15 juli 2018

Nyateism på riktigt



Göran Rosenbergs bild av nyateism baserar sig på missförstånd och vantolkningar.

Nyateism är tydligen ett begrepp det som det är svårt att få ordning på. Nu senast är det Göran Rosenberg (Även ateister har sina religioner, Expressen 24 jun 2018) som funnit bekräftelse på sina åsikter i en internationellt starkt kritiserad bok av filosofen John Gray (Seven Types of Atheism). Detta har resulterat i en text som mest fungerar som en ekokammare, där Rosenbergs och Grays missförstånd och vantolkningar studsar omkring obehindrade av yttre verklighet och inre eftertanke.

Då det hänt att vi i Humanisterna kallats nyateister och Rosenberg i sin text nämner sekulär humanism som synonymt med nyateism, vill jag ta det här tillfället i akt att reda ut vad nyateismen faktiskt handlar om.

För att börja med terminologin så definierar Nationalencyklopedin grundbegreppen så här:
  • Ateism: Åsikten att det inte finns någon gud.
  • Agnosticism: Åsikten att vi inte vet om Gud finns eller ej; eller, mera allmänt, skepsis inför möjligheten att få svar på ”de eviga frågorna”.
Ateism handlar om tro och agnosticism om vetande, helt enkelt, vilket gör att det går utmärkt att vara både ateist och agnostiker.

Läget är jämförbart med det som gäller för liv på andra planeter. Vi vet inte om det finns några utomjordingar, men det går förstås bra att tro att de finns. Dock finns en central skillnad – medan både existens och icke-existens av utomjordingar skulle gå bra ihop med vår vetenskapliga och filosofiska förståelse av hur världen är beskaffad, skulle existensen av gudar som ingriper i världen förändra allt. I en värld där mirakel inträffar skulle vetenskap vara omöjlig.

Så har vi då det där med nyateism. Begreppet används för att skildra den renässans för ateism som inträffade efter terrordåden i New York den 11 september 2001. I och med dåden blev det uppenbart att människor faktiskt agerar utefter sin religiösa tro och att religiösa läror tyvärr inte alls bara handlar om kärlek. Islamiska statens brott mot mänskligheten, Vatikanens abort- och preventivmedelsmotstånd och förföljelserna av Rohinga-folket är andra tydliga exempel på detta.
Ateistiska uppvaknanden har inträffat med jämna mellanrum genom historien. Det finns exempel på ateism från gamla texter i antikens Grekland, Indien och Kina, från upplysningstiden, romantiken och med jämna mellanrum under moderniseringsprocessen. I de fall där exempel saknas är det för att ateism ofta varit straffbart – under medeltiden var straffet för ateism att brännas på bål och än idag är ateism belagt med dödsstraff i 13 länder.

Nyateismen är således det senaste exemplet i en lång historisk tradition. Det som fick företeelsen att verkligen blossa upp var en nästan samtidig publikation av böcker från fyra författare, som skämtsamt kallas ”Apokalypsens fyra ryttare”: Richard Dawkins, Christopher Hitchens, Sam Harris och Daniel Dennett – två forskare, en journalist och en filosof.

Deras böcker spreds i miljonupplagor och lyckades förändra synen på ateism främst i USA, där det länge varit en omöjlighet att vara öppen ateist om man vill ha något som helst offentligt uppdrag. Ateister brukar hamna överst på listan över mest hatade grupp i amerikanska opinionsundersökningar.

I och med utgivningen av dessa böcker strömmade vittnesmålen in från människor i isolerade religiösa miljöer som nu upptäckte att de inte var ensamma i sina tvivel. I Europa hade böckerna mindre effekt då ateism länge har varit accepterat här och omfattas av en stor del av befolkningen.
De här böckerna har kritiserats från tre huvudsakliga positioner. Religiösa har försökt visa att argumenten som framförs är falska; ateistiska debattörer med en ”tro på religion” som verkar mena att medan de själva är upplysta så behöver massan religiösa traditioner och sedvänjor för att uppföra sig moraliskt och finna livet meningsfullt; samt den tredje gruppen, debattörer som ogillar andra åsikter hos dessa ”apokalypsens fyra ryttare” än deras ateism.

Med debattörer i den första kategorin har vi (ny)ateister länge haft många positiva interaktioner. För en religiös människa är ateismen en utmaning som man måste ta till sig, fundera över och diskutera. (Ny)ateister och troende delar bild av vad religiös tro är och vad som står på spel. Man delar däremot inte värderingen av evidensläget och åsikter om religionens effekter i samhället. Den här diskussionen har länge varit intressant och givande för båda parter, även om det förstås förekommer en del tjuvnyp.

