23 apr. 2017

Om djurs tänkande


Nu finns min artikel om den nya forskningen om djurs tänkande publicerad och tillgänglig på nätet. Läs den som pdf i Vetenskap och Folkbildnings tidning Folkvett.
Inom forskningen pågår sedan länge en diskussion om ifall djur kan resonera och planera. Nu har en grupp svenska forskare presenterat forskning som kan bringa reda i diskussionen genom att förklara komplexa beteenden utifrån grundläggande inlärningsmekanismer. Men inte bara det – modellen har potential att förklara all inlärning och evolution av komplexa beteendesekvenser hos djur överhuvudtaget. Forskningen är dock inte populär i alla läger då den skjuter omkull en del omhuldade föreställningar om djurs intelligens.
Läs fortsättningen på artikeln i senaste Folkvett.

7 kommentarer:

christerbroden sa...

Du drog in schimpanser i detta. Hur ser du på schimpanser som fått lära sig teckenspråk? Jag antar att du stött på den forskningen. Den har i alla fall dykt upp på någon TV-kanal. En viss evolutionär utveckling har skett mellan vår gemensamma förfader och oss. Exakt när uppstod tankeförmågan? Godtar du inte en gradvis evolutionär utveckling, hamnar du väl i någon sorts kreationistisk tanke med plötslig uppkomst av tankeförmåga.

Patrik Lindenfors sa...

Christer,
Det blir ett lite längre svar, klippt från min bok Samarbete:

Det finns en grundläggande skillnad mellan samarbete hos människor och samarbete hos andra djur. Vi människor kan förmedla information mellan oss – vi kan skvallra och snacka ihop oss, vi kan skälla ut någon och ryta instruktioner, vi kan ge komplimanger och smickrande beröm. Genom att vi har språk kan vi enas om komplicerade etiska och moraliska regler. Vi kan förmedla traditioner och lagar utan att de som ska lära sig dem behöver ha direkt erfarenhet av dem alla.
Till exempel har det visat sig att man med hjälp av språk lätt kan lösa de dilemman som man ställs inför i spel av typen som vi diskuterade i förra kapitlet. Tillåter man spelarna att prata ihop sig innan varje spelomgång klarar de i princip alltid av att samarbeta. Inget annat djur har den här möjligheten.
Språk är i grunden en sorts kommunikation. För enklare kommunikation, utan språk, behövs en individ som signalerar på något sätt, samt en mottagare som kan reagera på signalen. För att en forskare ska veta att kommunikation har inträffat krävs också att den mottagande individen förändrar sitt beteende. Sådan kommunikation är, när den fungerar, därför i grunden en sorts manipulation som den signalerande parten utövar på mottagaren.
Bakterier kan kommunicera med varandra via kemiska signaler – de kan manipulera andra bakterier. Vissa bakterier släpper ut signalsubstanser i sin omgivning som svar på miljöpåverkan. Kanske bakterien är utsatt för stress för att den svälter? Den börjar då släppa ut ett visst ämne, som ignoreras av övriga bakterier runt omkring tills ämnet uppnår en viss koncentration, ett tröskelvärde. Då reagerar andra bakterier i omgivningen genom att slå på eller av olika gener, och de börjar också släppa ut samma ämne. Sådan signalering kan innebära att bakterier rör sig från eller mot varandra för att effektivare kolonisera och exploatera födoresurser i omgivningen.
Bakteriekommunikation sker nästan alltid mellan nära släktingar och kan därför förklaras med hjälp av Hamiltons regler för släktskapsselektion. Där inte släktskapsselektion räcker till är förklaringen i stället att både de som släpper ut signalen och de som reagerar på den tjänar på kommunikationen. De manipulerade bakterierna tjänar på att bli manipulerade.
Det finns även mer komplicerad kommunikation i naturen. En fågelhane som sjunger – det är nästan alltid hanar som sjunger – förmedlar till fågelhanarna i grannreviren att reviret har en beskyddare och att de ska hålla sig undan. Men han kommunicerar också till honorna att han finns i reviret och att de kan komma dit och boa med honom om de så önskar.
Många fåglar har dessutom flera olika läten. De kan ha speciella lockläten, separata varningsläten, ungarna kan ha tiggläten för att få mat. Det finns även så kallad skuggsång som innebär att fågeln sitter lite i skymundan och övningssjunger för sig själv. I Sverige gör koltrastar det på senvintern, förmodligen för att öva upp sig inför häckningssäsongen.

Patrik Lindenfors sa...

