Pastor Jan Rosman anklagar i Humanisten nr 3-4 2008 Humanisterna för att äventyra demokratin. Det är en anklagelse som vi bör ta på största allvar, eftersom demokratin är en hörnsten i den sekulära humanismen. Om Rosman har rätt, betyder det att vi håller på att såga av åtminstone en av de grenar vi vill bygga vårt trädhus på. Låt oss därför se vad hans anklagelse grundar sig på.
Han framför den i två former. Den andra anklagelsen gäller den förmenta monopoliseringen av begreppet humanist. Eftersom vi så tydligt skriver ut vad vi menar med begreppet i vårt idéprogram, och inte heller någonsin försökt hindra någon annan från att kalla sig humanist (även om vi kan ifrågasätta huruvida vissa faktiskt förtjänar att kalla sig så) tänker jag inte bemöta denna anklagelse. Jag ser heller inte hur den äventyrar demokratin.
Den första, däremot, handlar om huruvida religiösa argument skall tillåtas på vad Rosman kallar det demokratiska torget, med en liknelse till staden Rom och dess sju kullar. Han menar att vårt övertramp består i att kalla detta torg för "det sekulära samtalet" och därmed försöka jaga upp de religiösa på sina egna kullar. Denna anklagelse vill jag bemöta.
Det första som slår mig är att det är något otydligt exakt vilka aktiviteter som försiggår på Rosmans demokratiska torg, men det tycks vara allt möjligt som håller ihop ett samhälle, från kommers till filosofisk debatt till praktisk politik. Han utbrister: "I ett mänskligt och demokratiskt samhälle måste inte alla tankar vara sekulära!"
Det, Rosman, tror jag faktiskt inte att Humanisterna påstår och du får annars gärna påvisa var vi gör det. Vad jag däremot vill påminna om är att en del av Forum Romanum kallades Comitium, där den politiska aktiviteten försiggick åtminstone under republiken, och på Comitium fanns Rostrum, varifrån man höll sina politiska anföranden. Det är framför allt på detta Rostrum som Humanisterna vill att argument som bygger på en förment gudomlig vilja skall lysa med sin frånvaro. På resten av torget, utanför Comitium, må predikanter från sju gånger sju kullar upphäva sina stämmor, så länge de inte predikar hat och våld.
En intryck jag fått är att vi i Sverige har svårt att skilja på samhälle och stat. Kanske har folkhemstanken vant oss vid idén om att staten utgör samhället? För min del menar jag att vi måste särskilja begreppen: Staten är det gemensamma forum där vi eller våra representanter fattar och verkställer beslut om hur vi bäst skall hålla ihop och utveckla vårt samhälle. Staten manifesterar sig på Comitium, medan samhället innefattar både Forum Romanum och alla Roms sju kullar (och varje kulle utgör samtidigt i sig ett mindre samhälle). Kanske är denna sammanblandning också en anledning till att så många tror att Humanisterna vill aktivt rensa ut religion från samhället i sin helhet?
Låt oss alltså skilja på sekulär stat och sekulärt samhälle. Det förra kan vi i Humanisterna argumentera för genomförandet av idag, medan det senare är något som kanske en dag kommer att bli verklighet om humanismen visar sig så mycket hållbarare och mer givande än religionen som jag finner den.
Frågan är nu alltså: Varför skall vi inte blanda in religiösa argument i statliga förehavanden, det vill säga i den förda politiken? Det är egentligen inte så konstigt. Dessa beslut handlar ju i grund och botten om hur vi bäst skall nyttja våra gemensamma, begränsade resurser, det vill säga vilket mål politiken har att uppnå. Dessa mål handlar rimligtvis om mänsklig välfärd. Inför varje beslut bör man alltså i en eller annan form ställa frågan: "Vem vill vi gynna och hur skall detta gå till?" Jag menar då att religiösa argument inte kan användas till att besvara denna fråga, utan det vill till mänskliga och vetenskapliga argument.
Den kritiskt sinnade läsaren märker en brist här: Vad är egentligen "religiösa argument"? Rosman använder begreppet "kristna argument" utan att specificera vad som utgör ett sådant. Kanhända menar han argument som faktiskt har mänsklig välfärd för ögonen. I så fall har jag inget att invända annat än att jag inte ser varför argumentet skall karakteriseras som just kristet, när det finns otaliga andra religioner och filosofier som syftar till just mänsklig välfärd. Men eftersom det som skiljer kristendomen från andra läror är just tron på Jesus Kristus, antar jag att han menar att kristna argument hämtas från denne Jesus liv och tankar så som de framställs i Nya Testamentet, i slutändan syftande till en sålunda manifesterad gudomlig vilja. Med religiösa argument menar jag alltså sådana som vilar på en uttolkning av just gudomlig vilja.
