU som helhet gäller detta i lika hög grad.

I höstas sände en annan EU-parlamentariker från ALDE, Sophie In’ t Veld, tillika humaniströrelsens viktigaste allierade i arbetet för demokratisk sekularism i Europa (bl a mottagare av Humanist Award 2011) ut en uppmaning om att äntligen förverkliga idéerna om gemensamt och effektivt asylsystem. Hon hänvisade till protokollet http://www.europarl.europa.eu/summits/tam_en.htm från ett EU-möte i Finland 1999, där bl a ingår strävan efter att beviljad flyktingstatus ska gälla på samma villkor i hela unionen, tillsammans med planer på att avsätta extra medel för att klara situationer vid ”mass influx” av (redan konstaterade) flyktingar för ”temporary protection”. Dels är naturligtvis alla som saknar skyddsskäl exkluderade och dels förespeglas inga permanenta uppehållstillstånd, särskilt inte under en period av stort asyltryck som de senaste årens. Tiden har alltså varit lång utan att slutlig enighet har kunnat uppnås, trots dessa begränsade åtaganden och möjligheter till finansiering via fondmedel, vilket visar på de stora svårigheter EU står inför.

Fungerande lösning?

Föreställningarna om hur ett ideellt system skulle kunna se ut innehåller många frågetecken. I princip skulle det enbart kunna fungera om alla länder hade samma nivåer av välfärd och stöd till flyktingar. Det säger sig självt att öppna gränser där någon erbjuder gratis uppehälle, fri utbildning o sjukvård, generösa regler för anhöriginvandring och avstår medicinska ålderstest på yngre migranter utan ID-handlingar etc - medan andra har mycket mer restriktiv policy - inte kommer hindra koncentration till länder med mer fördelaktiga villkor. En fördelningsordning riskerar i praktiken att bli omöjlig. Så fort flyktingstatus uppnåtts, så kommer vissa länder ändå att tvingas ta emot dem som vill dit. Å andra sidan om några stater ska tvingas överta andra länders övertaliga flyktingar skulle de förra knappast acceptera i fall de senare tillämpar mindre restriktiva bedömningar, godtar extra ömmande fall, de facto ekonomiska migranter e. dyl., som övertagande land självt inte skulle låta passera. Därför kan vi bara om vi harmonierar nivåer och bedömningar åstadkomma en stabil omfördelning. Så fort någon ger bättre villkor faller systemet ofelbart och man kan inte förvänta att andra ska ta ansvar för egna unilaterala beslut.

Fram till i våras hade knappt någon velat komma till Spanien, trots att de åtagit sig en kvot i fördelningsplanen. När Litauen sände ut myndighetsrepresentanter för att försöka hämta flyktingar i Grekland ville inte en enda följa med. Det är endast några få länder som lockar, vilket i praktiken förstör utsikterna till en effektiv omfördelning – samtidigt som det nyanserar bilden av att alla direkt skulle fly för sina liv, utan andra intressen. Den tidigare styrelseledamoten i Humanisterna, justitieminister Morgan Johansson, menade nyligen att det nya systemet avsåg förhindra flyktingar från att byta land efter beviljat uppehållstillstånd, men detta måste bli oerhört svårt att fullfölja inom Schengen. Sverige ger också redan idag i förekommande fall rätt till skolgång, boende och försörjningsstöd till s.k. EU-migranter, som vistas olagligt i landet. Godtyckligheten i tillämpning riskerar att stjälpa hela idén och skapa stora orättvisor. Omedelbart indragna bidrag i fall man lämnar sitt asylland skulle kanske hindra en del om strikt kontroll upprätthölls. Med de växande problemen med bedrägerier via multipla identiteter, som avslöjats i kölvattnet av bristande ID-check och frånvaron av varje tillstymmelse till tillförlitlig dokumentation hos många asylsökande, gör att man har skäl att betvivla detta. Hur många som har falska eller flertaliga identiteter kan ingen ana. Vissa har sökt – och i vissa fall också fått – uppehållstillstånd i flera olika länder samtidigt och uppbär parallella stöd därifrån (bl a Nino Kuri har tagit upp detta i flera artiklar). När fingeravtryck ej tas eller samordningen inom Europa brister är fältet fritt. I en tid av högt migrationstryck, kombinerat med incitament för bedrägerier, missbruk av asylrätten, samt oro för terrorism och återvändande av Daesh-veteraner, så är avsaknad av dokumentation och mindre noggrann granskning av identiteter inte någon vidare grund för ett tryggt system. 

Inom den Europeiska humanistfederationen har vi i uttalanden kritiserat bl a Ungern och nu senast situationen i Turkiet för att inte tillräckligt tillvarata människors grundläggande rätt till värdig behandling. Vi varnar för högerextrema, främlingsfientliga och inhumana hållningar. Samtidigt finns ytterligare aspekter att fundera kring. Många har pekat på att flyktingkonventionen tillkom i en tid när nuvarande situation inte alls var påtänkt och därför är illa ämnad att appliceras på. Det är inte otroligt att läget kommer att framtvinga en revidering i vissa delar, så att de mest utsatta kan skyddas, men där prioritering av behoven i övrigt måste bli hårdare.

