20 okt. 2016

Patriotism vs. nationalism

En väsentlig betydelseskillnad som ibland blandas ihop.
Från smbc-comics.com

6 kommentarer:

Patrik Lindenfors sa...

Jag köper inte sådana där sluttande plan-argument hur som helst. Varför skulle det ena följa av det andra? Man kan lika gärna påstå motsatsen i en serie som denna, att förekomsten av patriotism vaktar mot förekomsten av nationalism. På samma sätt som socialdemokratin visat sig vara en bra vakt mot kommunism. (Godtycklig analogi, men det är ju det vi håller på med ändå.)

Kristian sa...

Jag måste säga att jag inte alls tolkade serien som ett sluttande-plan-argument.

MM sa...

Jag tycker serien säger ungefär det som jag försökte förmedla förra gången vi diskuterade nationalism och patriotism. Då pratade vi om det som du kallade positiv nationalism, och jag skrev:

"I annat fall finns ju alltid risken […] att försöket att höja toleransen/populariteten hos din ”positiva” nationalism också höjer människors tolerans för en nationalism som tolkar andra saker som positiva – genom att det centrala och meningsbärande ordet snarare än förbehållen och nyanseringarna är ständigt närvarande."

En massa prat om patriotism och sen helt plötsligt kommer nationalismen i sin gamla form tillbaka och det värdeord man själv hamrat in pallar inte trycket eftersom det bygger på en liknande dynamik. För inte är det väl så att alla som kallar sig patrioter först gör en empirisk undersökning av vilket land som är det bästa?

Patrik Lindenfors sa...

Vi har helt enkelt ingen aning. Det är så jag tolkar din kommentar. Och det håller jag med om. Men vi har en aning om vad som gör att samarbete fungerar, och dit hör tillit och en vilja att arbeta tillsammans för det gemensamma bästa. En känsla av att "det här är vårt och något vi tillsammans måste förvalta". För mig är det här självklarheter (med empiriskt stöd i till exempel Elinor Ostroms forskning) varför jag ser den här diskussionen som lite underlig. Men ok, fragmentering kanske också fungerar. Inte.

MM sa...

Det var en konstig tolkning må jag säga. Det finns ingenting i det jag sagt som hävdar att vi inte, åtminstone i stora drag, vet vad som får samarbete att fungera. Du säger självklarheter och försöker få det att framstå som att jag inte håller med om dem.

Du får också gärna förklara din avslutning: ”Men ok, fragmentering kanske också fungerar. Inte.” Jag förstår inte vad du syftar på förutom att försöka låta nedlåtande. Om det finns ett argument gömt där någonstans så ber jag dig presentera det i argumentform istället.

Det jag diskuterar är huruvida BEGREPPEN ’patriotism’ och ’nationalism’ är bra sätt att skapa och härbärgera känslor som tillit, vilja att samarbeta, det gemensamma bästa, det som är vårt och vi har att förvalta tillsammans – etc.

Skulle du älska Sverige och/eller var beredd att arbeta för det gemensamma bästa om Sverige exempelvis hade fortsatt vägen på 1600-talets teokratiska lagstiftning (”ett arv att vara stolt över”?) eller fick en apartheidlagstiftning som majoriteten av befolkningen tyckte var en rimlig tolkning av det gemensamma bästa (fullt förenligt med demokratiska procedurer, om än inte med demokratiska värderingar)?

Du fattar nog vart jag vill: Patriotism och nationalism är ju åtminstone potentiellt (med en stark benägenhet) begrepp/inställningar som gör att sådana frågor alltid KOMMER SENARE än det gör för dem som inte har denna kärleks-arvsstolthets-geografisk-trivsel och ohejdad vana-bias – oavsett om de i övrigt har samma inställning till samarbete och ansvar för det gemensamma. För dem utan denna bias blir det bara en empirisk fråga om den egna nationen är värd kärlek och lojalitet eller inte.

Ett gammalt citat av bolsjeviken Trotskij, som var mycket säker på att han visste vad det betydde att arbeta för det gemensamma bästa:

“The English have a saying 'My country, right or wrong,' whether it is in the right or in the wrong, it is my country. We have much better historical justification in saying whether it is right or wrong […] it is my party.”

Men är inte den enda rimliga hållningen i båda fallen: ”Sure, my country/party – but is it right or wrong?”?

Jag hoppas att du förstår att jag har precis samma mål som du: Att vi som lever i den här administrativa enheten av mänskligheten, som du så träffande uttryckte det, ska ta hand om varandra och arbeta för det gemensamma bästa. I detta är det säkerligen instrumentellt värdefullt/rationellt att tala om saker som den svenska modellen, svenska demokratiska traditioner etc. Vad jag menar är att man kan göra det utan att en enda gång behöver nämna begreppen ’nationalism’ eller ’patriotisk’.

Patrik Lindenfors sa...

MM,
Det var väl argumenterat. Jag håller förstås med dig om att "My country, right or wrong" är förkastligt på ett sätt (Vad som än händer så står jag bakom mitt land), men det finns samtidigt en annan läsning som gör det rätt (Vad som än händer så är den här administrativa enheten delvis mitt ansvar). Det är den senare jag vill benämna "patriotism" eller "nationalism". Begreppen är historiskt överbelastade av dåliga händelser, men har du då något bättre förslag? Jag har det inte, utan tycker vi bör anamma ett av begreppen som "vårt" på samma sätt som svenska symboler åtminstone delvis återtagits från nazister.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se