7 feb. 2017

"Expo hjälper hedersförtryckarna"

Gästinlägg av Lars Torstensson:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Expo hjälper hedersförtryckarna

Bilan Osman heter en skribent som medarbetar i Expressen och Expo. Hon är antirasist, feminist och troende muslim. I Expo 2017-02-03 hävdar Bilan Osman, med syftning på föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime, att “hedersvåldets offer sviks av de som säger sig värna dem”. Som exempel anför hon Devin Rexvid, doktorand i socialt arbete, som hävdat att “begreppet islamofobi ‘används av islamister och västerländska islamofiler’ för att även tysta ‘legitim’ kritik mot islam”. Men det är en alldeles korrekt iakttagelse, och ingalunda något uttryck för fördomsfullhet. Även om den användningen av begreppet inte är den enda. Nalin Pekgul, som själv är troende muslim, är en av dem som blivit kallade islamofober när hon har kritiserat islamisters kvinnoförtryck, och deras försök att gömma detta förtryck bakom kulturella skillnader. Korrekt är även Sara Mohammads konstaterande att islamister i väst använder ordet islamofobi för att implementera sharialagar.

Ann Heberlein, författare och lektor i etik, är också föremål för Osmans misshag. Hon ägnar sig enligt Osman åt att misstänkliggöra muslimer, eftersom hon skrivit att "vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva, hämtar både argument och drivkraft ur islam." Har Osman verkligen missat att det är islam, Koranen och haditherna som de islamistiska terroristerna hänvisar till, när de ska rättfärdiga sina dåd? Dessa heliga skrifter rymmer, vid sidan av uppmaningar till godhet och barmhärtighet, även en rad barbariska föreskrifter, och ett starkt hat mot oliktänkande. Profeten själv uppträder som helig krigare. Han utbreder sin lära med svärdet i hand. Alla muslimer låter sig inte vägledas av de onda texterna. Men vissa gör det, och det är en vanlig åsikt i moskéerna att Koranen allt igenom är “Guds sanna ord”, en fullkomlig och ofelbar skrift. Dessa texter måste därför problematiseras, om islamismens terror och förtryck ska kunna bekämpas.

Att konstatera detta är inte antimuslimskt. Det är att ta ställning för de toleranta och frihetligt sinnade muslimerna, mot fundamentalisterna och extremisterna.

Att Sara Mohammad har kallat sig islamofob ett par gånger – vilket hon nu har slutat att göra – beror, enligt vad hon själv har uppgett, på att hon hade missförstått ordets betydelse. Det är välgrundad rädsla hon känner – inte ogrundad eller fobisk – för de företeelser i islam som faktiskt är farliga. Och hon anser givetvis inte att muslimer, som hon välkomnar i GAPF, generellt sett blir uppfostrade till att ljuga. Dock finns det muslimer som är vårdslösa med sanningen, och även anser det vara legitimt att ljuga för att främja sin religion.

Osman vänder sig emellertid med rätta mot antydningar “att religion/kultur bara kan användas som en förklaring när man talar om våldet hos ‘De Andra’ - men inte för att beskriva våld i den här delen av världen”. Men det är inte en uppfattning som GAPF torgför. Inte heller påstår GAPF att hedersförtrycket bara kan skyllas på islam. Det är äldre än islam, och det finns både bland vissa muslimer, kristna och ateister. Men hederstänkandet sanktioneras inte så sällan av religiösa ledare.

Osman skriver vidare att “debatten om våld i hederns namn ofta förminskar frågan till att handla om kultur eller religion”. Snarare har den förminskat frågan genom att förneka kulturens och religionens betydelse för hedersvåldet. En kultur som säger att framför allt de ogifta kvinnorna i en släkt måste leva i kyskhet, eftersom männen annars förlorar sin heder, och att homosexualitet inte får finnas. Förnekarna av hederskulturen, som länge dominerade debatten, har försvårat förståelsen av och opinionsbildningen mot det förtryck den skapar, och hjälpt hedersförtryckarna.

Beklämmande nog hör Expo till dem som har förnekat att hederskulturen finns. 2004 utkom antolologin ”Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism”. Redaktör var den blivande deckarförfattaren Stieg Larsson på tidskriften Expo. I antologin uttryckte samtliga skribenter sin skepsis mot begreppet hedersvåld och anklagade sina meningsmotståndare för rasism: ”Att det hedersrelaterade våldet på något sätt skulle vara annorlunda än det våld som svenska kvinnor kan råka ut för är svårt att hålla med om”, skrev till exempel en av författarna, Cecilia Englund.