Mina barns syriska mor, som själv fick asyl i Norge på 90-talet, har de senaste åren besökt bl a flyktinglägret Za’atari i Jordanien, där taggtråd och stridsvagn övervakar området. Hon var även med och mötte en del av sina gamla landsmän på Stockholms Central i höstas under flyktingvågen. Hennes uppfattning är att de flesta skulle vilja stanna kvar i regionen – och naturligtvis återvända till sina hem – om bara förhållandena var drägliga. Vissa vill försöka ta sig vidare till Europa för att de har tröttnat på misären i lägren. Åter andra, ofta yngre, kan vilja ansluta sig till Daesh eller Fria armén mot Assad. Att säkra skolgång, läkarvård, förbättrad standard och möjliggöra arbete och integration i grannländerna skulle mildra mycket av frustrationen och underlätta att Syrien snabbare kan återuppbyggas och befolkas den dagen kriget tar slut. Hon delar här syn med danske politikern och exil-syriern Naser Khader, som också ser det som högst problematiskt om fler - särskilt de mer välutbildade - lämnar landet för gott, i stället för att så småningom bidra till framtiden i hemlandet.
Via sociala medier har hon också daglig kontakt med många arabisktalande från olika länder i regionen. Människor från säkra områden i bl a Irak, vilka varken är hotade eller förföljda, men planerar att ta chansen att migrera, frågar henne om vilka länder som är bäst att söka sig till i Europa. I höstas undrade t ex en, vars 17-årige son just kommit till Malmö, om staden är bra eller om man ska dra vidare någon annanstans. Familjen räknar med att komma efter. Detta är inte människor som flyr för sina liv och borde inte hamna i det asylsystem, som är avsett att ge akut hjälp till utsatta.

Statsministrar mot bättre vetande

Strax före påsk stod Fredrik Reinfeldt med hela sin tyngd som förutvarande statsminister och hävdade reservationslöst att vad som driver människor att bege sig i rangliga farkoster över Medelhavet är att de inte har något val. Han påstod att de alla saknade alternativ, att de är så utsatta att de tvingas riskera sina egna o familjens liv. Stefan Löfven har åtskilliga gånger varit inne på liknande spår. Varför vill man ge denna ytligt empatiska, men okritiska och starkt förenklade bild? Hur ska allmänhet och beslutsfattare kunna bedöma situationen rationellt, om man inte uppfattar hela den komplexa händelseutvecklingens många bottnar, aktörer och intressen? Vill man t ex motverka högerpopulism är det ingen god strategi, eftersom det går snabbt och enkelt att hitta motexempel. Bara det faktum att minst hälften av migranterna saknar asylskäl gör att varje seriös bedömning måste bli en annan. Sverige har även självt efter fjolåret sagt att 80 000 personer beräknas få avslag och ska sändas tillbaka – hur hänger detta ihop, om de direkt skulle riskerar att dö i hemlandet?

Vi behöver faktiskt inte gå längre än till det mest kända av alla fall när det gäller båtflykt, för att hitta en annan sida av saken; den strandade pojken Alan Kurdi. Hans far åtalades tidigare i vår i Turkiet för inblandning i människosmuggling och för flera människors död. Redan samma dag som förlisningen ägde rum reste fadern tillbaka via det land och den stad, Istanbul, som han hade levt i en längre period, men då påstods fly för sitt liv från, för att nästa dag i hemstaden Kobane i Syrien - vilken han tidigare tvingats lämna - begrava hela sin familj, som drunknat på färden mot Grekland. Idag lever och arbetar han i Irak och har gett upp tankarna på Europa.

Varför tog Kurdi denna risk med sig själv och sina närmaste? Det mesta tyder på att det inte var för sitt liv han flydde, utan för något annat. När min syriska ex-partner sökte asyl blev hon starkt varnad av rätten och sin egen advokat för att under processen återvända till Syrien, vilket garanterat skulle ha ödelagt hennes chanser att få stanna i Norge. För Kurdi var detta tydligen inget problem? Oavsett hans bevekelsegrunder i en säkerligen pressad situation, så skulle asylinstitutet urholkas om det inkluderade rätt för människor att frivilligt returnera till en region de anser sig tvingade att fly i från – det skulle öppna för omöjliga bedömningar och angivande av falska skäl. Det har spekulerats i att Kurdi hade behov av tandvård och hoppades kunna få det inom EU, kanske i Sverige, då han ej själv hade råd till detta i Turkiet.  Äger detta sin sanning kan bl a Sveriges generösa asylpolitik med omfattande hälsovård för flyktingar i kombination med FN:s och EU:s oförmåga att ge tillräckligt stöd och läkarvård till de flyktingar som vill stanna i närområdet, ha bidragit till Kurdifamiljens tragiska öde.

Sådana frågor bör också ställas runt prioriteringar och samband. Kan också den press enskilda ekonomiska migranter, som betalat stora summor till smugglare, känner från familjen som ev. väntar sig att få komma efter eller att man ska skicka pengar och från dem man kanske måste återbetala lån till, vara det som skapar den desperation som gör att människor kliver i knappt sjödugliga farkoster på vägen över Medelhavet? Man har i det läget ingen reell chans att ångra sig och återvändo uppfattas som ett otänkbart svek mot anhöriga eller man har helt enkelt satsat alla sina pengar på detta projekt och måste fullfölja? Vilken indirekt roll har EU i denna miljardhandel och i att inbjuda till katastrofer?

Från flyktinglägret Za'atari i Jordanien.
Foto: Sara Azmeh Rasmussen
Ytterligare en berättelse som komplicerar bilden presenterades förra våren i radio.  En ung syrisk kvinna hade efter flykt från hemlandet besökt en rad ambassader i Ankara, däribland Sveriges, för att försöka få visum till Europa. Det misslyckades. Hon hade erbjudande att följa med en båt över havet, för att på så sätt ändå kunna nå EU, men hon vågade inte. I stället valde hon den trygga resan med flyg till Brasilien, som i flera år erbjudit visum och asyl till syrier. Varför väljer inte fler människor denna väg? Det är skillnad på att fly för sitt liv och att riskera sitt och andras liv, som så många på Medelhavet gör. Avgörande för dessa beslut är de stora ekonomiska fördelar som ges i norra Europa. För Brasilien kostar mottagandet ingenting. Kvinnan i reportaget känner att det är orättvist att de som hade modet att ta båten – och lyckades ta sig hela vägen upp till Sverige - ska få allt gratis, medan hon inte får ett öre. I Brasilien får man klara sig själv, jobba från dag ett, fixa bostad själv, lära språket på egen hand osv. Generös flyktingmottagning i Sverige (för den som lyckas nå fram) kan alltså uppfattas som djup orättvisa globalt. Frågan är ändå om hon inte blir snabbare och bättre integrerad i Brasilien än många asylsökare i vårt land, med starkt utanförskap. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6130627

