24 maj 2017

Humanismen behöver inte människan

En kort artikel om transhumanism och posthumanism påminde mig om att humanism som livsåskådning eller livsfilosofi ibland på ett felaktigt sätt kopplas ihop med människan. Detta misstag görs ibland av humanister, men oftast av de som kritiserar humanismen och ser livssynen som förlegad.

Min uppfattning om humanismen är att den kommer från människan, men inte behöver människan för att finnas. Men innan jag utvecklar detta, tittar vi på hur artikeln förklarar begreppen transhumanism och posthumanism:
Transhumanismen har sina rötter i Renässansen och förnuftet. Den diskuterar hur teknik och människa borde interagera genom enhancement, digitalisering samt genom att omvälva natur, kultur och samhälle. Människan ställer sig i centrum, som i Giovanni Pico della Mirandolas “Oration om människans värdighet” genom ett rationellt, logiskt och vetenskapligt förhållningssätt. Om vi förändrar en människas kropp och sinne så kommer den att gå över till att bli någon annan sorts existens (transition). Postmänniskor är något som vi kommer att bli.
Posthumanismen har sina rötter i postmodernismen och utvecklades ur poststrukturalismens steg bort från humanismen. Människan står inte i centrum och bör förstås som en social och kulturell konstruktion. Det är olika system som står i förgrunden. En dramatisk förändring av kropp och sinne förändrar vad en människa är, men det är fortfarande en människa om den beskrivs som en sådan. Postmänniskor är något som vi alltid varit.
En detalj att reflektera över är hur ordet "vi" används och vad det står för i dessa två styckens avslutande meningar. Förmodligen avses med "vi" en grupp mänskliga individer, kanske hela mänskligheten. Om "vi" är samma sak i de båda förklaringarna kan inte transhumanism och posthumanism vara sanna samtidigt. Oavsett hur det förhåller sig med detta, så förenas de två tankesystem av en kritik mot humanismen.

Det har säkert funnits och finns även idag tillfällen då posthumanismens kritik av humanismen är relevant. Men dagens humanism har i stort införlivat posthumanismen. Människan anses inte stå i centrum, mer än i ett hänseende: Det är den subjektiva mänskliga upplevelsen med alla dess brister vi måste utgå ifrån. En sund humanism ser människan som både en produkt av evolutionen och som en social och kulturell konstruktion.

I artikeln formuleras transhumanismens kritik så här:
Problemet transhumanismen har med sin föregångare humanismen är att den fokuserar på människans begränsningar, snarare än dess potential. När humanismen ser människan som oföränderlig, så kommer man inte ifrån intrycket att denna värdighet kommer från en transcendental källa.
Den kritik är helt felaktig när det gäller dagens humanism. Människans begränsningar är väsentliga för denna livssyn, men bara som avstamp för att ta till vara potentialen. Och dagens humanism ser verkligen inte människan som oföränderlig, vare sig som produkt av evolutionen eller som social konstruktion. Någon transcendent källa finns inte.
Men hur förhåller sig då humanismen till människan? Humanismen ser människan som en social varelse med förmåga till förnuft, dock har den brister i förmågan att observera omvärlden på ett korrekt sätt och brister i förmågan att fatta etiska beslut. För att nå människans potential förespråkar humanismen vetenskap som metod för att utforska omvärlden och reflektion, medkänsla, sociala aktiviteter och samarbete, på lokal såväl som kosmopolitisk nivå, för att fatta etiska beslut. Detta är en livssyn som till stor del överensstämmer med transhumanismens synsätt.

Dock finns det frågor som är avgörande både i samtiden och framtiden, där humanismen inte får förföras av post- eller transhumanism. Humanismen får aldrig glömma att människan är en produkt av evolutionen och del av naturen, men det innebär inte att humanismen strävar efter att bevara människan som art. Humanismen får inte heller, utan att bli något annat, glömma medkänsla till andra individer och ansvar för hur ens egna handlingar påverkar andra. Slutligen får inte humanismen glömma att individen har brister i förmåga att söka sanningen med avseende på moral, mening och verklighetens beskaffenhet.

Det är här transhumanismen utmanar. Transhumanismen, som jag sett den, har inte samma inbyggda gränser. Den kan både utrota människan och stå i konflikt med humanismen som idé.

Humanismen som livsåskådning kan överleva även om människan försvinner. Detta så länge det finns individer som inser sina egna brister och vill göra något åt detta tillsammans med andra. Humanismen kommer från människan och har införlivat mänsklig visdom, men är numera som idétradition självständig människan.

3 kommentarer:

Magnus sa...

Jag ser inte transhumanismen som ett avsteg från humanism, snarare en vidareutveckling. Humanismen erkänner fullt ut att vi människor är del av förändring medan transhumanismen ser ett egenvärde i att bejaka och accelerera just denna förändring, genom maximal teknologisk och kulturell utveckling. Exempelvis idén om morfologisk frihet är stark inom transhumanismen, dvs olikheter i psykologi och fysiologi är något spännande och eftersträvansvärt, alltifrån utseende och könsuttryck till kroppsmodifiering och genmodifiering. Det måste inte vara uppgraderingar med syfte att förbättra kroppen, utan olikheter är värdefulla i sig eftersom de uppmuntrar oss att reflektera över människans natur och villkor i världen. Exempelvis måste vi lära oss att förhålla oss till inte bara mänskliga rättigheter utan rättigheter för moraliska maskiner (och naturligtvis icke-mänskliga djur). Men framförallt accelererar förändring ännu mer förändring och inspirerar oss att reflektera över vad vi skulle kunna bli. Dvs vad kommer efter transhumanismen: posthumanismen.

Posthumanism tolkar jag däremot som ett klart avsteg från humanism. Den är ett bejakande av förändring till den grad att vi inte längre är människor och inte längre har samma position i världen. Kanske är datorer eller andra varelser tusenfalt klokare med tusenfalt bättre moral än människor. Kanske är människor utdöda och finns bara kvar som uppladdade medvetanden i hedonistiska simuleringar. Människobegreppet är då helt upplöst.

Magnus sa...

Humanismens "transcendentala källa" skulle kunna vara utgångspunkten att varje individ (människor och andra högt medvetna varelser) har en inneboende värdighet, integritet och självständighet. I en posthuman värld upplöses dessa koncept då individen kanske inte finns på samma sätt.

Ulf Gustafsson sa...

Maguns,

Jag har inte förstått transhumanismens etiska grunder. Utifrån det jag hört anhängare till transhumanism säga, tolkar jag den som klart bredare än humanismn, och att det int alltid är en humanisisk etik. Men bredare avseer jag inte att andra varelser än människor ska åtnjuta mänskliga rättigheter", utan att MR delvis förkastas.

Med posthumanism avseer inte jag det du beskriver ovan. Jag avsåg något som är en del i den postmoderistiska traditionen. Punkt 1-4 i Wikipedias beskrivning: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Posthumanism

Det du kan se som "transcendal källa" ser jag som en subjektiv personlig upplevelse som uppstår i våra hjärnor. Inget transcendalt.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se