15 feb. 2009

Måste Maria vara helig?

Historiska muséets utställning "Maria – drömmen om kvinnan", som handlar om Jesu moder, får rejält med skäll i en essä av Ebba Witt-Brattström i DN Kultur den 11/2 -09. Enligt henne är den "kompromisslöst negativ och moraliserande" gentemot Maria och tar knappt upp något positivt i bilden av henne. Om Witt-Brattströms intryck stämmer (jag har själv inte besökt utställningen eftersom jag inte bor i Stockholm) är det olyckligt. Att riva ner något utan bygga upp något annat föder sällan annat än antagonism.
Nu tror jag i och för sig att utställarna själva tänker att de försöker bygga upp något annat, nämligen en syn på Maria som stämmer bättre med en modern kvinnobild. De tycks vilja visa att den traditionella bilden av "Jungfru" Maria som ideal lämnar något övrigt att önska, att den framställer kvinnlig underkastelse som något nödvändigt och positivt. Utställningen, enligt Witt-Brattström, "sätter Jungfru Maria på de anklagades bänk och nekar henne försvarsadvokater." Den framställs som genuspolitiskt korrekt propaganda.
Som biolog har jag lite svårt för genusforskningens ofta monopolistiska anspråk att kön enbart är något socialt konstruerat. Med risk att bli skälld för "biologist" vill jag hävda den biologiska synen, nämligen att den individuella identiteten är resultatet av både genetiskt ärvda och socialt förvärvade egenskaper. Gener och miljö spelar in i ungefär lika proportioner, och biologiskt kön är ett exempel på en genetiskt ärvd egenskap medan genus skulle kunna sägas vara de socialt förvärvade egenskaper som förknippas med det biologiska könet. Återigen som biolog vill jag understryka att många vetenskapliga studier tyder på att det finns vissa statistiska tendenser till beteenden som kan vara starkare hos män än kvinnor eller tvärtom. Detta betyder inte att dessa på något vis är absoluta eller förtjänar att upphöjas till norm. Jag tror sannolikheten är hög att det är mindre skillnad i personlighet mellan genomsnittsmannen och genomsnittskvinnan (om de existerar) än mellan två slumpvis valda kvinnor.
En mer nyanserad bild av män och kvinnor, skild från stereotypa uttalanden om "manligt" och "kvinnligt", skulle i den bästa av världar kunna förena genusforskare och biologer. Om man får tro Witt-Brattström har Historiska muséet lämnat fritt spelrum åt genusforskarnas dekonstruerande bild av kvinnans genus men inte brytt sig om att kvinnan som biologiskt kön kan vara en viktig del av en kvinnas identitet. Att det faktiskt unikt kvinnliga att bära, föda och amma ett barn kan stå för något gott, utan att det för den sakens skull behöver innebära ett nedvärderande av varken kvinnor eller män. En sådan bild av ikonen Maria skulle kunna slå broar mellan kulturer, men uppenbarligen har muséet försuttit tillfället till detta och förtjänar i så fall Witt-Brattströms kritik för detta.

Witt-Brattström tycks i sin essä vilja lyfta fram Maria som en positiv kvinnogestalt för dagens samhälle och den tanken förefaller mig inte oäven. Jag har dock ett par betänkligheter inför hur hon gör det. Den första rör Marias påstådda jungfrulighet. Witt-Brattström avfärdar detta problem med en enda mening som "Tendensen till banalt bokstavlig avläsning av Bibeln" och berör det sedan inte alls. Jag kanske missbedömer den historiska betydelsen av att upphöja just en jungfru, det vill säga en oskuld, till det högsta av kvinnoideal, men det tycks mig lättvindigt att bara blunda för möjligheten att detta bidragit till att upprätthålla skambeläggandet av kvinnlig sexualitet. En skambeläggning som för all del inte är en kristen uppfinning, utan snarare en frukt av patriarkaliskt tänkande. Denna typ av tänkande syns även i våra dagar i den hederskultur som Pela Atroshi och Fadime Sahindal mördades av, och som många unga kvinnor och män – inte bara muslimska – fortfarande hotas och förtrycks av.
Som sagt, man kan inte lasta enbart "jungfru" Maria för detta, men man måste inte hålla liv i denna bisarra felöversättning som ställt till det så mycket. "Oskulden" inte bara skambelägger Maria, den förpassar även Josef, mannen, till periferin och bygger murar mellan man och kvinna. Ett misstag som förtjänar en plats i historien, inte att upprepas år efter år.