Förnuft och känsla

Människor reagerar olika emotionellt och intellektuellt. Själv påverkades jag starkt våren 2011 av att två unga pojkar i Syrien hade fängslats och torterats efter att ha klottrat regimkritiska ord på en mur. Det året inledde Assad ett krig mot sin egen oskyddade, fredliga befolkning för att strypa de demokratisträvanden som startat i och med den arabiska våren. Hela städer har pulveriserats. Redan då borde ett fungerande världssamfund ha agerat och Assadregimen störtats, om en sann folkrätt med betoning på att skydda befolkningen före diktaturen hade fått avgöra. Efter detta har vi sett Daesh skära halsen av folk i förfärliga videoklipp, kasta homosexuella i döden från höga hustak, bränna och lemlästa människor på de mest brutalt utstuderade sätt och ägna sig åt obeskrivliga brott mot kvinnor och unga flickor, vilka infångats till ett liv som sexslavar åt terroristerna. Mycket av detta har varit outhärdligt att se på och följa, men världen har inte förmått att göra någonting.

Hösten 2015, fyra och ett halvt år in i kriget, känner så plötsligt Europa ett överväldigande moraliskt ansvar för att rädda den syriska befolkningen på flykt, när bilderna på en död treåring uppspolad vid Bodrums kust sprids över världen. Detta är måhända mänskligt, men oerhört irrationellt, alldeles för sent och tyvärr inte särskilt humant. Det löser inga problem, sätter på sin höjd plåster på såren. Bristen på handling från EU och Väst har nu lett till att bödeln Assad och den opålitlige Putin höjt sina anseenden som parter i fredssamtalen efter begränsade insatser mot Daesh. Egentligen bevittnar vi en kollaps för en förnuftig och ansvarstagande värld, som bara blir reaktiv i brist på förutseende och förebyggande åtgärder. Ett bottenlöst svek mot de mest utsatta, som skulle förtjäna vår hjälp och räddning, vilket vi försöker kompensera med desto större stöd till dem som råkar klara flykten - och därtill många andra, som saknar skyddsbehov.

När Sverige införde permanenta uppehållstillstånd för alla syrier uppfattade jag det i förstone som positivt. Man tänker sig att alla som tar sig från landet förtjänar att tas emot i en trygg hamn, där man tillåts starta ett nytt liv, med vårt benägna bistånd. Vid närmare eftertanke och med de erfarenheter vi nu har, var detta nog ett felaktigt beslut. Individuella prövningar är egentligen vad som gäller och bara att komma från en diktatur eller ett land i krig är inte i sig tillräckliga skäl för asyl i annat land. Individuella skäl betyder att man kan påvisa att man själv är direkt hotad eller förföljd - och t ex inte tillhör regimen och är krigsförbrytare eller terrorist. Löften om permanenta uppehållstillstånd gjorde att Sverige en period blev extra attraktivt att söka sig till. Belastningen från människor från andra arabländer, vilka felaktigt påstått sig vara syrier, drabbade då de äkta med längre processer och vistelsetider i olika boenden och ökade kostnader. Med tanke på språkskillnader är det märkligt att t ex marockaner har kunnat utge sig för att vara syrier och inte på sitt tal omedelbart avslöjas (likt en dansk i Sverige). När alla plötsligt välkomnade syrier utan urskillning, ledde det även till att sådana som redan bodde utanför landet, t ex i grannländer eller hade uppehållstillstånd att annat EU-land lockades att söka sig vidare mot Nordeuropa. Det var heller inte avsikten med asylpolitiken.

Då oerhört många ej dokumenterar sin identitet, ålder eller ursprung och vistelseort, inte så få aktivt – efter råd från smugglare och andra kontakter - gör sig av med pass vid Medelhavets stränder eller spolar ned i en toalett på vägen, så blir säker identifikation ofta omöjlig i EU, trots att detta egentligen är förutsättningen för att överhuvudtaget kunna bevilja någon asyl. Att erbjuda skydd till en person man inte vet vem det är inte rättssäkert och kan t o m hota andra som är skyddsbehövande. Detta visar dessutom de enorma bekymmer som sammanbrottet för Schengens yttre gränskontroll och Dublinförordningen inneburit. I första asylland är normalt ID-check betydligt enklare. När människor flyr Aleppo i Syrien för att ta sig över gränsen mot Turkiet är ursprung och sammanhang ganska lätt att fastställa, även för en grupp i sin helhet, även om enstaka personer skulle sakna ID-handling. När någon i stället har färdats över kontinenter och kanske 10-20 nationsgränser och bara har en standardiserad, tillrättalagd historia att berätta, blir sannolik identifikation utan giltiga dokument mer gissning än fakta. Så var asylrätten aldrig tänkt att fungera.