Liknande variation på lätena har man upptäckt hos markattor – en grupp arter av apor från södra Afrika – där man identifierat olika alarmläten för olika rovdjur. Den här kopplingen mellan ett visst ljud och en viss företeelse (Fara på marken! Fara i luften!) anses vara förvånande komplext för ett djur. Intressant nog finns en fågel, den gulhättade noshörningsfågeln, som lärt sig tolka apornas varningsläten och springer och gömmer sig när den hör varningslätet för Fara i luften! men inte när den hör lätet för Fara på marken! Örnar är nämligen en fara även för noshörningsfågeln, men inte leoparder.
Djur kan också, precis som människor, kommunicera på annat sätt än genom ljud. Till exempel kan bin förmedla vägen till matplatser till sina kamrater i kupan med hjälp av en intrikat dans. Men gester, ljud, kemisk signalering, minspel, sång eller vad det nu är frågan om hos djur är inte i närheten av komplexiteten hos mänskligt språk.
Frågan har väckts om inte skillnaden i språkförmåga mellan djur och människor beror på att människor växer upp badande i språk. Alla pratar ju: föräldrar, lärare och kompisar. Till och med de sura farbröder som skällde ut en för att man var barn använde språk för att göra det. Djur som växer upp badande i språk kan också lära sig en del. Hundar kan som bekant lära sig att koppla specifika ord till specifika saker eller aktiviteter. Den nuvarande rekordhållaren är bordercollien Chaser som lärt sig skilja på orden för över tusen olika leksaker.
Så vad skulle hända om man försökte lära en schimpans språk från det den föddes? Skulle den klara det? Forskare har länge försökt lära schimpanser kommunicera med olika sorters språk, men hade ingen vidare framgång förrän på sent 1960-tal då det rapporterades att en schimpanshona som hette Washoe hade knäckt koden och lärt sig kommunicera med hjälp av fler än hundra inlärda ord. Forskarna som hade lyckats med den här bedriften, Allen och Beatrice Gardner, hade tränat Washoe i en husvagn på sin bakgård.

Patrik Lindenfors sa...

Nyckeln till paret Gardners framgång var att de inte försökte med talat språk utan med teckenspråk. Att försöka lära schimpanser tala är nämligen omöjligt av fysiologiska skäl, då de saknar den intrikata språkapparat som människor har, inklusive den extrema kontroll över andningen som krävs.
Washoe reagerade inte bara på kommandon utan kunde även med hjälp av teckenspråket sätta ihop korta meningar som ”ge godis” och ”lyssna hund”. En berömd berättelse rör när Washoe en gång var ute på utflykt och fick se en svan för första gången. Upphetsat använde hon två ord hon aldrig satt ihop förut för att utropa ”vattenfågel”. Men det är diskutabelt om det verkligen ska räknas som ett nytt ord eller om det fortfarande är två separata ord som Washoe redan kunde.
Washoe fick många efterföljare, bland annat en schimpans kallad Nim Chimpsky – namngiven efter lingvisten Noam Chomsky som bestämt hävdat att språk är en unikt mänsklig egenskap. Forskaren som tränade Chimpsky, psykologen Herbert Terrace, ville på ett systematiskt sätt visa att Noam Chomsky hade fel och att just den här skillnaden mellan människa och djur inte längre håller.
Terrace och hans kolleger tränade Chimpsky på samma sätt som en gång Washoe hade blivit tränad, och de nådde samma framgång. För att försöka urskilja om Chimpsky faktiskt kunde förstå grammatik finanalyserade man sedan videofilmer där Chimpsky använde språk. Det här var viktigt, för att bara sätta ihop två ord kan betyda helt olika saker.
”Druvor jag” kan till exempel betyda ”ge mig druvor”, men lika gärna ”mina druvor”, eller ”jag hämtar druvorna”. För att hävda att Chimpsky verkligen förstod språk var Terrace tvungen att visa att Chimpsky kunde förstå skillnaden, att Chimpsky hade grammatisk förståelse.
Efter noggrann granskning kom Terrace fram till att Chimpsky faktiskt inte kunde det – helt det motsatta resultatet mot vad han hade förväntat sig. I stället hade Chimpsky reagerat på subtila tecken från tränarna och lärt sig använda språk genom innötning, inte genom förståelse.
De andra forskarna inom området var förståeligt nog ganska upprörda på Terrace. Men det visade sig snart att han förmodligen hade rätt. Såg man noggrant på schimpansernas användande av språk blev det tydligt att de inte förstod.

Patrik Lindenfors sa...

