2 mars 2009

Gjorde jämlikheten Sverige sekulärt?

Karin Ström skriver i en understreckare i Svenska Dagbladet om Phil Zuckermans bok Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment som vi tidigare tipsat om här på Humanistbloggen.

Understreckaren talar bäst för sig själv, så jag klipper bara in några citat och rekommenderar er att läsa helheten.
Det är ingen dålig bild av Skandinavien Zuckerman målar upp. Läsaren bombarderas med listplaceringar där Sverige och Danmark ligger i absoluta toppen beträffande allt från biståndsgivande, ekonomisk jämlikhet, livslängd och miljövänlighet till avsaknad av korruption, barnaga, analfabetism och könsdiskriminering. Ovanpå alla statistiska argument om hälsa, rättsäkerhet och Den Godhjärtade Staten beskriver Zuckerman med känslosam inlevelse hur han med egna ögon upplever oss i vår saktmodiga vardag. Han beskriver sävliga bussturer, rofyllda cykelutflykter och stillsamma promenader utan poliser på gatorna. Han beskriver lugnet, renligheten, grönskan och motionärerna, han berättar om välordnade ålderboenden och välkomnande hem. Han avlivar myten om svenskarnas självmordsstatistik och vittnar i stället om skandinaverna som en grupp lyckliga människor som är till freds med livet – givetvis med stöd av The Economist Quality of Life Index, där Sverige rankas som nummer fem. Det enda negativa han kan erinra sig är petitesser som dåligt väder, höga skatter och skadligt hög godiskonsumtion bland barn, annars är Skandinavien paradiset på jorden.
Bra ställe att bo på, uppenbarligen. Men tror vi på Gud?
Hur religiösa är vi då, egentligen? Tre fjärdedelar av Zuckermans intervjuobjekt har en inställning som ligger någonstans mitt emellan likgiltighet och ateism, medan en fjärdedel betecknar sig som troende – om än inte med amerikanska mått mätt. Mer detaljerat delar författaren in sina ickereligiösa intervjuobjekt under tre rubriker. Den första är ”reluctance/reticence”, motsträvighet/förtegenhet. Dessa människor fick Zuckerman övertala för att över huvud taget säga ja till att låta sig intervjuas om religion, och när han väl fick deras tillåtelse hade de väldigt lite att säga; religion var ett sådant icke-ämne i deras liv att det inte ens kunde fungera som konversationsbränsle. Den andra gruppen rubricerar han ”benign indifference”, positiv likgiltighet. Denna grupp var välvilligt inställd till religion och tyckte den stod för goda värden – kyrkorna är vackra, församlingens präst är en aktningsvärd person och Jesus en intressant historisk figur – även om de själva var tämligen ointresserade av Gud. Den tredje gruppen kallar Zuckerman för ”utter obliviousness”, fullkomlig aningslöshet. Dessa intervjuobjekt fick fundera ordentligt när han ställde frågor som om de trodde på Gud eller om att människor hade en själ, för de hade aldrig riktigt tänkt på det innan . Detta var i och för sig unga men dock vuxna människor mellan 20 och 40 år: en sjukgymnast, en läkarstudent, en kemiingenjör, för att nämna några exempel. Gruppen var liten, men överträffade Zuckermans vildaste förväntningar om hur sekulär en kultur kan vara.
Fascinerande. Likgiltighet är förmodligen religionens största fiende, så varför inte? Men varför är vi då så lite religiösa?
Den intressantaste förklaringen som Zuckerman presenterar är den han lånat från den brittiske historikern Callum Brown, och som har att göra med kvinnans frigörelse. Det är ett känt religionssociologiskt faktum att kvinnor är mer religiösa än män och i troende hem ofta är den som ansvarar för att religionen efterlevs. När kvinnan frigjorde sig från hemmet och det traditionellt kristna kvinnoidealet ifrågasattes, utmanades även den religiösa övertygelsen. Kärnfamiljen förlorade sin personliga apostel i hemmet, och män och barn slapp plötsligt undan både bordsböner och kyrkobesök. Zuckerman hämtar stöd från studier som visar att hemmavarande kvinnor är mer religiösa än kvinnor i arbetslivet, och menar att orsaken till Sverige och Danmarks exceptionellt låga religiositetsgrad helt enkelt är ett direkt resultat av vår exceptionellt höga jämlikhetsstandard.
Det kanske är därför som kristna driver "kvinnan-hem-till-spisen"-linjen hela tiden?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag läste själv Zuckerman idag och han har ju en hel del ideologi i sina teorier.

Att envist fasthålla vid en variabel som bakgrund till sekulariseringen är en uppfattning jag inte delar (fast det kan ju vara en uppfattning som Zuckerman också har men inte låter framträda i sitt inlägg).

Att Sverige har så hög sekulariseringsnivå är också en följd av att välfärdsinrättningarna gjorts sekulära/tagits hand om den sekulära staten i välfärdsstaten samt dålig "konkurrens" bland kyrkorna och religionerna. Detta i samband med individualismen.