Haltande paralleller

Många har velat peka på historiska paralleller till migration och flyktingsituationen idag, men de flesta jämförelser haltar. När judar lämnade Tyskland på 30-talet, då 70 000 finska krigsbarn kom till Sverige under andra världskriget och de allra flesta återvände efteråt eller när många tyskar förflyttades efter kriget från områden i Östeuropa till nuvarande Tyskland, så innebar inte identifikationen några problem. Hela 92% av asylsökare till Sverige ifjol saknade som jämförelse pass eller annat ID och 40% av ansökningarna behandlades utan någon som helst form av dokumentation. Invandring till Sverige på 1600-talet av företrädesvis yrkesskickliga personer som efterfrågades av stormakten går inte att likställa med ibland helt outbildade människor som idag anländer till ett industriellt avancerat höglöneland med arbetslöshet. De skandinaver som emigrerade till Nordamerika för 100-150 år sedan gjorde det helt på eget bevåg och risk och fick klara uppehället bäst de kunde. De kostnader och ansvar Sverige har för varje individ bara under asylprocessen är på en nivå som gör jämförelsen tämligen meningslös i förhållande till gårdagens amerikafarare. När man kan konstatera att enbart kostnaden för s.k. ensamkommande flyktingbarn i Sverige närmar sig hela FN:s globala flyktingbudget, så bör en djupare analys till av vad som är rimligt, mest rättvist och rationellt – för alla utsatta människor och för världens utveckling i stort.

Asyl är något som är tänkt att kunna erbjudas den som i dagsläget är i behov av skydd från fara och är något till sin natur primärt tillfälligt, tills hotet försvunnit. Därför är det i ett inbördeskrig, som visserligen kan bli långvarigt, men som också kunde ha tagit slut mycket tidigare, inte helt välmotiverat med permanenta tillstånd. Som EU-planerna tidigare sett ut, är alltså heller inte annat än tillfälligt mottagande vid större flyktingströmmar något man räknat med. Vi talar ju här om flyktingar, som i en akut situation tvingats bort från sitt land, men normalt ska kunna – och i regel också vill - återvända dit, så fort åter möjligt. Ett mottagarland har ingen skyldighet enligt konventionerna att ta hand om f d flyktingar när krisen eller konflikten är över. Diskussionen i Sverige om att alla bör få permanenta uppehållstillstånd är härvidlag ganska underlig.

Dels vore det naturligt att returnera så fort man får chansen, om skälet enbart varit ett hot som vid senare tidpunkt inte längre finns. Ibland utmålas det även som katastrof att barn i flyktingfamiljer efter påbörjad skolgång skulle tvingas bryta upp från kompisar och sammanhang – och det är självfallet inte alltid lätt – men att människor flyttar är trots allt ganska naturligt. Mina barn har både bytt land och gått i skolor i olika kommuner, vilket kan vara en tuff omställning, men ger även lärorik erfarenhet för livet. Vissa barn får pga. föräldrars arbete eller sociala situation flytta ofta – detta är inget som med nödvändighet måste ses som negativt och självklart inte på långa vägar som något brott mot mänskliga rättigheter. Att flytta med sina föräldrar till deras gamla hemland när det åter är tryggt kan knappast ses som skadligt.

Dels har synen i Sverige om att omedelbara permanenta uppehållstillstånd underlättar etablering och integration inte synats tillräckligt. Effekterna kan skilja sig från fall till fall, men att avvakta en tid innan en mer långsiktig vistelse garanteras är inte orimligt. Den som har fortsatt grund för asyl kommer ändå alltid att få stanna, men att den utan skäl också ska få göra det finns i förstone ingen anledning till. Då är det inte längre asylpolitik vi pratar om, snarare individinriktat stöd i helt andra socio-ekonomiska eller politiska termer. I Danmark ser man permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap som en belöning till den som integrerat sig, lärt språket, börjat arbeta och kan försörja sig – omvänt svenska resonemang om att man först ska få alla förmåner, innan man kan ta nästa steg. Risken är förstås att det i stället får motsatt effekt, att man slappnar av och blir mindre motiverad att anstränga sig, om allt redan är serverat oavsett hur situationen utvecklar sig. Att den som visat sig klara anpassning kan få stanna - även om skyddsbehovet upphört - är sannolikt en mer försvarbar ordning än ren automatik, om det är integration vi vill ha.

En person som fick en fristad i Sverige och även blev medborgare här på 90-talet, är den av humanistorganisationer mångfalt belönade Taslima Nasrin, som flydde undan dödshot från fundamentalister i Bangladesh. Hon är typexempel på en person som pga. akut livsfara behöver asyl utanför hemlandet och medborgarskapet har gett henne en extra trygghet. Däremot har det inte lett till integrering. Hon har aldrig lärt sig språket eller haft intresse av att bli svensk i någon annan mening. Hon har i långa perioder föredragit att bo i Paris och på andra håll. Numera lever hon i Indien, där hon känner sig mer hemma. Nasrin, som är både hedersmedlem i Humanisterna och för något år sedan mottog förbundets utmärkelse Hedeniuspriset, twittrade efter andra terrorattacken i Paris ”Hoppas jag inte är i livet när Europa inför Sharialagar”. Ett kan tyckas överdrivet och alltför uppgivet uttalande, men med hennes bakgrund förståelig. Förr upplevde hon sig vara trygg på vår kontinent och nu är den känslan borta. Ett komplicerande faktum i integrations- och flyktingdebatten.

En uppfattning hon f ö delar med bl a tidigare generationers invandrare i Frankrike, där kritik i dag hörs om att det man en gång flydde ifrån, nu har slagit rot i Europa och på nytt hotar människors fri- och rättigheter. Integration eller assimilation sker inte av sig själv, ibland finns inte ens viljan, då gemensam värdegrund helt enkelt saknas. Liknande formuleringar framfördes av nyligen bortgångne Auschwitz-överlevaren och Nobelpristagaren i litteratur, Imre Kertész. Han uppfattade ett europeiskt svek mot dess egna ideal och såg väl inte minst på den ånyo växande antisemitismen, i kölvattnet av stor invandring från Mellanöstern, som starkt beklaglig. Att hantera principer om öppenhet, frihet och tolerans samtidigt som vissa grupper kan utnyttja och missbruka friheten och generositeten till att ödelägga dess förutsättningar är en extremt svår, men nödvändig balansgång för Europa idag. Det kan bara lyckas med stora ansträngningar, medvetenhet, beslutsamhet och kunskap, aldrig genom att väja för konflikter som handlar om demokrati, jämställdhet, rättsstat och mänskliga rättigheter, vilka alltid måste gälla lika för alla. Terrorhot, islamism, alla sorters rasism, hedersvåld och kvinnoförtryck är reella utmaningar mot fred och frihet, vilka måste bemötas med klarhet och kraft, inte minst för att integrationen ska fungera.