Ett projekt fortsatte dock och visade positiva resultat. Det gällde en bonobo (dvärgschimpans) vid namn Kanzi, som man lärde att använda ett tangentbord med 256 symboler. Kanzi lärde sig snabbt alla symboler och att sätta ihop enkla meningar. Man testade sedan hans förståelse genom att ge kommandon där Kanzi inte kunde se någon människa. Detta så att inga subtila tecken kunde ges. Vidare var kommandona byggda av kända ord men i en sammansättning som Kanzi aldrig stött på tidigare. Detta för att han inte skulle kunna ha lärt sig specifika sekvenser.
Kanzi klarade provet till en imponerande grad. Man testade 660 olika sekvenser, och nästan alltid gjorde Kanzi det han blev tillsagd. Igen blev forskarvärlden imponerad – nu hade man väl ändå visat att i alla fall bonoboer kan bemästra språk? Men en psykolog som heter Clive Wynne har granskat de här resultaten närmare och har visat att inte heller den här studien håller måttet.
Det visar sig nämligen att endast 21 av de 660 kommandona testar grammatisk förståelse av vad som ska göras. Säger man ”Lägg svampen i skålen” kan man utifrån orden ”svamp” och ”skål” lätt sluta sig till vilket som ska läggas var, det går helt enkelt inte att lägga en skål i en svamp. Men säger man ”häll juicen i mjölken” blir det genast svårare – då måste man förstå grammatik för att göra rätt. I de 21 fallen som faktiskt testade grammatisk förståelse gjorde Kanzi rätt bara 57 procent av gångerna, alltså nästan slumpartat.
Dessutom räknade forskarna som testade Kanzi vissa fall som var tveksamma som rätt svar. När man till exempel sa åt Kanzi att ”Låt hunden bita ormen” och ”Låt ormen bita hunden” stoppade han i båda fallen leksaksormen i leksakshundens mun, men fick i alla fall ”rätt” på båda proven. Inga apor har dessutom lyckats kombinera ihop element till fraser eller uttrycka tidsaspekter med språket.
Det här visar förstås inte att apor inte kan koppla symboler till saker, men det visar att de verkar sakna förmågan att kunna tillägna sig grammatik. Det här är viktigt att veta, för det hänvisar oss till studier av människor för att förstå språk. Rudimentärt språk hos djur är så mycket enklare än det hos människor att det inte hjälper vår förståelse nästan någonting att studera djurs kommunikation.
Strukturen hos mänskligt språk
Men vad är det som gör mänskligt språk så svårt att djur inte kan lära sig det men ändå så lätt att minsta människobarn kan klara det? Delvis handlar problemet om hur språk är uppbyggt.

Patrik Lindenfors sa...

En av byggstenarna för språk är den godtyckliga kopplingen mellan ett ord och objektet som ordet refererar till. Till exempel heter fjäril ”butterfly” på engelska, ”papillon” på franska och ”Schmetterling” på tyska, alla fullkomligt godtyckliga kopplingar mellan en räcka läten och själva djuret. Den vetenskapliga förståelsen av betydelse, som studerar sådana här symbolsystems innebörd och tolkning går under namnet semantik.
Som vi just såg klarar många djur att göra enkla kopplingar mellan ord och objekt. Men det kan bli mer komplext rätt så fort. Hur vet man till exempel att ordet ”fjäril” gäller vissa fladdrande djur med färgade vingar men inte andra? Eller att ”fjäril” kan tillhöra en övergrupp ”insekter” på samma sätt som ”apor” kan tillhöra en övergrupp ”däggdjur”? Sådan generalisering sker på många nivåer i språk.
Terrence Deacon, en amerikansk antropolog, menar att en riktigt svår sak för djur vad gäller semantik är att lära sig koppla ihop ord med andra ord. Vi människor har ju numera ordlistor för våra språk där vi förklarar alla ord med hjälp av andra ord och inget annat. Fundera ett tag över ordet ”apropå” och hur du skulle förklara det för en schimpans. Enligt Nationalencyklopedins ordbok betyder det ”på tal om (visst ämne); oväntat och tillfälligtvis; lägligt; händelse eller yttrande med viss (tillfällig) anknytning till det givna sammanhanget.”
Inget djur har tagit sig förbi den ”symboltröskeln”, utan de måste koppla ihop varje nytt ord de ska lära sig med ett konkret objekt eller en konkret aktivitet.
Den andra byggstenen för språk är syntaxen, eller grammatiken. Den beskriver hur man kopplar samman betydelsebärande element till ord, och i sin tur ord till fungerande satser och meningar. Det är i användningen av korrekt syntax som människor redan i tvåårsåldern tar sig förbi även de mest avancerade teckenspråksanvändande människoapor.

Krister V sa...

Aha, så det finns en absolut skillnad!
I alla fall viktigt att ifrågasätta populära föreställningar, även om det är svårt att sälja in en dokumentärfilm om att apor INTE kan lära sig verkligt språk...

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se