4 maj 2016

Religiösa argument fungerar dåligt i politiska samtal

I samband med Kaplans och Khans uttåg ur Miljöpartiet väcktes frågan igen: Granskas och döms religiösa politiker hårdare än andra? Många vill hävda detta och det har påståtts tidigare, till exempel i fallen Elisabeth Svantesson och Omar Mustafa.

Frågan är dock om inte det motsatta föreligger, det vill säga att öppet religiösa politiker behandlas mera välvilligt. Detta hävdar Pernilla Ouis i en debattartikel i Sydsvenskan.
Det stämmer inte att Mehmet Kaplan, Yasri Khan och andra muslimska miljöpartister kritiserats bara för att de är muslimer, och att det är ett uttryck för islamofobi. Jag skulle säga precis tvärtom: De har inte kritiserats tidigare just för att de är muslimer. Varför inte? Förmodligen handlar det om en rädsla hos kritiker att bli anklagade för islamofobi och rasism. Det är problematiskt, eftersom alla politiker och makthavare måste utsättas för kritisk granskning i ett demokratiskt samhälle, även om de råkar vara muslimer.
Ouis argumenterar endast utifrån de aktuella exemplen. Jag tror detta kan göras mera generellt och att det handlar om alla religiösa gruppen, men med avgränsningen att det gäller de som tillhör ett religiöst samfund som inte bara är en trosgemenskap, utan också en tydlig ideologisk gemenskap.

Avgränsningen är nödvändig eftersom det finns många politiker som är religiösa och medlemmar i samfund som Svenska kyrkan, men inte granskas utifrån deras religiösa tro. De har en personlig tro som inte offentligt blandas samman med deras politiska gärning. De missionerar inte eller ger uppmärksamhet åt deras samfund, och allmänt är det accepterat att deras samfund samlar människor med olika uppfattningar i politiska frågor.

Till skillnad från dessa religiösa politiker finns det de som tillhör religiösa organisationer med tydliga politiska ställningstaganden, vilket bli än mer betydelsefullt om politikerna representerar dessa. Politiker som offentligt manifesterar sin tro i sitt politiska värv, genom att hänvisa till den i argumentation, genom handlingar och symboler eller genom att promota sitt samfund.

När dessa politiker tillhör ett politiskt parti vars politik inte helt sammanfaller med deras religiösa samfunds ideologi finns en uppenbar konflikt. Då är det relevanta att granska den aktuella politikerns åsikter där motsättningar råder. Här brukar det dock spåra ut. Istället för att tydligt redovisa vilka åsikter politikerna har blir det oftast otydliga svar som kan tolkas välvilligt från båda åsiktslägren. Och när otydligheten påpekas kommer det bedrövliga försvar, såsom "vi har religionsfrihet" eller beskyllningar om religiös beröringsskräck (en variant av islamofobianspelningar som Ouis tar upp).

Denna granskning är inte omotiverad eller fientlig. Jämför med om en politiker i Vänsterpartiet som också är aktiv i föreningen Skattebetalarna. Få, om någon, skulle anser detta var bortom kritik.

Varför blir det dessa reaktioner när det gäller vissa religiösa och varför har hittills acceptansen inom de politiska partierna varit så stor? Min teori är att det beror på att det finns en kraftig åsiktsnorm inom vissa religiösa organisationer och att ur omgivningens perspektiv är det obekvämt att möta religiösa argument.

I ett samfund där det råder en ideologisk gemenskap är det inte lätt att offentligt gå ut med att man inte är en delar dessa åsikter. Detta kan handla om en gemenskap man delar med släkt och vänner. Där det underförstått varit givet att man inte bara delar tro, utan också vissa politiska åsikter. Politiker som vill inte vill riskera denna gemenskap kan välja otydlighet framför att klart stå upp för de värderingar partiet man representerar står för.

Sedan finns det den lilla skara politiker som inte delar partiets värderingar fullt ut och avvikelserna är religiöst motiverade. Då är syftet med otydligheten att bibehålla det politiska inflytandet, maktpositionen. Ur samfundets perspektiv kan denna otydlighet accepteras. De kan vara stolta över att någon representerar dem och önskar att personen har fortsatt politiskt inflytande. Den starka åsiktsnormen gör att samfundet "vet" var politikern verkligen står.

Utifrån förklaras vanligtvis partiets acceptans av oklarhet i värderingar med att partiet vill locka väljare från och ses representera den aktuella religiösa gruppen. Detta resonemang haltar dock eftersom det inte förklarar hur de kommer sig att pragmatiskt orienterade politiker styr, medan de som är starkt ideologiskt motiverade är tysta i sin kritik. Tystnaden kan delvis bero på rädsla att kallas rasist och islamofob, men det förklarar inte reaktionen när det handlar om religiösa politiker med kristen bakgrund.

Den aspekt som saknas är att det är obekvämt att diskutera politik med någon som har religiösa skäl för sitt beteende och sina åsikter. Rationella samtal upphör. "Jag är muslim" är inget argument när det gäller att inte ta kvinnor i hand. Många muslimer håller inte med om den sedvänjan. "Det är min tro" är inte bättre, eftersom det motsatta beteenden är lika legitimt när de motiveras med "Det är min tro". Att be någon motivera sin tro upplevs av många som obekvämt och svårt. Fortsatt kritisk granskningen blir närmast omöjlig. Teologer behöver inkallas.

Nej, detta är ofta inte en framkomlig väg. Många avstår därför från att skärskåda religiöst motiverade åsikter, vilket medför att religiösa politiker lättare kommer undan granskning.

När det hänvisas till heliga skrifter och enskilda religiösa traditioner saknas förutsättningar för ett gemensamt demokratiskt samtal. Lösningen är att i politik grunda åsikter på ett allmängiltiga sätt och formulera argument med ett sekulärt språk.

1 kommentar:

Anders Hesselbom sa...

Ulf, det som påstås om muslimer kan inte kritiseras för att inte vara sant för religiösa i allmänhet. De som placerat muslimer lägre än kristna i sin maktanalys kommer vara snabbare med att ropa "islamofob" än "kristofob" när liknande kritik riktas mot de båda religionerna. Resultatet blir att olika grupper har olika privilegier att till olika gränser slippa kritik. "Religiös" beskriver inte något homogent.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se