Att åter utkämpa föregående strid hellre än nästa

En anledning till att mycket av diskussionen här har gått i baklås, är att många haft svårt att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Samhället är komplext, historien likaså och den går aldrig att kopiera med karbonpapper. Per T Ohlsson sa i en intervju ifjol att fascismen så som den såg ut i Europa på 30-talet aldrig mer kommer igen i sådan skala, förutsättningarna och erfarenheterna är nu så annorlunda. Detta har han säkerligen rätt i, nästa gång brukar nämligen något helt annat dyka upp, som vi inte har räknat med. Ett sådant exempel är att de demokratiska västeuropeiska välfärdsstaterna drabbades av en terrorvåg från vänster på 70-talet, där fria demokratier i extremisternas ögon förväxlades med fasciststater, som måste krossas. Historiska paralleller är alltid förrädiska. Efter februarirevolutionen i Ryssland 1917 var Kerenskij och den provisoriska regeringen efter tsardömets fall rädda för att rojalisterna skulle komma tillbaka, vilket hade varit faran under den franska revolutionen drygt hundra år tidigare. Man missbedömde då totalt hotet från Lenin och bolsjevikerna, som med hänsynslös beslutsamhet brukade våld för att kväva demokratisträvandena i sin linda. Detta gjorde i sin tur att man i Tyskland på 30-talet naturligt nog var skraja för att kommunisterna skulle komma till makten. Man negligerade därför på ett ödesdigert sätt Hitler och nazisterna. Historiens lärdom blev åter en fälla för enögda strateger, när ett nytt spöke stod för dörren.

Frågan är om erfarenheterna från nazismen och judeutrotningen i ett moraliskt skuldtyngt Europa i vår tid har hämmat en sansad analys av islamismen, vår tids mest gränslöst våldsbejakande rörelse. Ständig uppmärksamhet gentemot allt vad rasism, fascism och nynazism - inklusive populistiska, pseudovetenskapliga nationalistiska och främlingsfientliga idéer - är absolut påkallad för att motverka en upprepning av liknande totalitära och auktoritära regimer. Ambitionen att förhindra fördomar mot folkgrupper har trots detta ibland dessvärre tenderat att vilja stänga ute även berättigad kritik av en del sedvänjor - eller en kunskaps- och människosyn - som helt bryter mot demokratiska ideal och rättsstatens krav på likabehandling.

När Humanisterna t ex år 2000 ville diskutera med regeringen hur undervisningen i konfessionella friskolor kontrolleras, så gav statssekreteraren till svar att muslimska skolor kunde man i varje fall inte undersöka närmare, för då skulle man direkt bli anklagade för rasism. Barnens rätt var tydligen helt oväsentlig. Tio år senare lyftes på ett annat humanistmöte problemen upp som rapporterats från Malmö, om att ett stort antal kvinnor i princip befarades leva mycket kringskurna liv, i vissa fall rent av inlåsta i sina hem den tiden mannen är ute, men bemöttes omedelbart av anklagelser om att vilja sprida myter och främja rasism. Som om omsorg om alla kvinnor oavsett härstamning, vilka alla förtjänar likabehandling i samhället, skulle kunna tolkas som främlingsfientligt. Möjligen var det feministiskt och antipatriarkalt, vilket vår konsekventa religionskritik alltid har varit. Om man inte kan diskutera dessa frågor öppet och rakt, utan ifrågasättanden och spekulationer om människors motiv, så är det väldigt illa. Kan man inte ens resonera med humanister som har ett sen långt tillbaka känt, djupt och äkta engagemang på området med ett konkret motstånd mot all fascism, högerextremism, rasism och annat förtryck, vem ska man då överhuvudtaget kunna göra det med? 

Den radikalisering, hedersvåld, kvinno- och HBT-förtryck, bristande förståelse för yttrande- och religionsfrihet, som alltmer kommit att bli påträngande problem borde förstås ha erkänts och bemötts betydligt kraftfullare för länge sedan. Handfallenheten för reella hot mot individ och samhälle har gjort att extremism och reaktionära hållningar tillåtits att växa obehindrat – t o m med samhällsstöd. Man kan aldrig bekämpa populism genom att själv förenkla komplexa förhållanden, förneka verkliga faror och sprida bilden av att integrationen är problemfri. Det är bara genom att inse sanningen vi får en chans att styra samhället i önskad riktning med vederbörlig respekt för alla människor.

Med de s.k. ensamkommande flyktingbarnen och medicinska ålderstest har också udda resonemang förts i Sverige, där tillämpning av uppställda regler obstruerats av myndigheter och läkare. En viss osäkerhet i metoder har tagits till intäkt för att det vore bättre att vara dem förutan – som om det skulle ge mer vetenskaplig och pålitlig grund för beslut att bara titta på och intervjua personen.  Den enskilde asylsökandes eget ansvar för att styrka ålder gör att rättssäkerheten inte riskerar att hotas, även om någon genom test skulle råka få sig tillskriven något högre ålder än den verkliga. Att en påfallande mogen 16-17-åring, vilken saknar asylskäl och som bevisligen tagit sig runt halva jordklotet på egen hand - men inte kan dokumentera sin ålder - blir avvisad efter medicinskt test borde inte uppröra någon. Har man skyddsbehov får man däremot stanna, även som vuxen.

