17 juli 2016

John Searle - Vad är fri vilja?

9 kommentarer:

Jimmy sa...

Searle avskyr ju kompatibilism i den här frågan... Har för mig att den positionen (kompatibilism) var populär här på bloggen för ett tag sedan?

Ulf Gustafsson sa...

Jag stödjer kompatibilism. Searle resonerar underligt här: ungefär som att säga "är vattenmolekyler våta? Nej! Ändå upplever vi att vatten är vått. En paradox!"

Jimmy sa...

Searle menar ju att vi upplever oss själva som fria, att vi t o m måste uppleva oss själva på det sättet. Hans poäng är sen att detta inte säger något om huruvida det faktiskt finns en fri vilja.

Lennart W sa...

Jimmy (2016-07-20 20:24)
Du tänker nog på bloggposterna om kompatibiliteten Dennett. Han är ju också en av de kända nyateisterna i "The four horsemen" tillsammans med Hitchens, Dawkins och Harris. Vet inte om neurologen Harris är kompatibilist, men han är iaf determinatist och argumenterar just på den linje som Searle här presenterar som en vetenskaplig anledning till att inte tro på fri vilja: allt, ända ned till minsta atom, är förutbestämt och kan bara ske på ett sätt i en oändlig kedja med orsak och verkan, och därför måste en ev upplevelse av fri vilja bara vara en illusion.

Några kommentarer.

Detta är en av de stora frågorna i filosofiämnet Metafysik, för dem som undrar vad det ämnet egentligen handlar om. Finns fri vilja? Är det en skandal, som Searle säger, att man inte har kommit längre i att svara på frågan? Hela filosofiämnet och inte minst metafysik är ju likadant. Det ställs massor av väl formulerade frågor och det finns en massa mer eller mindre genomtänkta förslag på lösningar, men slutsatserna lyser med sin frånvaro. Ett snällt sätt att formulera det på är att när en filosofigren faktiskt börjar generera resultat, så lämnar det filosofin och blir en egen vetenskap. Har t ex hänt med naturvetenskaperna historiskt.

Harris (m fl) har FEL i sin beskrivning av en vetenskaplig deterministisk världsbild. Iaf är det långt ifrån klarlagt att världen faktiskt fungerar så. Och jag tänker då förstås på (1) kvantfysik och (2) kaosforskning, som lämnar ett betydande utrymme för SLUMP på fundamental nivå. Det finns iofs också deterministiska tolkningar av kvantfysik, men min poäng är att detta är långt ifrån avgjort. Enligt Köpenhamnstolkningen, som nog fortfarande ändå är den vanligaste bland fysiker, så är världen slumpmässig på fundamental partikelnivå (men med väl bestämda sannolikheter). Och pga kaosfenomen MÅSTE då denna indeterminism sprida sig upp till makroskopisk nivå. En fjärils vingslag i Kina påverkar i slutändan hela jordens väder.

Detta löser dock förstås inte frågan om vi har fri vilja. Har man mer fri vilja om menyvalet på restaurangen orsakas av ett inre slumpmässigt tärningskast än om den orsakas deterministiskt av en kausal orsakskedja? Bra fråga.

Searle säger att upplevelsen av fri vilja är ett starkt argument för fri vilja. Håller med! Och här är vi också verkligen inne på metafysik. Vad vet vi egentligen om omvärlden? ALLT baseras på vad vi upplever genom våra sinnen. Sinnen som förvisso kan lura oss, men likafullt är det ju sant. Sinnena är vår enda kanal. Verklighetens faktiska beskaffenhet KAN vi inte veta något om. Vi har ingen direkt erfarenhet av den, bara via våra sinnen. Tycker nog iaf att man kan göra ett case för att upplevelsen av fri vilja är en primär kunskapskälla. Till skillnad då mot t ex avancerade vetenskapliga teorier som ytterst baseras på annan information som vi fått genom våra sinnen.