Med mänskliga och vetenskapliga argument, däremot, menar jag argument som vilar direkt på den mänskliga välfärdens grund, helt utan någon gudomlig förmedling, och som använder sunda resonemang utifrån empiriska studier för att dels utröna vari de största mänskliga behoven (individuella, samhälleliga och miljömässiga) består just nu, dels hur vi skall kunna uppfylla dessa behov. Vi kan kalla sådana argument humanistiska, vilket absolut
inte skall uppfattas som synonymt med argument framförda av Humanisterna.
Låt oss begrunda ett exempel. Vi vill kanske införa en allmän civilplikt, alltså ett system liknande dagens värnplikt men där alla vid en viss ålder får göra samhällstjänst under kanske ett halvårs tid, mot rimlig ersättning förstås. Ett religiöst argument för detta kan vara det som Rosman hämtar från moder Teresa, att man ser sin herre Jesus i varje människa, och det goda man därför gör mot de behövande, det gör man därför mot honom.
Ett humanistiskt argument, däremot, kan vara att det är positivt för människors individuella utveckling att få tjäna andra under en tid, dels genom att de lär sig att arbeta, dels att de får tillfälle att utveckla sina empatiska förmågor och fundera kring vad de vill här i livet. Därtill kommer samhällsnyttan i att ta vara på kraften hos unga som annars kanske skulle driva mållöst omkring i väntan på att påbörja studier eller jobb.
Båda argumenten har samma syfte, de överensstämmer alltså i sak. Däremot skiljer de sig åt i formen. Den senare typen av argument pekar på ett mål som betraktas som önskvärt, medan den förra pekar på en verksamhet som anses önskvärd. Fördelen med ett tydligt mål för den förda politiken kan man efter några år göra en utvärdering för att se om man uppnått målen, eller – om inte – vad man behöver göra om. Nackdelen med det religiösa argumentet är dels att verksamheten legitimerar sig själv, så att det inte finns någon poäng med att göra en utvärdering: i och med att man upplever sig tjäna sin herre Jesus är målet redan uppfyllt. Då kan vi fortsätta ösa ut skattepengar på ett system som kanske, kanske inte gör någon nytta. Med andra ord, det är större chans att vi får nytta av de gemensamma, begränsade resurserna om vi för en jordisk snarare än en himmelsk politik.
Ytterligare en nackdel med den religiösa formen för argument är att om vi från en annan kulle ens försöker bemöta det, så glider vi så lekande lätt ner i de gamla, väl inskjutna skyttegravar i ett tillstånd som kan travesteras som "på teistfronten intet nytt". Det blir i så fall en fråga om huruvida Jesus verkligen fanns eller inte och därmed kan legitimera argumentet, istället för om vad man egentligen vill uppnå.
I ovanstående exempel var vi överens i sak men inte i form. Om vi dessutom skulle vara oense i sak så blir ställningarna verkligen låsta: Vi har då inget sätt att tala med varandra och inget närmande kan ske. Något bättre blir det däremot om man är överens i form men inte i sak, för då kan man bemöta de framförda argumenten på ett konstruktivt sätt oavsett vilken kulle man kommer ifrån. Som exempel vill jag ta debatten från tidigare i våras (inleddes på
DN debatt den 30/4) om familjepolitiken, där bl.a. Alf Svensson argumenterade för stöd till äktenskapet som samlevnadsform.
Det Alf Svensson använde för att legitimera sina argument var en rapport från en vetenskapligt utförd
studie kring hur barn far inom och utom äktenskapet. Studien sägs visa att barn till gifta föräldrar far bättre än andra. Alf skall ha all heder för att han inte hänvisade till att hans gud vill att mamma och pappa (obs heteronormativiteten) skall vara gifta utan till ett resonemang byggt på empiri – vi är därmed ense om argumentens form, vilket gör det enklare att bemöta dem – men jag menar att han drog förhastade slutsatser.
Jag är inte helt övertygad om studiens vetenskapliga tillförlitlighet, men låt oss för diskussionen anta att den påvisar ett faktiskt förhållande. Författarna till rapporten föreslår några tänkbara förklaringar till de "äkta" parens större framgångar i att ge sina barn en god uppväxt, exempelvis deras starkare känslomässiga band och vilja att satsa (eng: commitment), deras högre färdigheter i kommunikation sinsemellan, pappans engagemang, annat hälsobeteende hos de gifta paren och en effektivare rollfördelning. Nu är frågan: Är detta faktorer som uppträder i och med äktenskapet, eller är det så att förekomsten av dessa faktorer fanns där redan innan äktenskapet ingicks, vilket lägger grunden till ett stabilare förhållande som i sin tur oftare resulterar i äktenskap?
