5 sep. 2016

"Ett upprop att längta till"

Christer Sturmark skriver på sin facebooksida om ett upprop han längtar efter:
I ett civiliserat samhälle har vi principer som gäller lika för alla och som inte enbart gynnar mig och grupper som jag själv tillhör. För mig är detta en grundläggande moralisk princip. Därför har jag under den senaste tiden på olika sätt visat min solidaritet och mitt stöd, både med kristna som förföljs för sin tro i världen (#mittkors-kampanjen) och kvinnors rätt att bära burkini och hijab (#minhijab-uppropet). 
En universell rättighet som ska tillkomma alla människor är rätten att tro på olika sätt, liksom rätten att klä sig som man själv väljer. 
Somliga debattörer tycks tolka dessa kampanjer på andra sätt än de var menade. I fallet med #mittkors tycks några tro att den bara var avsedd för kristna medlemmar (jag är inte kristen men är medlem i gruppen) eller att den var avsedd som symbol för religionskrig mot islam. Men världen är full av konspirationsteorier, och jag tycker inte vi behöver fler sådana. Att solidarisera sig med utsatta människor är aldrig ett krig mot något, det är snarare en handling för något, för frihet och mänskliga rättigheter. I fallet med #minhijab har somliga uppfattat den som att den förespråkar tvång till hijab eller till och med burka. Inget kan vara mer felaktigt. 
Det uppropet handlade om att alla ska få klä sig som de vill – utan att förneka att det kan finnas religiösa patriarkala normer som begränsar många kvinnors faktiska valfrihet. Uppropet handlade också om att det franska burkiniförbudet är fel och fullständigt orimligt. 
Samtidigt avskyr jag personligen det förtryck som kvinnor i vissa länder, liksom på vissa platser i Sverige, utsätts för när de tvingas klä sig i enlighet med religiösa regler. 
Men som många har påpekat så finns det också kvinnor som klär sig i hijab som en identitetsskapande accessoar, utan krav från familj eller sharia-poliser i närområdet. Och många har i debatten framfört att det vore en grovt generaliserade förenkling att betrakta alla slöjbärande kvinnor som förtryckta. Jag tror att de har rätt. 
Men vi vet också att kvinnor i flera länder, som till exempel Iran eller Saudiarabien, inte kan gå ut utan slöja, med mindre än att de riskerar allvarliga straff eller misshandel från den religiösa polisen på landets gator. För en tid sedan initierade några modiga kvinnor i Iran en protest mot detta tvång, de tog av sig slöjan för en stund och la ut en bild på sig själva utan slöja på Facebook. En solidaritetshandling med de kvinnor som förtrycks i deras land. 
Det slog mig då att det efter #mittkors och #minhijab finns ett upprop som jag saknar i Sverige, ett nytt omvänt hijab-upprop som vore så oerhört vackert att få uppleva. Tänk om slöjbärande kvinnor i Sverige, inte de som också i Sverige som faktiskt tvingas bära slöja - men de som gör det som en identitetsmarkör, tog av sig slöjan för en dag och la upp och delade bilder på sig själva utan slöja i en Facebook-, Twitter- eller Instagramgrupp, i solidaritet med de kvinnor i Iran, Saudiarabien och i Sverige som tvingas att bära slöja. 
Jag inser att jag inte själv kan initiera ett sådant upprop, jag har ingen slöja att ta av. Jag kan inte heller kräva eller ens uppmana till ett sådant initiativ. Men jag kan önsketänka och reflektera över vad en sådan manifestation skulle kunna betyda. Den vore stark, vacker, välgörande och konsekvent med tidigare upprop som försvarade rätten att bära slöja. Ett slags spegelbild av rättigheter som bör gälla för alla människor. 
Vi lever i en tid då det är allt viktigare att stå upp för andra än ”de egna”. I ett civiliserat samhälle ska man inte alltid behöva tala i egen sak.

Inga kommentarer:

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se