Slutligen har vi Searles argument för fri vilja från evolution. Starkt tycker jag. Varför i allsin dar skulle evolutionen gynna utvecklingen av vår stora biologiskt resurskrävande hjärna om den egentligen inte behövs till att fatta självständiga beslut? Fast det går nog också att argumentera emot.

Ulf Gustafsson sa...

Harris och Dennett har inte samma åsikt om fri vilja. Sam Harris är förvirrad i ämnet och lyckas inte förklara vad han menar, anser jag. Här ett nyligt samtal mellan dem där Dennett förklarar sin position:
https://www.samharris.org/podcast/item/free-will-revisited

Lennart W sa...

Lyssnade på Dennett och Harris, och de sa väl ungefär det jag trodde de skulle säga. Runt 30 min in i podden är Harris inne igen på sin deterministiska uppfattning av fysik, om vilken jag redan gett min mening.

På sätt och vis tycker jag nog ändå att Dennett är svårare att förstå. Harris är ju enkel: du har ingen fri vilja därför att precis allt är förutbestämt av orsak och verkan.

Det som ändå är svårt att förstå med Harris är vad som driver honom egentligen till att synbarligen försöka påverka världen om t ex uppfattningen om fri vilja eller om religion. Allt är ju ändå förutbestämt. Men han menar väl att han också bara gör det han måste göra därför att det är förutbestämt av den oändliga kedjan av orsak och verkan.

Likafullt kan jag inte skaka av mig misstanken att han inte är helt ärlig. Att han visst tror att vi har ett verkligt val om t ex vad vi ska tro om saker och ting, och att det just därför ändå är värt att t ex åka till det andlöst vackra Banff (har också varit där) för att försöka övertyga andra, inkl Dennett, om att han har rätt.

Kristian sa...

Att vi har en personlig vilja är ju helt tydligt. Men vad som egentligen menas med att denna personliga vilja är fri är betydligt otydligare.

Fri i betydelsen att det inte är förutbestämt vad vi ska vilja, och att vi kan få för oss att vilja en massa olika saker - ja, det följer av grundläggande fysikalisk indeterminism som påpekats.

Sedan kan man tänka sig en skala med olika känslighet för denna indeterminism. I den ena änden något som liknar en penna som balanserar på sin spets och kan ramla åt vilket håll som helst: en minimal ändring av input kan ge helt olika output. I andra änden något som liknar medelvärdet av att kasta en välgjord tärning tusen gånger. Utfallet av varje kast är slumpmässigt, men vi kan ändå förutsäga medelvärdet mycket väl.

De olika processer som äger rum i hjärnan kan nog hamna både lite här och där på den skalan. Det tycker jag att man kan märka på makronivå också. När jag funderade på det här inlägget försökte jag också tänka på några slumpmässiga ord. Upp dök då "potrzebie", "Volapük" och "blomsterkvast". Jag kan knappast hävda att jag ville tänka på just de orden, det bara blev så. En annan gång skulle det säkert vad blivit helt andra ord. I andra änden av skalan vet jag av erfarenhet att när jag slår huvudet i något brukar jag alltid bli arg. Inte för att jag har en stark vilja att bli arg varje gång det händer, eller för att det är särskilt rationellt; det brukar bara alltid bli så.

Så ifråga om utfall tycks min vilja ha varierande frihetsgrader beroende på vad det handlar om. Men allt från det närmast slumpmässiga till det i praktiken determinerade finns på repertoaren.

Om man med "frihet" istället syftar på oberoende blir det lite av en annan bild. Det var förstås ingen annan som tvingade mig att tänka på just de ord jag tänkte på, jag valde dem själv. Men samtidigt var den process som valde ut just de där orden knappast helt oberoende av mina gener, tidigare erfarenheter och situationen. Små knuffar som gjorde att pennan landade i just den riktning som det råkade bli. Det var min personliga vilja som valde, men min personlighet och situationen den befann sig i har jag inte utformat på egen hand.