För min del tycker jag att den senare förklaringen verkar troligare. Att något som i princip är ett avtal mellan två individer skall innebära en omställning av dessa individers beteendemönster låter inte troligt i ljuset av våra dagars personlighetsforskning. Hållbara äktenskap bör alltså betraktas som ett tecken på ett stabilt förhållande snarare än som orsak till det. Slutsatsen måste då bli att om politiken skall göra något i frågan, så är det att erbjuda stöd för föräldrapar
oavsett deras valda samlevnadsform. Det kunde exempelvis röra sig om en grundläggande träning i kommunikationsfärdigheter sinsemellan.
Alf Svensson däremot upprepar i sin artikel att regeringen skall stötta "familjen och äktenskapet". Detta ihärdiga fokus på just äktenskapet riskerar att föranleda åtgärder som gör det mer attraktivt att gifta sig utan att för den skull nödvändigtvis stabilisera själva förhållandet, vilket borde leda till att fler äktenskap spricker snarare än färre, medan åtgärder som inte i sig stöttar äktenskapet utan riktar in sig på relationen mellan föräldraparen (även de samkönade) borde ha goda chanser att leda till fler äktenskap och färre skilsmässor, genom att fler par uppfattar sina förhållanden som stabila nog att bestämma sig för äktenskap. Detta borde vara bra för barnen, inte på grund av äktenskapet utan på det förbättrade förhållandet.
Ytterligare ett argument som Alf Svensson och hans kamrater gärna svänger sig med är kärnfamiljen som "naturlig". Detta argument skall också ge sken av vetenskaplighet, genom att hänvisa till naturen som kunskapskälla. Men vad betyder egentligen "naturligt"? Är det något som är i naturen förekommande? Naturen vimlar av märkliga samlevnadsformer, så som samkönade, monogama förhållanden bland svanhannar (vilket ger ökat överlevnadsvärde eftersom de starkare hannarna bättre kan skydda avkomman tillsammans, sedan ungarna väl kläckts). Eller är det det för människan "naturliga" och vad betyder i så fall detta? Är det det genetiskt nedärvda? Eller ärvs det på något annat "naturligt" sätt, kanske genom inlärning - och är inte detta då snarare kultur? Kultur är i och för sig är en del av människans natur, men den följer inte samma lagar som det genetiska och förändras snabbare.
Nå, det är ju ett vetenskapligt och mänskligt resonemang som Alf Svensson ändå försöker föra. Vad är det då som leder honom vilse? Jag vet inte, men misstänker att hans religiösa bakgrund leder honom till åsikten att äktenskapet (instiftat av gud?) är något gott i sig, vilket gör honom blind eller åtminstone närsynt för de bakomliggande orsakerna till att äktenskapet oftare är av godo för barnen i familjen (om studien håller streck). Detta är den välvilliga tolkningen, man kan också hävda att han medvetet bortser från detta för att främja sin kristna värdegrund i form av äktenskapets sakrament. Eftersom jag är humanist tror jag dock mer på att Alf är närsynt än illslug. Det kan förstås finnas andra tolkningar, men jag finner det troligt att hans argument i grund och botten är religiösa, även om han kanske själv inte inser det.
Vi återkommer alltså till detta: När religiösa argument ligger bakom politiska beslut, riskerar man i högre grad att det är den välmenande verksamheten som ses målet och glömmer bort att med kritiskt sinne undersöka huruvida den faktiskt leder till något gott. Detta menar jag är ett skäl så gott som något att avvisa religiösa argument för den förda politiken.
Men det andra skälet är att genom att hissa guds flagga på Rostrum, så signalerar man en värdegrund som folket från vissa andra kullar aldrig kan omfatta och man utesluter därmed dessa från samtalet. Vi på den humanistiska kullen vill gärna samtala, men under människans egen flagg. Vi vet att det finns sådana även på den kristna kullen, så det är dessa flaggor vi vill se. Gudsflaggan får som sagt för min del gärna fladdra samman med de andra fanorna på torget där utanför Comitium, där den etiska och filosofiska debatten pågår. Men till gudarnas fanbärare vill jag då säga: Kom då ihåg att vi från den humanistiska kullen bland annat hyllar värdet av att kunna ifrågasätta allt (inklusive oss själva). När vi då ifrågasätter vad gudsflaggans egentligen symboliserar skall ni inte ta detta som en kränkning utan som en inbjudan till samtal.
Tyvärr tycks det mig dock som om humanistiska samtal förda under en gudaflagga sällan leder någon annanstans än tillbaka dit man började. Men som Bamse säger: Man kan alltid försöka.
Inlägg