På sin Facebook-sida, där hon bl a presenterar sig som Expo-medarbetare, skriver dessutom Bilan Osman 2017-01-24: “S k hedersrelaterat våld och förtryck är ett annat ord för mäns våld mot kvinnor.” Hon ifrågasätter alltså att våldet verkligen är hedersrelaterat. Hon ger också en missvisande bild av hedersvåldet när hon sätter likhetstecken mellan det våldet och mäns våld mot kvinnor. Ty när det gäller hedersvåldet och hedersförtrycket är även kvinnor ofta förövare, och även män och pojkar kan vara offer. När män mördar kvinnor i en parrelation – den vanligaste formen av mäns våld mot kvinnor – är det en annan brottstyp än när hela släkten sluter sig samman för att mörda någon som anses ha fläckat familjens och släktens heder. Det måste man känna till för att rätt motåtgärder ska kunna sättas in. Det inser numera även regeringen.

Före mordet på Fadime Sahindal var Stieg Larssons syn nästan allenarådande bland svenska politiker. Idag, efter en rad utredningar och upprepade fall av hedersmord och andra hedersbrott, vet många av dem bättre. Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister, och Nils Karlsson, kommunalråd i Malmö (båda MP) skriver i Sydsvenskan 2016-11-18: “Hedersförtrycket går inte att bortförklara ... Hedersförtryck är en ytterst specifik form av kränkning och kräver egna åtgärder och ett eget förebyggande arbete. Allt annat är en tydlig signal om att alla människors rättigheter inte värderas lika.”

När ska Expo och Bilan Osman komma till samma insikt?

När man argumenterar som Osman och Expo försvårar man situationen för alla dem som i Sverige tvingas leva begränsade hedersliv, och man undergräver den antirasistiska kampens trovärdighet. Tänk om, Expo och Bilan Osman!

Lars Torstensson

11 kommentarer:

Lars Torstensson sa...

Här är länken till Bilan Osmans Expoartikel:

http://expo.se/2017/hedersvaldets-offer-sviks-av-de-som-sager-sig-varna-dem_7242.html

Bengt Held sa...

Hej!

Jag har i en bloggpost med kritik emot Vänsterpartiets och Feministiskt initiativs svajande om muslimsk konservatism även bifogat en länk till Lars Torstenssons debattartikel här.

http://bengtheld.blogspot.dk/2017/02/v-och-fi-svajar-annu-i-kampen-emot.html

".... Han kritiserar - med rätta - Bilar Osman som är medarbetare hos Expo och Expressen.... Trots att Expo kallar sig anti-rasistisk granskar de nästan aldrig rasism bland människor med icke-västerländskt ursprung. Inte heller sprider de att kristna är den religiösa grupp som är mest förföljd i världen - i bl.a. muslimska länder och kommunistdiktaturer. Sedan är det givetvis ingen ursäkt för den verkliga islamofobi (att smeta ut kollektiv skuld på alla muslimer) som finns i bl.a. Europa och USA och är ett problem."

Lars Torstensson sa...

Tack för det, Bengt! Din blogg är mycket läsvärd.

Ulf Gustafsson sa...

Bengt,

Du skriver i ditt inlägg "Humanisternas hemsida". Detta är Humanistbloggen. Två lite olika saker. Så här beskrivs denna blogg: "Blogginläggens författare är alla medlemmar i Humanisterna, men åsikterna är deras egna och behöver inte stämma överens med Förbundet Humanisternas."

Bengt Held sa...

Hej Ulf!

Det där vet jag men kanske borde förtydligat på min egen blogg för de som inte klickar vidare till den här bloggen. För här är infon tydlig att Lars Torstensson är en gästskribent och hans debattartikel kan men måste inte vara Humanisternas officiella åsikter. Ska göra ett förtydligande i min egen bloggpost. Din kommentar är riktig i sak.

Lars Torstensson sa...

Fadimemötet var en succé!

Fadimemötet i Göteborgs konserthus, som Expo och Bilan Osman i första hand angriper, var en stor framgång. Ca 260 åhörare mötte upp, och både talare och artister mottogs med kraftiga applåder. I Göteborgs-Posten har Lovisa Olsson en mycket uppskattande artikel om mötet, "Minnet av Fadime lever". Hon skriver: “En gala för alla människors rätt att själva bestämma över sina liv ... Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.” GAPF-medlemmen Linda Eliasson säger: “Vi måste få folk att vakna i de här frågorna. En människa, kvinna som man, ska vara fri från födseln. En människas heder får inte gå före en annan människas frihet.”

https://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/minnet-av-fadime-lever-1.4136366

HumanistHjälpen var med och arrangerade och finansierade mötet, och olika humanistavdelningar har genom åren ofta varit med och arrangerat möten mot hedersvåld, vanligen tillsammans med Glöm Aldrig Pela och Fadime.

Lars Torstensson sa...

Fadimemöten för fem år sedan

I år var det 15 år sedan hedersmordet på Fadime Sahindal ägde rum, och vid jubileer kan det vara läge att blicka tillbaka.