Det är i den andra och tredje typen av kritik vi finner John Gray och Göran Rosenberg. Vad gäller den andra formen av kritik, från ateister som menar att massan behöver sitt opium, så har det varit svårare att föra en debatt. Det är en rätt högdragen bild av sina medmänniskor man måste ha för att hålla den här positionen. Det finns förvisso en del data som visar på att religiositet fungerar som en placebo-tröst för människor i genuint utsatta situationer i världen. Medan vi menar att man bör rikta in sina insatser på verkliga problem och strunta i det religiösa inslaget, så menar motdebattörer av den här skolan att det är hjärtlöst att ta bort den tröst som religion ändå skänker – oavsett som det som påstås är sant. Men det går å andra sidan inte omkring ateistiska missionärer och predikar i världens slumområden, så den kritikens relevans är minimal. Ateister som vill hjälpa sina medmänniskor verkar istället inom en mängd icke-religiösa hjälporganisationer.

I det tredje fallet handlar det inte om att diskutera ateismens centrala budskap – Gud finns nog inte – utan att försöka underminera (ny)ateismen genom att smeta på en mängd andra åsikter. I princip borde det räcka med att konstatera att Josef Stalin och Mao Zedong (men inte Hitler) var ateister för att visa hur ateism inte per automatik innebär moralisk resning, men det verkar inte räcka till. Råkar någon nyateist säga någon dumhet smetas därmed snabbt detta på hela företeelsen.
Ett retoriskt trick Gray och Rosenberg använder sig av är att hävda att ateismen var bättre förr. Man drar upp en mängd ateistiska författare och menar sedan att (ny)ateismens främsta företrädare kommer till korta. Här undviker man att alls diskutera Daniel Dennett och Christopher Hitchens eftersom dessas alster i mycket verkar i samma tradition som äldre verk (förutom att Dennetts bok även innehåller en teori om varför religion alls existerar).

Det är istället Richard Dawkins och Sam Harris som är de främsta måltavlorna. Detta eftersom båda – förutom att repetera alla vanliga argument för ateism som ekar genom historien – har något av en övertro på vetenskapens värde vad gäller att avgöra frågan om gudarnas existens (Dawkins) och etiska ställningstaganden (Harris). Åsikter som också kritiserats av andra ateister (bland annat av Dennett) och därför inte går att använda för att avfärda nyateismen i sig självt på det sätt Gray och Rosenberg försöker göra.

”Det finns frågor vetenskapen inte kan förklara” skriver Rosenberg. Men detta är inget motargument mot ateism utan bara ett enkelt fakta-konstaterande. Det betyder dock inte att religion har svaret på något alls, ett påstående som istället behöver utvärderas på helt egna meriter. Förutom vetenskapen behövs både filosofin och konstarterna, men vad tillför egentligen religionen? Förutom placebo-tröst är frågan helt öppen.

Eftersom jag gått i svaromål just mot Rosenbergs artikel om Grays bok har den här artikeln handlat om ateism. Det kan därför vara värt att påpeka att Humanisterna inte är en organisation som främst är ateistisk. Vår huvudsakliga uppgift är att företräda den livsåskådning som kallas sekulär humanism.
Sekulär humanism utgår från människan – det är därifrån namnet ”humanism” kommer. Den kommer ur insikten att vi människor – på gott och ont – är utlämnade till oss själva och varandra. Vi måste själva och tillsammans ta reda på hur verkligheten fungerar. Vi måste själva och tillsammans ta ansvar för hur vi uppför oss och tar hand om varandra. Ingen utom vi själva har ansvar för våra egna liv och vår gemensamma framtid.

Sekulära humanister tror att den här världen och det här livet är allt vi har. Vi bör därför försöka leva våra liv så bra som möjligt och underlätta för andra att få chansen att göra detsamma. Alla människor har samma rätt att med utgångspunkt i förnuft och medmänsklighet bli bedömda utifrån sina egna förtjänster. Ingen gud kommer att ställa allt till rätta på slutet genom att kategorisera människor i de som får evig lycka och de som får evig plåga. Sekulär humanism är en livsåskådning som kräver eget ansvar.

Vi diskuterar gärna denna livsåskådning och grunderna för att vi föredrar ateism före gudstro, och uppskattar varmt de troende som vi är i kontinuerlig dialog med. Vi uppskattar däremot mindre osakliga påhopp och rena osanningar, ett sätt att debattera på som är både svårt att ta på allvar och genuint upprörande. Till Rosenberg, Gray och deras gelikar riktar jag därför dessa uppmaningar: läs på bättre, sluta hitta på, och ta de existentiella frågorna på allvar.

9 juli 2018

Rapport från ett Nazistmöte

När mina vänner skulle öppna Humanisternas tält i Almedalen på torsdagsmorgonen stod tre nazister från Nordiska motståndsrörelsen (NMR) utanför. På rad, stint stirrande med armarna i kors, iklädda likadana tröjor märkta med Tyr-runan.

Aktionen framkallade avsedd stark känsla av hot. I den här typen av situationer reagerar man instinktivt och olika. Medan vissa kände ilsken trots och försökte stirra ner dem, reagerade andra med skräck och ville försvinna bort. Men alla blev kvar och nazisterna lommade så småningom därifrån. Andra hade inte samma tur. Tält och symboler hos andra organisationer har blivit vandaliserade, möten störda och människor misshandlade. NMR var inte i Almedalen för det goda samtalets skull.