Varje underskattning av ålder hotar i så fall lika mycket rättssäkerheten i samhället – inte minst för de reellt minderåriga, som kan komma att få bo tillsammans med betydligt äldre, vuxna personer. Frågor runt social miljö, straffrättsligt ansvar, äktenskapsålder, alkoholinköp, kommande pensionsålder och mycket annat gör att konsekvenserna inte är obetydliga. Märkligt nog har snabbt 15-17-åringar bedömts som i själva verket över 18 och myndiga efter misstanke om grova brott vid HVB-hem. Är domstolarna mindre rättssäkra än migrationsverket och läkarna? Varför används inte samma metod redan från början i processen? Jag har själv funderat på om jag vill att mina barn senare uppe i högstadiet ska riskera att ha klasskompisar som egentligen är flera år äldre och svaret måste bli nej. Skillnaden i mognad och livserfarenhet i den åldern är allt för stor, för att det ska vara lämpligt.
En vän till mig, som tidigare varit aktiv inom Humanisterna har i vår välkomnat en ung afghansk asylsökare i sitt hem. Hon säger att hon förstår att han egentligen är över 20 är, fast han själv anger 16. Då hon finner glädje i att hjälpa till, uppfattar hon inte detta som ett problem. Frågan kvarstår ändå om vi ska följa konventioner och lagar till gagn för dem som rättmätigen avses eller om osanna uppgifter ska premieras – och i så fall varför? Godtycke kan knappast skapa rättvisa eller kallas verklig solidaritet. Kritik mot aktuell svensk utredning finns bl a här http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2016/05/Rapport-om-medicinsk-aldersbestamning-ett-hafsjobb/

Globalisering på fungerande villkor

Av någon anledning har debatten i Sverige velat bunta ihop alla frågor som har med migration att göra, utan klara distinktioner, ibland inte ens från myndigheters och ansvariga politikers sida. Detta har försvårat förståelsen för komplexa skeenden. Kulturellt och vetenskapligt utbyte mellan nationer ser nog de allra flesta som något positivt, rent av nödvändigt. Att kunna turista, arbeta och studera utomlands eller med ansvar för egen försörjning i princip kunna bo var som helst på jorden är i regel heller inget problem. Att människor i behov av skydd undan livsfara och förföljelse i hemlandet också ska kunna tillförsäkras detta i annan stat är en mänsklig rättighet. Fri migration till andra länder utan asylskäl eller realistisk utsikt till arbete och försörjning blir emellertid problematiskt, om man direkt ska få tillgång till sociala förmåner, som andra måst arbeta upp rätten till.

Därutöver behöver diskuteras var och hur omhändertagande av flyktingar bäst sker och hur ansvar och kostnader bör fördelas i världen. Flera skäl talar för att första asylland primärt bör gälla, för bäst kontroll av identitet, bakgrund och kostnader för både flykten och mottagandet, liksom eliminering av smugglarverksamhet. Stater som åtar sig mottagande av kvotflyktingar enligt den modell som Kanada använde när man välkomnade 25 000 syrier är troligen att föredra. Då kan man fokusera på mest utsatta grupper i stället för dem som mer slumpartat och enskilt lyckas ta sig till Europa. Bl a så att kvinnor och barn får mer aktiv hjälp för bättre könsbalans. Effektiviteten i att tvinga länder att ta emot enligt ett gemensamt fördelningssystem kan man fundera på, vilket blir resultatet om ledande politiker eller stora delar av befolkningen är negativ – och asylsökare inte ens själva vill bo där (detta gäller även fördelning inom länder, där många yttrar missnöje över vilka orter man placerats i)? Hur kan mottagande ske rättssäkert, värdigt och hållbart både på kort- och långsiktigt?

Alla de behov inom olika samhällssektorer som måste uppfyllas om omfattande invandring eller befolkningsväxt ska vara möjligt, tar tid att bygga upp – vissa kräver åratal och har i nuläget inte alls hunnits med i Sverige, trots ansvariga politikers goda minne; bostäder, skolor, tandläkare, psykologer, socialsekreterare, poliser, tolkar, gode män med mycket mer, den ordinarie service som den befintliga befolkningen förväntar ska ju också fungera. Utan detta kommer vi inte att kunna garantera varken rättvisa, välfärd eller humanitet för alla inom landet. Diskussionen och planeringen släpar betänkligt, sedan flera år – inte bara sedan fjolårets migrationstopp. På senare år har t ex svenska medborgare som farit illa i fosterhem flera decennier tillbaka en ursäkt och kompensation av staten. Hamnar vi åter i denna situation, när många flyktingbarn slussats ut till boenden som myndigheterna inte alls har hunnit kontrollera kvaliteten på? Detta och en rad andra problem pockar på tillfredsställande lösningar, som borde ha varit genomtänkta och väl förberedda innan man erbjöd ett så gränslöst mottagande.

Konsekvent tillämpning av regler på asylområdet är viktigt för att skapa rättvisa, försvarbara och begripliga beslut., för alla parter. Lika bedömning av alla demokratier är härvidlag att föredra. Om ett land för att uppnå mer rättvisa eller jämlikhet i världen skulle önska hjälpa andra utsatta människor, förutom dem man beviljar asyl, så vore en mer rationell och pro-aktiv inställning att föredra. Att bara passivt ta emot dem som råkar ha modet, turen, styrkan och chansen att ta sig till Europa eller andra rikare länder blir i praktiken tämligen osolidariskt. I så fall borde man i stället rikta insatserna till grupper med särskilda behov, som att erbjuda vård till traumatiserade personer som våldtäktsoffren för Daesh.