För fem år sedan, i samband med 10-årsdagen av Fadimemordet, arrangerade Glöm Aldrig Pela och Fadime ett opinionsmöte på Gustav Adolfs Torg i Göteborg. Det avhölls i snöoväder! Men ändå var det en tapper skara som mötte upp. Även föreningen Vita Nejlikor höll möten i Göteborg. (Vita nejlikor var Fadimes favoritblommor.) Humanisterna var medarrangör till samtliga möten, och tidningen HumanistInfo uppmärksammade dem, och ett liknande möte i Uppsala, med ett par artiklar. De återfinns på sidan 15 i nr 1 2012. Inlägget om Göteborg illustreras med en bild av en frusen Sven Olof Andersson från HumanistHjälpen, som håller tal om barnhemmet och kvinnohuset Oum el Banine i Marocko. Han står bredvid Soleyman Ghasemiani, som också talade.

http://www.humanisterna.se/wp-content/uploads/2011/08/HI_0112.pdf

Lars Torstensson sa...

Hederskulturförnekandet - en historisk tillbakablick

De som förnekar att hederskultur finns har alltid stämplat kritik av denna kultur som rasistisk. Här kan det vara på sin plats med en historisk tillbakablick.

När de första fallen av hedersförtryck började uppmärksammas, blundade opinionen. Förnekandet var massivt, framför allt inom vänstern. Förtrycket hade inget med kultur att göra, hävdade man; i stället handlade det om mäns förtryck av kvinnor. Mona Sahlin försäkrade t ex att hederskulturen inte finns, och att det är rasistiskt att tala om hederskultur.

Sedan skedde hedersmordet på Fadime, och opinionsläget förändrades. En ångerköpt Mona Sahlin bad praktiskt taget om ursäkt. Hon förklarade sitt svek med att hon varit rädd för att bli kallad rasist. Sedan har med varje nytt hedersmord hedersvåldsförnekarna blivit allt mer isolerade och ifrågasatta i debatten. Mycket tack vare Sara Mohammad och andra kvinnliga debattörer med utländsk bakgrund, som själva har upplevt hedersförtryck i sina hemländer, och nu med förfäran ser hur det sprider sig även i Sverige. Och som vägrar att acceptera "strutsmentaliteten" i debatten.

Genom sin kamp motverkar de också rasismen, medan de hedersvåldsförnekande "antirasisterna" går mörka krafter till mötes.

Lars Torstensson sa...

"Antirasistisk rasism"

Lotta och Stina får gå ut med pojkar, klä sig som de vill, välja utbildning och yrke efter egen smak och gifta sig med den de själva väljer. Men Samira och Dilsa, som lever i hederskulturer, får inte göra något av detta, utan måste rätta sig efter familjens och släktens krav. Efter grundskolan måste de sluta studera, och gifta sig med någon som föräldrarna har valt åt dem, och sedan leva begränsade "hedersliv".

De kulturrelativistiska "antirasisterna", som accepterar en sådan ordning, eftersom "det är deras kultur", gör sig i själva verket själva skyldiga till rasism och diskriminering, ty de tillerkänner människor olika rättigheter beroende på vilken kultur och religion de tillhör.

Lars Torstensson sa...

Många inom vänstern överser med islamiskt kvinnoförtryck

Cheko och Nalin Pekgul skriver så här i boken Jag är ju svensk:

"Vänsterns ovilja att erkänna problemen i det mångkulturella samhället gör det svårt för den att formulera en vision för ett samhälle där människor med olika bakgrund kan leva tillsammans. I Sverige ser vi emellertid samtidigt en uppdelning i en 'realistisk' och en 'förstående' gren. Realisterna ser det mångkulturella samhällets utmaningar och vågar hävda 'upplysningens universella värderingar'. De genomskådar de fundamentalistiska muslimernas försök att gömma kvinnoförtrycket bakom kulturella skillnader. Problemet är den förstående delen av vänstern som själva aldrig drabbas av de muslimska fundamentalisternas intolerans. De förstår invandrarnas 'kultur och traditioner' till den grad att de är beredda att förneka invandrarna de rättigheter de tycker är självklara för egen del som till exempel att fritt få säga sin mening eller få klä sig som man vill. Denna 'förstående' del av vänstern låter sig luras av fundamentalisterna och anklagar alla för att vara islamofober så fort de ifrågasätter fundamentalisternas värderingar. De har övertagit fundamentalisternas argument att så länge islamofobi och diskriminering existerar får man acceptera kvinnans underordnade ställning."

Lars Torstensson sa...

Vänstern har svikit sina ideal

Eller rättare sagt: En del av vänstern har gjort detta. Så här skriver Eduardo Grutzky och Lars Åberg i boken Heder och samvete:

"Ganska många till vänster ... accepterar reaktionära ståndpunkter om de sveps i kulturens, religionens eller etnicitetens mantel."

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se