Ifråga om oberoende skulle man också kunna tänka sig en skala från att de avgörande faktorerna var helt externa (jag blev knuffad, därför föll jag) till interna. Men allt det interna har ju ett ursprung i externa faktorer: gener från föräldrarna i samspel med alla erfarenheter och intryck från omgivningen har över tiden byggt upp min personlighet. Så det interna är något emergent (något komplext som utvecklats genom samspel mellan enklare faktorer), och det vore nog bättre att tala om en skala från det mest enkla och direkta externa till den högsta tänkbara graden av intern emergens.

Om man låter dessa två skalor (slumpkänsligt till slumpokänsligt, externa faktorer till emergerat interna) vara x- och y-axlar, då tänker jag mig att alla våra olika tankar och beteenden kan placeras in någonstans i det fält de spänner upp.

Så hur vår vilja egentligen fungerar tycker jag att vi kan fånga. Men det är väl egentligen inte detta som de flesta filosofer egentligen är mest intresserade av – utan hur man ska kunna motivera moraliskt ansvar. Jag tror dock att man behöver tänka sig grader här också, dvs vi kan vara mer eller mindre ansvariga. I rättssammanhang får man sedan dra något slags egentligen godtycklig gräns för när vi är tillräckligt ansvariga.

Kristian sa...

Forts:

Var på det tvådimensionella fältet är vi då som mest ansvariga? På externt-internt emergent-skalan skulle jag vilja hävda så långt åt emergenthållet som möjligt. Det är rimligt att likställa ökad intern emergens med större oberoende. Om vi försöker tänka oss vad extrem intern emergens skulle innebära, tänker jag mig att det är ett system som har tagit in och systematiserat all världens kunskap, alla möjligheter att tolka och förhålla sig till kunskaperna, och dessa tolkningars och perspektivs olika fördelar och nackdelar. Alltså inte bara lagrat det, som en dator, utan processat det på ett sådant levande, organiskt sätt att det byggt upp en personlighet. Den som är kunnigast och klokast (visast?) har också det största ansvaret.

På slumpkänsligt-slumpokänsligt-skalan kan man argumentera för att vi borde vara som mest ansvariga när vi är som mest slumpokänsliga, i kombination med att det är högt emergenta, interna faktorer som avgör. För hur kan man ha ansvar för det som sker av en slump? Men å andra sidan kan man hävda att det mest högansvariga området borde ligga närmare mitten. Om vi var helt slumpokänsliga vore vi ju i praktiken helt determinerade och kunde inte välja annorlunda. En viss slumpkänslighet skapar istället en variation i de tankar som dyker upp, och det ökar sannolikheten att olika alternativ dyker upp i medvetandet, så att vi kan väga olika handlingar mot varandra. Detta belyser en ytterligare aspekt: vi är mer ansvariga ju mer tid vi har haft på oss, så att så många variationer som möjligt haft tid att dyka upp i medvetandet.

Alltså: i vart fall vår moraliska kapacitet bör vara som störst när vi befinner oss så långt åt internt/emergent-hållet som möjligt, i ett område någonstans mellan mitten och slumpokänsligt på den andra skalan, och har gott om tid på oss. Frågan är då om ansvar följer av kapacitet? Följer det logiskt, eller är det snarare ett fall av att man inte egentligen kan härleda bör från är (men vi låter det ena följa av det andra som en praktisk överenskommelse)?

Göran sa...

Intressant samtal dem emellan. Dennett är pragmatisk och det kanske är detta som Harris tidigare uppfattade som religiöst. I vilket fall som helst så kan det vara en bra idé att ha en uppfattning som sakers tillstånd som passar in i den riktiga världen. Det jag saknade i samtalet var relevanta frågor till Harris varför han tog upp tur, om man skulle kunna förutse andras beteenden om Mithoff-pillret, om Saddam Hussein barndom etc och vad det har om frågan om Fri vilja att göra. Harris är verkligen en gåta för mig.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se