Vidare borde Malalas systrar stå i fokus, som hotas eller hindras från att fullfölja sin skolgång i Pakistan och Afghanistan, så att de kan skyddas bättre eller få möjlighet att studera utomlands. Åter andra som nu drabbas av minskat bistånd pga flyktingmottagande hemma är i behov av vatten o mediciner i bl a Afrika. Det vore möjligen klokare att handplocka individer bland dem som annars kanske inte skulle ha några möjligheter att få sin mänskliga rättigheter tillgodosedda och som vi nu helt försummar. Neddragningar i biståndsbudgeten visar hur kontraproduktiv och orättvis dagens politik är. Bristen på skolgång och utbildning skapar desperation i Libanon och andra håll, för människor som inget hellre skulle vilja än att stanna i närområdet och snarast möjligt återvända till Syrien. Nu kan man känna sig tvungen att försöka ta sig till Europa. Att hjälpa människor där de befinner sig ska aldrig vara en förevändning för att försvåra invandring till Europa, men i detta fall för att använda resurser på bästa sätt, genom att möta människors behov av stöd på det sätt de själva i första hand skulle önska.

Viktigt se både möjligheter och problem

Många personer som i alla år varit EU-kritiker har på senare tid förespråkat överstatliga beslut om migrationspolitiken och flyktingmottagandet. Detta är tvivelsutan ett demokratiskt problem och vissa stater känner sig överkörda av det starka Tyskland, med alla de historiska associationer det kan utlösa. Här finns emellertid skäl att vara mer försiktig. Utan folklig förankring i mottagande nationer – och kommuner – bäddar vi kanske för onödiga konflikter och problem. Asyl är dessutom alltid något som mottagaren bestämmer sig för att erbjuda, så ett intresse och samförstånd måste i grunden finnas.

I arbetsgruppen mot extremism och populism inom EHF betonade vi i vår utvecklade policy hur viktigt det är att alltid sakligt bemöta olika påståenden som kommer från främlingsfientligt håll, avvisa myter och själva ställa de grundläggande kritiska frågorna tillbaka. Det är förstås också viktigt att humaniströrelse ej sprider egna vanföreställningar om oproblematisk migration eller att det skulle vara en mänsklig rättighet att fritt röra sig över världen, med krav på andra utan egna förpliktelser. Den grupp av migranter som vistats i den s.k. ”Djungeln” i Calais bistår t ex till synes inte av skyddsbehövande och väljer frivilligt att vänta på chansen att ta sig till England, trots att de lika gärna skulle kunna söka asyl i Holland eller Frankrike, om så varit fallet. Någon rätt att få bosätta sig i England finns dock inte.

Att överdriva problemen med invandring och blandning av kulturer är lika illa som att negligera utmaningarna med segregation och risken för utveckling av parallellsamhällen i Europa, enklaver där rättsstaten blir satt på undantag. Allra speciellt om man är förespråkare av mer öppna gränser och större migration i Europa är det nödvändigt att vi redovisar vilka effekterna kan tänkas bli, så att vi klarar av att förbereda oss på alla de insatser som krävs, ekonomiskt, socialt, säkerhetsmässigt, med utbildning, hälsoutbud osv.

Många gånger inför internationella humanistmöten har vi blivit varse hur svårt det varit att ordna visum till deltagare från bl a Afrika eller Asien, som värdlandets myndigheter befarat skulle hoppa av och söka asyl. Vid ett tillfälle nekades t o m vårt internationella förbunds högste tjänsteman, som då var en indier, av detta skäl att resa in till USA. Denna typ av hinder för utveckling och utbyte i världen är väldigt skadlig. Samtidigt har ofta människor helt utan koppling till humaniströrelsen försökt skaffa sig inbjudningar, just för att få resa till Väst med ibland trolig avsikt att söka asyl. Detta är förstås ett problem. Hur nu eventuellt fler lagliga vägar till EU ska kunna stoppa tragedierna och smugglarna på Medelhavet framstår som en gåta. Fortsatt kommer sannolikt många av dem som saknar asylskäl att pröva olika vägar in, ibland med risk för eget liv.

För fem år sedan tog jag ansvar för att inom humaniströrelsen i Sverige och internationellt skapa stöd o uppmärksamhet för en i Sverige asylsökande ateist från Pakistan. Han hade då med hela sin familj fått avslag i tre instanser för att man betvivlade hans historia om att ha varit hotat, misshandlad och tvingats fly som aktiv islamkritiker med egen hemsida. Dokumentationen ansågs för dålig. Han kunde heller inte tillgodoräkna sig s.k. ”sur plâce”-skäl, att han bevisligen senare utanför hemlandet varit verksam med sin opinionsbildning. Bedömningen av skäl är naturligtvis alltid vansklig, när redogörelsen innehåller luckor. Trots allt är det rimligt att höga krav ställs för att godta någon som flykting.

De dödshotade ateistbloggarna i Bangladesh utgör precis som nämnda Nasrin en given sådan grupp, där man helt behöver komma bort från miljön och troligen inte kan återvända inom överskådlig tid.  Den kanske allra mest kända flykting som kommit till Europa de senaste 25 åren, Ayaan Hirsi Ali, fick som de flesta nog tycker glädjande nog en fristad i Holland på 90-talet. Hon gjorde dock som så många andra, hittade på en berättelse för att bli godkänd, när hennes egentliga skäl inte räckte till. Orsaken till flykten var att hon ville komma bort från ett tvångsäktenskap, men detta accepteras inte som skyddsvärt (även om det kanske borde det). Hon ljög därför om att hon kommit direkt från Somalia, trots att hon redan levde i trygghet i Kenya och inte hade behov av politisk asyl.
Vad som ska räknas som mest skyddsvärdiga skäl och under vilka former detta ska erbjudas och hur fördelningen ska se ut mellan alla rikare länder, inklusive Kina, Japan, Gulfstaterna m fl kommer att kräva en ny, omfattande diskussion framöver. Godtycket, orättvisorna och obalanserna är så uppenbart stora idag, att en annan samstämmighet måste till – och fler bör upprätthålla minimistandarden, snarare än att ett fåtal försöker uppfylla maximala åtaganden på kort sikt, utan chans att klara det i längden. Kontinuitet och stabilitet i gemensamma globala system vore mer önskvärt.

