12 okt. 2016

Ingemar Hedenius om hjälpverksamhet och samvete

1959 publicerades essän Tröstens villkor, av Ingemar Hedenius, i essäsamlingen med samma namn. Den hade i augusti året innan publicerats i Dagens Nyheter. Nedan ett utdrag som handlar om hjälpverksamhet.
Men nu hör det till saken, att inte bara risken för krig plågar oss. Har du till exempel aldrig skämts för att vara svensk? Jag tänker inte på det vimsiga, stundom rent komiska sätt, som en del människor har att skämmas för sin svenskhet, när de träffar fint folk från de stora nationerna. Sådant är rörande och hör inte hit. Nej, jag tänker på vår skam inför de fattiga folkens elände. 
På många håll i världen finns 15, kanske 20 miljoner så kallade "displaced persons", på svenska människor som varken har hem eller hemland och hålls i läger eller i slumkvarter —arbetslösa, håglösa, snart sagt utan livslust. Eller en annan sak: två tredjedelar av världens 900 miljoner barn lider av hunger och undernäring. Vartannat barn i världen dör före femårsåldern. Ändå är maten billig: fem öre kostar i Östern en skål med ris, som är ett helt mål mat. En svensk brännvinsliter är i pengar likvärdig med 500 sådana måltider för ett svältande barn. Ytterligare: enligt Världshälsoorganisationens beräkningar kostar det 15 kronor att med moderna läkemedel bota en spetälsk. Sålunda skulle det kosta omkring 150 miljoner kronor i medicin att utrota den sjukdomen — 10 miljoner av våra medmänniskor lider nämligen av spetälska. 
Men i vårt lilla Sverige, där allting är så bra, använde vi under ett år, 1956, inte som du kanske tror just futtiga 150 miljoner kronor på till exempel snask, bakelser och läsk. Ingalunda: snasket med tillbehör gick i stället till det sjudubbla, 1 065 miljoner kronor. Tobaksvarorna lade vi ner något mindre på, bara 896 miljoner kronor — men på vin, sprit och starköl desto mer: hela 1 445 miljoner kronor. Det vill säga att vi på ett enda år för nöjes skull konsumerade alkohol för bortåt tio gånger så mycket pengar som skulle ha räckt till för den medicin som skulle utrota spetälskan från världen. 
Slår vi sedan ihop vara utgifter för snask tobak och alkohol under ett år, så får vi en aktningsbjudande slutsumma på 3 386 miljoner kronor. Låt oss nu föreställa oss, att vi avstod från en tiondel av denna lyxkonsumtion (som på grund av sin storlek ger oss åtskilliga problem i form av tandröta, fettsot, hjärtfel, lungcancer och en viss nersupning) och att vi skänkte det då inbesparade beloppet till lindrandet av världens nöd. Vi själva skulle knappast märka en så liten standardsänkning utom i form av en liten ökning av vårt eget välbefinnande. Men för lindrandet av nöden utanför våra gränser skulle en gåva på 338 miljoner kronor om året ha en enorm betydelse. För bara en tiondel av detta belopp, alltså hundradelen av våra snask-, rök-och suppengar, skulle till exempel Rädda barnen fördubbla sin hjälp till Europas flyktingbarn. En enda procent av vår skadliga lyxkonsumtion... 
Poängen är, att en så blygsam ökning av vår hjälpsamhet dock förefaller utesluten. Disproportionen mellan andras behov och vår egoism, vår rikedom och andras nöd, står fast, och hur länge den skall bestå vet vi inte. Därför händer det, att jag känner förskräckelse över att vara svensk – och därtill en typisk svensk. 
Det finns ett sätt att hjälpa detta, och det är lätta på plånboken. Man säger hånfullt, att man då med några tior köper sig ett gott samvete för världens nöd. Ett sådant talesätt är ingenting att fästa sig vid, ty vi har nästan ingen annan möjlighet att befria oss från vår skuld. Eller ändå? Något hemskt ligger i att vi uppnår gränsen för vår givarlust långt förr än vi har befriat oss från vårt samvete. Ja, räcker egentligen några så kallat "normala" offer, när vi jämför svältens och lidandets omfattning med våra verkliga resurser? Det är så trivialt detta dåliga samvete, att man knappt kan tala om det. Ändå vet jag inte hur jag skall kunna befria mig därifrån och få förlåtelse.

1 kommentar:

Ostronmannen sa...

Vi svenskar är världens mest givmilda folk.
Först ger vi bort 60% av det vi tjänar, så var stat man ge bort 10% av det till de som har det sämre.
Sedan ger vi bort 20% till när vi handlar något.

Vi ger och ger, men ändå ska det gnallas och skällas att vi ger för dåligt och att vi inte gör tillräckligt.
Aldrig får vi beröm från vänstern heller. Bara gnäll och gnat när vi startar företag och riskerar pengarna.
Lyckas vi är vi svin, misslyckas vi får vi skulder och ingen akassa.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se