Nazistmöte. Almedalen 2018
Som etnisk svensk med begränsad frisyr tog jag senare på eftermiddagen ta av mig Humanist- och regnbågsmärken och gick på deras möte. Medmänniskor som har sin olikhet inskriven i själva huden har inte samma möjlighet att klä av sig sin identitet – för dem är hotet konstant. Det är en absurd känsla att gå på nazistmöte i största allmänhet och den blev inte mindre av att mötet hölls på Almedalsveckan – en vecka ämnad åt det fria demokratiska samtalet.

Motståndare hade samlats på platsen. Rörelsen Stiftet skapade tillsammans med föreningen Inte rasist, men... en symbolisk vägg av plast-bajs-ballonger. Clowner mot nazism spexade. En ensam man stod bakom nazisterna och höll upp en skylt med olika komiska budskap, som ”Jag är inte heller bra på historia.” Men det var till övervägande del sympatisörer till NMR där, gissningsvis runt 100 personer, de flesta utan uniform. Jublet överskred därmed buropen med marginal. Tusentals av oss Almedalsbesökare manifesterade istället vårt motstånd i en mångfaldsparad tidigare på dagen.

Skiftet och Inte rasist, men... hade ordnat med bajsvägg
Så började nazistledaren Simon [sic! – otur för en nazistledare att bli döpt till ett hebreiskt namn] Lindberg tala. Talet var helt en throw-back till 30- och 40-talen, med tal om ”den nordiska rasen”, tillmälen som ”lögnpressen”, ”förbrytare” och ”folkförrädare”, kritik av tanken att människor är lika värda, en osund fixering vid judar, samt uppmaningar till revolution. Lindberg dristade sig även att skämta om den omskolning som väntar oss inom programmet ”Rehabilitering för Antirasister, Utlänningsvurmare och Sionistlakejer, eller förkortat: RAUS” (talet finns på YouTube, den här sekvensen börjar vid 18:00).

Slutklämmen i presentationen av detta rehabiliteringsprogram, om vad som ska hända med de som visar sig svårast att omskola, är värd att citera i sin helhet. ”Ett ännu mer långtgående mål är att starta lägerverksamhet för de riktigt hopplösa fallen. Där tänker vi oss de allra värsta sionistlakejer, med lite hederligt kroppsarbete varvat med rekreation som swimmingpooler, biografsalonger, alltihop såklart med tiptop hygien, duschar, regelbunden avlusning av kläderna. Det blir nog bra det va, Löfvén?

Läger med kroppsarbete, duschar och avlusning? Referensen till koncentrationslägren är glasklar för alla inblandade; för Lindberg, för NRMs medlemmar och för oss utomstående.

Nazisterna var alltså i Almedalen och sa nazistiska saker, något som inte borde förvåna någon. De uppträdde också nazistiskt, genom att hota, vandalisera och misshandla – något som inte heller borde förvåna någon. Det handlar ju om nazister! Ingen kan påstå sig stå handfallen av förvåning när de gör vad de säger; när de agerar sin ideologi.

Nu har vi historisk kunskap av vad nazisterna gör om de får tillstånd att vara i Almedalen
Tanken med att även nazister ska få yttra sig i offentliga sammanhang är i grunden god.  Det gäller att värna yttrandefriheten – en frihet som prövas just i mötet med obehagliga yttranden. Värnar vi inte NMRs rätt att yttra sig värnar vi bara yttrandefriheten för människor vi håller med, menar man. Att bara värna oförargliga yttranden är inte syftet med yttrandefriheten, just eftersom åsikten om vilka regler som i så fall skulle gälla skiljer sig mellan människor med olika politiska och religiösa åsikter, något som skulle göra att gränsen hela tiden flyttade på sig vartefter de politiska och religiösa vindarna skiftade. Det är därför yttrandefriheten är inristad i själva grundlagen.

Men i det här fallet har vi att göra med en organisation vars ideologi inte främst förmedlas verbalt, det handlar istället om en rörelse som använder hot och våld som metod. Tumultet som uppstår runt dem är inte en oönskad bieffekt utan en central del av budskapet – i viss mån är det själva budskapet. Det här är en organisation som inte bara talar om att ta till våld, eller hotar om att ta till våld, utan som om och om igen visar sig benägna att gå från ord till handling. NMR är den svenska versionen av Islamiska Staten, med en förgiftande ideologi i grunden som attraherar med fagert tal om en ”högre uppgift” och falska löften om storartad utopisk framtid.

Hets mot judar, HBTQ-personer, förstörelse, hot och misshandel är allt logiska konsekvenser av NRM:s deltagande i Almedalen. Dessutom tvingades många politiskt aktiva hem från Visby redan innan nazisterna kom dit av risken att utsättas för våld, som till exempel RFSL ungdom och Rosanna Dinamarca.

Vi kan helt enkelt lära oss samma sak som förra året. Ger man nazister tillstånd att närvara gör de nazistiska saker. Det är inte fritt meningsutbyte de är ute efter. De utnyttjar istället möjligheten till att med våld tvinga till sig all vår uppmärksamhet och allt vårt samtalsutrymme. Vi behöver inte lära oss det fler år – resultaten på experimenten är inne.
 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se