Staffan Gunnarson

Vicepresident inom Europeiska humanistfederationen

3 kommentarer:

Ulf Gustafsson sa...

Staffan,

Detta var en mycket lång text och därför finns det utrymme i den att vara tydlig och korrekt i detalj.
"[Reinfeldt] påstod att de alla saknade alternativ, att de är så utsatta att de tvingas riskera sina egna o familjens liv."
Det gjorde han inte. Du gör en tolkning som passar den poäng du vill driva hem.

Sedan tycker jag det är jobbigt med texter med så många retoriska frågor. Vet inte hur jag ska bedöma detta. Det är som om skribenten har en åsikter som den inte fullt ut står för och därför formulerar implicit. Tråkigt också att du måste använda uttryck som "s.k. ensamkommande flyktingbarn". Vad "s.k." ska förmedla i din text är öppet för spekulation.

"Är domstolarna mindre rättssäkra än migrationsverket och läkarna? Varför används inte samma metod redan från början i processen?"
Det var Migrationsverket som gjorde bedömningen att den misstänkte förövaren var över 18 år, efter intervju i samband med asylprocessen. Att han placerats på HVB-hem förmodar jag beror på att det inte görs någon utredning av ålder innan placeringen. Denna sker först i samband med asylbeslutet, vilket kan dröja. Detta exempel kan inte användas som argument i frågan om val metod vid åldersbestämning.

Krister V sa...

Märkligt att detta imponerande inlägg bara fått en enda (mycket) ynklig kommentar.
Publiken borde väl inte ha riktigt så svårt med långa texter, så jag antar att ämnet är alltför känsligt.

StaffanG sa...

De många reaktioner jag fått på Twitter har varit väldigt positiva. Fler fragmentariska texter i ämnet inte är vad som behövs, utan det litet mer problematiserande och fördjupande perspektivet.

Cecilia Wikström, omnämnd i artikeln och i vår utsedd av EU att leda arbetet med att säkra en human asylrätt, vidaresände t ex min text på Twitter med uppmaningen till alla att ”Läsa & begrunda! - Något så ovanligt som en djupgående, reflekterande analys.” Att en kristen, präst och liberal med denna roll inom EU gör en sådan bedömning av mitt bidrag till debatten tyder på vissa förtjänster.

Ang. Reinfeldt, som i sitt tal före påsk gled mellan att tala om utsatthet, de som flyr i båtar och alla som vill lämna krigets Syrien. Eftersom ingen direkt flyr för livet i båt från Latakia till Europa, blir hans resonemang osammanhängande. Att lämna Syrien för att sätta sig i säkerhet i Egypten, Jordanien, Libanon eller Turkiet är något helt annat än att från mer fredligt land riskera livet under färden till Europa. Det är ett helt annat val.
Reinfeldt påstår att orsaken är att man inte kan leva med alternativet, men Alan Kurdis far kan ju alldeles uppenbart leva med att vistas i Istanbul, Kobane eller som nu i Irak och var inte tvungen att offra familjens liv på väg mot Grekland. Varför han och andra väljer detta alternativ svarar inte Reinfeldt på. Varför tog de t ex inte tryggt flyget till Brasilien i stället, till kanske en bråkdel av kostnaden som smugglare kräver?

Reinfeldt verkar helt enkelt ha – eller vill bara förmedla - en fruktansvärt begränsad syn på krisen. Han raljerar också lättsinnigt över dem som påpekat faktum, att asylmottagningen slog i taket för värdighet och vill påskina att man främst månade om sin eget julfirande, vilket är ett absurt påstående. Själv borde han ha tagit ansvar för att stärka kapaciteten i mottagandet, om han nu menade allvar.

I en öppen, problematiserande text ställer man givetvis frågor, som efter reflexion och diskussion kan leda fram till nya, gemensamma ställningstaganden, i en organisation, ett politiskt parti eller samhället i stort. Är det bättre att inte inbjuda människor att fundera över alternativa svar eller invändningar och motargument? Är det alltid bättre att skippa resonemang och sonika presentera en färdig kravlista? Jag välkomnar självfallet alla synpunkter på mina tankegångar och har i dagsläget heller ingen aning om var varken Sverige eller EU kan tänkas landa. Mycket ligger i vågskålen och åtskilligt bör vara öppet för diskussion.

I fråga om åldersbedömning är dröjsmålet med att fastställa denna på tidigt stadium ett stort problem och då ofta för sent, eftersom skadlig blandning mellan vuxna och barn redan ägt rum. De ärenden av mord, våldtäkt m.m. som förekommit har även efter beslut av åklagare kommit att ändra ålder på misstänkta gärningsmän. Jag redovisar även annat exempel på att människor spelar med i åldersbedrägerier för att öka någons chans till uppehållstillstånd, gratis uppehälle och utbildning i Sverige, vilket eg. borde ses som ett brott mot lagar, regler och konventioner - vilket i förlängningen kan undergräva asylrätten, förutom riskera snedfördela kostnader till nackdel för mer utsatta personer. Hur utbrett problemet med falska åldersangivelser är återstår att se, men det räcker att titta på Merit Wagers blogg för att känna viss oro för hur stor omfattningen kan vara.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se