Men så finns det ju dem som säger att sekulariseringen handlar om förändrad religiositet och inte att religion fått mindre betydelse. Skulle detta vara fallet så är Sverige inte mindre utan annorlunda religiöst sett.

Likgiltighet eller oförstående inför religion (dysreligo :-)) är en stor motståndare till religion. Själva begreppet religion handlar ju (för romarna) om att "förbinda" sig till något.

Men nu har sekulariseringen nått sin ände och tur är väl det. Men man får hoppas att det inte slår över i en antites, dvs tar fel inriktning och utvecklar sig till fundamentalism. Den kritik som sekulära humanister har mot en viss gudsbild eller vissa "religiösa" manifestationer är något som också praktiserande är emot.

Hälsningar/Magnus

Anonym sa...

Hade Du trott något annat...?

Patrik Lindenfors sa...

Magnus,
Sekulariseringen har nått vägs ände? Jag antar att du syftar på Sverige, för globalt finns det mycket mer att önska.

För övrigt håller jag inte med dig. Fortfarande finns t.ex. religiösa friskolor som avskärmar barn som har föräldrar av olika tro ifrån varandra. Fortfarande måste vår statschef vara av den rena evangeliska läran. Etc. etc. Det finns mycket kvar att göra.

Anonym sa...

Jag syftar på Europa och i helhet. I en del aspekter kan jag tänka mig att vi går mot en sekularisering i den betydelse att kristendomens inflytande går tillbaka.

En sådan aspekt är begravningar där jag tror, har ej belägg, att Kyrkan i framtiden kommer att förrätta mindre begravningar och att det kommer växa fram en mer "ickereligiös" form.

Detta är också mycket möjligt om kyrkornas myndighetsutövning försvinner vad gäller giftermål. Men i denna fråga är svenska kyrkan så genompolitiserad att myndighetsutövningen kommer (tyvärr) att finnas kvar.

I normala fall är konfessionella friskolor inget problem och dessas existens garanteras ju genom mänskliga rättigheter.

Det stora hotet mot den sekulära tanken är från fundamentalister, båda religiösa och övriga redan existerande i systemet. Fundamentalismen är ett lika stort hot mot tron och den ökar istället för avtar. Det finns sociologiska förklaringar till detta.

Klär man av den religiösa fernissan i fundamentalismen ligger mer politiska och ekonomiska intressen.

Hälsningar/Magnus

Anonym sa...

Magnus

Jag håller med när du säger att det finns mycket att göra, även i ett land som Sverige.

I mitt tycke är det största hotet om vårt sekulära samhälle inte så mycket de religiösa ytterkanterna utan att vi som folk inte längre gör motstånd. Vi märker nästan inte hur mycket vi redan kapitulerat inför det religiösa förtrycket. Vi anpassar oss.

Det tog våra föräldrar många hundra år att sparka ut svartrockarna ur parlamentet, tyvärr så verkar vi nu blivit så konflikträdda att vi hellre viker undan än tar strid. Är det så länge sedan vi debatterade religionens plats i samhället att vi tappat bort argumenten eller är våra folkvalda helt enkelt rädda.

Så sent som igår var jag i samband med den pågående bokrean inne hos en handlare och frågade varför man inte tog tillfället i akt ett år som detta och visade böcker om Darwin och om religiös kritk, svaret jag fick gav mig rysningar; "Vi vill inte bli utsatta för förstörelse och hot om våld, vi måste tänka på våra anställda".

På punkt efter punkt ger vi efter, rädda och försiktiga.

Det sekulära samhällets funktion är att säkerställa varje individs rätt till att fritt från religiöst inflytande ta del i en faktabaserad utbildning, fritt uttrycka sina åsikter och förhindra inskränkningar i privatlivet och samhällets funktioner baserat på religiös dogma.

Vi bygger samhället på fakta och argument, när vi låter tro underminera lagar så sviker vi de svagaste i samhället.

Vem tar strid för de kvinnor och barn som inte blir medlemmar av samhället.

Det är säker inte en populär åsikt men jag menar att om vi inte kan skriva på lån, dricka sprit, köra bil eller rösta förrän vi uppnått laglig ålder år så borde samhället även förhindra religiöst inflytande på ungdomar ej fyllda 18 år.

Släng den facklan på elden den som vågar.


Anders

Anonym sa...

Jag måste hålla med det som en av kommentarerna var i svd. Sverige har varit kristet i många herrans år och en orsak till att vi har det så bra är djupt rotade kristna traditioner och tänkesätt.

Nu går vittrar samhället sönder och moralen är någonting förlegat. När man inte känner ett ansvar inför Gud och sin medmänniska utan själv är bäste smed då kommer vi få ta att människor lever sina liv som det passar dom utan något som helst samvete..

Medans i USA är kyrkan bara fernissa som inte har någon direkt inverkan på hur människor lever.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se