För det andra, för att göra bilden av Maria mer tillgänglig även för en humanist som jag, krävs en avsakralisering, eller bättre ett förmänskligande av henne. Enligt Witt-Brattström har Maria fått sin historiska roll genom "framfödandet av människosonen". Jag skulle vilja påstå att det är genom framfödandet av gudasonen. Om inte denne Jesus lanserats som en gudason hade vi knappast hört talas om honom idag, annat än möjligen en profet bland många andra. Sagan om gudssonen och alla hans mirakler är vad som burit fram berättelsen och givit den dess PR-värde, en glans som även kommit modern – men inte i någon högre utsträckning (foster)fadern, Josef – till del. Maria har genom sonen tagit en gudinnas gestalt och som sådan skänkt tröst åt otaliga kvinnor.
Men är gudomligheten verkligen nödvändig i Sverige av idag? Witt-Brattström skriver om "jungfru Maria" som den som modigt trotsar patriarkatet och lyder "det som är Gud i henne, den inre rösten, samvetets bud." Men vadan "Gud"? Samvetet behöver på intet vis ses som en röst från någon gud; civilkurage kan icke-troende visa lika väl som troende. Hade Maria varit mindre beundransvärd om hon fött och vårdat sin utomäktenskaplige son utan att påstås ha fått honom med en gud? Att moral bara är möjlig på gudomlig grund är ytterligare en förlegad missuppfattning, vars företrädare alltjämt envisas med att diskvalificera den humanistiska moralen som omöjlig eftersom den bygger på en rent mänsklig grund av förnuft och känsla.

Som sagt, utan "Gud" ingen Maria. Humanismen har inte en sådan samlande mytberättelse om föräldraskap och lidande. Vi har istället miljontals berättelser ur verkligheten, var och en lika mycket värd som Marias (och Josefs, om han tillåtes) helt utan övernaturliga inslag. Människors erfarenheter, levande som döda, av kött och blod eller stoft och aska. Vi har förvisso inget behov av gudaberättelser, men vi kan ändå spegla dessa sanna berättelser i myter som den om Maria och hennes son. I mitt tycke blir också spegeln klarare, snarare än grumligare, om man låter myten handla om människor fångna i sin samtids kultur och skeenden istället för att klä dem i gloria.
Jag har i mitt sovrum en vacker ukrainsk ikon föreställande just madonnan och barnet. Marias hela väsen är inriktat på barnet i sin famn, medan barnet blickar ut i världen med en utstrålning av fullkomlig tillförsikt och fingrarna höjda i fridstecknet. I enlighet med ikonens syfte har jag begrundat dess betydelse, men inte för att uppleva gudomlig närvaro utan för att utröna vad den har att säga till en humanist. Det jag funnit är ett budskap som inte nödvändigtvis passar in på just berättelsen om Jesus, men som jag tror att vi alla kan ställa upp på, ett budskap som kanske kunde utgöra kärnan i en modern, mänsklig bild av fru Maria:

Föräldrarnas ovillkorliga kärlek gör barnen till fredens förkämpar.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hedra den som hedras bör.

Att Maria blev obefläckat befruktad (hur det nu går till) var naturligtvis en katastrof för Josef. I enlighet med dåtida seder borde han ha låtit stena ihjäl Maria som äktenskapbryterska för att undvika hanrejskapet och det förakt som skulle följt med det.
Med andra ord: Människosonens födelse var ett resultat av en för tiden ovanligt liberal äkta man.

Pederpax sa...

Precis min åsikt. Att man dessutom använder ord som "befläckelse" för något så vackert älskogen är verkligen en skymf för mänskligheten. Jag kan förstå om man kallar våldtäkt för befläckelse, men en kärleksakt mellan två vuxna människor? Då har man en vrång bild av kärleken.

Anonym sa...

Den obefläckade avlelsen syftar inte på Jesu födelse utan på Marias födelse och obefläckad har inget med älskog att göra utan betyder fri från arvsynd.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se